Teaterkritik

Tankar om Ivanov på Dramaten i regi av Alexander Mørk-Eidem

28 oktober, 2016 by Rosemari Södergren

Ivanov
Anton Tjechov
Översättning Staffan Skott
Regi Alexander Mørk-Eidem
Scenografi och kostym Erlend Birkeland
Ljus Ellen Ruge
Peruk och mask Linda Hyllengren
Premiär den 27 oktober 2016, Stora scenen på Dramaten

Ingen människa är enbart god, ingen är enbart ond – och förresten var är ont och vad är gott, vad är en god människa eller vad är en anständig människa? I den ryska dramatikern Anton Tjechovs dramer är ingenting målat i svart och vitt, alla karaktärer kan betraktas på olika sätt. Det är något av det som fascinerar mest med hans dramer. Alla karaktärer går att begripa sig på eller i varje fall kan vi känna igen oss själva och människor vi mött i livet.

När nu den norsk-svenske regissören Alexander Mørk-Eidem tagit itu med Tjechovs Ivanov blir denna klassiker placerat i nutid. Alexander Mørk-Eidem gör ofta så, placerar in klassiker i vår tid, för att på så sätt göra dem mer levande, mer begripliga kanske för en ny publik. För Alexander Mørk-Eidems uppsättningar lockar alltid en större andel yngre besökare än de flesta andra uppsättningar på Dramaten. Så var det på premiären. Dör vimlade av ungdomar som jag skulle gissa går på gymnasiet.

Den här versionen av Ivanov är en lång föreställning. Premiären tog tre timmar och tjugo minuter. Jag tycker en teaterföreställning liksom en film kan få vara lång om varje minut är befogad för helheten och inte blir övertydliga upprepningar. Ivanov skulle må bra av att kortas ned. En hel del blev tjatigt överbetonat. Det är väl inte helt omöjligt att det blir så också, premiärer är rätt ofta lite längre än hur föreställningen blir efter ett tag.

Regissören har valt att göra publiken mycket närvarande. Rollerna talar direkt till publiken vid flera tillfällen, nämner publiken och de flesta karaktärer får vid flera tillfällen prata direkt till publiken, förklara sin syn på sig själva, på Ivanov och livet. Det är effektfullt och fungerar bra.

Ivanov är en grubblade. I Alexander Mørk-Eidems tolkning har han blivit en man i dryga fyrtioårsåldern som bor i Norrland där han misslyckats totalt ekonomiskt med sitt projekt att driva ett miljö-vänligt jordbruk. Dessutom är hans fru dödssjuk och han kan inte ställa upp på henne, orkar inte vara vid hennes sida utan flyr till de rika grannarna på kvällarna där han blir uppvaktad av den rika dottern i huset. Situationen kompliceras också av att Ivanovs dödssjuka fru Anna egentligen kommer från en rik, välbärgad familj som försköt henne när hon valde att gift sig med Ivanov.

Frågan är då: är Ivanov en enkel lycksökare som slutade att älska sin fru när hon inte fick alla de pengar som var tänkt? Är det därför han låter sig uppvaktas av den rika grannens dotter? Ivanov själv förnekar detta, förstås. Han är djupt deprimerad, har ångest och känner skam och äckel för sig själv.

Vem är han egentligen, Ivanov? Ja det är nog upp till betraktaren själv att bestämma hur allt ska tolkas och ses. Det beror nog också en del på hur var och en ser på livet. Vi har nog alla olika karaktärer i detta drama som vi kan känner mer för och andra vi känner mindre för, precis som i verkliga livet.

Alexander Mørk-Eidem har valt att göra föreställningen väldigt komisk och i synnerhet första delen fram till paus, där vi möter en gnällige mannen, den giriga mamman, den sega pappan, den unga besserwissern och de söndercurlade barnen och scenografen tycks fått fria tyglar och har gjort en helvild scen där till och med en riktig hoppborg finns med på scen före paus. Efter paus ändrar föreställningen karaktär och blir mer tragisk och också lite oskarp. Ivanov gnäller och gnäller – men på något sätt är det svårt att riktigt veta varför. Har han drabbats av det som idag kallar utbrändhet? Det är en rimlig förklaring, utan tvekan.

