• Hoppa till huvudinnehåll
  • Hoppa till det primära sidofältet
  • Hoppa till sidfot

Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Teaterkritik

Klipp han – En pjäs för dig som vill förstå varför barn skjuter barn

11 januari, 2018 by Redaktionen

Klipp Han

Regi Ulf Stenberg och Emil Rosén Adsten
Premiär på Studion/Malmö Stadsteater 10 januari 2017
Uppsättningen är en samproduktion mellan Teater Fryshuset och Unga Dramaten.
Föreställningarna i Malmö är ett samarbete mellan Teater Fryshuset, Unga Teatern/Malmö Stadsteater och Fryshuset Malmö

Det är alltför vanligt att vi öppnar vårt dagliga nyhetsflöde och ser att ytterligare ett barn har mördats. Jag skulle tro att det är fler än en som frågar sig varför det händer, varför polisen har så förtvivlat svårt att hitta de skyldiga och vad som måste göras för att stoppa våldet.

Alla vet vem som sköt och varför, men en golare har inga polare

Klipp Han beskriver en värld där bostadsområden är uppdelade mellan olika grupperingar. Vi pratar inte om gäng i traditionell mening, med ett strukturerat ledarskap och någon form av regler för vem som gör vad och varför, utan en mer anarkistisk tillvaro som skär rakt igenom gamla vänskaper och skolklasser. Det är en fragmenterad värld där området kan röra sig om en gata eller tre trappuppgångar. Alla vet vad som gäller och vad som händer om någon rör sig över fel gräns. Alla vet allt, men ingen skulle drömma om att prata med polisen, eftersom en golare inte har några polare.

Shada-Helin Sulhav spelar en ung kvinna var bror mördats. Hon vet vem som sköt, hon ser honom varje dag och hon vet att han vet att hon vet. Hon vet också att hon har två alternativ – att hämnas sin döde bror eller att göra ingenting. Att prata med polisen är inte ett alternativ eftersom hon inte litar på att polisen kan skydda henne eller hennes familj och vänner. Hon har ett jobb och vet att hon både kan och borde flytta, men vet inte riktigt var och dessutom kan hon inte lämna sin mördade bror.

Lancelot Sakile Ncube spelar mördaren. Han har becknat sedan har var riktigt liten och det är den enda värld han känner till. Han vet att hans värld är ”fucked up”, men det är den enda tillvaro han känner. Han kände killen han sköt, men det är så det är. ”Fucked up”. Inget att göra åt.

Rappare Rosh rappar texter som skapar bakgrunder till de vittnesmål som ges från scenen.

Materialet är autentiskt och bygger på intervjuer med förövare och offer, en hel del av materialet kommer från Malmö. Det är vittnesmål i form av teater och budskapet är att det inte finns några enkla lösningar eftersom problematiken är så komplex, men något måste göras.

Det är minimalistisk teater. Tre skådespelare på en svart scen, med vita ljus utan rekvisita. Det är intimt, intensivt och påträngande. I en stark ensemble lyser Shada-Helin Sulhav klarast. Hon har den där självklara närvaron på scen. Hon äger den.

Efter varje föreställning är det ett samtal på cirka 30 minuter där publiken får ge sina reaktioner på pjäsen och de frågor den ställer. Teater Fryshuset har högre ambitioner än att bara skildra och problematisera verkligheten, de vill förändra den.

Klipp Han spelas på Studion, Malmö Stadsteater fram till fredagen 19 januari. Om du vill förstå din samtid – se den, men köp biljetter omgående. De är snart slut.

På scen: Shada-Helin Sulhav, Lancelot Sakile Ncube, Rosh
Musik: Rosh

Längd: 1 timme, 30 minuter

Text: Peter Johansson

Arkiverad under: Teaterkritik Taggad som: Klipp Han, Malmö stadsteater, Teater Fryshuset

Revytraditionen, den lever vidare i Ronneby

6 januari, 2018 by Martin Moberg

Det har nu gått 30 år sedan den första nyårsrevyn hade premiär i Ronneby, 1987 när staden firat 600-års jubileum och allt sedan dess har det satts upp en revy var nyårsafton. Dock blev det ingen 30-års jubileumsrevy denna gång, som man kanske skulle kunna tro. Utan det blev istället en mycket lyckad sammanfattning i form av en 2 timmars föreställning med titeln ”Högvatten”. En sammanfattning av 12 månader av en galen värld så som den tedde sig det händelserika året 2017.

