Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Teaterkritik

Teaterkritik: Någon kommer att komma på Teater Giljotin – enastående om livslögner

by

Någon kommer att komma
Av Jon Fosse
Översättning Lars Norén
Regi Kia Berglund
Originalmusik Rikard Borggård
Premiär 20 november 2017 på Teater Giljotin, Stockholm
Föreställningens längd: En timme och femton minuter

Om jag skulle välja en teaterföreställning av alla de jag sett hittills i år som jag ska se en gång till: då blir det Teater Giljotins uppsättning av Jon Fosse Någon kommer att komma. Den är bara en timme och en kvart men har allt. Dramatikern Jon Fosse var redan en av mina favoriter. Hans draman är så täta och mitt i allt det avskalade för vi se oss själva och mänskligheten som vi är. Det är en enastående förställning om våra livslögner.

Ett par, en man och en kvinna, har köpt ett hus långt bort någonstans, ett isolerat hur där de ska slippa träffa andra människor. De ska vara bara de två, de två ensamma tillsammans, de två ensamma i varandra. Som för att indoktrinera sig själv och varandra upprepar de ständigt samma fraser, precis som människor i en relation så ofta faller in i samma saker som de upprepar för att hålla igång relationen. Dessa fraser som vi använder lika mycket för att intala oss själva något som för omgivningen.

Kan två människor isolera sig och leva bara för varandra och helt slippa från omvärlden? Det är en lögnaktig myt, väl underbyggd av amerikanska Hollywood-produktioner. Jon Fosse monterar itu den myten så skickligt i manus till detta enastående drama.

Svartsjuka och hur vi lurar oss själva är huvudtemat för Nån kommer att komma. Som jag ser den. En av storheterna med Jon Fosses dramatik är att hans draman talar till oss på flera plan.

Regissören Kia Berglund har tillsammans med hela sitt team och skådespelare skapat en föreställning som är perfekt. Helt perfekt. Scenlösningen är underbart enkel. På bakre väggen är en stor bild projicerad där hav möter himmel. När skådespelarna är utomhus finns en enkel träbänk på scen, i övrigt inget mer. När de är inomhus finns inget mer än att den liten kvadrat på scengolvet är belyst. Föreställningen har nyskriven musik av Rikard Borggård som förstärker och fördjupar scenbilden och dialogen.

Skådespelarna gör sina roller så bra. Angela Kovács spelar kvinnan som i programmet kallas ”hon”. Angela Kovács gör den rollen precis så som jag tänker mig att Jon Fosse vill att den ska göras. Vi vet inte riktigt var vi har henne och det tror jag ”hon” inte själv vet. När de två, ”hon” och ”han” (också lika bra gestaltad av Tobias Hjelm) kommer in på scen och anländer iklädda regnkläder till sitt nyköpta hus övertygar de varandra om att nu ska de äntligen få vara de två, bara de två. Dialogen är som ett mantra.

Hon börjar först bryta mönstret och tar upp att hon är säker på att deras tillvaro hotas. ”Någon ska komma”, det är hon övertygad om och hon blir mer och er skrämd. Det är fascinerande att se hur han senare i föreställningen tror att det är han som visste att någon skulle komma. Hur människor kan förvrida minnen efter situationen.

Den som sedan kommer, mannen, spelas av Zardasht Rad. Också han är som klippt och skuren för sin roll. Att de tre skådespelarna framför dialogerna med en spelstil som lutar åt reciterande är viktigt. En alltför realistisk naturalistisk spelstil hade förstört dramat karaktär.

Jon Fosse är en av nutidens stora dramatiker. I början av 2000-talet kunde han ses på inte mindre än ett hundratal scener världen över. Teater Giljotin var den första teatern som iscensatte Jon Fosses pjäser utanför Norges gränser 1997. Sedan dess har hans pjäser uppförts på alla Sveriges stora scener och rönt stora framgångar världen över.

Här du kan läsa mer om de tre skådespelarna:
Angela Kovács och Tobias Hjelm och Zardasht Rad

Teaterkritik: Muslim Ban – Provokation är ett vapen, men kanske inte den rätta ammunitionen mot islamofobi

by

Performance Lecture: Muslim Ban
Regi America Vera-Zavala
Koreografi Paloma Madrid
Ljusdesign Mira Svanberg
Premiär 18 november 2017 på Dramaten, Lilla scenen
Speltid: Cirka 1 timme

Performance lecture är en pedagogisk och undervisande teaterform som ger aktörer eller skådespelare möjlighet att skapa debatt kring ett ämne som de själva upplevt, känner sig insatta i och har livserfaren av. Manuset brukar arbetas fram tillsammans med en regissör, men baseras mest på aktörernas val. I kvällens föreställning uppfattade man det som att de enbart var aktörernas val. Hur de valde att berätta om islamofobi, var ur ett mycket avklätt och personligt perspektiv. Deras skilda historier gav en viktig balans till islamofobins faktum. Två män berättade sina stores.