Regissören Alexander Mørk-Eidem säger i ett pressmeddelande:
– Folk är ganska jobbiga i den här pjäsen, som alltid hos Tjechov. Jobbiga och igenkännbara. De är inte kungar eller drottningar som krigar eller dödar sina barn, de har istället hyfsat vanliga problem och futtiga konflikter som alla kan känna igen sig i. I Ivanov finns den gnällige mannen, den giriga mamman, den sega pappan, den unga besserwissern och de söndercurlade barnen. Ingen är jätteond eller jättegod, de är bara människor som försöker få ihop det så gott det går.

En av de stora behållningarna är skådespelarna. I rollistan finns en lång rad skickliga skådespelare och flera av mina speciella favoritskådespelare: Nina Zanjani som den spröda, sjuka hustrun Anna. Det lyser kring henne. Johan Ulveson är hur bra som helst som den kuvade Janne, make till en stenrik kvinna som skrivit äktenskapsord och därmed kan styra honom med järnhand. Vi har väl alla någon gång stött på dessa fega budbärare i något sammanhang. Michael Jonsson som den rätt misslyckade Mackan som mest av alla lurar sig själv. Hamadi Khemiri är helt rätt i rollen som sjukgymnasten/läkaren, en man som vill göra rätt och vill tro på människornas inre godhet. Överhuvudtaget är varenda skådespelare utvald med omsorg, tror jag, för var och en verkar så rätt för sin karaktär.

Ivanov tillhör Tjechovs något mindre kända verk men har ändå satts upp många gånger sedan premiären 1887. Det berättas att Tjechov fick en beställning på en komedi, men efter att ha skrivit i tio dagar hade han färdigställt ett mäktigt drama i fyra akter, precis så mångfasetterat och melankoliskt som bara han kunde. Humorn finns hela tiden närvarande, även om den är svart. I Alexander Mørk-Eidem regihänder drar den en hel del åt det komiska och lätt absurda men är samtidigt en tragedi med mänskliga karaktärer. Föreställningen skulle dock vinnas på att kortas ned något. Att placera karaktärerna i vår tid har sina fördelar men också sina nackdelar. Det gör säkert innehållet lättare att ta till sig för en ny publik samtidigt som det dämpar vår egen fantasi något. Det är en smakfråga helt enkelt vad vi föredrar.

I rollerna
Ivanov Shanti Roney
Anna Nina Zanjani
Douglas Bengt CW Carlsson
Sami Hamadi Khemiri
Gunilla Gunnel Fred
Janne Johan Ulveson
Emelin Ida Engvoll
Justus Adam Pålsson
Babsan Nina Fex
Källa Hulda Lind Jóhannsdóttir
Anita Inga-Lill Andersson
Mackan Michael Jonsson

Presidenterna med de tre skickliga skådespelarna Ekblad, Endre och Olsson – om de livsfarliga livslögnerna

23 oktober, 2016 by Rosemari Södergren

Presidenterna
Av Werner Schwab
Regi Staffan Valdemar Holm
Översättning Linda Östergaard
Scenografi och kostym Bente Lykke Møller
Ljus Egil B.H. Hansen
Peruk och mask Sofia Ranow Boix Vives

Stina Ekblad, Lena Endre och Ingela Olsson briljerar på scen, de totalt äger scenen. De är alla tre perfekta i sina roller i en föreställning som helt är beroende av skådespelarna hela vägen. Werner Schwabs drama ”Presidenterna” är absurt, symboliskt och spränger gränser, testar scenkonst, språk och publiken. Det kan vara livsfarligt att avslöja någons livslögn, det är uppenbart.

