Presidenterna
Av Werner Schwab
Regi Staffan Valdemar Holm
Översättning Linda Östergaard
Scenografi och kostym Bente Lykke Møller
Ljus Egil B.H. Hansen
Peruk och mask Sofia Ranow Boix Vives
Stina Ekblad, Lena Endre och Ingela Olsson briljerar på scen, de totalt äger scenen. De är alla tre perfekta i sina roller i en föreställning som helt är beroende av skådespelarna hela vägen. Werner Schwabs drama ”Presidenterna” är absurt, symboliskt och spränger gränser, testar scenkonst, språk och publiken. Det kan vara livsfarligt att avslöja någons livslögn, det är uppenbart.
Handlingen kretsar kring tre städerskor som talar – det är egentligen inte något riktigt samtal – ingen lyssnar egentligen på vad den andra säger. Visst kan de haka upp sig på något ord den andra för fram men vad någon annan egentligen säger bryr sig ingen om. Var och en är fylld av sin egen bitterhet, sin egen ensamhet, sin egen ångest och sina desperata försök att hela tiden lyfta fram sin livslögn – för att få någon mer än sig själv att tro på den.
Österrikaren Werner Schwab som skrivit ”Presidenterna” var konstnär och dramatik och dog 35 år gammal. Under sina sista fyra år, 1990-1994, skrev han febrilt, han skrev sexton pjäser varav åtta sattes upp under hans livstid. Han hyllas under dessa år, får bland annat det prestigefyllda Mülheimers dramatikerpris och 1992 utnämns han till Årets dramatiker. Hans pjäser är dock inte lätta att ta till sig direkt, hans draman är absurda och utmanande. När ”Presidenterna” uruppfördes 1990 i Wien väckte den upprördhet och krav på att läggas ned: föreställningen kunde utsättas för bombhot, menade kritiker.
Werner Schwab har sagt: Jag har inte blivit tillfrågad om jag ville bli född. Jag har inte blivit tillfrågad om var och hur och under vilka omständigheter. Därav följer automatiskt vissa saker – som förtvivlan. (Ur föreställningens program på Dramaten).
Denna förtvivlan över livet är en av de bärande pelarna i detta drama. Werner Schwab växte upp under fattiga förhållanden som enda barn till en ensamstående städerska. Hans mamma var strikt religiös och deras bostad mer ett källarhål. Det finns betydande likheter med de tre städerskor som dramat kretsar kring.
Dramat väckte upprördhet på urpremiären och kan fortfarande uppröra en och annan. Det finns mycket som har med avföring att göra i pjäsen. Hur mycket bajs klarar du att tänka på? På premiären var det en man som demonstrativt reste sig och gick ut – och det var några som satt på samma rad som jag som mumlade: ”Vilken skit” – och då menade de avföring. Pjäsen testar publiken, helt klart. Att gå dit och vänta sig något vackert, något underhållande världsfrånvänt lär ge en chock. Om du däremot är beredd att testa dina egna gränser kan du upptäcka en hel del.
Det är fascinerande hur det som sägs på scen kan skapa bilder i oss som sitter i salongen. Grete (som spelas av Lena Endre) berättar vid flera tillfällen om sin hund. Vi får aldrig se hunden, ändå blir den verklig för mig. När den sedan drabbas av en vidrig människa blir jag upprörd i mitt inre. Hur kan någon attackera en oskyldig hund? Fast hunden egentligen inte finns, aldrig har visats på scen ens. Föreställningen har många sådana intressanta saker.
Scenografin är utstuderat perfekt med rosa väggar, fönster på höger sida där vi kan se ett bord och något som ligger på bordet, troligen en deg av något slag. I övrigt är scenen oerhört enkel, där finns tre genomskinliga stolar av plast och en vit pälsmössa – annars inget mer, bara tre vitklädda städerskor. Ändå ser vi i vårt inre så mycket, vi ser festsalen där de tre städerskorna upplever en lycklig kväll. Eller är den lycklig? Det kan som sagt vara förenat med livsfara att avslöja någons livslögn.
Medverkande
Erna Stina Ekblad
Grete Lena Endre
Mariedl Ingela Olsson