Aktörerna målar in sig i en fyrkant och i en cirkel, en begränsning som ger dem båda enbart en typ av utrymme på scen. Deras berättartekniker är mycket olika och ger därmed mer nyanserade inblickar än om de båda hade försökt att tala med en och samma röst. Amanj Aziz talar med stora generella politiska ord som förklarar allt från demokratins grunder, till den vite mannens förtryck, medan Carito låter mer som en modern ’rappar poet’. Båda har sin egen retorik och verkar genuina mot sig själva.

Det är aldrig lätt att förstå andra människors strider och bekymmer om man kulturellt och religiöst befinner sig långt bort ifrån varandra. I dagens Sverige är inte religiositet i sig alls något självklart , oavsett livsåskådning. Inlevelse och empati kan bära oss en bit, om man vill försöka förstå men självklart är det så att exempelvis inte en vit kvinna kan gå alla steg som en muslimsk man kan gå, i samma skor. Däremot finns det ständigt förtryck av kvinnor och/eller homosexuella oavsett religion/ras och det borde kunna jämförs med de förtryck religiösa minoriteter i vårt land ständigt utsätts för. Islamofobi är en i raden av fobier och förtryck som förekommer i en värld där den vite mannens normer har den största makten. Dock ska poängteras att inte alla vita män står för dessa normer, vilket man inte var speciellt noga med att betona i kvällens föreställning.

Att man inte ska dra alla över en kam är ett gott budskap, att inte alla muslimer är terrorister eller förtryckare är en ju för de flesta jag känner oerhört självklart. Naturligtvis var det en medveten provokation att i föreställningen jämföra alla vita människor som en typ och att vi alla skulle står för samma förtryckande tendenser. Däremot vet jag inte om det är den bästa metoden för att belysa det faktum att många bra människor som är muslimer, idag lider stor nöd för att de just är muslimer. Man vinner inte heller några extra sympatier eller förtroenden när man beklagar sig för att bli smutskastad, samtidigt som man är säger fördomsfulla saker om ”de andra”. Man får gärna tycka att vita kvinnor aldrig kan bli lika vackra som mörka, men man kanske ska hålla de för sig själv om man inte kan säga det på ett nyanserat eller födande sätt. Annars kan man upplevas som sexist. Jag tar mig därmed rätten att som ful vit kvinna luta mig mot kvällens bästa citat, ”Varje människa på jorden har rätt till självförsvar” när hen känner sig kränkt.

Vid flera tillfällen under kvällen återgår man till ”brun hud i en vit värld”. Jag förutsätter att det inte är helt bokstavligen. Till en början tar jag det dock bokstavligen och undrar varför denna ljusa man ser sig som brun. Jag skulle snarare se honom som härligt solbränd och funderar över var han och hans familj måste ha haft en härlig solskens semester. Själv är man på väg att bli så vit att man är ljusblå och inte kan det vara något att eftersträva direkt. Men poängen är dock, och jag stöder den, att vår värld styrs av en demokrati som inte är ett folkstyre utan av maktspel som gynnar vita män i västvärlden. Det är den maktstrukturen som ifrågasätter oss andra och gör oss mindre fria.

Jag gläds åt att två vuxna män har funderat över varför de vill sätta barn till världen. Det borde fler människor göra. Barn är ingen rättighet utan en skyldighet att ta hand om, om man väljer att blir mor eller far till dem. Det är självklart vackert när varje vuxen kan uppleva glädje, stolthet och beskyddarinstinkt gentemot det lilla livet man satt till världen. Däremot har jag oerhört svårt för den romantisering man skapar när män bara gör det som en fader ska göra för sitt barn. Det blir jobbigt och känns förminskande när det anses som gulligt. I kvällens undervisande föreställning tryckte man just det sistnämnda och ville visa på att hård, kalla och världsvana muslimska män också gärna vill rulla barnvagn och byta blöjor som riktiga pappor ju gör. Väldigt fördomsfullt att tro något annat, kan jag tycka.