Handlingen kretsar kring tre städerskor som talar – det är egentligen inte något riktigt samtal – ingen lyssnar egentligen på vad den andra säger. Visst kan de haka upp sig på något ord den andra för fram men vad någon annan egentligen säger bryr sig ingen om. Var och en är fylld av sin egen bitterhet, sin egen ensamhet, sin egen ångest och sina desperata försök att hela tiden lyfta fram sin livslögn – för att få någon mer än sig själv att tro på den.

Österrikaren Werner Schwab som skrivit ”Presidenterna” var konstnär och dramatik och dog 35 år gammal. Under sina sista fyra år, 1990-1994, skrev han febrilt, han skrev sexton pjäser varav åtta sattes upp under hans livstid. Han hyllas under dessa år, får bland annat det prestigefyllda Mülheimers dramatikerpris och 1992 utnämns han till Årets dramatiker. Hans pjäser är dock inte lätta att ta till sig direkt, hans draman är absurda och utmanande. När ”Presidenterna” uruppfördes 1990 i Wien väckte den upprördhet och krav på att läggas ned: föreställningen kunde utsättas för bombhot, menade kritiker.

Werner Schwab har sagt: Jag har inte blivit tillfrågad om jag ville bli född. Jag har inte blivit tillfrågad om var och hur och under vilka omständigheter. Därav följer automatiskt vissa saker – som förtvivlan. (Ur föreställningens program på Dramaten).

Denna förtvivlan över livet är en av de bärande pelarna i detta drama. Werner Schwab växte upp under fattiga förhållanden som enda barn till en ensamstående städerska. Hans mamma var strikt religiös och deras bostad mer ett källarhål. Det finns betydande likheter med de tre städerskor som dramat kretsar kring.

Dramat väckte upprördhet på urpremiären och kan fortfarande uppröra en och annan. Det finns mycket som har med avföring att göra i pjäsen. Hur mycket bajs klarar du att tänka på? På premiären var det en man som demonstrativt reste sig och gick ut – och det var några som satt på samma rad som jag som mumlade: ”Vilken skit” – och då menade de avföring. Pjäsen testar publiken, helt klart. Att gå dit och vänta sig något vackert, något underhållande världsfrånvänt lär ge en chock. Om du däremot är beredd att testa dina egna gränser kan du upptäcka en hel del.

Det är fascinerande hur det som sägs på scen kan skapa bilder i oss som sitter i salongen. Grete (som spelas av Lena Endre) berättar vid flera tillfällen om sin hund. Vi får aldrig se hunden, ändå blir den verklig för mig. När den sedan drabbas av en vidrig människa blir jag upprörd i mitt inre. Hur kan någon attackera en oskyldig hund? Fast hunden egentligen inte finns, aldrig har visats på scen ens. Föreställningen har många sådana intressanta saker.

Scenografin är utstuderat perfekt med rosa väggar, fönster på höger sida där vi kan se ett bord och något som ligger på bordet, troligen en deg av något slag. I övrigt är scenen oerhört enkel, där finns tre genomskinliga stolar av plast och en vit pälsmössa – annars inget mer, bara tre vitklädda städerskor. Ändå ser vi i vårt inre så mycket, vi ser festsalen där de tre städerskorna upplever en lycklig kväll. Eller är den lycklig? Det kan som sagt vara förenat med livsfara att avslöja någons livslögn.

Medverkande
Erna Stina Ekblad
Grete Lena Endre
Mariedl Ingela Olsson

Macbeth på Maximteatern: en stilfull föreställning med komedi och tragik

19 oktober, 2016 by Rosemari Södergren

Macbeth
Av Shakespeare
Konstnärligt Team:
Regi: Stefan Larsson
Scenografi: Rufus Didwiszus
Ljusdesign: Torben Lendorph
Kostymdesigner: Ann Bonander Looft
Maskör: Nathalie Pujol
Dramaturg: Marc Matthiesen
Premiär på Maximteatern 19 oktober 2016

Vad händer med en människa som går över gränsen och begår brott? Vad sker inne i en människas psyke när hen gör saker som strider mot hens samvete? Shakespeares Macbeth skildrar en man och hans fru som drivs av ärelystnad, maktbegär och girighet – och denna drift gör att de begår mord.

