Manus: Åke Hodell (pjäs) bearbetad för film 1974 Torgny Anderberg och Stig Ossian Ericson
Regi: Louis Lättman (konstnärlig ledare)
Ljus & ljud, teknik: Agnes Säfdal
Musik: Ernfrid Ahlin, Jules Sylvain, John Redland, Cornelis Vreeswijk
I rollerna: Mikael Alburg, Erik Sjösten Andersson, Linda Lättman, Amanda Holm, Jonathan Andersson, Martin Olsson samt sex barnskådespelare
Premiär: 16/5 hos Dice Theater på Karl Johansgatan i Göteborg
Spelas till och med 25/5
Vill till att börja med påpeka att sången har underordnad betydelse i Rännstensungar, vilket i praktiken innebär att jag hade fått klassificeringen om bakfoten. Allåldersföreställningen lanseras inte heller som musikal. Hur det förhåller sig? Den förmodligen mest ambitiösa satsningen på Dice Theater hittills, baseras på en film från 1974 med uttalat barnperspektiv, med bland andra Cornelis, Monica Z och Anita Lindblom i rollistan. Sedelärande filmen om busiga barn, en lam föräldralös flicka och hennes kämpande vårdnadshavare utspelas 1936. I den sjöngs ett knippe samtida svenska schlagers jämte ett par visor signerade Cornelis.
Första filmen kom redan 1944. Den bygger på en pjäs av Åke Hodell, annars mest känd som avant garde-konstnär (poet, dramatiker, prosaist, grafiker, text- & ljudkompositör) och vars skildring enligt honom var social satir. Hodell väjer inte för starka känslor, tar upp orättvisor och hedersbegrepp genom en omaka relation och en spirande förälskelse över klassgränser. Manus har sentimentala drag samtidigt som det vågar utmana. Här finns inte bara en änglalik, rullstolsburen flicka i 10-års åldern – upplyses i öppningsscenen att hennes sjukliga mamma ”rest bort” för gott – utan också ohederliga gårdsmusikanter, en ilsk portvakt, en kallhamrad kapitalist, lätt förvildad barnaskara som regerar sitt område samt en befogat rädd rikemansdotter utrustad med kniv.
Tillåt mig presentera Dice Theater grundad av Louis och Linda Lättman i februari i fjol, vars dröm om en teater med ett tilltal som intresserar publiken blev verklighet efter mödosamt fixande Jag bjöds in till invigningen som gick i allsången och improvisationskonstens tecken. Här erbjuds bland annat kurser, musikalshower, live-quiz och improvisationsteater. Paret träffades på Wendelsbergs skolscen där de examinerades. Linda åkte till London för att skaffa sig gedigen musikalutbildning medan Louis begav sig till Chicago för att förkovra sig i improvisationsteater hos världsberömda Second City. På Lindas meritlista hittas Sound of Music på Lisebergsteatern och genom att tillhöra Septemberteatern medverkan i Fru Lojal och Musikalen om Frigga (båda framgångarna recenserade av undertecknad).
Den barnanpassade uppsättningens längd är 1 ½ timme inklusive paus. Ska påpekas att sitter man längst ut finns risk för att ena pelaren står i ens synfält, att sikten är något skymd. I ensemblen finns sympatiskt nog lika många vuxna som duktiga barn. De unga skådespelarna uppvisar en inövad frejdighet som smittar av sig när makt busigt demonstreras. Skaran har repat in ett fysiskt drivet samspel helt i synk och är föredömligt tydliga i leveransen av repliker. Kan i sammanhanget strö beröm också över vuxna aktörerna vilka utan problem når ut till publiken trots avsaknad av myggor. Uppsättningen är sevärd genom sin fartfyllda dramatik, förmedlade insikter om ett annat Sverige och genom missionerandet om vikten av goda gärningar.