Jag hade hoppats på att föreställningen skulle ge lite mer nyanserad form på islamofobin och dess uppkomster, beröringspunkter och lite tips på hur vi kan hjälpas åt att inte se varandra som hot enbart för att vi är olika. Föreställningen gjorde enbart den muslimska mannen till ett offer för sin egen machokultur av hårdhet, som alla vita gavs skulden för. Dock uppskattade jag mycket att man var modiga och påvisade hur extremhögern kommer undan med sin terrorism.

Kvällens mest intressanta ståndpunkt utgår från följande tankar: Var finns det utrymme för muslimer/människor att både vara emot terrorism och emot att man bombar sönder de länder där terrorister belägrar. Var finns andra svar på dessa frågor? I det här forumet hade jag gärna velat befinna mig mer i. Finns det något annat som skulle kunna göras istället ? För det är ju lokalbefolkningarna i dessa länder som offras och framförallt är det kvinnor och barn som lider.

Man skulle också vilja finna fler medel att motarbeta både islamofobi och terrorismen. Det borde verkligen få lov att finns fler bra böcker mot racism som aktörerna förespråkade. Varje vuxen måste ta ansvar för att nästa generation får lära sig bättre. Demokratin kräver det. Okunskap och dumhet kan enbart utrotas genom utbildning och en mer rättvis värld.

Teaterkritik: När det kommer till kritan – enastående om den eviga frågan

by

När det kommer till kritan
Av Niklas Rådström
Regi Stefan Metz
Scenografi och kostym Magdalena Åberg
Ljusdesign Benny Grûn
Urpremiär på Dramaten, Målarsalen 17 november 2017
Speltid 1 timme 15 minuter utan paus

Det är bättre att vara död, när du är död. Det är ganska opraktiskt annars.
Det konstaterar Andreas T Olsson i monologen ”När det kommer till kritan” som han framför på Dramaten.
Andreas T Olsson visar vilken mångsidig och skicklig scenartist han är, han fullkomligt äger scenen och publiken när han framför Niklas Rådströms nyskrivna monolog om döden, eller ska vi egentligen säga livet. Om och om igen, som ett mantra, rytmiskt och stundtals poetiskt, upprepar han den beska sanningen: vi ska alla dö. Ja varenda en från Härnösand, varenda en från Örebro, varenda från Kungsholmen, nej det finns ingen människa som slipper undan.

Det är den eviga, första och stora och viktigaste existentiella frågan som är i fokus. Som manusförfattaren Niklas Rådström skriver i föreställningens programblad: … vad är poängen med livet ifall målet är att vi ska dö? Jag minns mig själv som liten, som åttaåringar, hur upprörd jag var när jag första gången ställde mig den frågan – den stora filosofiska och mycket mänskliga grundfrågan …

För en del går det blixtsnabbt för andra är det en långsam process. I monologen förflyttas vi mellan olika perspektiv. Är vi på en brottsplats, är vi uppslukade av en valfisk eller är vi på en teaterscen, är våra liv bara någons berättelse?

Ensam på scen men med en halv människas kontur ifylld på scengolvet med en krita och en något mer ifylld kontur på väggen funderar och filosoferar Andreas T Olsson kring död och liv. En mörk föreställning? Ja men lika ofta rolig, absurd och hoppfull. Hoppfull? Ja för egentligen handlar det om vad vi gör av det liv vi har. Inte på det där mindfullness-positiva sättet utan som en mer enkel reflektion.

Monologen som är en timme och en kvart går svindlande fort och det beror på att alla de tre pelarna som föreställningen bygger på gjort ett enastående arbete tillsammans: Niklas Rådströms manus är suveränt, Andreas T Olsson är enastående och regissören Stefan Metz har tillsammans med scenograf, ljussättare, peruk- och kostymmakare och ljudtekniker skapat en scenografi och scenbild som är perfekt i all sin enkelhet. Andreas T Olsson med krita i handen på en svart scen ritar till det han pratar om och han har flera lager skjortor på sig. En skjorta i taget tas av till olika avsnitt under monologen.

Att framföra en monolog kräver mycket av en skådespelare och av regissör och alla scenarbetare. Scenkonst handlar om relationer. När det är en skådespelare måste hen agera med och få en relation till publiken. Skickliga skådespelare som Andreas T Olsson utnyttjar detta tillfälle till unik relation med publiken perfekt. Han upplevs lugn, rolig, skör, stark, pålitlig – ja han är en perfekt guide genom föreställningen. Han har en fantastisk scennärvaro.