Macbeth är en av de draman som satts upp otaliga gånger världen över och den har skildrats både på scen och i film i olika versioner och tolkningar. Den japanska regissören Akira Kurosawas ”Blodets tron” som kom 1957 med Toshirō Mifune i huvudrollen som Macbeth är en av de legendariska tolkningarna.

Handlingen kretsar kring den skotske adelsmannen och krigaren Macbeth och hans vän och släkting Banquo som precis lyckats vinna en hård strid när de möts av tre häxor, som lovordar dem för den lyckade striden. Macbeth spås av häxorna att ta över tronen från kung Duncan; en tanke som planteras i huvudet på Macbeth, som så småningom börjar smida planer för att verkställa spådomen, tillsammans med sin hustru. De siande häxorna säger också att Banquo inte kommer att bli kung med däremot kommer hans ättlingar att bli kungar i många, många år.

Macbeth och hans fru ger efter för sin hunger efter ära och makt och mördar kung Duncan och ser till att kungens söner blir misstänkta för delaktighet. Då börjar helvetet. Macbeth plågas av samvetskval och kan inte njuta av sin makt. När han väl gått över gränsen blir han mer och mer galen och begår fler mord och överträdelser.

Mikael Persbrandt som spelar huvudrollen som Macbeth berättar om sina tankar om föreställningen:
– Om man vill berätta om det våld vi har omkring oss idag; det kaos som världen lever i – så kan man sätta upp Macbeth. För att den berättar om allt det här; Girighet, ärelystnad, skam och skuld, våld, ond bråd död, och sex. Och det är ju där vi befinner oss; det är en beskrivning av samhället idag också. Jag hoppas att denna gamla, fantastiskt vackra text, ska finna en resonansbotten i dagens samhälle.

Scenen är mycket effektfull. Bakre väggen ser ut att vara någon slags vitfärgad kartong som är fylld av blodröda ränder, som om blodet har flutit där. Alla skådespelare bär svart: en svart skotsk kilt och svart tröja. Mikael Persbrandt är Macbeth och Marie Richardson är lady Macbeth. Övriga skådespelare går ut och in i olika roller. Det fungerar mycket bra. Ellen Jelinek är i en scen den mördade kungens son Malcolm och i en annan scen en adelsman och i en annan ett litet barn. Johannes Bah Kunhke är perfekt i rollen som den rena och rättfärdiga Banquo. Vem kan på samma sätt som Bah Kunhke utstråla denna troskyldighet?

Att Mikael Persbrandt är helt rätt i rollen som Macbeth är väntat. Han är en mycket skicklig skådespelare. Han och Marie Richardson är mycket trovärdiga som ett ärelystet par som sliter sönder varandra – den ena manar på den andra och de blir båda ensamma med sin ångest.

Stefan Larsson, regissör, säger om föreställningen:
– Jag har tidigare regisserat både Rickard den tredje och Kung Lear. Två studier av maktmänniskor. Rikard den tredje är skoningslös och helt utan skrupler, på väg upp till en absoluta makten och Kung Lear är en gammal regent som faller. Macbeth är drabbad av något annat – han vet att han gör fel men kan ändå inte upphöra med sitt destruktiva uppdrag. Han är ambivalent och han har en svag inre kompass vilket gör honom lättpåverkad och möjlig att manipulera. En farlig person med andra ord. Det ska bli oerhört spännande att göra den här undersökningen tillsammans med Micke.

Jag fastnade väldigt för scenlösningarna. I inledningen är ett platskynke upphängt framför scenen. När Macbeth och Banquo dyker upp på scen gör de små hål med fingret genom plasten för att sticka sitt ansikte där igenom. En talande metaforisk bild.

