Teaterkritik

Lite längtan, helt enkelt – två skådespelargiganter sprider lite värme i vinterkylan

7 december, 2016 by Rosemari Södergren

Lite längtan, helt enkelt
Av Karin Thunberg
Regi Hugo Hansén
Scenografi och ljus Lars Östbergh
Kostym Gudrun Rösnes
Mask Kjerstin Elg
Rekvisita Anja Liedtke
Premiär på Klara soppteater 7 december 2016

Meg Westergren och Björn Gustafson, två av våra svenska skådespelargiganter, spelar mot varandra i Karin Thunbergs ”Lite längtan, helt enkelt”, på Klara soppteater på Stockholms stadsteater. Att äta en varm soppa och avnjuta dessa två oerhört erfarna och säkra skådespelare i en föreställning med stort hjärta, det är som balsam för själen denna kalla och mörka årstid.

Två äldre människor, både flera år över pensionsåldern, hamnar i samma väntrum. Vad det är för väntrum får vi inte reda på, det kan vara hos en läkare, hos en psykolog, psykiatriker, sorgeterapeut … Det är oviktigt, men det är ett typiskt väntrum inom svensk vård, vi känner igen möblerna, väggarna, atmosfären. En äldre man kommer in, han sätter sig på en stol, börjar bläddra i tidningen Land. När han gått på toaletten kommer en äldre kvinna och självklart sätter hon sig på precis den stol han suttit på. Det så typiskt.

Det tar en stund, men dörren in till den vårdperson de väntar på att komma in till öppnar inte. De två i väntrummet, den äldre mannen och den äldre kvinnan, börjar prata. Egentligen pratar de inte med varandra. Ingen lyssnar på den andre. Båda pratar mest om sig själv och är fixerat på sitt tragiska öde. Hon är änka och han är bitter över att hans fru lämnade honom.

Det är en varm föreställning om att åldras och om att se tillbaka på sitt liv och kanske till och med våga avslöja sina egna livslögner, åtminstone för sig själv. Och också om att kanske våga möta en annan människa, att sakta våga öppna sina öron och lyssna och faktiskt samtala.

Föreställningarna på Klara soppteater är på cirka en timme. Det är rätt klart att det sällan kan bli några stora djupdykningar i ett drama på den tiden. Föreställningarna är oftast lagom lättsamma, så också den här. Den bjuder inte på stora överraskningar eller särskilt oväntade vändningar. Däremot bjuder den på kärlek till åldrandet och på två stora duktiga skådespelare. Bara att få se Björn Gustafson och Meg Westergren tillsammans så här i en timme är definitivt värt en lunchtimme – och behållningen är att gå därifrån ut i kalla vintern med lite ny värme inombords.

Nattorienterarna på Stockholms stadsteater – imponerande

4 december, 2016 by Lotta Altner

Nattorienterarna
Av Kristina Lugn
Regi Eva Dahlman
Scenografi Lars Östbergh
Kostym Annsofi Nyberg
Ljus Per Sundin
Ljud Michael Breschi
Mask Sara Englund
premiär på Klarascenen, Stadsteatern Stockholm den 3 december 2016

Alla som någon gång råkat stänga dörren om sig i ett förråd utan fönster eller gått i skogen om natten, vet hur mörkt det plötsligt kan bli utan en ficklampas sken. Du blir inte heller lugn av din inneboende vetskap om vägen framåt. Men det är ju så att i mörkret blir ljuset som starkast. Utan mörkret skulle ljuset inte uppfattas som att det lysa lika klart och inte få den uppskattning den borde få. Det är enbart i dess reflektion med varandra som man därmed kan urskilja det ena med det andra. Så är det också när två själar, två sinnen eller två personligheter hjälps åt att tolka den gemensamma verkligheten. Vare sig man vill eller inte så behöver man varandra. Det gäller ju att ”orientera sig i livsfrågorna” och låta ”din inre röst leda dig”-

Inledningsvis får vi denna kväll en bra illustration, med hjälp av en kortfilm, om hur svårt, spännande och tungt det är att röra sig som nattorienterare. Man känner tydligt hur det lufsas fram i skogen med full kraft, hur man ser på kartor, tar ut riktningar, ser på sin kompass, andas tungt och försöker finna den rätta vägen mot målet. Att ha två så starka skådespelarveteraner på scen, som har de erfarenhet av livet som få, och personligen livserfarenhet, gör dem som skapade för att faktiskt finna legitimitet att ge oss andra goda råd.

