Herbstsonate (Höstsonaten)
Av Ingmar Bergman
Regi Jan Bosse
Scenografi Moritz Müller
Kostym Kathrin Plath
Musik Arno Kraehahn
Visades under Bergmanfestivalen på Dramaten, stora scenen 28 och 29 september 2016
Deutsches Theater i samproduktion med Schauspiel Stuttgart.
Höstsonaten är en västtysk dramafilm från 1978 med manus och regi av Ingmar Bergman. Nu har två tyska teatrar (Deutsches Theater och Schauspiel Stuttgart) i samarbete gjort en teaterversion med duktiga tyska skådespelare.
Filmen handlar om en berömd pianist, spelad av Ingrid Bergman. Liv Ullmann och Lena Nyman gör starka rollporträtt som hennes kuvade respektive autistiska döttrar. I smärre roller ses bland andra Gunnar Björnstrand, Erland Josephson, Mimi Pollak och Linn Ullmann (Bergmans och Ullmanns dotter).
Filmen blev Oscarsnominerad i två kategorier, bästa manus och bästa kvinnliga huvudroll. Den belönades i Frankrike med en César och i USA med en Golden Globe för bästa utländska film.
Teaterversionen med oerhört duktiga tyska skådespelare är imponerande. Och för att inte tala om den fina scenografin där vridscenen används elegant där de olika rummen i huset där handlingen utspelar sig är byggda.
Föreställningen fick mig dock att fundera på det där med Bergmans kvinnosyn. Ingmar Bergman och August Strindberg är utan tvekan två av svensk teaterhistorias största dramatiker. Strindberg beskylls av och till för att ha en unken kvinnosyn. Jag läser för min del inte in denna tolkning i de av hans draman som tas som exempel på detta. Jag tycker att Strindberg i både draman och i böcker driver och förlöjligar framför allt sig själv och sin mansroll. När jag såg den tyska scenversionen av Höstsonaten slog det mig med kraft att kvinnosynen i denna föreställning – och i likaså i filmen förstås, är konservativ. När en kvinna satsar på sin karriär sviker hon sina barn, är sensmoralen.
Handlingen i korthet: Sju år har gått sedan mor och dotter senast träffades. Den framgångsrika konsertpianisten Charlotte Andergast har tagit en paus från det internationella turnélivet för att besöka sin dotter Eva i den norska landsorten. Eva är gift med Viktor, prästen i församlingen i byn. Charlotte har precis förlorat sin gamle vän Leonardo i en sjukdom. Det är ett hårt slag för henne, men bereder samtidigt en möjlighet för mor och dotter att återförenas. Förväntningarna är höga och båda ser fram emot att få ses. Men det är något Eva inte har berättat. Hon har sin handikappade syster Helena boende i huset.
Stämningen blir ganska snabbt hätsk mellan modern Charlotte och dottern Eva. Eva beskyller sin mor för att inte ha älskat henne, eftersom modern har satsat på sin karriär som pianist. När modern varit hemma har det krupit i henne av längtan att ge sig ut på turné. Modern beskylls av Eva för att vara kärlekslös, att inte ha älskat sina barn och framför allt inte ha älskat Eva.
Det är träffande att denna film och nu också scenversionen gjorts i Tyskland. Det finns dagis för barn där också, men det är ändå väldigt vanligt att kvinnor förväntas vara hemma med barnen när de är små. När barnen börjar i skolan förväntas mödrarna ändå vara hemma vid tretiden när barnen kommer hem från skolan för att då kunna servera barnen middag. Kvinnorna förväntas mest arbeta deltid när barnen nått skolåldern.
Föreställningen och berättelsen kan ses på två olika sätt, förstås. En del ser den som en psykologisk studie av en eller två kvinnor som inte kan älska. Men jag kan inte låta bli att tänka att dessa kvinnor, och framför allt modern, är fångade i en kvinnosyn där en mor alltid måste vårda sina barn och vara hemma. Varför kan inte ett barn växa upp och bli en trygg vuxen om fadern är den som ger vardagens omvårdnad och kärlek och modern har karriär? Är det så självklart att mödrarna måste vara det centrala för att barnen ska växa upp till goda vuxna?
En sak som jag också grunnar över när det handlar om Evas reaktioner är varför hon fortfarande som vuxen klamrar sig fast vid vad hennes mor gjort och inte gjort. Eva har själv fött ett barn som dog som fyraåring. Att förlora ett barn är bland det svåraste vi människor kan drabbas av i livet. Varför är Eva mer fixerad vid sin mor än sin egen sorg?
Eva och föreställningen skickar också ut undermeningen att Helena, den psykiskt sjuka dottern, är sjuk på grund av att mamman inte gett henne tillräckligt med kärlek. Det är också en fruktansvärd anklagelse. Det är inte helt ovanligt att sådana beskyllningar kommer. Tyvärr. Föräldrar till barn med ADHD och autism-sjukdomar får fortfarande möta den synen. När ska vi inse att sjukdomar eller funktionshinder kan drabba ett barn utan att det är föräldrarnas fel?
Vad jag funderar på om Ingmar Bergman ville visa att mödrar som inte tar hand om sina barn enligt den klassiska modellen skadar sina barn – eller tänkte han att människor existerar fritt från samhällets konventioner, eller var det samhällets konventioner han var kritisk emot? För alla karaktärer i Hästsonaten är fångade i ett konservativt samhälles regler.
I rollerna:
Charlotte Corinna Harfouch
Eva Fritzi Haberlandt
Helena Natalia Belitski
Viktor Jörg Pose
Erik Damian Fink / Bennet Schuster