Regissören har valt att låta skådespelarna vid några tillfällen tala mot publiken, låta dem dra in publiken i spelet och vid några tillfällen också låta skådespelarna driva med sig själva och sin roll. Det ger föreställningen en extra nivå av komik. I slutscenen kryddas tragiken med en hel del komedi genom att Persbrandt driver med sin egen roll. Det fungerar bra, det lockar till skratt. Frågan är om vi inte då också skrattar åt oss själva när vi av ärelystnad driver oss in i väggen?

Macbeth på Maximteatern är en stilfull föreställning där komedi och tragedi förenas.

Medverkande:
Mikael Persbrandt
Marie Richardson
Ellen Jelinek
Johannes Bah Kunhke
Charlotta Jonsson
Jens Hultén

Macbeth Maximteatern 2016 Regi: Stefan Larsson Scenografi: Rufus Didwiszus Medverkande: Mikael Persbrandt, Marie Richardson, Ellen Jelinek, Johannes Bah Kunhke, Charlotta Jonsson, Jens Hultén — Macbeth Maximteatern 2016
Regi: Stefan Larsson
Scenografi: Rufus Didwiszus
Medverkande: Mikael Persbrandt, Marie Richardson, Ellen Jelinek, Johannes Bah Kunhke, Charlotta Jonsson, Jens Hultén

Helan och Halvan på Teater Giljotin: Holla och Röör, har ett fantastiskt samspel

11 oktober, 2016 by Lotta Altner

Helan och Halvan – Another Nice Mess
Regi Kia Berglund
Teater Giljotin premiär 10 oktober 2016

Det är ju alltid i gränslandet mellan det som är skrattretande och det som är hårresande, som känslorna slås omkull och du vet inte riktigt åt vilket håll du ska luta dig åt. Begreppen slås ut och det är där, som upp får vara ned och ned kanske inte ens finns med. Självklarheter blir något annat när det ses på i en annan vinkel och med färgade glasögon i nyanser du aldrig tänkt på förut. Man måste vara redo att inte tänka logiskt.
Det är med viss skräckblandad förtjusning jag går på kvällens föreställning. Helan och Halvan tillhör inte min generation och jag har nog aldrig tyckt att den engelskmannen och amerikanen ger rena glädjeskratt med sina snubbel skämt och slagsmål i avundsjuka. Det är dock med härlig spänning som jag ser två kvinnliga komiker ge en nyare tolkning av 1930-talets Helan och Halvan. Att två kvinnor spelar män, är i sig själv ganska laddat även om jag inte helt delar alla skrattsalvor som publiken bjöd på i just krocken mellan det manliga och kvinnliga.

Det är två antihjältar som inleder kvällen, sittandes på varsin läderkoffert. Den ena tror sig vara början/drivkraften/ledaren i deras duo, den andre vill gärna vara som den första trots att denne sannerligen inte är någon man borde vilja följa eller vara. Ingen av dem lever i någon stjärnglans och allt är egentligen bara rädslor inför att våga se sig själv som den man är. Vem som är mest sorglig eller minst framgångsrik, är svårt att avgöra. Jag vet fortfarande inte om jag ska skratta eller om jag ska gråta, men berörd blir jag och det är väl det som räknas. Janus och hans dubbla ansikte ger männen alla nivåer av början och slut på verkligheten.

Holla och Röör, har ett fantastiskt samspel, trots att de använder sig av sitt andra språk och mestadels pratar engelska med varandra. Att engelskan ibland blir lite otydlig och felaktig, är bara ett skönhetsfel som under inga omständigheter spelar någon roll i det här sammanhanget. Det har en kemi och dragningskraft som gör att man lätt härmar och återspeglar dem. Det är lättsamt, men också brutalt, men fortfarande skrattar jag inte åt samma saker som stora delar av publiken. Misstänker dock att det säger mer om mig än något annat. Slapsticks och tvärtom-komik är nog inte helt min melodi.

