Litteratur och konst

Klubb 10TAL har releasefest för nya numret med tema Ny prosa – på Scalateatern den 8 november

1 november, 2017 by Redaktionen

Klubb 10TAL har releasefest för nya numret med tema Ny prosa – på Scalateatern.

Ett pressmail berättar om kvällen:
Möt Yan Ge, influgen från Dublin, som är en av de intressantaste författarna födda på 1980-talet i Kina. I vårt nya nummer introducerar vi henne med novellen ”Vita hästar” i översättning av Björn Kjellgren och med en intervju av Lan Xu, poet, översättare och projektledare för kulturföreningen Erya.

Yan Ge är pseudonym för Dai Yuexing som betyder ’vandra med månen som hatt’. Hon är född och uppvuxen i den lilla sichuanesiska staden Pixian, som inspirerat hennes skrivande. Hon har publicerat tolv böcker, varav fem romaner som har givit henne flera högt ansedda litteraturpriser i hemlandet. I 10TAL berättar Yan Ge om att skriva på dialekt, vilket är ovanligt i kinesisk prosa, och om hur hon väljer att skriva vissa texter på kinesiska och andra på engelska. På Klubb 10TAL samtalar Yan Ge med Lan Xu om språk, surrealism och samtida prosa.

Möt också Anna Jörgensdotter, via tåg från Gävle, som läser ur sin nya och femte roman Solidärer – en episk roman som pendlar mellan Gävle och Barcelona under spanska inbördeskriget. Boken har fått strålande recensioner. ”Med Solidärer har hon skrivit sin bästa roman hittills – blir det inte en Augustprisnominering äter jag upp min partisanbasker”, skriver Amanda Svensson i Sydsvenskan. Anna Jörgensdotter slog igenom redan med sin debutroman Pappa Pralin 2002 och 2010 mottog hon Ivar Lo-priset för romanen Bergets döttrar. Två diktsamlingar är publicerade: Homecomingqueen 2004 och några år senare kom Sång från hjärtats bakgård.

Klubb 10TALs debutant denna kväll är Clara Olausson. Hon är utbildad på Hekseskolen och är utgiven på Anna Axfors och Elis Burraus pdf-förlag Fame Factory. Just nu studerar hon på Jakobsbergs folkhögskolas skrivarlinje och medverkar i 10TALs debutantavdelning i nya numret. Numret Ny prosa innehåller också nyskriven skönlitteratur av Nina Bouraoui, Steve Sem Sandberg, Samanta Schweblin, Kristofer Folkhammar, Yan Ge och artiklar av Maria Bergom Larsson, Björn Kohlström, Rebecka Kärde, samt en längre intervju med konstnären och författaren Karl Larsson.

Som vanligt på Klubb 10TAL – musik, mingel, bar och fest

Scalateatern den 8 november kl 19–01

Intressant blandning av nominerade till Augustpriset i år, 2017

23 oktober, 2017 by Rosemari Södergren

Johannes Anyuru och hans senaste roman ”De kommer att drunkna i sina mödrars tårar” är en av de sex skönlitterära alster som nominerats i år till Augustpriset i kategorin Årets svenska skönlitterära bok. Den nomineringen av nog den mest tippade bland de bloggare, instagrammare, podcastare och vloggare som var på plats då årets nomineringar tillkännagavs på ett festligt arrangemang i Scenkonstmuseet i Stockholm den 23 oktober 2017.

Scenkonstmuséet är för övrig ett utmärkt passande val av plats för Augustpriset. Priset är ju döpt efter vår store svenska författare och dramatiker August Strindberg. Jag skulle faktiskt önska att priset också hade något med Strindbergs fantastiska dramatiska ådra. Hans dramer tillhör de stora klassikerna som spelas världen över. Varför inte inrätta något scenpris av något slag? Kanske ett pris åt nya förmågor, något liknande Lilla Augustpriset, som är ett pris för gymnasieungdomar.

– Egentligen kan man inte tävla i böcker, sade Eva Gedin, ordförande i Svensk förläggareföreningen, när hon öppnade evenemanget.

På bilden från vänster: Bakre raden: Klas Östergren, Johannes Anyuru, Jenny Tunedal. Främre raden: Isabelle Ståhl, Jörgen Gassilewski, Sigrid Combüchen. Foto: Sören Andersson.
Foto: Sören Andersson

Det är förstås något de flesta skriver under på. Samtidigt är det festligt att 18 utvalda böcker får extra ljus på sig. De 18 utvalda fördelas på tre kategorier och utöver det är det sex noveller av gymnasieungdomar som nomineras till Lilla Augustpriset, som mer och mer blivit en liten plantskola för blivande författare av olika slag. För ett tiotal år sedan hade jag en arbetskamrat var son vann Lilla Augustpriset två gånger. Denne son är idag dramatiker. Så kan det gå.

