• Hoppa till huvudinnehåll
  • Hoppa till det primära sidofältet
  • Hoppa till sidfot

Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Teaterkritik

Teaterkritik: Cirkusdrömmar är inte alltid rosa

19 mars, 2018 by Redaktionen

Kasjtanka – En cirkusdröm
Av Anton Tjechov
Regi: Olle Törnqvist
Premiär på Moomsteatern, Malmö, 17 mars, 2018

Glitter och glamour kan vara lockande, men det finns alltid en mörk baksida. Den bittra läxan tvingas hunden Kasjtanka lära sig den hårda vägen.

Kasjtanka lever ett rätt normalt hundliv med sin husse någonstans i Ryssland. Livet är hårt och lite enahanda, men det finns i alla fall mat, tak över huvudet och en husse som älskar sin hund. Kasjtanka har dock drömmar – hon vill bli cirkusartist. En dag kommer en cirkus till Kastjankas stad och hennes dröm går i uppfyllelse, men hon får lära sig att även det vackraste cirkusglitter har vassa kanter.

Den cirkus Moomsteateatern presenterar är en klassisk Astrid Lindgrencirkus, fylld av udda, slitna existenser i form av djur. I foajén finns Starke Adolf som ledigt lyfter en gigantisk vikt.

Moomsteaterns uppsättning av Anton Tjechovs Kasjtanka är en barnföreställning, vilket märks. Det är mycket färg, rörelse och musik. Den är också föredömligt kort. Budskapet är klassiskt och tänkvärt. Berömmelse och framgång har alltid ett pris i form av hårt arbete.

För en vuxen känns historien lite tunn, men jag tror att den uppskattas av de barn den trots allt avsedd för.

I rollerna: Therese Kvist, Jörgen Darfeldt, Birte Heribertson, Niclas Lendemar, Frida Andersson, Tryggve Algeus

Längd: 50 minuter, ingen paus

Text: Peter Johansson

Arkiverad under: Teaterkritik Taggad som: Anton Tjechov, Kasjtanka En cirkusdröm, Moomsteatern

Bitterljuvt glimrande drömspel – Röntgenbilden av en groda på Teater Trixter

12 mars, 2018 by Mats Hallberg

Foton Peter Lloyd

 

Röntgenbilden av en groda

Premiär 9/3 2018

Manus: C O Evers (inspirerat av Sven Wollters roman Hon, han och döden)

Regi, scenografi och kostym: Geir Olde Monnikhof

Ljus: Miranda B Wikström

Ljud: Björn Knutsson

Koreografi: Frei von Fräähsen

Film: Lena Lahti

I rollerna: Invar Örner, Annika Nordin, Hans Brorson och Sergej Merkusjev.

Spelas till och med 29/4 på Teater Trixter i Göteborg

 

Oansenligt är ett missvisande ord som lurar i vassen, för vad som rubriceras som drömspel. Mer rättvisande benämning på en dryg timmas teaterstycke är anspråkslöst, fast manus bygger på en färsk roman av giganten Sven Wollter som är raka motsatsen. Kan direkt avslöja att jag nyss lånade och läste Wollters mycket märkliga bok, ett slags credo till kärleken, konsten och livets goda. Hans magiska realism med  resor i tid och rum, har sin klangbotten i ett cancerbesked. Det ges en grånad lycklig man som vill slippa bli patient med kateter och slangar. Således ingen ny självbiografi (av mannen jag gjorde längre intervju med i samband med Påklädaren på Göteborgs Stadsteater). Istället en hedonistisk lovsång till livet han varit med om, från fotbollsmatcher  och matinéer i ungdomen, över musikens skönhet och tankar om Shakespeare, till gourmetmåltider, matematiska beräkningar och kvantfysik.  Hugskotten får intrigen att bågna. Underligt och dråpligt att läsa. Oöverstiglig utmaning att dramatisera? Jo förvisso, men bäst lämpad för uppdraget är hans gode vän C O Evers.  Kommer ihåg att  den mycket produktive dramatikerns telefonsamtal, var ett stående inslag när Wollter hade radioprogram i P4.