Jag har dock en liten reflektion kring föreställningen och manuset: Där betonas blev gånger att döden är ingenting, det är inte ens ingenting. Vad jag vet, så vet vi inte vad det är. Där håller jag faktiskt inte med manusförfattaren. Hur vet han att det är inte ingenting men också ingenting? Å andra sidan handlar monologen inte, egentligen, om döden utan om livet. Och detta omfamnar Andreas T Olsson och manus genom att i all enkelhet bjuda oss på en svindlande färd genom livets alla former och känslor. Livet är både vackert och mörkt, ljus och fult, ja det rymmer både djupaste sorg och sprudlande glädje och är en kamp i racerfart redan som spermie.

– Niklas monolog är något av det vackraste och smärtsammaste jag någonsin har läst. Det är en både ömsint och argsint text som med dödsföraktande humor går i dialog med evigheten, säger Andreas T Olsson i ett pressmeddelande om sin roll.

Andreas T Olsson, just nu romanaktuell med Sista gästen, fick sitt genombrott med monologen Sufflören och är ständig ledare för publiksuccén Improvisation på slottet.

För Niklas Rådström är det inte första gången han tar itu med existentiella frågor. Han debuterade 1975 som författare och har sedan dess producerat romaner, diktsamlingar, essäer, draman och filmmanus. Han skrev manus för scenföreställningen Bibeln som framfördes på både Stockholms och Göteborgs stadsteater, han har skrivit Boken (29014) som är hans tolkning av Bibeln och 2016 gav han ut romanen En Marialegend.

Regissören Stefan Metz har samarbetat med Niklas Rådström flera gånger tidigare, i dramatiseringarna av Don Quijote och Bibeln på Göteborgs stadsteater och Bulgakovs Mästaren och Margarita på Dramaten.

Här är Kulturbloggens recension av Bibeln på Göteborgs stadsteater.
Och här är kulturbloggens recension av Bibeln på Stockholms stadsteater.

Teaterkritik: Uppenbarelsen på Dramaten – gripande karaktärer men skev bild av troende

by

Uppenbarelsen
Av och regi Mattias Andersson
Scenografi Charlie Åström och Mattias Andersson
Kostym Anna Heymowska
Ljusdesign Charlie Åström
Musik och ljuddesign Anna Sóley Tryggvadóttir
Peruk och mask Nathalie Pujol
Urpremiär på Dramaten 16 november 2017, Lilla scenen
Speltid: Cirka 1 timme och 50 minuter, utan paus

En kvinna är övertygad om att hon fått en kallelse, ett uppdrag av Gud. Hur förklarar hon det för en socialarbetare som inte tror på någon gudskraft alls?  Hur ska människor i dagens globaliserade samhälle kunna mötas och förstå varandra när vi kan ha så olika syn på livet och existensen? Mattias Andersson är tillbaka med en nyskriven pjäs, han står för både manus och regi, och där han skrapar på ytan kring frågorna om alternativa fakta och hur vi ska kunna leva tillsammans i en värld där så många olika livsåskådningar möts och står i opposition emot varandra.

Det finns en hel del att prata vidare kring efter att ha sett föreställningen. Jag hoppas gymnasieklasser tar sig dit i massor. Den sätter igång tankarna och visar på svårigheterna, ja nästan omöjligheten, att nå varandra när vi ser på livet och samhället från så olika utgångspunkter.

Vi får följa tre olika berättelsen parallellt som vävs samman i ett soprum mot slutet. Jennifer, en tonårstjej är hos en socialarbetare för att prata om ett våldsdåd hon gjort, som hon säger att Gud sagt till henne att hon ska utföra. Ett medelålders par grälar därför att mannen, Mikael, har haft sex med en tiggerska i ett soprum. Mikael säger att Gud talat till honom genom en ängel och gett honom i uppdrag att rädda världen genom att ge tiggerskan kärlek. Två bröder knarkar tillsammans i ett soprum och en av dem får en vision från Gud och börjar prata inspirerat.

I beskrivningen av föreställningen står det att en kvinna lämnar gud.
Uppenbarelsen är en hyperrealistisk pjäs om ett antal människor som år 2017 får en kallelse av Gud att utföra ett heligt offer – och om en kvinna som vänder gud ryggen.