Jag upplever först en aggression mellan två poler (karaktärstyper), skarpa toner, ord med riktad kritik, rolig sarkasm, ordlekar med dubbeltydighet och hårdhet mellan sårade. Efter hand inser jag att det inte finns någon handling som driver en historia framåt, utan istället är det ett ältande mellan skilda saker på olika nivåer. Fram och tillbaka. Helt osymmetrisk och oförberett lyfts det ena efter det andra gnällandes och anklagandes fram mellan de båda kvinnorna som sitter på varsin stol under hela föreställningen (60 minuter). Vi vet inte gränserna mellan verklighet och sanning, men ingen annan än vi själva kan i slutändan ta beslut om det. ” Det enda jag vet om livet är att det inte är min starka sida”.

Efter halva föreställningen börjar jag känna det som att det handlar om en människas inre sökande och fight. Det är ett sökande och anklagande mellan kroppen, själen, hjärtat, känslan och förnuftet. För vad är det för val vi gör i stunder av glädje och i stunder av sorg? Det är ju inte alltid så att hela vår natur känner sig till freds med de val vi gör eller känner oss tvingade att göra. Framförallt sitter vi ju med jämna mellanrum och summerar ihop det som skett och frågar oss ”kunde jag ha gjort annorlunda?”. Ämnena kastas ut i luften utan något annat syfte än att de faktiskt behöver vädras ur och sägas högt.
Det är imponerande att två järnladys kan sitta och föra en sådan monolog i en timme, utan att man tappar intresset.

Enbart vid några tillfällen får de hjälp av sin sufflös. Det är imponerande. Däremot har jag svårt för att skådespelare medvetet bryter sina rollkaraktärer för att tilltala publiken om det inte finns ett syfte med varför man gör det. Ingen av kvinnorna behöver får uppskattning enbart för sin höga arbetande ålder. De är full kapabla att kunna få njuta skådespelarens sötma enbart av sina arbetsinsatser på scen. Allt annat tycker jag är att göra dem enbart till små försvarslösa tanter, vilket de under inga omständigheter är.

I rollerna:
Bricken Yvonne Lombard
Vera Meta Velander

Malmö stadsteater – På Gränsen – Cabarevy som skiftar i kvalitet

4 december, 2016 by Redaktionen

På Gränsen
Manus, regi och scenografi: Anna Pettersson
Urpremiär: Intiman, Malmö stadsteater, 3 december 2016

Jag lämnar På Gränsen med blandade känslor. Mitt omedelbara intryck är ojämn. Mitt andra är att föreställningen inte riktigt vet var den skall ta vägen. Mitt tredje är att framförandet är bättre än materialet.

Formen för På Gränsen är gränslandet mellan cabaret och revy. Snabba sketcher, några sångnummer, lite dans och en och annan monolog. Vi pratar om Hasse & Tages hemmaplan, och jag måste säga att jag gillar att Anna Pettersson vågar ta upp den klassiska handsken. En betraktelse av samtiden i ett humoristiskt och ofta absurt perspektiv. Det är ingen enkel genre att ta sig an. Humor är subjektivt och korta inslag ger få eller inget utrymme för misstag.

I en rad korta nummer totalintrycket som jag skrev i inledningen spritigt och ojämnt. Vissa nummer är glimrande. Mina favoriter är kvinnorna som inte kom ihåg att de arbetat med Ingemar Bergman, Golfnumret och äggvisan. Kvinnorna som diskuterar graviditet och födsel innehåller en klar blinkning till Monty Pythons klassiska sketch med några äldre engelska män som skryter om vem som hade värst uppväxt. Det bästa inslaget är dock de två gamla kvinnorna som går in på en begravningsbyrå för att titta på kistor. Det är väldigt roligt, men avslutas med en bläcksvart knorr som får skrattet att fastna i halsen.