De tre kategorierna och de nominerade i Augustpriset är 2017 är:

Nominerade till Årets svenska skönlitterära bok
De kommer att drunkna i sina mödrars tårar, Johannes Anyuru, Norstedts
Med en originell och ödesmättad dramaturgi skildrar Johannes Anyuru den händelsekedja där samhällsväven i ett samtida och framtida Sverige bryter samman och lämnar öppet för terror och repression. Med poetisk fördröjning gestaltas den individuella utsattheten i en värld med krympande livsutsikter och en uppfordrande undran över verkan av människors handlingar.

Sidonie & Nathalie. Från Limhamn till Lofoten, Sigrid Combüchen, Norstedts
Två kvinnor är på flykt i andra världskrigets slutskede. Utblottade och utlämnade åt sina mest grundläggande behov, söker de sig med skärpta sinnen genom det främmande. Sigrid Combüchens språk skapar verkligheten i hela dess detaljrikedom, smyger tätt inpå kropparna och fångar minsta skiftning i blickar och tonfall. Det är världen av igår vi ser, och, såsom i en spegel, vår egen.

Hastigheten, Jörgen Gassilewski, Albert Bonniers Förlag
Hastigt och säreget slänger Gassilewski oss in i ett av mänsklighetens mörkaste ögonblick, folkmordet i Rwanda 1994. Samma historia berättas om och om igen med olika känslostämningar, utsiktspunkter och berättarjag. Våldet i folkmordet smyger sig succesivt in i texten och är i slutet av boken helt närvarande. En intensiv berättelse om mänsklighet, om nedärvt och kolonialt skapat hat, men också om beroendet av de nära relationerna.

Just nu är jag här, Isabelle Ståhl, Natur & Kultur
På en återhållen, rytmisk prosa gestaltar Isabelle Ståhl människans främlingskap i ett intensivt närvarande och alltmer uppslukande nu; ett samtida Stockholm där den unga kvinnan Elises liv fylls av sms-jobb, planlösa studier och Tinder. I flödet framträder ibland en människa att greppa tag i, men enklast är icke förpliktigande möten och Valium är den mest pålitliga vännen.

Rosor skador, Jenny Tunedal, Wahlström & Widstrand
Alzheimers sjukdom. Demens. Vem och vad blir kvar när en människa förlorar sitt språk, sina minnen, sin identitet? Jenny Tunedal skriver om en dotter som frågar sin mor ”Minns du min mamma?” och får svaret ”Nej”. Detta ”nej” tvingar ner språkfilosofin och de litterära citaten på avdelningsgolvet och får kung Lear att hasa genom vårdboendets korridorer. I Rosor skador bär en komplex poetisk form fram de allra starkaste av känslor.

I en skog av sumak, Klas Östergren, Natur & Kultur
Han kom som en vindpust från en vuxnare värld och hade hala brogueskor på fötterna. Dan Schoultze är en gentleman. Hans syster Hellen är hippie. Dans skolkamrat Kenneth är formad av folkhemmet. Under en sjuttiotalssommar flummar de under dunkla skyar. Brideshead Revisited i en villa i Bromma. Klas Östergrens romanbygge har det mogna mästerskapets självklara linjeföring. Men under golvet löper lönngångar och strömmar mörka källådror.

Nominerade till Årets svenska fackbok
Ett jävla solsken. En biografi om Ester Blenda Nordström, Fatima Bremmer, Forum
Ett levande porträtt av en tid och av en person, som var undersökande journalist, äventyrare, barlejon, med en livslång förbjuden kärlek till en annan kvinna. En bok om att skriva och leva till varje pris.

Frågor jag fått om Förintelsen, Hédi Fried, Natur & Kultur
En tunn liten bok, med skenbart enkla frågor om det mest ofattbara. En rak och levande bok som vänder sig till unga läsare som har skolans bakgrund till förintelselägren. Skakande och personlig, ohygglig i sin vardaglighet, litterär genom sin närhet.

Brandvakten, Sven Olov Karlsson, Natur & Kultur
Utifrån den stora skogsbranden i Västmanland associerar författaren globalt och lokalt, från det snäva ekonomiska perspektivets påverkan på miljön till det nära skogsägandet och det lilla livet. Ett välflätat reportage om de risker vi skapat.

Nära fåglar, Roine Magnusson, Mats Ottosson, Åsa Ottosson, Bonnier Fakta
Nära oss i två bemärkelser är denna bok med närbilder av fåglarna i vår närhet. Ateljéporträtt som lekfullt och återhållet fångar personligheter. Kulturhistoria och biologi, skönhet och humor.

Den nya dagen gryr. Karin Boyes författarliv, Johan Svedjedal, Wahlström & Widstrand
Vi trodde vi visste allt om henne, men författaren lyfter ned henne från piedestalen och visar fram en människa i all sin komplexitet. Väl underbyggt om en engagerad person med en stark framtidstro i den tidens spänningsfält.