(Anette Gustavsson och delar av revyensembeln i revynumret ”Varning på SPA’t”)

Vi i revypubliken på plats på Ronneby folkteater bjöds denna trettonafton 2018 på sylvass satir, blandat med mer allvarliga funderingar om vår samtid (”HeToo och ”Vi vägrar ge upp”) och kryddat med livsbejakande nonsens. Alltsammans i ett högt men fröjdfullt tempo i två akter. Musiken i revynumren var mycket välbekant, med annan och riktigt rolig text till bl a Magnus Ugglas ”Varning på stan” som i numret med älg med jägare hack i häl på Ronneby brunnsbad hette ”Varning på SPA’t”. Vi bjöds också på skrattfest med kommunalrådet i dansartagen med en SVT reporter och numret ”Fruarnas fel” fick igång publiken. Förstås var Arne från Hallabro med sin karakteriska dialekt och bjöd oss på sina som vanligt underfundiga samtidsanalyser. Och mellan revynumren, underhöll revyorkestern med musik något jag uppskattar. Efteråt kunde jag konstatera att Ronneby folkteater gjort det igen, och revytraditionen lever vidare i Ronneby.

Arkiverad under: Recension, Teaterkritik Taggad som: Blekinge, Högvatten, Kultur, nyårsrevy, revy, Ronneby, Ronneby folkteater, satir

Bull – Brutalt om mobbing på arbetsplatsen

22 december, 2017 by Petter Stjernstedt

Bull

Av: Mike Barlett

Regi & dramatisering: Edward af Sillén

Vad leder orimliga krav, individualism och narcissism på arbetsplatsen till?  Mobbningsdramat Bull ger en skrämmande inblick i en kultur som förtrycker och sparkar på den svage.

I boxningsringen ser vi tre människor. En kvinna och två män. Tre anställda som väntar på sin dom. Snart ska tre bli två. Av ekonomiska skäl tvingas chefen att gallra bland sina anställda. Men vem får gå och vilka får stanna? Thomas är en flitig medarbetare som länge arbetat inom företaget. Men självlänslan hos den trogne medarbetaren är vag, något mobbarna utnyttjar till fullo. Med cynism och manipulation får de den svagsinte på fall. Steg för steg nedmonterar de hans försvar tills inga murar kvarstår för att hålla inkräktarna utanför. Förnedringen når nya nivåer när Thomas motvilligt tvingas trycka sitt ansikte mot den välbyggda mannens bröst. ”Vågar du inte, är du feg och vek? Kom igen då!”

Bull är ett kammarspel av rang. Med egna erfarenheter av mobbning i skolan känns den i hela kroppen. Spelplatsen är företaget där kontoren staplas på varandra och försäljningssiffrorna likställs med framgång och utveckling. Det är arbetsplatsen där människan bakom glömts bort. Förtryckarna skyr inga medel i sin vilja att frånta Thomas sin värdighet. Intryckt i ett av rummets hörn liknar han en sårad tjur som efter en hård match tappat all fattning. Titeln Bull syftar på tjurfäktningen mellan det sårade djuret och dess matadorer. 

Manuset skrivet av Mike Barlett är av högsta klass. Det är kommentarer och gliringar som svider och gör ont.  Skådespelarna – Albin Flinkas, Emma Peters, Andreas Kundler, Emil Almén gör alla bra ifrån sig. Emma Peters, känd från Grotestcos sju mästerverk, fungerar utmärkt i rollen som den kyliga, beräknande kvinnliga mobbaren. Och Emil Almén övertygar som den osäkre Thomas.

Regissören Edward af Sillén ger oss ett drama som stannar kvar långt efter Klaras teaterlokaler lämnats därhän. I stundande metoo-tider beskriver den en förtryckarkultur. Men manusförfattarens val att inte låta en kvinna agera offer förblir för mig en gåta. Som pedagogiskt exempel på patriarkala strukturer på arbetsplatsen hade Bull lämpat sig väl. Men det är en annan historia.

Bull ingår i Klara Teaterns koncept Klara nätter där du som teaterbesökare, efter en jobbig arbetsdag, kan slinka in och över ett glas rödvin få avnjuta teater av högsta kvalitet. Succepjäsen har sålt för fulla hus och förlänger därför sin speltid med två månader. 

För såväl skolklasser som företagschefer rekommenderas Bull. I dryga timman stångas vi gula och blå samtidigt fylls vi med ny kunskap om marodörens systematiska metoder för att göra slarvsylta av vårt svaga psyke. Be aware of the snorting , oppressive bull!