Rädslan att bli bortglömd får en naturlig plats i föreställningen och den oron är nog något som många kan känna igen sig i. En del rädslor är helt logiska och andra inte. Många av oss ler när rädslan inför julen kommer på tal som ett exempel. Kanske mycket för att den är den tuffaste tiden för många, men också för att vi vet att den för varje dag nu i oktober, så kommer julen en dag närmare. Vi skrattar och ler plågsamt. Kanske är det så att gestalterna på scen biter sig fast i varandras symbios för att rädslan för ensamheten är större än drivkraften att vilja klara sig själv. Mer ”swell with myself” är kanske att föredra?

”Smile” är ett viktigt budskap under kvällen. Ja allt borde väl gå att sälja med mördande reklam?Ditt eget värde också misstänker jag. När du håller på att falla ihop, så le. Om du håller på att dö, så le, för det är väl alltid hur du tar det och inte hur det har det som skapar din livskvalité? Det ligger något i det, men det blir också ohållbart eftersom det finns gränser för vad en människa orkar leva med eller klarar av att dö för. Vi får det höga, vi känner av det låga och ingenstans ges det etiska och moraliska råd om hur du ska välja att leva. Frågorna ställs, men inga svar. Det gör en både förvirrad, men också befriad.

Mest spännande under kvällen är återberättandes av samma text/repliker. Först ges det en sinnesstämning av exempelvis ”Hur är moroten!?”, därefter en stund senare får vi samma repliker (som vi då redan vet om och väntar på) på ett annat sätt, med en annan livstolkning. Den ena är inte bättre än den andra. Att kunna byta känslor så snabbt från det ena till det andra och rikta fokus både på sig själv, den andre och publiken kräver mycket av skådespelarna. Det är med förtjusning jag konstaterar att de båda lever upp till mina höga förväntningar.

Det är inte varje vecka kvinnor får spela snarstuckna och något groteska män. De gör de dessutom med bravur. Barockt blir det dock när skrattets 4 olika nivåer beskrivs, eftersom min gräns för vad som är roligt redan har passerat revyn. Det ger enbart en snuskig känsla i magen av obekvämhet, trots att jag inser att de är bra på det de gör. Det groteska blir lite för mycket byfåneri för mig personligen.

Kort och gott kan jag konstatera att Helan och Halvan inte ger en manlig förebild direkt. Om jag vara man skulle jag under kvällens föreställning känna satirens vingslag slå mig hårt i ansiktet. Kanske bor det en sur liten farbror i mig, för jag tycker nästan syn om alla farbröder som nyper folk rumpan, smeker sin hoppande mage eller sparkar folk i skrevet, för att det inte får tillräckligt med uppmärksamhet.

Tankar om Medea på Dramaten

9 oktober, 2016 by Lotta Altner

Medea
Översättning Jan Stolpe och Agneta Pleijel
Regi och bearbetning Stefan Larsson
Scenografi Stefan Larsson och Jenny André
Kostym Ann Bonander Looft
Ljuddesign Jenny André
Musik Thomas Bang
I samarbete med Betty Nansen Teatret
Premiär på Dramaten, Målarsalen den 8 oktober 2016

Att kärleken talar sitt egna språk är något som de flesta av oss är ganska medvetna om. Det bara slår till och händer – svårt att förklara. Det visste redan Euripides drygt 400f kr när han skrev tragedin om Medea. Hon är kvinnan som gifter sig av kärlek, lämnar sitt land, gifter sig med Jason och blir sedan ratad när han gifter om sig med en annan kvinna. Känns som en välbeprövade historia kort och gott. Det verkar fortfarande vara något som händer, sker och mänskligheten verkar inte lärt sig mycket utmed vägen. Eller har vi det? Är det så kärleken ska vara? Vi måste ge upp allt för att den ska var fin nog? Kan kärleken resoneras fram till ett rimligt pris på lika villkor? Eller blir det som med Medea att kärleken kräver ett högre pris av någon? Hon offras,

