Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Litteratur och konst

Pirzadehs Fjäril i koppel – färgstarkt om en ung kvinnas liv och uppbrott från Iran

by

En ung kvinna sitter i Teheran och planerar sin flykt från make och fosterland. Från lägenheten i Teheran tänker 19-åriga Shirin tillbaka på sin barndom och tonårstid. En livfull berättelse om såväl goda som onda dagar målar upp sig framför läsaren.

Fjäril i koppel av Zinat Pirzadeh handlar om Shirins far- och morföräldrar, mor och far, syskon och andra nära släktingar och vänner. Vi får glimtar från hennes egen uppväxt och från hur livet förändras i och med revolutionen och den nyordning som kom med Ayatollan Khomeini när Shirin var i lägre tonåren. Villkoren hårdnar nu framför allt för kvinnorna och bidrar till att Shirin blir bortgift mot sin vilja som 16-åring.

Shirins historia är baserad på Zinats egen. Zirat Pirzadeh flydde till Sverige med sin 2-årige son 1991. Fjäril i koppel avslutas med att Shirin lämnar Iran med sin 2-åriga dotter. Även om delar av historien är fiktion så känns boken väldigt självbiografisk, som om minnena skrivits ned i den takt de poppat upp.

Språket känns lite barnsligt, men samtidigt lyckas Zinat förmedla en spännande berättelse som griper tag. Det brokiga och färgstarka persongalleriet bidrar till en mer nyanserad och mångbottnad bild av livet i Iran. Så även om författarstilen känns lite omogen så sugs man in i berättelsen och får ett mycket levande förhållande till Shirin och hennes släktingar.

Zinat har en förmåga att skildra svåra upplevelser osentimentalt och dramatiskt på samma gång. Boken har en lättsamhet blandad med stort allvar och starka känslor som känns igen från Zinats komikerframträdanden. Zinat Pirzadeh är idag ståuppkomiker, syokonsulent, skådespelare och föreläsare. Fjäril i koppel är hennes debutroman.

Fjäril i koppel
Zinat Pirzadeh
Utgiven: 2011-09-14
Piratförlaget
ISBN 978-91-642-0365-6

Relaterat: Recension i HD

Läs även andra bloggares åsikter om , ,
 

Roberto Bolaño i den nyutgivna Amulett – låter oss känna en rysning i tidens flöde

by

Roberto Bolaño skriver som om tankarna bara kommer, de flyter på och sväller ut åt olika håll, men ändå visar det sig allt är genomtänkt, välskrivet och inte ett ord finns där utan någon orsak.

Det brukar sägas om den chilenske författaren Roberto Bolaño att han skapade en romanvärld med helt egna lagar, hallucinatorisk och skrämmande autentisk på en gång, där moståndet mot övergrepp och politiskt våld utgör själva bränslet i prosan. Inte minst har han bidragit till välrdslitteraturen med en egen fasaväckande geografi i staden Santa Teresa, verklighetens Ciudad de Juarez precis på gränsen till Texas, de många kvinnomordens stad som spelar en viktig roll i ”2666” och ”De vilda detektiverna”.

Roberto Bolaño Ávalos föddes 28 april 1953 i Santiago, Chile och dog 15 juli 2003 i Barcelona, Spanien. På svenska finns romanen ”De vilda detektiverna” (Los detectives salvajes), utgiven 1998 och ”Om natten i Chile” (”Nocturno de Chile”) utgiven 2008. Hans sista verk blev den 1100-sidiga romanen ”2666”, som han avslutade strax innan sin död. ”2666” är hyllad och recenserad av Jonas Thente i DN.

Roberto Bolaño är utan tvekan en säregen författare med ett personligt språk och en berättelse där händelser och människor och öden vävs in i varandra, som en kurragömmalek med både fiktiva och verkliga personer. Till ytan, vid en första anblick, kan allt verka rörigt men som alltid visar sig berättelsen bli en sammanhållen helhet.

För den som inte vågar sig på hans stora verk ”2666” som ju består av 1100 sidor är den nyutgivna ”Amulett” en bra start in i hans författarskap. ”Amulett” är en behändig liten bok, i fickformatstorlek och med 191 sidor.

Huvudpersonen i Amulett – poeten Auxilio Lacouture, den mexikanska poesins moder – är för övrigt en av birollsinnehavarna i De vilda detektiverna.

I Amulett sitter hon gömd på en toalett på den filosofiska och litterära institutionen i ett av Mexiko Citys universitet, som är ockuperat av armén. Hon sitter där i tolv dagar 1968 och minns sitt liv i en medvetandeström som går mellan dröm och vaka. I Amulett dyker också än en gång den mystiska sifferkombinationen 2666 upp.