Petter Stjernstedt

Arkiverad under: Scen, Teater, Teaterkritik

Patriarkatet punkteras i mörkt Värmlandsepos – Gösta Berlings saga på Göteborgs Stadsteater

16 december, 2017 by Mats Hallberg

Gösta Berlings saga

Av: Selma Lagerlöf

Regi & dramatisering: Rikard Lekander

Premiär på stora scen 15/12 2017

Foton Ola Kjelbye

Lägga program på en större institutionsteater innebär  lång framförhållning, troligen planering åratal i förväg. Under höstens repetitionstid har Gösta Berlings saga fått förnyad aktualitet. Tänker på Ebba Busch Thors famösa okunskap som blottades i SVT, när kristdemokraternas partiledare intervjuades och ”förhördes” angående skönlitterär kanon. Vidare har vi den flod av vittnesmål som framkommit i kölvattnet av #me too. Den avsatte försupne prästen Gösta passar in i raden av flagranta, duperande, i förstone oemotståndliga narcissistiska män. Inte för inte kallar Ebba Witt Brattström honom för en poserande högfärdig hipster, fast hans öde utspelade sig i farofylld landsbygd under 1820-talet.

Även om man sparat in på statister( dockor får bli danspartners när det är bal på Ekeby) , är det en storslagen uppsättning när teatermaskineriet tas i anspråk för en berättelse om drifter och begär. Och i fonden finns som en underström de gigantiska orättvisor som Selma Lagerlöf hade sådan taktil känsla för i sina starka romaner.

I huvudrollerna ses två personer som förekommer regelbundet inte bara på landets förnämsta scener (har sett de båda ett antal gånger), utan på vita duken och i teverutan. Är knappast missvisande att kalla Jakob Eklund (Sintram) och Adam Lundgren (Gösta Berling) filmstjärnor. Självklart lyckas de ge liv åt sina ganska sorgliga karaktärer. I regissörens bearbetning har Eklunds brukspatron blivit en betraktare och förmedlare, en som bryter scenens magi genom att ställa sig längst fram och rikta sig till publiken. Vi som kallas intellektuella och påstås känna till att en sen utenatt måste kompenseras med sömn till efter lunch. Med vredgad pressad röst eller fjäderlätta kommentarer fångar den Faust-liknande, något haltande, ciceronen suveränt vad som försiggår. Lundgren med sina slängiga gester är självlysande som långhårig obekymrad kavaljer, såväl som grubblare vars dilemma  består i svårigheten att  vara både  glad och god. Lundgren är som klippt och skuren för rollen.

Den av Anna Von Haussswolff specialskrivna musiken, mestadels komponerad på kyrkorgel, puttrar inte harmlöst i bakgrunden. Tvärtom dominerar den stundtals, vilket gör att skrämmande dånande toner avlösta av behagliga klanger, kan sägas ha en ordlös huvudroll. Tillsammans med David Sabel och Filip Leyman levererar Hausswolff  fantastisk musik, vars soundtrack verkligen sätter sin prägel av skräckromantik. Kan meddela att jag tidigare haft problem att tillgodogöra mig kompositörens verk.

Händelser och stämningar i en brokigt berättad debutroman , återges i Lekanders scenversion med flera fantasifulla lösningar.  Nina Fransson har – tillsammans med teamet som står för filminslag och den ljusansvarige – fått ihop en utomordentligt fungerande helhet.  En genomgående hotfull stämning, som i viss mån uppvägs av spirande passioner, åskådliggörs på raffinerade sätt. Vi serveras scener av nederlag och snedsteg, fördrivande och missväxt samt en outvecklad vilja att vara både hängiven och omtänksam. De ursinnigt jagande vargarna var ju en högdramatisk visuell sekvens i SVT-serien, något som även här har tagits tillvara, genom att illustreras rafflande.  Att naturen och (rov)djur hade stor påverkan på människor blir uppenbart.

Anna Bjelkerud gör majorskan, ett övertygande porträtt fyllt med svärta, revanschism och i förlängningen resignation. Vi känner den enorma tyngd som lagrats i hennes nyckelreplik till Gösta. Den som handlar om att man kan vara levande död långt innan en ligger i kistan och locket läggs på.