Är vi framme snart? Drömmen om Europas förenta stater, Per Wirtén, Albert Bonniers Förlag
Här delar vi tågkupé med politiker, ekonomer och filosofer på en resa från öst till väst, över gränser och flyktingvägar, genom tid och ideologi mot ett osäkert mål i ett Europa som verkar tappat tron på idén om Europa.

Nominerade till Årets svenska barn- och ungdomsbok
Om dagen tar slut, Lisa Hyder och Per Gustavsson, Opal
Media svämmar över av undergångsskildringar: global uppvärmning, krig, pandemier, och kärnvapenhot. Men hur hanterar vi det – som barn, som vuxna? Om dagen tar slut av Lisa Hyder och Per Gustavsson fångar samtidsångesten på barnets nivå och utgår från dess frågor. Bilderna är utsökta – ömsom skräckinjagande, ömsom trösterika – balanserande mellan skört ljus och dovt mörker, mellan liv och död.

Fågeln i mig flyger vart den vill, Sara Lundberg, Mirando Bok
Vad innebär det att ”få följa sina drömmar”? Vad innebär det av uppoffring, arbete och smärta? I Fågeln i mig flyger vart den vill har Sara Lundberg tolkat och speglat konstnären Berta Hanssons (1910–1994) drabbande och enastående livsöde. Resultatet är en livsvacker barnbok om konst och liv, som inspirerar läsare till att våga följa sin egen fågel vart den vill.

Anrop från inre rymden, Elin Nilsson, Alfabeta
Ett tittskåp in i verkligheten – ja, det är vad Elin Nilsson ger läsaren i novellsamlingen Anrop från inre rymden. I åtta avskalade berättelser ges vi en skymt av vardagen, i all sin vardagliga ovanlighet. Det är opretentiöst, stringent, och träffsäkert. Och igenkänningsfaktorn är hög. Berättelserna – små utsnitt av tid och rum – får oss att tänka och fantisera vidare. Det är novellkonst på högsta nivå.

För att väcka hon som drömmer, Johanna Nilsson, Rabén & Sjögren
När liv och trygghet försvinner i kaos försöker Josefin återta kontrollen genom självsvält, extrem träning, och självskadebeteenden. Samtidigt är det hennes livskraft som lyser upp i det nattsvarta – det som tänder ”Josefingalaxen”. Johanna Nilssons skimrande vackra och täta prosa i För att väcka hon som drömmer utspelar sig i 1980-talets utkants-Sverige med referenser till både AIDS och Livets Ord, men bjuder total läsnärvaro här och nu.

Den förskräckliga historien om Lilla Hon, Lena Ollmark och Per Gustavsson, Lilla Piratförlaget
Att mobbas av sina klasskamrater, glömmas bort av sina föräldrar, och sedan dö instängd på en spökande skolvind – kan det bli värre? Den förskräckliga historien om Lilla Hon av Per Gustavsson och Lena Ollmark är just en sådan skruvat morbid spökhistoria. Berättelsen är kompromisslöst hemsk, men ändå befriande. Skräcken balanseras av den absurda humorn i bild och ord, och om det finns något sådant som ett lyckligt-olyckligt slut så är det i Den förskräckliga historien om Lilla Hon.

Dumma teckning!, Johanna Thydell och Emma Adbåge, Alfabeta
I köket sitter Mint och hennes storebror och ritar. Det går sådär. Mint vill rita fint som sin storebror, men det är svårt. Poetiskt och humoristiskt skildrar Emma Adbåge och Johanna Thydell syskonskap och skapande. Den vardagliga köksbordsrealismen laddas med svallande temperament och känslotoner. Adbåges luftigt spröda bilder skildrar med en märklig exakthet såväl miljö som sinnesstämningar.

Nominerade texter till Lilla Augustpriset
Flaskskeppsdag, Anna Norrby Andersson, Knivsta
I novellen Flaskskeppsdag beskrivs en familjs undergång. På väldisponerad prosa och med hjälp av skickligt använda metaforer och ett målande språk får läsaren följa familjen under en solig sommardag då tiden inte går att stoppa: pojken som är orolig för hur betygen ska mottas, den vackra mamman som solar i trädgården och den labila, misshandlande pappan. Via rädsla, tvära humörsvängningar, utbrott och uppbrott leder historien fram till det avgörande beslutet som sänker familjen.

Expressionism på flaska, Henrietta Andersson, Bromma
Det sitter en högstadieelev på en sandlådekant och halsar ur en stulen pinot noir. Killarna omkring henne är samma killar som hon har känt sedan förskolan, men ikväll är både de och hon annorlunda. Expressionism på flaska är en välkomponerad novell om ett bryskt uppvaknande. Trots berättelsens dramatiska innehåll är språket återhållsamt men formuleringarna målande.