Föreställningens mest geniala grepp är användandet av inspelat material som projiceras på en duk som utgör fond för scenen. Det gör att föreställningen inte tappar tempo när de fyra skådespelarna skall byta kläder mellan de olika numren. Det är också första gången jag sett ett samspel mellan vita duken och teater i realtid. En kvinna stiger elegant ut från duken in på scenen. En golfboll slagen från scenen träffar en man i filmen. Det är elegant, kreativt och oväntat.

Det är roligt, tempot är högt, men det är ojämnt. Vissa nummer är högklassiga, andra är mer intetsägande. Jag får också en känsla av att Pettersson inte riktigt vet vilken föreställning hon vill göra. Ska hon ha en föreställning med rätt primitiv kiss & bajshumor, underlivsskämt eller ska hon göra en mer sofistikerad föreställning med svärta och den typen av humor som skapar eftertanke och lämnar en besk smak i munnen. Tyvärr försöker hon göra både och, vilket gör att På Gränsen ibland känns lite famlande. Dessutom kräver underlivshumor betydligt mer alkohol innanför publikens kollektiva väst än vad som finns hos Intimans klassiska teaterpublik.

De fyra skådespelarna gör lysande insatser, föreställningens svaga punkter är inte framförandet utan materialet.

Avslutningsvis – folk från Malung pratar inte rikssvenska med melodi.

I rollerna: Evamaria Björk, Susanne Karlsson, Annika Kofoed och Cecilia Lindqvist

Längd: 2 timmar, inklusive paus

Peter Johansson

”Inte hela världen?” på Uppsala stadsteater – stark beskrivning av illusionen om kärnfamiljen

4 december, 2016 by Rosemari Södergren

Inte hela världen?
Av Jean-Luc Lagarce
Översättning: Anders Bodegård
Regi: Anja Suša
Dramaturg: Marie Persson Hedenius
Scenografi & kostym: Ulla Kassius
Scenografi- och kostymassistent: Hedvig Ljungar
Ljus: Mats Öhlin
Maskör och perukmakare: Johanna Rönnbäck, Ella Carlefalk (praktikant från STDH)
Kompositör: Igor Gostuski
Koreografi: Damjan Kecojevic
Sverigepremiär på Uppsala stadsteater, Lilla Scenen 3 december 2016

”Inte hela världen?” av Jean-Luc Lagarce går inte att värja sig emot. Det är en stark uppgörelse med de falska kärnfamiljs-idealen. Louis återvänder hem för att hälsa på sin familj. Han har inte träffat sin familj på mer än tio år. Han har blivit sjuk och vet att han ska dö snart och tror eller hoppas att han ska kunna möta sina närmaste anförvanter. Han drömmer om det där falska som vi luras i hela tiden i samhället om att blodsband och familjeband ändå är de vi hör ihop med och är älskade av.

Louis får inte en chans att berätta om sin dödsdom. Alla i familjen är så uppfyllda av sitt eget och sina rädslor, ingen är redo för att lyssna på honom, alla tar de för givet att han anser sig vara förmer än dem. Louis har ju lyckats som författare medan de bara lever vanliga arbetarliv. Var och en är fast i sin livssmärta och ingen är öppen för att lyssna på vad Louis kan ha att säga. Ingen är ens öppen för tanken att Louis kan ha något han vill säga.

Det är oerhört skrämmande och en svart syn på familjers instängdhet. Louis familj är en normal familj, inte någon familj med missbruk och sociala problem utan just en sådan där familj som hyllas som livets mening. Jag får nästan ont i magen av hur träffsäkert föreställningen skildrar människans oändliga ensamhet och bluffen om familjekärleken. Samtidigt är det befriande att se att någon kunnat beskriva detta så träffande.