Det är förhållandevis ont om förlösande komik i Gösta Berlings saga. En väsentlig dos ondska emanerar från de figurer, vars uttolkare Sven-Åke Gustavsson är på ett kongenialt sätt. Lite av den varan, alltså befriande skratt, kommer ändå från Johan Hafezis stela kroppsrörelser och dialektala repliker av Victoria Olmarker. Lägg därtill en munter incident i en avsiktligt tillgjord duett mellan fäktande Gösta och Marianne Sinclaire (Cecilia Milocco).  Vidare finns  gamängen Kristian Bergh ( Hassan Brijany), vars fryntliga agerande tyvärr stannar halvvägs på grund av anmärkningsvärt dålig diktion. Flera på scen har många småroller att växla emellan förutom sin huvudkaraktär, en uppgift de går i land med. Av de kvinnor som virvlar runt den hänsynslöse stilige titelkaraktären, får Ylva Olaison (Elisabeth Dohna) mest utrymme. Hennes gestaltning når ut i salongen. Om ni undrar över färgskalan på skådespelarnas klädesplagg, kan upplysas om att de överlag saknar kulörer.  Sintrams gula pråliga väst är ett undantag.

Att jag några gånger i andra akten nickar till i halvmörkret, ska inte tillskrivas en uppsättning vars förtjänster förhoppningsvis framgått.   (Min reaktion berodde på utmattning efter fem intensiva jobbnätter, inget annat.)  I jämförelse med Utvandrarna, en annan svensk roman med odiskutabel klassikerstämpel, som er recensent såg uppföras på samma scen tidigare under säsongen, är detta en homogen produktion rakt över. Smart regi och dramatisering, absolut tillfredsställande skådespelarinsatser med tre först nämnda i topp, betagande musik, en originell tidlös berättelse samt en fyndig samverkan mellan tekniskt team och scenograf.

Scenografi: Nina Fransson, Kostym: Lena Lindgren, Mask: Gunnar Lundgren, Joakim Brink, Koreografi: Cecilia Milocco, Ljud: Tommy Carlsson, Musik: Anna Von Hausswolff, Dramaturg: Lucia Cajchanova, Filminslag: Jimmy Wallin (illustrationer) – Clive Leaver (Animation)

På scen: Jakob Eklund, Adam Lundgren, Anna Bjelkerud, Sven-Åke Gustavsson, Hassan Brijany, Victoria Olmarker, Melina Tranulis, Cecilia Milocco, Ylva Olaison, Johan Hafezi, Johanna Lundaahl (barn) samt Vilmer Lyngholm (barn)

Spelas till och med 28/3 på stora scen Göteborgs Stadsteater

 

Arkiverad under: Teaterkritik

Teaterkritik: My Fair Lady med Johan Rabaeus, Robert Fux, Magnus Uggla och Nina Zanjani

9 december, 2017 by Rosemari Södergren

Foto: Sören Vilks

My Fair Lady
Efter George Bernard Shaws skådespel och Gabriel Pascals film Pygmalion
Sångtexter och dialog: Alan Jay Lerner
Musik: Frederick Loewe
Regi Elisa Kragerup
Scenografi och kostym Maja Ravn
Ljus Åsa Frankenberg
Ljud Emil Assing Høyer och Pär Gardenkrans
Koreografi Signe Fabricius
Mask Susanne von Platen
Kapellmästare Martin Östergren
Premiär på Stora scenen. Kulturhuset Stadsteatern 8 december 2017

En storartad helaftons-föreställning med duktiga artister, välkända melodier, suveräna dansare och smart och snyggt scenbygge. Det var ett tag sedan det sattes upp något så underhållande och mäktigt. My Fair Lady på stora scenen på Stockholms stadsteater med Johan Rabaeus, Robert Fux, Magnus Uggla och Nina Zanjani med flera duktiga skådespelare, dansare och musiker kommer att fylla salongen många föreställningar framöver. Den fick också stående ovationer av premiärpubliken.

För den som vuxit upp med musiken från My Fair Lady på en LP-skiva (som vinylskivor hette på den tiden) blir det ett kärt men samtidigt poppigare återseende när de gamla välkända sångerna framförs. Den yngre generationen får stifta bekantskap med en lång rad pärlor i musikalens sångskatt.