De fyra årstiderna, Henning Bollmark, Uppsala
I den egensinniga diktsviten De fyra årstiderna korsas med imponerande språkfärdighet klassisk vers med den moderna drogkulturens hårda språk. Dessa poetiska tripprapporter har lika mycket gemensamt med Bellman och Taube som med beatpoesi, hiphop och ljusskygg internetprosa. Här har vi att göra med en poet som med snille och mod lyckats skapa något alldeles unikt.

Blod, Saga Miketinac, Ronneby
Blod är en sällsynt klaustrofobisk berättelse om smärta. Om flykt: från bomber som faller och från verklighet. Om död: den äkta och den själsliga. Om våld och homofobi och diaspora och den där ångesten som känns i alla celler. Om kriget som för många inte tar slut förrän livet gör det.

Den röda cykeln, Saga Miketinac, Ronneby
Den röda cykeln tillhörde en pojke. Den blev kvar i diket efter olyckan och hittades av en flicka som hade den tills någon hade bråttom till ett livsavgörande möte. Därefter cyklade han som inte fick stanna och hon som fick det. Den röda cykeln binder ihop fyra berättelser om sorg, om glädje, om flykt och om framtidstro. Berättelsen är tidlös, fastän inslag finns som är högaktuella. Metaforerna är spännande. Som läsare vill man veta mer om alla som cyklar på den röda cykeln.

Resan, Jonathan Norberg, Sundsbruk
Aldrig mer, sa världen. Ändå hörs stöveltramp på gatorna, i Sverige år 2017. Resan skildrar när den unge mannen Viktor åker till Stockholm för att delta i en nazistdemonstration. Med precision gestaltar författaren en inre och en yttre resa och väjer inte för att utforska människans allra mörkaste sidor.

Om Augustpriset
Augustpriset är den svenska litteraturens mest prestigefyllda och uppmärksammade pris. Svenska Förläggareföreningen instiftade Augustpriset 1989 med syftet att årligen belöna och sätta fokus på de allra bästa nyutkomna böckerna på svenska. Augustpriset delas ut i tre kategorier: Årets svenska skönlitterära bok, Årets svenska fackbok och Årets svenska barn- och ungdomsbok. En jury i respektive kategori nominerar sex titlar vardera. De nominerade titlarna läses därefter av en elektorsförsamling bestående av sammanlagt 63 elektorer, som är spridda över hela landet och består av en tredjedel bokhandlare, en tredjedel bibliotekarier och en tredjedel litteraturkritiker och andra. Omröstningen är sluten. Den titel som får flest röster i respektive kategori vinner. På Augustgalan, i år den 27 november, delas Augustpriset ut i de tre kategorierna. Prissumman i varje kategori är 100 000 kronor. Pristagarna får även en bronsstatyett formgiven av konstnären Mikael Fare.

Sammanlagt har 498 titlar skickats in till juryerna för bedömning. Till den skönlitterära klassen har 145 titlar skickats in, till fackboksklassen 176 titlar och till kategorin barn-och ungdomslitteratur 177 titlar.

Om Lilla Augustpriset
Lilla Augustpriset instiftades 1994 av Svenska Förläggareföreningen för att öka unga människors intresse för läsning och uppmuntra till eget skrivande. Posten var initiativtagare. Priset vänder sig till ungdomar mellan 16 och 20 år och har blivit en plantskola för nya författare. Vinnaren får 15 000 kr och prisutdelningen sker vid den årliga Augustgalan, i år den 27 november. Lektörer sovrar bland de inskickade bidragen och lämnar sedan över sitt urval till en jury. Juryn tar fram sex finalister. Vinnaren utses genom att juryns röster vägs samman med en publik omröstning. Omröstningen pågår mellan den 23 oktober och 20 november. 457 texter har i år skickats in till Lilla Augustpriset.

Bokrecension: Begynnelse – Dan Brown: En stor besvikelse

22 oktober, 2017 by Rosemari Södergren

Begynnelse
Författare: Dan Brown
Utgiven: 2017-10
Översättare: Lena Karlin och Peter Samuelsson
Formgivare: John Eyre
ISBN: 9789100173036
Förlag: Albert Bonniers Förlag

Dan Brown gjorde världssuccé med sin filosofiska puzzel-deckare med Robert Langdon, professor i religiös symbolik vid Harvard, i huvudrollen. Hur han nystade upp en gåta bit för bit fängslade många läsare – och den spännande berättelsen blev film också (med Tom Hanks i rollen som Langdon). Da Vinci-koden var den andra av Dan Browns böcker där Robert Langdon är huvudperson. Den första var Änglar och demoner (2000), vars handling är förlagd till Rom och handlar om brödraskapet Illuminati. Änglar och demoner gavs ut efter Da Vinci-koden på svenska och det märktes tydligt att det var den första i serien, den höll inte alls samma kvalitet som Da Vinci-koden.

