Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Teaterkritik

Livläkarens besök på Hipp i Malmö – en välspelad svensk teaterklassiker

by

Livläkarens besök

Av P-O Enquist
Dramatisering: Johanna Garpe, Erik Norberg
Regi: Johanna Garpe
Premiär på Hipp, Malmö stadsteater 24 februari 2017

 

Det är inte lätt att genomföra förändringar i ett samhälle där varken samhällets topp eller bas är med på noterna. Det får renässansmannen Johann Friedrich Struensee bittert erfara när han försöker genomföra vad som inte kan kallas annat än en statskupp i det dåvarande konungariket Danmark.

P-O Enqvist pjäs Livläkarens besök från 1999 bygger på historiska händelser. 1768 blev Struensee utsedd till livmedikus till den danske kungen Kristian VII. Från sin position inledde han ett passionerat förhållande till Danmarks drottning Caroline Mathilde och lyckades manövrera sig fram till en position där han styrde Danmark i 16 månader.

Regissören Johanna Garpe drar paralleller med dagens situation.

”Jag ska lära dig det stora spelet”, säger Caroline Mathilde i pjäsen. Hon syftar på det politiska spelet. Struensee har inga nycklar till det. Han vill göra allting själv och snabbt ska det gå (här finns likheter med Trumps rasande framfart på andra sidan Atlanten). Den tröghet som borgar för förankrade och genomtänkta beslut lyser med sin frånvaro i Struensees skrivarlya där lagar och dekret fullkomligt sprutar fram ur hans penna.

Struensee var en man av upplysningen, han ville minska adelns makt och frigöra folket, men lyckades få båda parter mot sig. Adeln gillade naturligtvis inte att deras makt beskars och folket retade sig på den godtycklighet som i många fall visades, samt att beslut kommunicerades på tyska istället för på danska. Struensee införde även en grad av tryckfrihet, vilket gav hans motståndare möjligheten att slunga grova anklagelser och beskyllningar mot honom. Struensee ville göra mycket och hans intentioner var i många fall goda. Hans svaghet var att han helt inte behärskade det politiska hantverket och hade alldeles för bråttom. Naturligtvis slutar det illa.

Han, liksom de övriga upplysningsfilosofierna förstod dessutom inte att folkets frihet inte är något som kan ges som en gåva en välvillig överhet. Något sekel senare konstaterade en tysk filosof helt korrekt att ” Arbetarklassens frigörelse måste vara dess eget verk.”.

Livläkarens besök är en välspelad svensk teaterklassiker. Stor ensemble, relativt rak handling och ett bra manus. I en ensemble där ingen gör en dålig insats står som vanligt Johannes Wanselow ut. I hans tolkning blir den danske kungen Kristian det barn han faktiskt var. Han kröntes till Danmarks kung vid 17 års ålder. Hans drottning Caroline Mathilde, förtjänstfullt gestaltad av Karin Lithman giftes bort vid 15 års ålder. Hennes roll var helt enkelt att producera en arvinge till den danska tronen. Barnäktenskap var inget nytt bland Europas dåvarande elit. Äktenskap ingicks ej av kärlek utan var en form av diplomati.

Kungen är en man som genom börd har hamnat i en position han varken eftertraktar eller riktigt förstår innebörden av. Han är känslig, naiv och impulsiv, samtidigt som han äger den absoluta makt som posten som envåldshärskare medför. Hans dekret styrs dock inledningsvis av hans rådgivare vid hovet, sedan av Struensee och avslutningsvis av hovet. Ingen av dem har någon större respekt för kungen som i grund och botten bara vill vara människa.

Livläkarens återkomst är klassisk kostympjäs med lätt vitsminkade ansikten, peruker samt färggranna påkostade kostymer i många lager.

Malmös klassiska Hippodrom är denna kväll arrangerad på det klassiska viset, med publiken enbart framför skådespelarna. Scenen domineras av ett ovalt bord som förvandlas till vad helst det behöver vara.