Att dramat sätts upp med premiär mitt i allt julstök i Sverige är pricksäkert. Julen som i västvärlden firas som den stora familjehögtiden är en stor illusion. Föreställningen tar inte upp julen och där finns inget jul-likt, det är jag som drar den parallellen. Julen är, som den firas i västvärlden, en stor ångestfylld tid för alla som förlorat nära och kära – för just under jul ska vi träffa våra anförvanter och förväntas känna familjens kärlek. Men finns den? Finns den verkligen när så många lämnas ensamma och utanför? När familjer sluter sig samman och inte släpper in någon som inte tillhör kretsen, hur kärleksfull är den då om den bara räcker till för sig själva? Familjen i ”Inte hela världen?” är mer sammanlänkade av vana och feghet, för att de inte vågar gå utanför kretsen, än av någon särskilt kärlek, ingen lyssnar egentligen på någon annan. Det är starkt beskrivet och framfört i Anja Sušas regi.

Egentligen firas jul för att Jesus föddes – och hans födelse är väl långt ifrån den traditionella julens kärnfamilj. Hans pappa Josef var inte hans biologiska pappa, Jesus föddes i ett stall för att hans mamma och pappa måste bege sig till Betlehem för att skattskrivas, eftersom de hade sina rötter där. Då kan man förutsätta att de hade släkt där. Släkt som inte välkomnade dem. De fick bo i ett stall och herdar, som väl måste ses som en slags underklass, var de första som välkomnade det lilla barnet. Sedan kom främmande män från andra länder, med annan kultur och religion och firade den lilla – och sedan måste föräldrarna fly till främmande land med den lille. Det är rätt långt från den hyllade kärnfamilj som julen tillägnas i Sverige idag. Även om Jean-Luc Lagarce inte på något sätt hänvisar till det falska julfirandet tycker jag hans starka, svarta drama kan appliceras på julen i allra högsta grad.

Föreställningen spelas på ett sätt som knappt går att beskriva – kroppsspråk och tal är långt ifrån det naturalistiska, det är som en slags dansliknande mim – det måste bara ses. Det fysiska sättet som den framförs på gör att föreställningen talar till mig som publik med flera kanaler, med känslor, med språk, med kroppsspråk, med mim, med ljud. Uppsala stadsteater beskriver det så här:
Ur Louis perspektiv får vi ta del av en annorlunda återträff. Föreställningen testar teaterns gränser med ett poetiskt ordflöde, och liknar inget annat som tidigare spelats på Lilla scenen.

Jean-Luc Lagarce är idag en av de mest spelade moderna pjäsförfattarna i Frankrike och numera allmänt erkänd som en av det senare 1900-talets mest betydande franska dramatiker. Förmodligen finns det en hel del självupplevt i dramat. Han dog själv innan pjäsen sattes upp. Efter hans död 1995 har intresset för hans dramatik bökat och hans pjäser sätts upp, debatteras och översätts i allt vidare cirklar. Under sin livstid var Lagarce främst känd som regissör och hans uppsättningar av verk av Molière, Ionescu och Marivaux fick stora framgångar. Endast ett fåtal av hans egna pjäser sattes upp då han levde – Inte hela världen? spelades för första gången 1999, alltså fyra år efter Lagarces död.

Den fransk-kanadensiske regissören Xavier Dolan har gjort en film av dramat. Filmen ”It’s only the end of the world” hade premiär i maj 2016 på filmfestivalen i Cannes och vann Grand prix.