Dan Brown fick en riktig bästsäljare med Da Vinci-koden som 2006 var en av världens mest sålda romaner med 60,5 miljoner inbundna exemplar, översatta till 44 olika språk. Under sitt första år överträffades bokens försäljningssiffror endast av JK Rowlings Harry Potter och Fenixorden.

Da Vinci-koden följer professorn i religionssymbolik, Robert Langdon, som blir indragen i en mordutredning i Paris och upptäcker en kamp mellan Prieuré de Sion och Opus Dei över huruvida Jesus från Nasaret var gift och hade barn med Maria Magdalena. Handlingen har fått en del kritik från katolska kyrkan och också från vetenskapens värld.

Romanen har, förstås, fått uppföljare: 2009: Den förlorade symbolen, 2013: Inferno och nu Begynnelse. Tyvärr var nog Da Vinci-koden hans bästa roman och ingen av efterföljarna har uppnått samma kvalitet och Begynnelse är den sämsta av dem alla. Den är en sådan besvikelse. Karaktärerna är klichéer och handlingen förutsägbar, aldrig spännande och dessutom töntig och rejält okunnigt skrivet.

Den käre professor Robert Langdon har anlänt till Guggenheimmuseet i Bilboo i Spanien för att närvara då en av hans tidigare elever, Edmond Kirsch, numera en världskänd vetenskapsman, ska avslöja en upptäckt som han menar kommer att förändra vetenskapen för alltid. Denne Edmond Kirsch, som ska vara supersmart, hävdar att han har hittat bevis som innebär att judendom, kristendom och islam blir helt omöjliga för någon människa att tro på.

Givetvis kan fundamentalistiska religiösa inte hålla fingrarna borta, Edmond Kirsch blir mördad och Robert Langdon måste ge sig av med ~~den mördades flickvän~~ den spanske prinsens flickvän, Ambra Vidal, som förstås helt enligt mallen är supersmart, elegant och jättevacker. Langdon och Ambra Vidal ger sig av för att tillsammans knäcka det kryptiska lösenordet som skyddar Kirschs hemlighet innan det är för sent. Under den dramatiska jakten tvingas Langdon navigera bland mystiska koder, nedtystade historiska fakta och religiös extremism.

Suck, det är så barnsligt, så löjeväckande, att jag fick tvinga mig själv att läsa vidare. Visst finns det religiösa extremister och fundamentalister men de flesta troende har inga problem med vetenskapens framsteg. Katolska kyrkan erkänner Darwins evolutionsteori och Big Bang. Det religiösa eller det andliga handlar inte om samma sak som vetenskapen, de svarar på olika frågor.

Grundförutsättningen är så löjlig. En vetenskapsman ska ha upptäckt något som bevisar hur allt kommit till och vad existensen är och denna upptäckt ska göra att tre världsreligioner försvinner. Det går inte att tro på alls. När dessutom hela romanen är byggd efter är samma gamla mall som alla tidigare i serien, då är det svårt att ta sig igenom den i övrigt förstås försvinnande lättlästa texten.

En omogen och briljant roman.

20 oktober, 2017 by Redaktionen

Ferdydurke
Författare: Witold Gombrowitcz
Utgiven: 2016
Översättare: David Szybek
ISBN: 9789186629755
Förlag: Modernista

Härom helgen bröt jag mot ett antal sociala konventioner då jag på väg ut från en tillställning frågade en väns vän om hela min jacka verkligen luktade kön. Vilket den gjorde – 95 grader är lyckligtvis min bästa vän – och odören var utan tvekan omistlig. Men kommunicerar man inte på samma frekvens, vill man inte veta av vare sig könsdofter eller opassande kommentarer, blir det lätt en aning fel. Och jag vet, läskigt nog, fortfarande inte varifrån doften härstammade.

Gud, bespara mig anständighetskravet som fordrar detta evinnerliga artighetsprat och alla breda och lismande leenden. Kräks ni inte ibland av de förväntningar ni känner trycker mot er; att ni måste leva upp till en respektabel nivå av vad som är socialt passande? Att visa att man kan vara någorlunda socialt fähig? Usch. Rädslan för den Dåliga stämningen är allenarådande i landets sociala rum och en outtalad överenskommelse tycks finnas att vi tillsammans skall upprätthålla chimären. Hur många överslätande och putslustiga kommentarer används inte för att undvika något så jobbigt som en stram atmosfär!