Ett exempel på Bolaños speciella sätt att uttrycka sig, ur ”Amulett”:

När Ernesto sa det såg jag inte Arturos ansikte man jag anade att hans ansiktsuttryck, som dittills varit lätt frånvarande, på ett subtilt sätt löstes upp och efterträddes av en knappt märkbar liten rynka i vilken all världens skräck koncentrerades. Och sedan skrattade Arturo och sedan skrattade Ernesto, deras kristallklara skratt liknade mångformiga fåglar i Encrucijada Veracruzanas vid den här tiden på dygnet liksom askgrå rymd, ….

Som det står på bokförlagets sida om ”Amulett”:
Precis som titeln antyder är Amulett ett smycke, ett skimrande stycke prosa som vävs kring Latinamerikas folk och historia: det som är bokens sanna amulett.

Amulett är fylld av poetiskt språk med meningar som trädde fram lager efter lager:
Och det är då tiden stannar upp igen, vilket är en sliten och dålig bild, för antingen stannar tiden aldrig upp eller också har den alltid stått stilla, så låt oss istället säga att det uppstår en rysning i tidens flöde, eller att tiden ställer sig bredbent och böjer sig fram och stoppar huvudet mellan ljumskarna och tittar på mig upp och ner, så att jag ser ansiktet bara några centimeter under rumpan, och blinkar åt mig, en galen blinkning, …

Amulett
Originaltitel: Amuleto
Författare: Roberto Bolaño
Översättare: Lena E. Heyman
Förlag: Albert Bonniers Förlag
ISBN10: 9100124540
ISBN13: 9789100124540

Svenska Dagbladet, Expressen, Aftonbladet, Dagens Nyheter, Göteborgsposten.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , ,

Guillou visar att grunden för den nazistiska ’slutgiltiga lösningen’ kan ha lagts av britter och belgare under första världskriget

by

”Brobyggarna”, Jan Guillous första bok i romanprojektet om 1900-talet skildrar första världskriget framför allt från en vy i Afrika, där Oscar, en av huvudkaraktärerna, tar värvning i tyska armén. Jan Guillou skildrar hur rasistiskt de brittiska och belgiska styrkorna uppträdde, hur de tvångsrekryterade svarta soldater som inte fick medicin eller vård mot skador och sjukdomar. Hur de brittiska och belgiska armérna i total avsaknad av respekt för de afrikanska soldaterna lät dem dödas i oräkneliga antal.
Jan Guillou menar att Belgien, England och Portugal var betydligt mer barbariska kolonialmakter än Tyskland.
Detta har nu Jackie Jakubowski reagerat på och beskyller Jan Guillou för historierevisionism i en debattartikel i DN Kultur:

Av någon anledning väljer Guillou att beskriva de tyska kolonialisterna som ”humanister och läkare med fantastisk omsorg”. Det är inte första gången som Guillou förväxlar sina fantasier med verkligheten eller sin egen person med hjältarna i sina agentdeckare. Men hans historieskrivning av tysk kolonialism är så falsk att den närmast ska betecknas som värsta sortens historierevisionism.

Jakubowski hänvisar också till Hannah Arendtsom skriver i ”The origins of totalitarism”: ”De afrikanska koloniala besittningarna blev den mest fruktbara grunden för vad som senare skulle bli en nazistisk elit. Här hade tyskarna sett hur människor kunde förvandlas till raser och hur ens egen grupp fick hävda en ställning som övermänniskor.”

Jan Guillou har, förstås, svarat på anklagelserna, i DN:

Jakubowski förbigår helt att Belgien, England och Portugal var betydligt mer barbariska kolonialmakter än Tyskland och hoppar därefter fram till sin huvudpoäng:

”Det finns en röd tråd mellan de tyska kolonialisternas politik i Afrika … och den nazistiska ’slutgiltiga lösningen’ tre decennier senare.”

Det är möjligt. Det är också möjligt att efterklokheten påverkar vår tolkning av historien och att det framför allt är segraren som skriver den. De värsta folkmordsförbrytarna, belgarna, fick ju utökade kolonier i Afrika med motiveringen att de skötte sig så fint. Och slapp lika lindrigt undan i historieskrivningen som engelsmännen.

När jag lästa Brobyggarna tyckte jag det var skrämmande att läsa hur vedervärdiga de brittiska soldaterna var. Det verkar som om Jan Guillou har kontrollerat fakta ordentligt när det gäller de brittiska och belgiska övergreppen. Det är inte heller omöjligt att de var värre än de tyska trupperna. Att skriva om det är väl inget som bortförklarar vad som hände sedan, under andra världskriget? Är det inte rent av möjligt att det som skedde under andra världskriget, att grunden för det faktiskt hade lagts av fler än tyska arméer? Är det inte rätt troligt att arméer överlag kan bära sig vidrigt åt?