Rollistan har en lång rad duktiga skådespelare. Johan Rabaeus är perfekt som professor Higgins och Robert Fux fantastisk som överste Pickering. Jag tror inte att jag någonsin sett Robert Fux göra en roll dåligt. Magnus Uggla är rolig som Elizas alkoholiserade pappa och Nina Zanjani är ett bra val till rollen som blomsterflickan Eliza (förutom att jag inte förstår den klädsel hon hade i första scenen där hon mer såg ut som en skolflicka än en tuff, fattig tjej från slumkvarteren – men det berodde inte på hennes spel utan på kläder). Minst lika viktiga för helhetsintrycket är alla skickliga dansare och den fantasifulla, överraskande och snygga koreografin.

Johan Rabaeus som professor Higgins

Musikalen My Fair Lady bygger på George Bernard Shaws pjäs Pygmalion om blomsterflickan Eliza och hennes möte med en annan värld som hade sin urpremiär 1956. Professor Henry Higgins är en rejält egenkär och självförträfflig språkprofessor som kan skilja på alla brittiska dialekter. Eliza är en fattig flicka från slummen som säljer blommor för småpengar. Higgins retar henne för hennes obildade och slarviga rännstensspråk. Han blir utmanad av överste Pickering att på sex månader försöka förhandla henne till en fin dam som ska kunna gå på en bal på slottet och ingen ska kunna genomskåda att hon kommer från Londons slumkvarter. Åå sex månader ska han få Eliza att tala belevat och förvandla henne från ingenting till drottningen av Saba.

För regin står Elisa Kragerup som är en av Danmarks just nu mest hyllade regissörer. Tidigare i år blev hon utsedd till chef för Betty Nansen Teatern i Köpenhamn. Hon har belönats med fyra Reumert, det mest prestigefyllda teaterpriset i Danmark, varav hon två år i rad tilldelats priset som årets regissör. Nu är hon aktuell med en ny tolkning av den klassiska musikalen, My Fair Lady. I ett pressmeddelande säger hon om föreställningen:

– Jag har, sen jag var liten, älskat berättelsen i den här musikalen. Hur ett möte med en människa kan förändra oss och rubba vår världsbild. Jag tror att vi måste våga mötas och utmana våra fördomar. Jag vill också i den här uppsättningen fokusera på hur människors förväntningar på oss påverkar oss och våra prestationer. Om någon tror på oss, då kan vi klara vad som helst.

Det är en berättelse om klass-skillnader, om vad miljön gör med människor, vad utbildning betyder för människors möjligheter att ta sig ur fattigdom och vad det för med sig att byta samhällsklass, om att känna sig utanför både den klass man lämnat och den klass man klättrat till. Och samtidigt är föreställningen underhållande, varm och i många delar HELT UNDERBAR. Speciellt första delen fram till paus var jag helt fängslad och tiden bara flög igen, jag kände inte ens att jag satt på en stol i salongen.

MEDVERKANDE PÅ SCENEN
Higgins Johan Rabaeus
Eliza Nina Zanjani
Pickering Robert Fux
Doolittle Magnus Uggla
Fru Pearce Kajsa Reingardt
Fru Higgins Lena-Pia Bernhardsson
Fru Eynsford Hill Ann-Sofie Rase
Freddy Vilhelm Blomgren
Zoltan Karpathy Ole Forsberg

I övriga roller:
Tove Edfeldt, Rolf Lydahl, Karin Mårtenson, Klara Nilsson, Rita Saxmark, Snorre Ryen Töndel,
Swing Anna Hansson

Dansare
Patrik Riber, Aviad Arik Herman, Suad Demirovic, Andrea Schirmer, Anna Näsström, Anna Virkkunen, Markus B. Almqvist, Gabriella Kaiser

Foto: Sören Vilks

Arkiverad under: Recension, Teaterkritik Taggad som: Kulturhuset stadsteatern, Musikal, Recension, Scenkonst, Teater, Teaterkritik

  • « Go to Föregående sida
  • Sida 1
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 123
  • Sida 124
  • Sida 125
  • Sida 126
  • Sida 127
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 286
  • Go to Nästa sida »

Primärt sidofält

Prenumerera på vårt nyhetsbrev – kostnadsfritt


Prenumerera på Kulturbloggens Nyhetsbrev

Nytt

Filmrecension: Toy Story 5 – en magnifik triumf

Toy Story 5 Betyg 5 Svensk biopremiär … Läs mer om Filmrecension: Toy Story 5 – en magnifik triumf

Recension: David Byrne – Perfektion i rörelse – och en ovanligt lång väntan

Det finns konserter där publiken sjunger … Läs mer om Recension: David Byrne – Perfektion i rörelse – och en ovanligt lång väntan

Välgjort och spretande som ett aptitligt smörgåsbord – Dan Helström & Naturligt-vis med Kålhuuvet, Pop-Arne och vadaren

Dan Hellström / … Läs mer om Välgjort och spretande som ett aptitligt smörgåsbord – Dan Helström & Naturligt-vis med Kålhuuvet, Pop-Arne och vadaren

Recension: Hemliga Klubben på Gröna lunds lilla scen, får till en gigantisk ringdans.