Witold Gombrowicz’ Ferdydurke, här för första gången i en direktöversättning från polska till svenska, är en besynnerlig bok. En trettioårig man sitter och skriver om minnen från puberteten när en magister oförhappandes dyker upp i hans hem. Inget kringelkrångel, rakt på sak: ”Så där, Josef lille, nu går vi till skolan.” Josef utbrister ”Vadå för skola!?” varpå magister Pimko svarar ”Rektor Piórkowskis. En första rangens undervisningsinrättning. Det finns lediga platser i sjätte ring. Din utbildning har försummats, och i första hand måste luckorna kompletteras…Var inte rädd, vi lärare älskar småttingar, pull pull pull…”.

Tanken är att skolvistelsen skall vara en moraliskt uppbygglig tid för Josef och magistern hyser inga tvivel härom. Idén kommer bli fruktbärande i och med att stadens bästa lärare står att finna där. En ansamling lärare som från katedern strikt följer läroplanen och lär ut vikten av att kunna recitera någon gammal vidunderligt fantastisk poet utan minsta darr på stämman. Varje tillstymmelse till egen tanke jagar de efter bästa förmåga bort ur huvudena – både ur sina egna och elevernas.

”Jag har också ofta redan förr sagt: de som fastar och vakar mycket och uträttar stora verk men som inte förbättrar sina brister och sin vandel, vari all sann bättring ligger, de bedrager sig själva och är djävulens åtlöje…skalet måste gå sönder, och det som är inuti måste komma ut: ty vill du ha kärnan, måste du bryta sönder skalet. Vill du finna naturen ohöljd, så måste du bryta sönder alla liknelser, och ju längre man tränger in, desto närmare är man väsendet.”

Djävulens åtlöje. Säger inte det allt! Vardagsspråket har svårt att frigöra sig från det metafysiska och strängt taget tror jag inte ett sådant behov är av nöden. ”Själ”, ”paradis”, ”helvete” är kärnfulla begrepp oavsett grad av sekulärism. De är uttryck vi kan använda för att undvika tala förbi varandra alltför mycket. Samtidigt är de i text materialiserade typexempel på något Gombrowicz vänder sig emot eller åtminstone angriper: Stelhet, orubblighet och allt som kväser ungdomligt omogen kreativitet. I det här fallet en, låt vara utdaterad, borgerlig miljö där Josef skall passa in genom att uppfylla vissa later och forma ett antal socialt godtagbara karaktäristika.

Citatet här ovan är från en sedan 800 år hädangången kristen mystiker – Mäster Eckehart (Predikningar, Natur & Kultur). Varför just lyfta fram denne uråldrige förkunnare? Naturligtvis i ett tarvligt försök att imponera och förställa mig, men även för att jag tycker det är ett mitt-i-prick-prickande. För mig är skalet allt vad streberi, tillgjordhet, oärlighet, själv- och själsvåld, rigida samhällsstrukturer-, normer- och institutioner, omvärldsförväntningar, likriktningsintentioner heter. Sådant som, om man vågar lukta, får näshåren att kröka sig i skam.

På den förstklassiga undervisningsinrättningens skolgård formas två fraktioner med varsitt ideal vilka ungdomarna är redo att bloda ned både lans och sabel för: gossen mot grabben; det mogna och förväntade i ett envig med det omogna och rebelliska. Denna episod är utomordentligt underhållande och lyckligtvis följer dess märg med Josef när han inkvarteras hos en familj vars anständighet är bortom alla rimliga tvivel – kan man tro. En känsla kommer emellertid snart krypande längs utmed väggarna; att han är för evigt förlorad om han inte gör motstånd. En kuslig dimma som tycks vaporisera utur alla dessa persona och tillgjorda maner och inandas han bara en ynka bit till blir han en av dem, alltså anständig och hemsk. Således försöker han genom mer eller mindre genomtänkta och framgångsrika drag- och motdrag luckra upp skenheligheten – och ärligt talat – den motbjudande polerade ytan som är familjens mask både inför varandra och omvärlden. Crescendot som det hela slutar i vill jag krypa ned under täcket med och omfamna och gulligulla med, pull, pull pull.

Han undflyr och flyr vidare. Av en slump slår en tidigare skolkamrat följe. De söker något framom samhällets främsta linje – både som abstraktion och konkret cement, elektricitet, människor, droskor, alltså stadsgränsen. De beger sig ut i terra incognita, blir nästan uppätna av skällande människor som gläfser som hundar för att hålla civilisationen stången, men räddas i sista stund av en – moster! Eller räddas och räddas, det ena hushållet verkar vara värre än det andra. Här har vi att göra med ett herrskap som håller pöbeln och tjänstefolket på avstånd med lavetten som symbol. Men de har börjat nära en subversiv kraft vid sin barm…

Om man vill lyssna, ställer boken läsaren ett antal frågor. Många är behandlade ur olika perspektiv, men vi behöver ständigt fråga oss dem i livsvitaliserande syfte. Hur ser våra liv ut och vad underkastar vi oss? Man kan påpeka att allt fast och beständigt förflyktigas, för att oförskämt beskära en marxistisk term som ändå gör sig utmärkt i detta sammanhang. Räds vi denna tillståndens flyktighet? Vill vi ingå i något stabilt, konventionellt? Jag upplever ibland att en ständig framåtrörelse är vad som premieras; att det finns en rädsla för stillaståendet, för ögonblicksreflektionen över just ögonblicket. Det finns utan tvekan ett visst spelrum för människan – och nu talar vi om en vit svensk (medelklass)kontext – att verka efter eget huvud, men att mena att det finns utrymme för ett radikalt annorlunda leverne är närmast komiskt. Det låter sig inte göras utan sociala och materiella konsekvenser.