P-O Enquist är en våra mest uppburna författare. Han har skrivit ett stort antal böcker och pjäser. Livläkarens besök fick Augustipriset. Enquist föddes i den lilla byn Hjoggböle i Västerbotten. Förutom Enquist har Hjoggböle producerat ytterligare fyra författare, vilket får mig att fråga mig vad de egentligen har i sitt vatten däruppe.

I rollerna: Henrik Svalander, Karin Lithman, Johannes Wanselow, Fredrik Gunnarsson, Håkan Paaske, Bill Hugg, Li Brådhe, Lukas Orwin, Katarina Lindgren-Hugg, Anette Lindbäck, Tom Ahlsell, Göran Dyrssen, Lars-Göran Ragnarsson

Längd: 2 timmar, 40 minuter, inklusive paus

Text: Peter Johansson 

Molnens bröder på Dramaten – ett konstverk helt enkelt

by

Sofia Pekkari och Rasmus Luthander
Foto: Sören Vilks.

Molnens bröder
Regi och dramatisering: Lars Rudolfsson
Scenografi: John Engberg
Ljus: Linus Fellbom
Kostym: Kersti Vitali Rudolfsson
Peruk och mask: Eva Maria Holm, Peter Westerberg och Melanie Åberg
Musikalisk regi: Mats Gustafsson
Musik av och med: Fire! (Mats Gustafsson, Andreas Werliin och Johan Berthling)

Urpremiär på Dramatens stora scen 23 februari 2017

Kulturens uppgift är att ställa frågor, inte att ge svar. Den danska tv-succén ungdomsserien Skam satte igång en intensiv debatt. Det fanns de som irriterade sig på att ungdomarna inte alltid var helt politiskt korrekta. Exempelvis retade sig en del på att Noora som är så förnuftig ändå verkar ha anorektiska problem och dessutom blev hon förälskad i en av skolans mest mansgrisiga unga män. Men varför ska karaktärer i ungdomsserier vara perfekta föredömen? Är det inte en bra series uppgift, precis som en teaterföreställnings uppgift, att skildra människor och de svårigheter vi möter i livet och skildra olika sätt att agera och känna. Kulturens uppgift kan aldrig vara att vara moraliska rättesnören. Konst, film, teater och litteratur ska gestalta människor och människors villkor. Hur vi tar ställning till våra liv och vad som är rätt och fel, det är våra beslut, inte kulturens uppgift att bestämma.

Med detta som utgångspunkt är Dramatens uppsättning av Barbro Lindgrens vuxenböcker Eldvin och Molnens bröder ett konstverk, helt enkelt. Mer än det. Människoödens gestaltas och existentiella frågor ställs, men det är många, många nivåer av berättelsen som tar tid att smälta och ta in. Mycket att tänka på. Inget som skrivs oss på näsan. Många frågor och tankar om livet och existensen växer fram ju mer jag tänker på föreställningen. Den växer också efteråt, länge efter att ridån gått ned och salongen tömts på publiken.

Molnens bröder bygger på de två vuxenböckerna Eldvin och Molnens bröder. Handlingen utspelar sig på en form av psykiatrisk anstalt i början av 1900-talet. På ytan i alla fall. Mördare och svårt utvecklingsstörda bor där tillsammans med människor med stor sorg eller svår psykos. Ibland kan någon hamna där av andra skäl också. Där finns funktionshindrade och människor som placerats där för att andra mäktigare vill komma åt deras egendomar. Dessa människor som inte passade in i samhället fick sitta på undantag och hittar sätt att fungera tillsammans. Jag ser detta på flera sätt, olika tolkningar är helt möjliga. Dels är det en skillnad mot dagens svenska samhälle där vi kategoriserat och delat in människor mycket mer, på gott och ont. De kriminella som har psykiska störningar placeras oftare på rättspsyk idag om de inte är i fängelse. Funktionshindrade kan bo hemma idag och få stöd. På ett sätt är det en metafor för mänskligheten. Vi är alla på något sätt unika, udda, utanför. Och vi lever tillsammans i denna existens, fångade inom livets ramar.

