Premiär 10/11 2017
ADAS musikaliska teater, Konstepidemin Göteborg
Manus & regi: Fia Adler Sandblad
Musik: Jonas Franke Blom
Producent & regiassistent: Andreas Luukinen
På scen: Karin Lycke
Foto Ola Kjelbye
ADAS tar avstamp i övergivenhet, kvinnors utsatthet och tron på en inneboende kraft. Gruppen utgår från konst som skapar mening och tar ställning, som väcker känslor och belyser sammanhang. Man står mitt i samhället på de svagas sida och har tagit sitt namn efter Ada Kontansia Lindström (född 1885 i Annedal). De säger sig ha stort ärende om än deras ateljéscen vid Konstepidemin är liten. De turnerar runt om i landet och har internationellt nätverk, vilket resulterat i flera uppsättningar utomlands. Samarbeten har skett med bland andra Göteborgs Symfoniker och Göteborgs Stadsmuseum.
Är mitt första besök hos ADAS. Fångar upp en synpunkt från en konverserande kvinna inför premiären. Hon säger underligt nog att ”det här ska bli roligt”. Till en kollega yttrar jag, att vad vi ska se verkar vara en hemsk historia. Han nyanserar bilden genom att meddela att den har en happy ending. Fia Adler Sandblad förklarar i sin introduktion att monologen kom till när research gjordes för annan pjäs, medan Karin Lycke förklarar att även om det inte är hennes historia, känns det som den har blivit det när hon arbetat med texten. I programbladet står att läsa om marginalisering, skuld och skam. Sara Azzazis redogörelse gestaltas hudnära och till synes okonstlat av Karin Lycke.
Noterar att förutom en plaststol och ett vattenglas är scenen tom. Hur ofta ser vi en produktion utan scenografi och utan att ansvariga för kostym och dekor anges? Publiken på uppemot 30 personer sitter i tre rader. Under omkring femtio minuter förmedlas resan från oskuldsfull livsglädje över omskakande långvariga övergrepp och lidande till ett hoppfullt uppbrott. Lycke agerar med osviklig naturlig eftertänksamhet, ger röst åt en av många förtryckta kvinnor som befunnit sig i en ovärdig tillvaro. Ska inte rekapitulera självbiografin, bara flika in att determinism, medberoende och socialt arv är fenomen som finns inkapslade i den starka story som återberättas.
Ur insikten om att ha förnekats basala behov, fast ändå ha tagit sig ut på andra sidan, har hos den vi möter en orubblig positiv kraft slagit rot. Överlevaren tvivlar på om lyftet varit möjligt utan sina tvillingar. Omsorgen och kärleken till dem är en drivkraft vars kulmen med studentfirande blir helt uppenbar. Vilken lycka för en tidigare misshandlad ensamstående mor! En kort period av oförställd lycka, är också det humör som serveras inledningsvis med frimodig dans till glättiga tongångar. På temat kärleken är blind berättas om en hårt hållen tonåring. Hon blir förälskad och gravid med en brutal narkoman och fängelsekund. Musiken som inramar ändrar skepnad efterhand. Efter att länge ha vädjat om hjälp, fångar det grovmaskiga nätet till slut upp mamman. Och nu hjälper den drabbade andra i liknande omänskliga situationer.
Hon som jag såg i spegeln är ett viktigt vittnesmål om att bryta destruktiva mönster, bär på ”provocerande kunskap om människovärdet och om samhället vi lever i.” Som konstnärlige ledaren Fia Adler Sandblad påpekar måste tystnaden brytas, varför hon välkomnar de nu aktuella uppropen (metoo /tystnadtagning). Till publiken bifogas lapp med upplysningar om ställen att vända sig. Regissör och skådespelare har rimligen tänkt mycket på att hitta exakt rätt tilltal, en möjligen slitsam process som burit frukt. Finns inget teatralt över den monolog vars föredömliga uttolkare Lycke (gjorde osannolikt starkt intryck i Unga Folkteaterns Breaking The Waves) är. Begrep aldrig riktigt poängen med att ta av och på skorna ett par gånger, men i övrigt inga luddiga inslag. Istället ger ADAS en nödvändig och gripande monolog!