Att umgås med Ferdydurke är som att läsa en mer avancerad version av Hugo och Josefin – och lika befriande! Som nämnt ovan är boken eller åtminstone dess teoretiska kärna befryndad med många andra, men här är den iklädd en språkdräkt som forsar fram med ett tempo som är lika rivigt som en halvliter lågkvalitativ absint i vrångstrupen. Översättningar är alltid en delikat sak och ett språks subtila nyanser är ofta immuna mot all typ av överföring till ett annat språk. Inget tyder emellertid på översättaren David Szybek inte lyckats med konststycket att fånga upp lejonparten av det polska språkets mångsidighet.

”Den ’fria’ men också ’svaga’ människan utmärks av sin autonomi – hon är inte styrd utifrån men går till sin kunskap utan traditionens bistånd. ’Svagheten’ är i själva verket hennes öppenhet för mångfalden möjligheter, livsmodeller. ’Jämförd med den som har traditionen på sin sida och inte behöver några skäl för sitt handlande är en fri ande alltid svag, särskilt i handling; han ser för många motiv och perspektiv och är därför ovan och osäker på handen’” – UIE i samtal med Nietzsche i Ett liv efter födseln.

Om vi för en stund skalar av den medicinska betydelsen i begreppet unipolär, är det knappast något som är kännetecknande för människan. Tvenne själar lever i våra bröst, tusen impulser som olika väg vill vandra. Blir vi obekväma av att inte lyckas ta ett helhetsgrepp om en annan, att denne är ”hemmastadd både i det höga och det låga”? En individ som inte enkelt låter sig infångas skrämmer både i sin genomgripande och omtöcknande ombytlighet. Inledningen av Ferdydurke berör just detta och gör det på ett snillrikt vis: Strävan efter vuxenheten är det samma som en omedveten rörelse till att foga sig i något som inte är sprunget ur sig själv.

Bokrecension: Sceningång (Tre år på Göteborgs Stadsteater) – Fascinerande och inbjudande om konstnärlig arbetsplats

20 oktober, 2017 by Mats Hallberg

Sceningång (Antologi tio delar)

Redaktör: Björn Sandmark

Bokförlaget Korpen

Release 30/9 2017

ISBN 978-91-88383-24-2

Foto Mats Johannesson

Jag var med i Stadsteaterns foajébar när boken släpptes. Björn Sandmark presenterade tillsammans med två av sina medarbetare som medverkar, nämligen Ponus Stenshäll och Johan Gry. Hade ingen aning om antologins existens, fick veta genom tidningsannons. Förvånades över att releasen inte rönte större uppmärksamhet , sade till Sandmark att den framstod som något internt. I egenskap av recensent/ skribent, också före detta ombud och tidigare vanlig teaterbesökare; var jag förstås oerhört nyfiken på innehållet. Dragningskraften gjorde att jag nu slukat de flesta av texterna. Några har jag skummat och överkursen om tysk teater har fått anstå, inte minst för att författaren varnat för framtung inriktning.

Det ges en mycket gedigen och inträngande bild av det konstnärliga arbetet på regionens ledande teaterhus, inklusive barn- och ungdomsscenen Backa Teater. Rekommenderar förvisso läsning i portioner, annars kan läsningen bli mastig. Angående status hajade jag till av en formulering som skissats på i teaterns styrelse. I vd:ns slutords framhålls att man vill undersöka förutsättningarna för att kunna bli konstnärligt ledande nationellt. För närvarande en orealistisk målsättning enligt mig, men kanske inte omöjlig. Vad beträffar Göteborg/ Västra Götaland är regionen topprankad när det gäller symfonikerna (Sveriges nationalorkester), filmfestivalen, Göteborgsoperan – åtskilliga uppsättningar håller världsklass – samt Bok- och biblioteksmässan.