Skådespelarna är strålande. Rollistan innehåller en lång rad duktiga skådespelare, såväl från den yngre generationen som den några decennier äldre. Regissören har gjort det genialiska draget att i första akten ha de yngre i rollerna som de intagna medan de medelålders skådespelarna spelar vakter, läkare, föräldrar och andra icke-intagna. Efter paus byter de. En ny berättelse spelas upp, fast på samma plats men med andra karaktärer. De medelålders skådespelarna är nu de intagna medan de yngre är vakter och personal. Det fungerar helt underbart. Alla är vi vakter, alla är vi intagna inom livets ramar.

Samspelet i första delen mellan Rasmus Luthander som Eldvin och David Fukamachi Regnfors som Love är vackert gestaltat och både sorgligt och fint på samma gång, som livet. Sofia Pekkari som den katastrofdrabbade förvirrade Eloine är stark. I andra akten är Thomas Hanzon och Johan Ulveson helt rätt som Johan och Caleb, två tilltufsade män som båda känner att de inte riktigt passar in bland de övriga patienterna. Visserligen har jag lyft fram några av skådespelarna men det är tillsammans som de alla bildar en helhet, det är ett mästerligt samspel som är grunden.

Jazztrion Fire! (Mats Gustafsson, Johan Berthling och Andreas Werliin) är en annan viktig pelare som detta konstverk vilar på. Musiken bär och fördjupar handlingen.

Regissören Lars Rudolfsson arbetar ofta med musikdramatiska verk – bland annat skrev han Kristina från Duvemåla tillsammans med Benny Andersson och Björn Ulvaeus (och Jan Mark), en uppsättning som han också regisserade. Björns, Bennys och Lars samarbete fortsatte med Hjälp sökes (som skrevs tillsammans med Kristina Lugn). Lars Rudolfsson har tidigare satt upp Barbro Lindgrens Vems lilla mössa flyger? på Orionteatern.

Molnens bröder är en föreställning som växer och som jag hittar nya saker att fundera på också efteråt – det är en föreställning som jag gärna ser minst en gång till för att upptäcka ännu mer.

Medverkande:
Rasmus Luthander, David Fukamachi Regnfors, Rebecka Hemse, Michael Jonsson, Bengt CW Carlsson, Sofia Pekkari, Josefin Ljungman, Kicki Bramberg, Anna Björk, Inga-Lill Andersson, Reuben Sallmander, Rolf Skoglund, Pierre Wilkner, Johan Ulveson, Hans Klinga, Gunnel Fred, Thomas Hanzon.

Arise Amazonas på Orionteatern: Man är den man är och man duger och har rätt till det

by

Foto: Aranxa Hurtado, Bohemian Light

Arise Amazonas
Koncept & regi Karin Victorin och Rebecca Tiger
Videodesign: Kaveh Akaber
Premiär på Orionteatern 17 februari 2017

När du hör orden avantgarde varieté, får du en del speciella bilder i huvudet. När presentationen dessutom klämmer in ”a femmetastic show” fylls ditt register på med ännu mer förväntningar. Det är således frågan om nytänkande gränsdragningar av kvinnliga gestalter i enskilda nummer som inte behöver ha med varandra att göra. Spännande framträdanden i cirkuston.

Inledningsvis betonar ”the stage bitch” att inga röda trådar kommer att leverans under kvällen, vilket ger hjärnan lite mindre att pyssla med. En härlig frihet, ska erkännas. Däremot vill ensemblen gärna veta om vi finner andra färger på trådarna. Jag hoppas därmed att jag ska kunna presentera några som fick fäste i mig under kvällen. Färgerna på trådarna är nog gladeligen i regnbågens alla färger.

Med otrolig precision och stilskönhet visades hästar i manegen. Inte nog att de var vackra för sin egen skönhet, de gav också ett lugn och en styrka som gjorde att publiken trollbands vid flera tillfällen. Närheten mellan artist och djur var på ’house whisperer’ nivå. Ömsesidig respekt och tillit mellan alla parter var själsligt. De bästa av vänner, med djupsinne.