Vi sitter på bänkar längs scenens långsidor, vilket innebär att skådespelarna behöver vrida på sig när de agerar kring mittpunkten. Scenografin är sparsam med utplacerade  trekantiga platspallar. De fungerar som ljuskällor.  Scenens övriga sidor avgränsas  av ramper motsvarande flera däck på ett fartyg med reling. En svartvit film från en väg i ett vintrigt öde landskap, placerar oss i den miljö varifrån intrigen rullas upp. Det är frestande att använda På spåret – terminologi. Vi åker från hus i Bohusläns skärgård, tar oss till Uddevalla sjukhus. Via buss utan hjul på parkeringsplatsen utanför med  magiska speglars hjälp, hamnar Han och sedermera Hon, i en sorts förstadium till limbo. Geografiskt befinner vi oss på en karg ö långt norröver, bland omtänksamma öppna varelser. Här bor läraren Big Foot (Hans Brorson), vars  livslånga kärlek till ALS-drabbade Polacken (Sergej Merkusjev) återberättas av båda parter. Polacken och Hon har i sin tur, ett gemensamt förflutet  till sjöss.  Låter det rörigt? Släpp logiken!  Hugskotten är legio i en virvlande fantasy med flashbacks.  Att ha koll på hur allt hänger ihop är av underordnad betydelse.. Wollter/ Evers vill uppmana oss till  carpe diem, oavsett om obevekliga signaler från dödsriket är akuta. Och de blundar varken för ondska eller smärta.

Vill påstå att regissören fått ihop teman och trådar förträffligt, fast han gärna hade fått förlänga uppsättningen en kvart. Hade önskat  att Monnikhof broderat ut mer konturer i birollerna. Apropå handarbete, bibringas vi en hisnande uträkning av den döende huvudpersonen. Sven Wollter, vars sorti från tiljorna skedde härom året med bejublade Driving Miles, måste betecknas som stor musikälskare. Det märks i romanen. Vad som fick plats i Röntgenbilden av en groda, är Lars Gullins barytonsax jämte betagande sång från Frank Sinatra, Al Green och Janis Joplin.  Den allt annat än livströtte Wollter medverkar i inspelad version. Han deklamerar hundra år gamla, högstämda  strofer av finlandssvensk dödssjuk poet. Dessa rader ingår mig veterligen inte i romanen.

Ingvar Örner är idealisk som Wollters envisa inkännande alter ego(?). Har sett Örner i åtskilliga roller hos Teater Trixter med liknande framtoning. Frejdigt ifrågasättande och sorgset kärleksfull är hans hustru, som spelas av Annika Nordin i snickarbyxor.  Paret agerar mot varandra och publiken, genom samarbete på ett engagerat sätt. Mestadels befinner sig deras karaktärer på olika, fast närliggande frekvenser. Några gånger möts de ömsint. Hans Brorson är mest känd från Masthuggsteatern intill. Blev förtjust i hans återhållsamma klargörande spelstil, medan flitige Sergej Merkusjevs gestalter alltid antar intensiva skepnader. Den hypnotiskt anstrukna diktionen suger sig fast. Han är ruggigt bra på att borra i repliker,  med exakta pauser och tonhöjd. Men i denna uppsättning blir han- i likhet med många andra gånger – typecastad.

 

 

 

 

Arkiverad under: Scen, Teaterkritik

Teaterkritik: Fuck Your Marsvin and dö – En intressant studie av flickrummet

11 mars, 2018 by Redaktionen

Fuck Your Marsvin and dö
Av Anna Nygren
Regi: Regi Lisa Quartey och ensemblen
Premiär på Månteatern, Lund, 8 mars 2018

Vad pratar flickor om när ingen annan lyssnar? Det är temat för Anna Nygrens pjäs Fuck Your Marsvin and dö.

Pjäsen utspelar sig på en skoltoalett i en skola någonstans i Sverige. Den lokal som vanligtvis är ett ställa för att uträtta naturliga behov är för Jenny, Lena och Lisbet även ett ställe där de kan vara sig själva och säga vad de vill utan att dömas eller bedömas av någon annan än de själva. Den något kryptiska titeln är en fras som någon av tjejerna klottrar på en spegel.