Föreställningens svaghet är samma svaghet som gör Dan Browns senaste roman, Begynnelse, till den sämsta hittills i  hans serie om professor Langdon. Kulturbloggen recenserar Begynnelse här. Dan Brown sätter likhetstecken mellan att tro på gud och att vara värdekonservativa och därför vara beredd att ta till våld för sin tro. Uppenbarelsen sätter också likhetstecken mellan att vara troende och värdekonservativ, men Mattias Andersson är inte lika onyanserad som karaktärerna i Dan Browns deckare. Inte alls. Uppenbarelsen är bra, men dess poänger ligger inte i skildringen av vad troende är.

Den gudsbild den unga kvinnan i Uppenbarelsen har är en gammaldags version som inte många troende har idag. Samtliga tre karaktärer som i Uppenbarelsen upplever att Gud talat till dem utför våldsamma handlingar eller övergrepp på grund av detta. Så är det inte i verkligheten. Många människor har också gjort bra saker för att de tror att det finns något mer än det vi kan registrera med våra fem sinnen. Att sätta likhetstecken mellan att vara troende och att begå sexuella övergrepp, våld och mord – det är att göra det för enkelt för sig. Det finns minst lika många som tror på politiska ideologier som utför krig och våld som de som gör det i någon religions namn.

KG Hammar, den före före detta ärkebiskopen i Svenska kyrkan, har sagt att ofta när han träffar någon som säger att de absolut inte tror på Gud, då frågar han dem hurdan den guden är som de inte tror på. Då blir mitt svar alltid, berättar KG Hammar, att den guden tror jag inte heller på.
Många säger att de inte kan tro på en dömande gubbe som sitter långt upp i himlen och skickar olyckor över människor. Nu är det ju så att ganska få som tror på någon guds- eller sanningskraft tror på denna dömande gudsbild.
I boken Släpp fången loss skriver KG Hammar att om vi tror att Gud är något större än det mänskliga borde vi inse att beskrivningen av Gud aldrig kan rymmas i våra mänskliga beskrivningar. Mot denna bakgrund tycker jag inte att Uppenbarelsen hittat helt rätt. De tre karaktärer som får representera tro är alla fanatiska, ja också den kvinnan som lämnar Gud har en bild av Gud som något hotfullt och elakt.

På Dramatens hemsida inleds texten om Uppenbarelsen med två meningar:
Vi lever i en ny tid. Familjen, nationen och Gud återkommer till människorna på jorden.
Det är som att sätta likhetstecken
Det är föreställningens svaghet att sätta likhetstecken mellan att tro på Gud och att därför automatiskt stå för gamla värderingar om familj och nation. Det finns religiösa grupper som är värdekonservativa och som därför tycker det är viktigt med ideal som kärnfamilj och nationer, men det finns minst lika många gudstroende som inte gör det.

Föreställningens styrkor ligger istället i dialogerna, i mötena mellan de olika personerna, stundtals slår det gnistor i dialogen mellan Mikael och hans fru, Jennifer och socialarbetaren och mellan de två bröderna i soprummet.

Scenografin är fantastisk med en stor spegel över hela bakre delen av scenen där publiken kan skymta sig själv och på scenen finns massor av tomma plastflaskor, några gröna soptunnor och en skinnsoffa. Visst drar vi som publik paralleller till Beckets drama Slutspel, som utspelar sig i en bunker i en öde stad omgiven av aska och utan någon levande natur. Människan i ett soprum – en talande metafor.

Shanti Roney

Skådespelarna är utsedda med omsorg. Shanti Roney är som alltid bra. Han spelar Mikael, med den eftertänksamma skörhet vi kan förstå att en man som aldrig funderat på andliga ämnen måste känna efter att ha ha upplevt att en ängel kommit och talat till honom när han suttit ensam i vardagsrumssoffan en fredagskväll, småberusad och med känslor av ensamhet trots att han har fru och dotter. Electra Hallman är strålande som Jennifer som leker med sin socialarbetare/terapeut Niklas. David Fukamachi Regnfors och Alexander Salzberger som de två drogande bröderna är gripande. Hela ensemblen fungerar mycket bra tillsammans, det är en av föreställningens styrkor.

Här har Kulturbloggen intervjuat regissören och manusskribenten, Mattias Andersson, inför premiären.