Kvällens tema utan röd tråd upplevdes som ett avancerat program av, ”tillbaka till naturen”. De kvinnliga urkrafterna i sånger, dans och artisteri. Naturligtvis var scenerna var och en för sig spännande och inspirerande. Man vill ju aldrig sluta utvecklas även om man inte helt och fullt sympatisera med världsordningen. Jag känner dessutom oftare att kvinnligheten begränsas och samhället sätter snarare bojor på hur hon ska röra sig, se ut och låta. Så när en kvinna sjunger tenor, skriker som ett vilt djur, rör sig kraftfullt, vickar på höfterna rytmiskt eller rider naken, så skapas nya och starka tillfällen för att deras val av kvinnlighet ska få råda. Inga gränser och inga myter. Om det behagar mina ögon eller någon annans, kanske i det större perspektiven är ganska oviktigt.

Kvällens tråkiga upplevelse var dock att man i allt för burlesk ton hade hoppade på klischén att försöka chocka genom att en kvinna ska säga vulgära ord, svära åt Gud och strippa i gammal östeuropeisk ton av porrigt juckande. Det kan man se var som helst på nätet och i mina ögon blev det mer än jäspreflex och en önskan om att de valt ett annat tåg att hoppa på. Kvinnligheten kan bättre än så. Ännu mer tråkigt var att folk i publiken enbart viskade om hur snygg hon var naken trots att hon var så gammal, vilket ju gav den arma kvinna en objektivitets bild/beskrivning som jag inte var bekväm med och som jag inte tror var själva syftet. Kvinnan var vacker, men det hörde ju inte hit.

Kvällens två höjdpunkter i nakenhet var dock den ryttare som red kroppsmålad i slutet på en framställd sagofigur och den akrobat som hade ett roligt ljussken fastsatt på anus. Kontrasterna däremellan vår sannerligen nytänkande och annorlunda, och gav nya riktlinjer i Amazoners anda. Go Girls.

När sången ”I am what I am” (Gloria Gaynor, 1969) spelades i slutscenen trillade nog poletten ner hos flertalet av publiken. Inte nog med att det svänger som sjutton, den ger också varje människa självkänslan att högt säga, att man är den man är och man duger och har rätt till det. So go boys and girls.

I am what I am. I am my own special creation. So come take a look, give me the hook or the ovation. It’s my world that I want to have a little pride in. My world and it’s not a place I have to hide in. Life’s not worth a dam, ’til you can say I am what I am. I am what I am. I don’t want praise, I don’t want pity. I bang my own drum. Some think it’s noise. I think it’s pretty. And so what if I love each sparkle and each bangle. Why not try to see things from a different angle. Your life is a shame ’til you can shout out, I am what I am. I am what and what I need no excuses. I deal my own deck sometimes the ace, sometimes the deuces. It’s one life and there’s no returen and no deposit. One life. So it’s time to open up your closet. Life’s not worth a dam ’til you can shout out I am what I am …

Artister Olga Pudluzhnaia, Rebecca Tiger, Furhat, Leilani Franco, Empress Stah, Karin Victorin, Tove Sahlin, Maria Johansson Josefsson, Ellen Söderhult, Mandi Tiukkanen, Henrik Johansson, Petter Lidberg, Safiye Bahadir, Stina Kajso, La Camilla the stage bitch och Malin Hellstedt

Tankar om Egenmäktigt förfarande på Scalateatern

by

Egenmäktigt förfarande
Bok av Lena Andersson
Regi och manus av Eva Dahlman, baserat på Lena Anderssons roman med samma namn och Karin Parrot Jonsons manusversion
Scenografi och kostymdesign Leena Edwall Velander
Ljudteknik Meyer Production
Ljusdesign och ljusteknik William Wenner, Albin Åkerman, Lumination Of Sweden
Premiär på Scalateatern i Stockholm 26 januarui 2017
Föreställning som recenseras 16 februari 2017

Det är något visst när en bok, blir manus och sedan blir en föreställning på scen. En bok innehåller så mycket mer styrning än vad ett manus gör. Avståndet mellan de skrivna orden och scenbilden blir så mycket större. Även om man vet att man aldrig kan få med allt från en bok, så pirrar det alltid lite i magen när en bok man tyckt om läggs i någons hand och blir manus och en nyare tolkning. Kvällens fråga blev naturligtvis, om föreställningen gav boken rättvisa? Ett jämförande känns nödvändigt.