Att jag emellanåt saknar fördjupande scener och trodde att jag skulle bli än mer berörd, berodde sannolikt på barnperspektivet vilket inte uppmuntrar nyanser, plus ett sentimentalt stråk gränsande till sagoberättande. Scenografin och rekvisitan är åskådlig, påvisar att viktigaste händelserna sker utomhus eller när landskapsmålaren möter konsthandlare eller hyresvärd. Scenkläderna är föredömligt kongeniala, speglar hur olika klasser var klädda i det bristsamhälle som rådde 1936. Uppsättningen lanseras med formuleringen ”en svensk klassiker är tillbaka – från hustak till hjärtevärme.” En välgärning att nya generationer får lära sig vilka knapra levnadsomständigheter som rådde för flertalet förr. Och åren före andra världskriget hade ytterst få medborgare tillgång till ett drägligt liv. Mästerliga Kvarteret Korpen och Åke och hans värld tangerar handlingens yttre förutsättningar. Tänk att frukt som äpplen och ballonger kunde ses som fest, att det regnar manna från himlen.
Det är inte lätt att frigöra sig från Cornelis Vreeswijks godmodiga strid och den truliga naivism hans gestaltning ger uttryck för i kultfilmen från 70-talet. Med den minnesbilden på näthinnan ska framhållas att Erik Sjösten Andersson (medverkat i succé hos Dice Theater och ingått i ensemble hos GEST) grejar att axla den krävande rollen riktigt bra. Hans frustrerade Fahlén tar plats, vill som bekant inte bara kunna försörja sig ärligen på vad han ägnar sig åt, är därtill filantrop som brinner för att ge stackars Ninni en operation som gör förhoppningsvis att hon kan gå och planerar en resa till landet för tajta gänget hänvisade till hyss på gården. Det strålar om Mikaela Alburg som den förlamade flickan sittandes i sin primitiva rullstol, med exakt den tonträff man hade förutsett, en beundransvärd prestation. Hon är för övrigt konstnärlig ledare för ovan nämnda Septemberteatern.
Att söta schlagermelodier ingår i föreställningen, gör att den bistra verkligheten fram tills den osannolika vändningen framstår med skarpare konturer. Ett genialt ironiskt drag av Hodell att sockra med dåtida hits som I min lilla värld av blommor. Budskapet om att hålla ihop, dela med sig och tro på att villkor kan förändras till det bättre förstärks. Alburg och övriga i ensemblen sjunger ömsom näpet, ömsom med energiskt schwung. Ett par förtjusande duetter blir det.
Regissören har fått till en för den yngsta publiken (vad det verkar) idealisk rytm i uppsättningen och sett till att resterande roller görs med den barska myndighet eller vänliga framtoning som ligger i respektive roll. Vi har på ena kanten Amanda Holm med meriter från Varbergs Teater som övervakande och försmådd portvakt och ett övertygande porträtt av principfast fastighetsägare från rutinerade filmskådespelaren Jonathan Andersson. I det motsatta lägret , förenklat uttryckt humanismens högborg, beskådas Linda Lättman vars rollfigur representerar Barnavårdsnämnden och Martin Olsson (också bakgrund i improvisationsteater och Wendelsberg) i roller som frukthandlare och läkare/ spelat i samma fotbollslag som Fahlén samt (om jag minns rätt) agerandes konsthandlaren – den betydelsefulla person som upptäcker den fattige Fahléns begåvning. Interaktionen dem emellan och gentemot huvudrollsinnehavarna samt med framfusiga kollektivet av barn, sker sömlöst i tydligt utformade scener. Ett par typer vilka visar sig vara lömska är förresten två manliga påvra gatumusikanter, vilka tecknas grovt av Lättman och Andersson som ett lustigt inslag. Vilka är när det kommer till kritan de goda och vilka hycklar i den tuffa hierarkiska miljön?
Å ena sidan gjorde kanske inte uppsättningen det omvälvande intryck jag bespetsat mig på. Å andra sidan, vilket väger tyngst, kan hävdas att Rännstensungar och vad den problematiserar inklusive Ninnis rörande öde och hennes välgörare, sammantaget är en rapp och tänkvärd teaterupplevelse kryddad med musik, idealisk för familj med barn i 10-års åldern och för klasser i mellanstadiet. Här finns mycket att utvinna. Om vådan av att ha förutfattade meningar, om gemenskap och om önskan om medicinska mirakel. Klassklyftor speglas och ifrågasätts. Ett tämligen lyckligt slut hör till genren. Ensemblen förenas förstås charmigt i klämmig final genom att brista ut i glädjefylld sång.
FOTON: Fredrik Aremyr
