Herbstsonate (Höstsonaten)
Av Ingmar Bergman
Regi Jan Bosse
Scenografi Moritz Müller
Kostym Kathrin Plath
Musik Arno Kraehahn
Visades under Bergmanfestivalen på Dramaten, stora scenen 28 och 29 september 2016
Deutsches Theater i samproduktion med Schauspiel Stuttgart.
Höstsonaten är en västtysk dramafilm från 1978 med manus och regi av Ingmar Bergman. Nu har två tyska teatrar (Deutsches Theater och Schauspiel Stuttgart) i samarbete gjort en teaterversion med duktiga tyska skådespelare.
Filmen handlar om en berömd pianist, spelad av Ingrid Bergman. Liv Ullmann och Lena Nyman gör starka rollporträtt som hennes kuvade respektive autistiska döttrar. I smärre roller ses bland andra Gunnar Björnstrand, Erland Josephson, Mimi Pollak och Linn Ullmann (Bergmans och Ullmanns dotter).
Filmen blev Oscarsnominerad i två kategorier, bästa manus och bästa kvinnliga huvudroll. Den belönades i Frankrike med en César och i USA med en Golden Globe för bästa utländska film.
Teaterversionen med oerhört duktiga tyska skådespelare är imponerande. Och för att inte tala om den fina scenografin där vridscenen används elegant där de olika rummen i huset där handlingen utspelar sig är byggda.
Föreställningen fick mig dock att fundera på det där med Bergmans kvinnosyn. Ingmar Bergman och August Strindberg är utan tvekan två av svensk teaterhistorias största dramatiker. Strindberg beskylls av och till för att ha en unken kvinnosyn. Jag läser för min del inte in denna tolkning i de av hans draman som tas som exempel på detta. Jag tycker att Strindberg i både draman och i böcker driver och förlöjligar framför allt sig själv och sin mansroll. När jag såg den tyska scenversionen av Höstsonaten slog det mig med kraft att kvinnosynen i denna föreställning – och i likaså i filmen förstås, är konservativ. När en kvinna satsar på sin karriär sviker hon sina barn, är sensmoralen.
Handlingen i korthet: Sju år har gått sedan mor och dotter senast träffades. Den framgångsrika konsertpianisten Charlotte Andergast har tagit en paus från det internationella turnélivet för att besöka sin dotter Eva i den norska landsorten. Eva är gift med Viktor, prästen i församlingen i byn. Charlotte har precis förlorat sin gamle vän Leonardo i en sjukdom. Det är ett hårt slag för henne, men bereder samtidigt en möjlighet för mor och dotter att återförenas. Förväntningarna är höga och båda ser fram emot att få ses. Men det är något Eva inte har berättat. Hon har sin handikappade syster Helena boende i huset.
Stämningen blir ganska snabbt hätsk mellan modern Charlotte och dottern Eva. Eva beskyller sin mor för att inte ha älskat henne, eftersom modern har satsat på sin karriär som pianist. När modern varit hemma har det krupit i henne av längtan att ge sig ut på turné. Modern beskylls av Eva för att vara kärlekslös, att inte ha älskat sina barn och framför allt inte ha älskat Eva.
Det är träffande att denna film och nu också scenversionen gjorts i Tyskland. Det finns dagis för barn där också, men det är ändå väldigt vanligt att kvinnor förväntas vara hemma med barnen när de är små. När barnen börjar i skolan förväntas mödrarna ändå vara hemma vid tretiden när barnen kommer hem från skolan för att då kunna servera barnen middag. Kvinnorna förväntas mest arbeta deltid när barnen nått skolåldern.
Föreställningen och berättelsen kan ses på två olika sätt, förstås. En del ser den som en psykologisk studie av en eller två kvinnor som inte kan älska. Men jag kan inte låta bli att tänka att dessa kvinnor, och framför allt modern, är fångade i en kvinnosyn där en mor alltid måste vårda sina barn och vara hemma. Varför kan inte ett barn växa upp och bli en trygg vuxen om fadern är den som ger vardagens omvårdnad och kärlek och modern har karriär? Är det så självklart att mödrarna måste vara det centrala för att barnen ska växa upp till goda vuxna?