Vi får följa flickorna under högstadiets tre år och pjäsen har ingen egentlig handling utan utforskar dynamiken i gruppen. Lisbet är den person i trion de övriga två lutar sig emot och på sätt och vis konkurrerar om. En trio är av naturen en instabil grupp, speciellt om en i trion har mer än vänskap på agendan.

De tre karaktärerna är klädda i exakt likadana pastellfärgade klänningar, med en stor rosett på magen. Kläderna och det faktum att de jämna mellanrum bryter pjäsen för att återvänder till sina utgångspositioner på tre socklar ger mig en upplevelse att de egentligen inte är personer av kött och blod utan snarare dockor eller statyer som symboliserar olika delar av den mänskliga karaktären. Oavsett är det ett snyggt upplägg som ger pjäsen en känsla av nyskapande originalitet.

De tre skådespelarna gör alla en mycket stabil insats såväl som individer som grupp. Jag blir speciellt imponerad av Wilma Linton, som på ett subtilt sätt lyckas åskådliggöra den smygande tanklösa obehaglighet som ibland visar hos personer i den yngre tonåren som ännu inte lärt sig att handlingar får konsekvenser.

Scenen är minimalistisk. Det finns tre toalettstolar, tre speglar, ett handfat och en papperskorg, som är lika välfylld som gröngölingarnas handbok.

Pjäsen har satts upp av teaterkollektivet Athtena som har sin bas på Månteatern i Lund. Fuck Your Marsvin and dö kommer att spelas i Malmö 15-17 mars och i Simrshamn 7 april.

I rollerna: Nellie Björklund, Wilma Linton, Amanda Quartey

Längd: 2 timmar, 40 minuter, inklusive paus

Arkiverad under: Teaterkritik Taggad som: Fuck Your Marsvin and dö, Månteatern, teater Athena

Teaterkritik: Onåd – starkt om kulturkrockar inom oss och i möten

11 mars, 2018 by Rosemari Södergren

Premiär på Kulturhuset/Stadsteatern, Lilla scen den 8 mars 2010;
Regi Dritëro Kasapi;
Scenografi Lars Östbergh;
Kostym Annika Nieminen Bromberg;
Ljus Åsa Holtz;
Ljud Emil Olsson;
Mask Petra Göransson;

Onåd
Av Ayad Akhtar
Regi Dritero Kasapi
Premiär 10 mars 2018 på Kulturhuset Stadsteatern, Stockholm

Ett tankeväckande drama om kultur och religion och våra ursprung och vad som kommer fram om vi skrapar på ytan och om rädslan för muslimer i USA efter 11 september. Uppsättningen är berörande träffsäker och skådespelarna är enastående i sina roller.
Amir Kapoor är en framgångsrik jurist i finansärenden. Han jobbar på en advokatfirma med judiska ägare. Själv har Amir muslimska rötter, fast det har han dolt så långt det är möjligt. Han har bytt efternamn från det betydligt mer muslimskt klingande Abdullah. Dessutom är han sekulariserad och ser sig inte som troende muslim. Han jobbar hårt och har förhoppningar om att framöver få bli felägare i firman.

Han har en flickvän, Emily, från vit amerikansk övre medelklass. Emily är konstnär och har på senare tid börjat skapa verk starkt inspirerad av muslimsk konst. Hon brinner för att visa nutiden hur mycket vackert som muslimska konstnärer skapat. Det finns en tydlig konflikt mellan dem. Amir ser det mörka med islam, förtryck och terror som skett genom historien i islams namn, han upplever koranen som en förtryckande bok medan hans västerländska flickvän ser något vackert i islam.

I dramats början står Amir modell för Emily som tagit start intryck av Diego Velazquez berömda porträtt av den moriske slsvrn Juan de Pareja. Emily vill använda samma färger men istället måla Amir i sin 600 dollarsskjorta och kavaj.