I rollerna:
Electra Hallman – Jennifer
Nadja Weiss – Maria
Bengt Braskered – Niklas
Rebecka Hemse – Susanna
Shanti Roney – Mikael
Alexander Salzberger – Sam
David Fukamachi Regnfors – Tim

Avskalad angelägen berättelse – Hon som jag såg i spegeln på ADAS musikaliska teater

by

Premiär 10/11 2017

ADAS musikaliska teater, Konstepidemin Göteborg

 Manus & regi: Fia Adler Sandblad

Musik: Jonas Franke Blom

Producent & regiassistent: Andreas Luukinen

På scen: Karin Lycke

Foto Ola Kjelbye

ADAS tar avstamp i övergivenhet, kvinnors utsatthet och tron på en inneboende kraft. Gruppen utgår från konst som skapar mening och tar ställning,  som väcker känslor och belyser sammanhang. Man står mitt i samhället på de svagas sida och har tagit sitt namn efter Ada Kontansia Lindström (född 1885 i Annedal). De säger sig ha stort ärende om än deras ateljéscen vid Konstepidemin är liten.  De turnerar runt om i landet och har internationellt nätverk, vilket resulterat i flera uppsättningar utomlands. Samarbeten har skett med bland andra Göteborgs Symfoniker och Göteborgs Stadsmuseum.

Är mitt första besök hos ADAS. Fångar upp en synpunkt från en konverserande kvinna inför premiären. Hon säger underligt nog att ”det här ska bli roligt”. Till en kollega yttrar jag, att vad vi ska se verkar vara en hemsk historia. Han nyanserar bilden genom att meddela att den har en happy ending. Fia Adler Sandblad förklarar i sin introduktion att monologen kom till när research gjordes för annan pjäs, medan Karin Lycke förklarar att även om det inte är hennes historia, känns det som den har blivit det när hon arbetat med texten. I programbladet står att läsa om marginalisering, skuld och skam.  Sara Azzazis redogörelse gestaltas hudnära och till synes okonstlat av Karin Lycke.

Noterar att förutom en plaststol och ett vattenglas är scenen tom. Hur ofta ser vi en produktion utan scenografi och utan att  ansvariga för kostym och dekor anges? Publiken på uppemot 30 personer sitter i tre rader. Under omkring femtio minuter förmedlas resan från oskuldsfull livsglädje över omskakande långvariga övergrepp och lidande till ett hoppfullt uppbrott. Lycke agerar med osviklig naturlig eftertänksamhet, ger röst åt en av många förtryckta kvinnor som befunnit sig i en ovärdig tillvaro.  Ska inte rekapitulera självbiografin, bara flika in att determinism, medberoende och socialt arv är fenomen som finns inkapslade i den starka story som återberättas.

Ur insikten om att ha förnekats basala behov, fast ändå ha tagit sig ut på andra sidan, har hos den vi möter en orubblig positiv kraft slagit rot. Överlevaren tvivlar på om lyftet  varit möjligt utan sina tvillingar. Omsorgen och kärleken till dem är en drivkraft vars kulmen med studentfirande blir helt uppenbar. Vilken lycka för en tidigare misshandlad ensamstående mor! En kort period av oförställd lycka, är också det humör som serveras inledningsvis med frimodig dans till glättiga tongångar.  På temat kärleken är blind berättas om en hårt hållen tonåring. Hon blir förälskad och gravid med en brutal narkoman och fängelsekund. Musiken som inramar ändrar skepnad efterhand. Efter att länge ha vädjat om hjälp, fångar det grovmaskiga nätet till slut upp mamman. Och nu hjälper den drabbade andra i liknande omänskliga situationer.

Hon som jag såg i spegeln är ett viktigt vittnesmål  om att bryta destruktiva mönster, bär på ”provocerande kunskap om människovärdet och om samhället vi lever i.”  Som konstnärlige ledaren Fia Adler Sandblad påpekar måste tystnaden brytas, varför hon välkomnar de nu aktuella uppropen (metoo /tystnadtagning). Till publiken bifogas lapp med upplysningar om ställen att vända sig.  Regissör och skådespelare har rimligen tänkt mycket på att hitta exakt rätt tilltal, en möjligen slitsam process som burit frukt. Finns inget teatralt över den monolog vars föredömliga uttolkare Lycke (gjorde osannolikt starkt intryck i Unga Folkteaterns Breaking The Waves)  är. Begrep aldrig riktigt poängen med att ta av och på skorna ett par gånger, men i övrigt inga luddiga inslag. Istället ger ADAS en nödvändig och gripande monolog!