En sak som jag också grunnar över när det handlar om Evas reaktioner är varför hon fortfarande som vuxen klamrar sig fast vid vad hennes mor gjort och inte gjort. Eva har själv fött ett barn som dog som fyraåring. Att förlora ett barn är bland det svåraste vi människor kan drabbas av i livet. Varför är Eva mer fixerad vid sin mor än sin egen sorg?
Eva och föreställningen skickar också ut undermeningen att Helena, den psykiskt sjuka dottern, är sjuk på grund av att mamman inte gett henne tillräckligt med kärlek. Det är också en fruktansvärd anklagelse. Det är inte helt ovanligt att sådana beskyllningar kommer. Tyvärr. Föräldrar till barn med ADHD och autism-sjukdomar får fortfarande möta den synen. När ska vi inse att sjukdomar eller funktionshinder kan drabba ett barn utan att det är föräldrarnas fel?
Vad jag funderar på om Ingmar Bergman ville visa att mödrar som inte tar hand om sina barn enligt den klassiska modellen skadar sina barn – eller tänkte han att människor existerar fritt från samhällets konventioner, eller var det samhällets konventioner han var kritisk emot? För alla karaktärer i Hästsonaten är fångade i ett konservativt samhälles regler.
I rollerna:
Charlotte Corinna Harfouch
Eva Fritzi Haberlandt
Helena Natalia Belitski
Viktor Jörg Pose
Erik Damian Fink / Bennet Schuster
Jag tror att Bergman snarare vill belysa vad den känslokallhet och brist på kärlek som Charlotte visat mot sin dotter genom åren, gör med människor. Att hon dessutom ständigt lämnar sina döttrar för att åka på sina turnéer bidrar ju under dessa omständigheter ytterligare till deras trasiga förhållande.
En bit in i filmen får vi ju reda på att Charlotte själv aldrig fått någon kärlek och närhet av sina egna föräldrar under sin uppväxt. Detta har ju gjort henne helt oförmögen att visa känslor och har alltså överfört detta till sin dotter. Hon vet helt enkelt inte hur man älskar.
Något som berörde mig extra mycket var att trots den brutala konfrontation under samtalet med dottern så verkar den insikt som gör henne helt bedrövad, bara vara tillfällig. Under tågresan därifrån visar hon åter sitt känslokalla jag. Hon undrade varför den invalida dottern Helena inte bara kunde dö. Samt att hon anser att det var något annat än familjelivet hon längtar efter.
Samtidigt återgår även Eva till sin ständiga jakt på moderns kärlek när hon ångrar att hon kört ut henne ur huset och vill få henne tillbaka.
Under samtalet de hade vällde starka känslor fram, men sen återgår de alltså till deras vanliga inpräntade känslotillstånd. Sensmoralen verkar därför vara att man formas som barn och blir den man blir. Senare i livet kan det vara svårt att ändra på detta.
vad gäller Evas sorg över sitt förlorade barn, så är det väl inget som säger att den inte egentligen är starkare än den mot modern. Filmen utspelas ju bara under något dygn. Så fokus blev ju just då förhållandet till modern.
Givetvis kan Bergmans filmer och draman ses på flera sätt och din tolkning är rätt, åtminstone för dig. Jo jag tror att Bergman ville bland annat visa hur barndom påverkar människan. Men vad jag menar är att Bergman i sättet han dramatiserat detta visar på sin – och den tidens – kvinnosyn. Varför är det bara när en mor satsar på sin karriär som barnet inte för kärlek? Varför inte samma sak när en man satsar på karriär? Varför är det just mammans bristande kärlek som ger sår och inte pappans? Varför måste förresten en kvinna som älskar sin karriär vara utan kärlek till sina barn? När det gäller Evas sorg över sitt förlorade barn kan jag bara se det med mina ögon. Mitt förlorade barn glömmer jag inte för en enda sekund. För mig är det helt obegripligt att inte bära detta med mig hela tiden och det påverkar mig hela tiden.