Symboliken är uppenbar. Amir har framgång men är han fri? En extra krydda i symboliken får vi genom att bara hans överkropp porträtteras så undertill står han i kalsongerna.

Allt sätts på sin spets när hans systerson kommer och tillsammans med Emily övertalar honom att försöka hjälpa en imam som gripits, misstänkt för att ha stött terrorister då han skickat pengar utomlands.

Föreställningen kan delvis placeras i facket ”middagsbjudningar som går överstyr”. Emily har bjudit in en vän, Isaac, som har stort inflytande i konstvärlden och Emily har förhoppningar om att få med några av sina konstverk på hans kommande utställning. Isaac är av judisk ursprung och hans flickvän är svart amerikanska med rötter från ghettot.

Allt börjar så trivsamt i den vackra Manhattanlägenheten med dessa fyra trendkänsliga moderna unga personer men sakta med säkert raseras deras yta och det judiska och det muslimska går i clinch. Det är starkt, dramatiskt och mångsidigt. Vem är vi, hur har vårt ursprung präglat oss?

Shebly Niavarani är lysande som Amir och visar att han är en av vår tids stora nya namn.

Arkiverad under: Recension, Scen, Skivrecensioner, Teater, Teaterkritik Taggad som: Kulturhuset stadsteatern, Recension, Scenkonst, Teater, Teaterkritik

Teaterkritik: Besök av en gammal dam med Marie Göranzon

10 mars, 2018 by Rosemari Södergren

Foto: Bengt Wanselius

Besök av en gammal dam
Av Friedrich Dürrenmatt
Översättning: Britt G Hallqvist
Regi: Katrine Wiedemann
Scenografi och kostym: Maja Ravn
Ljus: Mats Öhlin
Ljud: Kristian Oscarsson
Maskdesign: Sara Lycke och Maria Reis
Premiär 9 mars 2018 på Stora scenen, Kulturhuset Stadsteatern Stockholm

En skrämmande berättelse om vad människor kan förmås att göra för välfärden, för att få ett lyxliv och pengar. Den ikoniska svenska skådespelerskan Marie Göranzon debuterar på Stockholms stadsteaters stora scen i en grym och absurd skildring av hur människor i grupp kan förmå sig till att utföra de mest grymma handlingar. En skildring av hur vanliga hyggliga medborgare till och med kan begå mord i grupp för att rädda ett välmående liv.

Marie Göranzon spelar miljardärskan Claire Zachanassian som efter 45 år återvänder i stor stil till sin solkiga lilla barndomsstad. Hon tas emot av borgmästaren och stadens förnämsta invånare som haft ett möte där de beslutat att herr Ill, som har hennes ungdomskärlek när hon bodde i staden, ska flörta med henne för att förmå henne att sponsra staden som är näst intill bankrutt. Claire är dock inte så lättlurad. Hon har skinn på näsan och är ute efter hämnd. Hon lovar staden en miljard, på ett villkor. Hon kräver hämnd på herr Ill. Han övergav henne när de var unga och han gjort henne med barn. Claire kräver att någon av stadens invånare ska döda herr Ill.

Spontant, direkt, säger borgmästaren och alla invånare nej. De kan inte begå brott, de kan inte döda, för att få pengar. Sakta men säkert börjar medborgarna ändå att utnyttja möjligheten till en bättre tillvaro. De börjar handla på kredit och börjar vänja sig vid att ha tillgång till pengar.

Regissören Katrine Wiedemann har valt att förlägga scenen som en cirkusscen med publik på båda sidor och att låta skådespelarna agera som typer, schabloner, istället för mänskliga karaktärer. Jag tycker dramat förlorar på det. Handlingen är så skrämmande att det fungerar inte riktigt att göra det till en komedi och det märks genom att det inte kommer så mycket skratt från premiärpubliken. Det är mer ett drama, men för att fungera borde karaktärerna få djup.