Björn Sandmark rekryterades från stadens kulturförvaltning. Han är författare, översättare, gymnasielärare i språk, tidigare rektor och kulturjournalist. Genom giftermål och studier, rektorstjänst vid Tyska skolan och flera års jobb på plats; är den 57-årige mannen en Tysklandskännare av rang. Vissa saker har vi gemensamt. Han började läsa engelska på universitet samma år som undertecknad och då ingick en föreläsningsserie om Hamlet . Vi båda har drabbats av Processen med Sven Wolter i huvudrollen. Cirka fyrtio år senare berörs vi lika starkt av Svens sorti från tiljorna i Driving Miles, på samma scen i samma stad. Vidare blev vi tagna av nye konstnärlige ledarens (Pontus Stenshäll) första produktion Mephisto, vilket för Sandmark s del renderade i gråtattack. Antydan till motsvarighet uppstod hos mig i slutscenen av Påklädaren, vars bärande roller innehades av återigen Sven Wolter, då tillsammans med Tomas von Brömsen. En oomtvistlig kvalitet med boken, är att antologins redaktör flera gånger lyfter fram dessa ”välsignade ögonblick”, korta stunder då skådespelare med Noréns vokabulär är fullständigt rena på scen. Ur ensemblen prisas bland andra Anna Bjelkerud, Emelie Strandberg, Carina Boberg, Ramtin Parvaneh och Eric Ericsson för några svindlande magic moments. Nästan varje exempel är hämtad från sådant jag sett, vilket givetvis ger en extra lyster. På samma tema levererar Mikael van Reis en skarpsinnig analys om Mikael Nyqvists finkalibrerade gärning, vars unika förmåga ju nådde publikens hjärtan.

Boken resonerar ingående om dramatik och scenkonst. Vi får veta att scenrum med olika storlek och risktagande erfordras, i den ständiga jakten på ”så hög konstnärlig kvalitet och publikt tilltal som möjligt.” Sammanställningen rymmer flera hyperintressanta berättelser om arbetet bakom scen, av vilka jag främst fångas av utförlig intervju med en veteran i branschen vars yrke varit dekormålare, attributör och konstruktör. Hans positiva förhållningssätt: ”Hur gör vi?”, istället för att avfärda förslag som icke genomförbara. Nutid binds samman med historien på ett sensationellt sätt genom tidigare teaterchefen Mats Johansson. Han ger en unik inblick i storhetstiden på 50-talet när hans föregångare Karin Kavli styrde i huset.

Kärnan utgörs av texter kring fem uppsättningar, varav jag recenserat fyra. Kapitlen om Misfits (Backa Teater), Mephisto, Alexandras Odyssé, Fosterlandet samt kontroversiella Jihadisten ger fylliga upplysande infallsvinklar. Självklart är det en bonus att ha sett nämnda föreställningar, men bidragen står på egna ben. Läsaren får välbehövliga perspektiv från regissörer, manusförfattare, dramaturg, recensenter, minst ett manusutdrag och kommentarer från den ytterst ansvarige. Mattias Andersson som nyligen tilldelades teatervärldens främsta pris för barn- och ungdomskultur, skriver om sin estetik, medan Pontus Stenshäll koncentrerar sig på beteenden och stilgrepp, makt och yta rörande Mephisto. Fastnar för hans tes om att teatern har ansvar för att spegla eller protestera mot samtiden.

Många fler uppsättningar jag upplevt refereras till ur olika aspekter, till och med flera pjäser jag lovordat i höst i Kulturbloggen plus Idioten på Dramaten. Sandmark betonar att han försöker se varje uppsättning vid tre olika tillfällen. De recensioner och essäer från kritiker som inkluderats ( i flera fall kollegor jag pratat med, även om regeln är att undvika diskutera dagens ämne), är naturligt nog uppskattande och insiktsfulla utan att vara överdrivet devota. Sandmark ger sin uppfattning om kritikerns uppgift och har synpunkter på vår roll, delvis utifrån ett bistert debattinlägg signerat auktoriteten Leif Zern. Det händer att jag citeras eller att teatern länkar, vilket onekligen känns hedrande. Fint att jag fick kött på benen om ett nytt ansikte jag lyfte fram i våras, ett gripande flyktingöde vars studier vid Angereds Teaterskola blev avgörande.

Bland ett antal inifrånskildringar utkristalliseras en med speciell nerv och driv. Det är Johan Grys självbiografi om hat som mobiliseras i skuggan av terrordåd. Ramberättelsen handlar om den turbulenta och mödosamma processen från ax till limpa för Jihadisten. En recension bör inte ha längre format än så här för att vara hanterbar, får däremot gärna kryddas med större andel kontext och omdömen. Nöjer mig därför med en slutkläm. Är ni mer än sporadiska teaterbesökare och i synnerhet frekventerar Göteborgs Stadsteater, uppmanas till läsning. Sceningång är i högsta grad varierad och berikande på ett tillgängligt språk. Som kuriosa kan fogas till, att teatern två gånger efter millennieskiftet besökt min Seko-klubb. Antologin är tillägnad teaterns alla medarbetare på Götaplatsen och Lindholmen (Hisingen).

Foto Ola Kjelbye (vd Björn Sandmark)

Litteratur och konst

Footer

Om oss