Hemliga Klubben har aldrig varit ett … Läs mer om Recension: Hemliga Klubben på Gröna lunds lilla scen, får till en gigantisk ringdans.

Stockholms berättarfestival samlar 57 berättare från 17 länder den 25 juni–2 juli

25 juni–2 juli 2026 fyller åtta dagar av … Läs mer om Stockholms berättarfestival samlar 57 berättare från 17 länder den 25 juni–2 juli

Stockholm får en Deckarfestival i höst

Ny deckarfestival tar över Gamla stan i … Läs mer om Stockholm får en Deckarfestival i höst

Bo Kaspers Orkester släpper nytolkning av ”Dansa på min grav”

Bo Kaspers Orkester firar 35 år som band … Läs mer om Bo Kaspers Orkester släpper nytolkning av ”Dansa på min grav”

Klassrumsgodkänd: ”Modern tid” av Fabian Göranson

Titel: Modern tid Illustratör: Fabian … Läs mer om Klassrumsgodkänd: ”Modern tid” av Fabian Göranson

En av de mest nedtonade och intimaste skivor som släppts på senare tid – The Urge of Inner Feelings med Lilla Jazzkapellet

The Urge of Inner … Läs mer om En av de mest nedtonade och intimaste skivor som släppts på senare tid – The Urge of Inner Feelings med Lilla Jazzkapellet

Basistlegendar med rebellisk aura har lämnat oss – Nikke Ström 1951 – 2026

Sedan jag nyligen skrev minnesord om … Läs mer om Basistlegendar med rebellisk aura har lämnat oss – Nikke Ström 1951 – 2026

Filmrecension: Disclosure Day – grandios cirkus

Disclosure Day Betyg 4 Svensk … Läs mer om Filmrecension: Disclosure Day – grandios cirkus

Bra idé, sämre genomförande. Svinen av John Ajvide Lindqvist

Titel: Svinen Författare: John Ajvide … Läs mer om Bra idé, sämre genomförande. Svinen av John Ajvide Lindqvist

Följ oss på Facebook

Här hittar du Kulturbloggen på Facebook.

Kategorier

  • ..
  • Intervju
  • Kulturpolitik
    • Krönikor
  • Litteratur och konst
  • Musik
  • Recension
    • Bokrecension
    • Dans recension
    • Filmrecension
    • Operarecension
    • Recension av TV-serier
    • Skivrecensioner
    • Spel
    • Teaterkritik
  • Scen
    • Dans
    • Film
    • Musikal
    • Opera
    • Teater
    • TV
    • TV-serier
  • Toppnytt

Etiketter

Bok Bokrecension Böcker Dans Debaser Deckare Dokumentär Dramaten ekonomi Filmkritik Filmrecension Göteborg Hultsfred Hårdrock indie Konserter Konst Kultur Kulturpolitik Medier Musik Musikfestival Musikvideo Opera Politik Popmusik Recension recensioner rock Rockmusik samhälle Scen Scenkonst skivnytt skivrecension Spotify Stockholm Stockholms stadsteater Teater Teaterkritik Teaterrecension tv TV-serie Video Way Out West

Annonser

Shiba - urhunden med stil

SPEL KAN SKAPA BEROENDE

casino utan svensk licens Trustly
För den som letar efter ett casino med 10 euro deposit utan svensk licens så är SpelaCasino.io en riktigt bra resurs. Där listar de och recenserar alla tillgängliga alternativ.

Är du från Norge och är intresserad av nätcasinon? På Spillsen.com finns det senaste inom norska online casinon, licenser och slots.
På Casinodealen.se hittar ni den senaste informationen om nya casinon, licenser och slots hos casino på nätet.

PayPal casino utan licens
För bäst guide till online casino rekommenderas Casivo

För spel: Minimiålder 18 år - Spela ansvarsfullt | https://www.spelpaus.se/ | https://stodlinjen.se/

Footer

Om oss

  • Kontakt
  • Om oss
  • Sajtips – länkar

Copyright © 2026 · Metro Pro on Genesis Framework · WordPress · Logga in