Det är synd att ha Marie Göranzon tillsammans med flera ur den svenska skådespelareliten på scen och ändå får de inte agera mer än som klichéer. Jag tänker att regissören gjort detta som ett medvetet val för att det ska handla om vad gruppen människor kan förmås göra och att det inte skulle handla om de enskilda individerna. Men trots det är varenda en i gruppen en unik individ. Att ta steget och agera med gruppen bygger ändå på att varje individ gjort en inre resa. Jag tror iscensättningen hade vunnit på att vi kommit några karaktärer närmare. Också Marie Göranzons Claire är för ensidigt skildrat. Tvekar hon aldrig inför att hennes ungdomskärlek ska dödas?

Den schweiziske författaren Friedrich Dürrenmatt skrev dramat 1956 (tyska: Der Besuch der alten Dame). Filmen Besöket från 1964, med Ingrid Bergman i huvudrollen, bygger löst på pjäsen. Likaså filmen Hyènes från 1992 i regi av Djibril Diop Mambéty. Skildringen av det våld som förtryck som människor i grupp kan utföra tillsammans är om möjligt ännu mer aktuellt idag. Att en stor grupp människor kan förmås att begå mord har hänt många gånger genom historien, inte bara nazisterna har utrotat människor, än idag upprepas det: se bara vad IS och andra fundamentalistiska islamistiska grupper är beredda att göra och gör. Jag ser också berättelsen som en metafor för hur nutidens människa för sin välfärds och bekväma tillvaros skull är beredd att ta död på vår jord.

Fakta om regissören från ett pressmeddelande:
Danska regissören Katrine Wiedemann har haft stora framgångar med sina egensinniga tolkningar av klassiker, på Kulturhuset Stadsteatern har hon bland annat satt upp Peer Gynt med Magnus Krepper i titelrollen (2012) och Hamlet med Gustaf Skarsgård (2009). I Sverige har hon även uppmärksammats för Romeo och Julia (2002) i samarbete med Cirkus cirkör som spelades på Elverket och Havsfruen (2005) i samarbete med Teater Kaleidoskop.

– Jag har alltid velat sätta upp Besök av en gammal dam, den är så oerhört aktuell idag trots att den är skriven i en helt annan tid! Fokus på maktbalansen mellan kön, kapitalismens kraft, pressens makt, etc – den känns självklar att sätta upp just nu, just i Stockholm. I Durrenmatts universum finns den mest groteska humorn och de svarta stämningarna sida vid sida, det är ett universum som ställer oss många relevanta frågor idag, säger Katrine Wiedemann.

I rollerna:
Claire Marie Göranzon
Ill Dan Ekborg
Ills fru Kirsti Stubø
Ills dotter Lotti Törnros
Ills son Pablo Leiva Wenger
Borgmästaren Allan Svensson
Prästen Gerhard Hoberstorfer
Läraren Samuel Fröler
Doktorn Leonard Terfelt
Polisen, domaren Ulf Eklund
Journalisten Tim Dillman
Swing Henrik Hellström och Sylvia Rauan

Arkiverad under: Recension, Scen, Teater, Teaterkritik, Toppnytt Taggad som: Recension, Scenkonst, Stockholms stadsteater, Teater, Teaterkritik, Teaterrecension

  • « Go to Föregående sida
  • Sida 1
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 123
  • Sida 124
  • Sida 125
  • Sida 126
  • Sida 127
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 293
  • Go to Nästa sida »

Primärt sidofält

Prenumerera på vårt nyhetsbrev – kostnadsfritt


Prenumerera på Kulturbloggens Nyhetsbrev

Nytt

Teaterkritik: Caligula – raffinerat otäckt

Marcus Vögeli i Caligula, premiär 6 … Läs mer om Teaterkritik: Caligula – raffinerat otäckt

Filmrecension: Sjung för mig Arja – ett mästerverk helt enkelt

Sjung för mig Arja Betyg 5 Svensk … Läs mer om Filmrecension: Sjung för mig Arja – ett mästerverk helt enkelt

Genom natten – En röst som fyller Nalen – och träffar rakt i hjärtat

Betyg 4 (5) Det är Genom Natten som … Läs mer om Genom natten – En röst som fyller Nalen – och träffar rakt i hjärtat