Varsam vistelse i souligt Boyeland – Stjärnornas tröst på Göteborgs Stadsteater

27 november, 2016 by Mats Hallberg

Premiär 26/11 2016 Lilla scenen

Regi, bearbetning & urval: Olof Runsten

Tonsättningar, bearbetning & urval: Fredrik Jonsson

Sång och gitarr: Daniel Lemma

Musiker: Henrik Cederblom och Gunnar Frick

Skådespelare: Marie Delleskog och Mia Eriksson

Scenografi: Linda Spåman

Foto Ola Kjelbye

Någon gång emellanåt inträffar en exceptionellt positiv händelse. Något som får kulturkonsumenten i mig att stanna upp. Flera gånger bildas en klump i halsen, ögonen fuktas. Du vill i det läget helst inte verbalt peta i en sällsynt upplevelse. I källaren på Stadsteatern, i samma lokal som Ordverkstaden huserat, invigs med denna produktion en intim scen. För några år sedan på natten, upptäckte Fredrik Jonsson Karin Boyes dikter, vilket omgående resulterade i ett antal tonsättningar. Han fick snilleblixten att inviga Daniel Lemma i sina planer, en man som aldrig tidigare sjungit på svenska. En skiva har spelats in i Stockholm, är på väg att släppas. Vad som var tänkt att bli konserter, blev istället ett collage av texter i ord och ton. Och som jag mer än antytt, Stjärnornas tröst är en osannolikt bra komponerad timme. Får inte missas! Uppmanar er att redan nu boka biljett. Kan bli likadan publikrusning som till Sven Wollter i Driving Miles.

Karin Boye står staty utanför Stadsbiblioteket, cirka hundra meter från där vi befinner oss. Jag märkte efteråt att en hel del kändes igen, men att jag oförklarligt försummat hennes litteratur. Oj, vilken stark laddning det fanns i denna högspänningsledning, utbrister jag inombords. Dikter och prosa från en tidvis djupt olycklig kvinna, görs fullkomlig rättvisa. Har mycket att säga, vilar på angelägen tidlös klangbotten, på samma gång tyngd och lätthet. Som litteraturintresserad gläds jag mycket, blir oändligt tacksam för noggrant urval. I stoffet finns mycket ömhet och förundran, men också ilska och frustration. Teamet Jonsson & Runsten har till slut vetat precis hur de ska ta sig an materialet, på vilka strängar de ska slå för att undvika känslopjunk. Utgångspunkten lika med fokus på texter om tillägnan och längtan, skrudade i ett nattligt tillstånd. Linda Spåman har skapat den annorlunda scenografin med skelett och bebyggelse i dockskåpsformat. Blått sken, platåer, fyrkantiga gluggar och levande ljus inramar. Resultatet: Vackert, poetiskt och meningsfullt. Ett berömt brev reciterat av Mia Eriksson, ger oss en sorgsen utifrånblick på huvudpersonens öde. Som ganska obevandrad saknar jag i övrigt en förteckning i programmet, över varifrån texterna är hämtade.

Delleskog och Eriksson kompletterar varandra på ett förstklassigt sätt. Liksom Lemma behärskar aktörerna manus fullständigt. Gör sålunda något annat än att läsa utantill. Med metoder såsom vaggande kroppar och subtila gester, betoningar och viskningar, tillför de ytterligare dimensioner. Delleskog med sin strävhet är riktigt bra, medan hennes yngre partner från Göteborgs Dramatiska teater ska ha högsta möjliga betyg. Eriksson fick full pott av undertecknad när hon gestaltade Valerie Solanas. Vare sig hon deklamerar i samtalston eller väser fram Karin Boyes rader, fångar hon fullkomligt publiken med sin hypersensibla teknik. Några gånger reciterar de till ackompanjemang, vilket var effektfullt. Vid ett tillfälle levererar de orden samtidigt, kanske för att bryta en magisk stämning, släppa in en pust av kakafoni. Visorna i Daniel Lemmas soulfärgade tappning, låter otroligt nog självklara i hans mun. En suverän prestation! Rösten vibrerar och skälver. Han textar väl. Hur kunde han så smidigt transformera nyligen tonsatta svenska dikter till sitt idiom? Karin Boye och Daniel Lemma har korsbefruktat varann, kommer locka olika målgrupper.

Arrangemangen har överlag naturligtvis stöpts varligt. Vid ett par tillfällen har man emellertid övermannats av leklust, utmanar då lyssnaren med fräckt sväng. Henrik Cederblom är till vardags producent samt musicerar på diverse stränginstrument. Har hört honom live sedan 90-talet. Gunnar Frick har jag hört nästan lika länge, mest live. Gunnar berättar för mig att han kom in sent i detta allkonstverk. I Hjärtats tröst trakterar min vän orgel och dragspel på ett elegant sparsmakat sätt. Musikerna passar utmärkt ihop, kladdar aldrig, behärskar till fullo konsten att få fram rena uttrycksfulla sound.

Teaterkritik

Footer

Om oss