Efter att ha läst boken var jag mycket irriterad på Ester, som enligt min tolkning var en ganska dyster, lättfångad, naiv och lätt patetisk personlighet. Kvällens skådespelande Ester gav ett mycket mer starkt intryck, även om jag fortfarande inte kan förstå hur hon känslomässigt faller för Hugo. Dessutom visade kvällens karaktär på några charmiga och lustfyllda drag, vilket jag inte alls upplevde om Ester i boken. Jessica Liedberg gör Ester precis så lagom menlös men förtjusande, som faktiskt krävs för att rollkaraktären ska bli så medmänsklig som hon kan bli. En fantastisk tolkning, med mina inre stående ovationer.

I boken upplever jag Hugo som en självupptagen skitstövel på den högre nivå. Henrikssons tolkning ges med en större självkritik och med en bättre glimt i ögonvrån. Hugo blir något mer försonande i föreställningen. Dessutom görs Hugo mycket mer humoristisk och glädjefylld än vad jag tidigare upplevt av honom. Dyrkan av honom är dock helt ogripbar. Men kärleken är ju aldrig förnuftsmässig.

Kvällens absolut bästa ”sidekick” är Malin Cederbladh och Ann Westin. De fungerar som konferencier, vänner till Ester och till mindre biroller. De lättar uppstämningen samtidigt som de är förespråkare för det sunda bondförnuftet och det ”nej nu jävlar får det vara nog” som Ester så behöver. Det är alltid skönt med raka kvinnliga karaktärer som säger som det är, pang på utan skyddsnät. Att kvinnorna har kroppsspråken och ironin på sin sida, gör inte tolkningarna mindre bra utan snarare strålande.

Handlingen är väldigt spännande i boken och följer samma mönster i föreställningen. Av någon outgrundlig anledning blir den högt presterande Ester förälskad i konstnären Hugo. Gång på gång lockar han henne och när hon faller för honom, avvisar han henne och hon blir galen i väntandet på svar. Hon ringer, hon skickar meddelanden och mejl. Han svarar inte. Gång på gång händer detta. Men hon hinner knappt komma över honom, innan han känner på sig att lågan håller på att slockna och då är han tillbaka. Hans rädsla är att inte bli omtyckt, men ändå slippa konfrontationer. Han menar att deras möten ” …var passion. Den tog oss i besittning som passioner gör…”. Ester känner sig mer våldförd både fysiskt och psykisk och menar att deras närmande, sexualitet och s.k.relation leder till förpliktelser, ” du har tagit mig i anspråk. Du har varit inne i min kropp ”.

Det tråkigaste med kvällens föreställning var enbart att sätena på teatern är oerhört obekväma (tack och lov att föreställningen enbart var ca 90 minuter), sittplatserna har allt för korta avstånd både för ben och armar. Dessutom var delar av publiken ganska oförskämda med varandra och en obehaglig stämning spred sig före föreställningen. Men eftersom föreställningen denna gång var superb kunde man ha överseende med bortdomnandet av kroppen.

I rollerna Malin Cederbladh, Krister Henriksson, Jessica Liedberg och Ann Westin

Petra von Kants bittra tårar – suveräna skådespelare och fantastisk scenografi i en av de bästa föreställningarna på Stockholms scener

by

Petra von Kants bittra tårar
Bygger på Rainer Werner Fassbinders film
Regi: Sunil Munshi
Scenografi: Sunil Munshi och Linus Fellbom
Ljus: Linus Fellbom
Kostym: Camilla Thulin
Peruk och mask: Sofia Ranow Boix-Vives och Nathalie Pujol
Översättning: Lars Bjurman
Premiär på Dramaten 9 februari 2017
Föreställning som recenseras 16 februari 2017