Allsångsbetonad minnesföreställning gör succé – David Anthin & Martin Bagge med program om Evert Taube på Göteborgs Stadsteater

vecka 45 2-6/11 2026 Göteborgs … Läs mer om Allsångsbetonad minnesföreställning gör succé – David Anthin & Martin Bagge med program om Evert Taube på Göteborgs Stadsteater

Upproret – ”Dom kan inte med oss”: Rock med attityd och svenska rötter

Betyg 3 (5) Det är alltid lite extra … Läs mer om Upproret – ”Dom kan inte med oss”: Rock med attityd och svenska rötter

Fontaines D.C. – Från O-Baren till Hovet, en resa som fortsätter att växa

Betyg: 4/5 Det är något speciellt med … Läs mer om Fontaines D.C. – Från O-Baren till Hovet, en resa som fortsätter att växa

Sveriges första musikvideofestival

I Lund arrangeras en musikvideofestival … Läs mer om Sveriges första musikvideofestival

Forever Young i fokus när Göteborg Film Festival firar 50 år

Forever Young kommer att vara temat som … Läs mer om Forever Young i fokus när Göteborg Film Festival firar 50 år

Skulden – en ny brittisk kriminalserie på SVT skildrar mörkläggningar inom polisen

I den brittiska kriminalserien Skulden … Läs mer om Skulden – en ny brittisk kriminalserie på SVT skildrar mörkläggningar inom polisen

Spirituellt och överraskande uruppförande i Riddarhuset av Theorins modernistiska verk A busstop in Vasco da Gama

A busstop in Vasco da Gama Av Dan … Läs mer om Spirituellt och överraskande uruppförande i Riddarhuset av Theorins modernistiska verk A busstop in Vasco da Gama

Strålande utförda aktioner centrerade kring lysande vokaljazz – In One Breath av Peter Asplund Aspiration

Peter Asplund Aspiration In One … Läs mer om Strålande utförda aktioner centrerade kring lysande vokaljazz – In One Breath av Peter Asplund Aspiration

Filmrecension: Wicker – vacker, magisk med doft av Oscarspris

Wicker Betyg 5 Svensk biopremiär 20 … Läs mer om Filmrecension: Wicker – vacker, magisk med doft av Oscarspris

Följ oss på Facebook

Här hittar du Kulturbloggen på Facebook.

Kategorier

  • ..
  • Intervju
  • Kulturpolitik
    • Krönikor
  • Litteratur och konst
  • Musik
  • Recension
    • Bokrecension
    • Dans recension
    • Filmrecension
    • Operarecension
    • Recension av TV-serier
    • Skivrecensioner
    • Spel
    • Teaterkritik
  • Scen
    • Dans
    • Film
    • Musikal
    • Opera
    • Teater
    • TV
    • TV-serier
  • Toppnytt

Etiketter

Bok Bokrecension Böcker Dans Debaser Deckare Dokumentär Dramaten ekonomi Filmkritik Filmrecension Göteborg Hultsfred Hårdrock indie Konserter Konst Kultur Kulturpolitik Medier Musik Musikfestival Musikvideo Opera Politik Popmusik Recension recensioner rock Rockmusik samhälle Scen Scenkonst skivnytt skivrecension Spotify Stockholm Stockholms stadsteater Teater Teaterkritik Teaterrecension tv TV-serie Video Way Out West

Annonser

Shiba - urhunden med stil

SPEL KAN SKAPA BEROENDE

casino utan svensk licens Trustly
Är du från Norge och är intresserad av nätcasinon? På Spillsen.com finns det senaste inom norska online casinon, licenser och slots.
På Casinodealen.se hittar ni den senaste informationen om nya casinon, licenser och slots hos casino på nätet.
För bäst guide till online casino rekommenderas Casivo

För spel: Minimiålder 18 år - Spela ansvarsfullt | https://www.spelpaus.se/ | https://stodlinjen.se/

Footer

Om oss

  • Kontakt
  • Om oss
  • Sajtips – länkar

Copyright © 2026 · Metro Pro on Genesis Framework · WordPress · Logga in