Inledningsvis ser vi ett scenrum som påminner om en fyrkantig amfibieteater med svart marmor. Publiken sitter på rader runt omkring och jag slås av hur frustrerande det är att se både skådespelarna för nära och publiken på andra sidan. Tyvärr blir jag lätt irriterad när kvinnorna på motsatta sida vinkar och har sig till kvinnorna bredvid mig när föreställningen börjat. Helt klart kommer inte publiken att kunna hantera den distanslösa som scenlösningen ger oss. Scenen i övrigt är kal och det är enbart någon rekvisita som skådespelarna tar med sig in och ut, och kontrollerar under föreställningens gång. På väggarna hänger filmdukar som visar förinspelad närhet av skådespelarna eller direkt bilder från den handkamera som tas med i vissa scener. Personligen gillar jag de förinspelade filmscenerna/bilderna som kompletterar scen upplevelserna, snarare än att behöva se skådespelaren några meter ifrån sig och se samma bild förstorad i absurdum. Jag förstod inte syftet med de allt för närgångna filmandet ”in real life”.

Ljussättningen i föreställningen påminde mig om det badrumsljus man har med ljusrör. Det gav sken och skuggor som inte är fördelaktigt för någon. Dessutom fick jag ont i ögonen av att det lyste så starkt och vitt. Jag frågar mig varför det här skenet var nödvändigt. Ingenting på scenen krävde den styrkan eller det överljus och underbjuds som fanns. Vi i publiken satt också ofta i rampljuset och det var inte direkt behagligt. Det var dock första gången på mycket länge som jag kunde se mina egen handstil i anteckningsboken under en hel föreställning.

Om Medea ska bli så försmådd som manuset insinuerar att hon blir krävs det att man upplever att Jasons och Medeas kärlek, innan hans svek, varit passionerad. Kvällens föreställning gav en skymt av att Jason inte var helt säker på sitt strategiska val av att ta sig en ny hustru. I en scen, kastar sig Medea över honom i ett försök att återuppleva känslor och tydligt ser man att han någonstans åtminstone åtrår henne en smula. Medeas tidigare kärlek för Jason känns dock inte lika övertygande. Hon blir snarare en klamrande koala som inte vill släppa taget för någons närhet. Inte ens när hon kysser honom ser jag någon direkt åtrå. Varför vill hon då ha honom tillbaka?

Medeas avstånd mellan den förtvivlade kvinnan som blivit ratad och förkastad, och kvinnan som tappar greppet och går till övergrepp, känns naturligt. För en gångs skull är inte rollkaraktären en hysterisk kvinna utan vettig grund. På ett väldigt självklart och nyanserat sätt går Medea i små steg närmare sitt beslut att såra Jason, döda hans nya hustru och sina barn. Däremot känns inte hennes personliga planerade flykt efteråt helt utstakad. För vilken kvinna kan leva utan sina barn i landsflykt efter att de dödat dem och varför utnyttjas inte dessa pass som hon tidigare faktiskt fått? Hennes argument varför de måste dö, känns inte helt övertygande.

Jason hade den karisman och manliga överlägsenheten som krävdes för att man skulle se hans resonemang och rätt att knäcka Medea. Hans ställning och rätt som man gjorde det självklart att förgöra Medea och sina barn. Ibland måste det bara vara så mycket enklare att vara en attraktiv man i sina bästa år, snarare än en kvinna på liknande premisser.

Att två av skådespelarna talade danska bekymrade inte mig så mycket (med skåneår på halsen och dansk tv i bakfickan, förstår man det mesta) och det gav Medeas det utanförskap i landet som behövdes. Publiken runt omkring mig klagade dock och jag misstänker att vissa delar gick förlorade för några. Men jag kan tycka att det kunde vara värt det.

Medverkande
Medea Livia Millhagen
Jason Kenneth M. Christensen
Kreon/Aigeus/budbäraren Thomas Bang
Kör Tanja Lorentzon
Kör Irene Lindh

Teaterkritik

Footer

Om oss