Ingela Olsson är en av de skickligaste och mest fascinerande svenska skådespelarna. Det visar hon suveränt i rollen som Petra i Dramatens uppsättning av Fassbinders Petra von Kants bittra tårar. Föreställningen är en succé för både skådespelare och scenograf. Varje skådespelare är helt rätt i sin roll, Louise Peterhoff imponerar som den unga kvinnan Karin, kalvaktig och nyfiken på Petra kan erbjuda. Varenda skådespelare är som plockad för sin roll och scenografen har gjort en stark scen som börjar och slutar med en drömlik bild där scenen är delvis oskarp på grund av ett moln av dimmig rök.

Petra, medelålders modeikon, blir passionerat förälskad i den unga kalvaktiga Karin som bara är några år äldre än Petras egen dotter. Petra får Karin till sin säng genom att locka med framgång och en karriär inom modebranschen. Det är fascinerande och otäckt, för det är så uppenbart att Petra vill äga och dominera Karin.
I ett pressmeddelande beskrivs handlingen så här:
Petra von Kant är modeskapare och dominant härskare i en elitistisk och högpresterande värld där yta är allt. Hennes ateljé osar av champagne, kokain och tillfälliga romanser. Hon lever hårt, snabbt och effektivt. Man och dotter har skrämts iväg sedan länge. Kvar att utsättas för hennes vassa tunga är bara en hunsad assistent. Petra är okrossbar. Men inuti henne finns något som rasar, ett behov av högre mening och när den betydligt yngre Karin plötsligt dyker upp slår kärleken till som ett virus. Petra blir som besatt, förryckt – och en kamp på liv och död börjar.

Petra von Kants bittra tårar (tyska: Die bitteren Tränen der Petra von Kant) är en tysk dramafilm från 1972, i regi av Rainer Werner Fassbinder, baserad på hans egen teaterpjäs. Det är en ironisk kärlekstragedi och en av många ansedd som Fassbinders starkaste film och teaterstycke.

Hur kan en förälder så totalt överge sitt barn för en kärleksförälskelse? För mig och min situation i livet är det obegripligt. Min yngste son dog som 21-åring och jag kan inte förstå hur någon förälder så kan svika sina barn. Föreställningen söker inte svar på den frågan. Det behöver inte heller vara ett dramas uppgift. Om scenkonsten ställer frågor är det publikens uppgift att fundera vidare, tänker jag.

Att en mamma i fallet Petra Kant så totalt kan överge sin dotter är i och för sig precis vad som sker i många fall, även om det ofta istället handlar om kärleken till alkohol eller droger. Alkohol är väl en delförklaring till Petras agerande, det är många drinkar och mycket whisky med i spelet.

Regissören Sunil Munshi säger om föreställningen:
– För mig är det här en pjäs om tomheten som uppstår när alla jagar personlig lycka, och lever i avsaknad av kollektiva mål och andlighet.

Sunil Munshi har tidigare på Dramaten svarat för succéföreställningarna Jag vill inte leva, jag vill bara inte dö med Melinda Kinnaman och Hallå! med Magnus Uggla.

En nyckel för hur jag tolkar föreställningen är en kort scen mot slutet med Petra och hennes mamma. Petra som bestämt sig för att ta sitt liv säger till sin mamma att de alltid kommer att höra ihop. Hon ger en kärleksförklaring till sin mor men hon har dessförinnan skiljts från sin dotter utan att ge dottern något bevis på kärlek, utan tvärtom gjort klart för dottern att hon inte tycker om henne. Petra är ett barn, hon vill inte vara mamma och ta ansvar. Hon vill ha men inte ge. Hon är ett barn av vår tid där vi aldrig förväntas bli vuxna och där vi ska ständigt styras av girighet, oavsett om det handlar om pengar, makt, karriär, alkohol eller passion.

Medverkande: Ingela Olsson, Joaquin NaBi Olsson, Angela Kovács, Electra Hallman, Lil Terselius, Louise Peterhoff