Jag tror det finns en fara i att svartmåla tyskarna som alltigenom onda historien igenom. Om vi sätter skygglappar på oss och tror att britterna var oskyldiga söndagskolegossar under första världskriget kanske vi fortsätter att ha skygglappar i situationer i dagens värld. Om vi inte lär oss känna igenom tecknen för rasism utan accepterar rasism från ett håll, då tror jag vi öppnar dörren för nästa diktator som är redo för övergrepp mot mänskligheten.

Här är Kulturbloggens recension av Brobyggarna och här är DN:s recension.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,

Helt underbar bok om Olle Ljungström: Jag är både listig och stark

by

Jag är både listig och stark – biografin om Olle Ljungström är en stor bok på flera sätt. Redan formatet: 32 cm hög och 28 cm bred – stor som en del i en samlingsvolym av konstböcker.
Känns rätt underbart att en artist som inte stryker någon medhårs eller fjäskar för någon uppmärksammas med en så dyr utgåva. Hurra för bokförlaget.

Boken är rikt illustrerad med fotografier av världskända fotografen Pieter Ten Hoopen och illustrationer och konstverk av Olle Ljungström själv. Dessutom medföljer en dvd med nyinspelade versioner av nio låtar med video art. Dvd:en är värd att skaffa för sig själv också. Nio låtar, bland annat ”En förgiftad man”, ”En vanlig man” och ”Marrakesh” med Olle Ljungströms livsfinurliga texter och videoklipp med motiv från svensk natur.

Biografin består av en mängd olika texter av olika personer. Musikjournalisten Jan Gradvall berättar om när han som 15-åring lyssnade på Olle i bandet Reeperbahn, Olle Ljungtröms mamma berättar om uppvväxten. Olika vänner från skoltider berättar minnen. På gott och ont.
Det känns som en lagom brokig samling av berättelser för att de verkligen ska förmedla något.
Biografier kan annars kännas väl tillrättalagda.

Upplägget av boken gör att den är perfekt att ta fram en stund då och då och bläddra i. Alltid hittar jag något nytt om Olle och hans funderingar och det i sin tur säger ofta en hel del om hur Sverige och samhället fungerar. Hur det är att inte vara en i mängden.

Jag tänkte låta boken ligga framme i vardagsrummet – så våra gäster kan bläddra i den när vi fixar fika eller något. Det är en bok att återkomma till och som jag vill att många ska få tillgång till.

Ett pressmeddelande berättar om boken:
I Jag är både listig och stark framträder Olle Ljungström i helfigur – som musiker och som privatperson. Här skildras hans liv, från uppväxten i Stockholms skärgård till dagens tillvaro på landsbygden i Västergötland. Han berättar naket och rakt på sak och med omisskännliga olleljungströmska formuleringar om tiden med Reeperbahn och om solokarriären, turnéerna, missbruket och konsten. Från musikkarriärens start i tonåren och medverkan i kultförklarade ungdomsfilmen G till samarbetet med Heinz Liljedahl och det hyllande nittiotalet.

Få svenska artister är så dyrkade som Olle Ljungström. Hans fans är trogna år efter år, och som sångare och textförfattare har han påverkat och inspirerat svenska musiker under flera decennier. 2008 valde ett gäng svenska musiker – till exempel Eric Gadd, Jocke Berg och Tomas di Leva – att göra en hyllningsskiva till Olle Ljungström där de spelat in hans låtar. Plattan blev en succé. 2009 visades En film om Olle Ljungström, en film som berörde även långt utanför fanskaran.

I Jag är både listig och stark bidrar även ett stort antal vänner, till exempel Anna Ternheim, Ernst Billgren och Michael Nyqvist, med tankar kring och bilder av möten med honom.

Boken är rikt illustrerad med fotografier av världskända fotografen Pieter Ten Hoopen och illustrationer och konstverk av Olle Ljungström själv. Dessutom medföljer en dvd med nyinspelade versioner av nio låtar med video art. Hos Bokus och Akademibokhandeln säljs en begränsad upplaga som förutom boken även innehåller ett numrerat blad av Olle, allt förpackat i en exklusiv box.

Olle Ljungström, född 12 augusti 1961, är en svensk artist och målande konstnär. Hans genombrott som musiker var som sångare och gitarrist i kultbandet Reeperbahn, men sedan många år tillbaka är han soloartist.

Anna Hellgren i Expressen är däremot kritisk till frånvaron av kvinnor i boken:

Det är mycket manligt romantiserande anekdoter om fylleupptåg, om hål i själen som behöver fyllas, beundrande återblickar på den alltid charmigt opålitlige Olle. Ett slags sturm und drang-drömmar för medelålders och numera skötsamma kulturkarlar. De kvinnor som levt med och varit nära Olle Ljungström är så gott som osynliga.
Jag har helt enkelt lite ­tråkigt.

Om det beror på Olle eller på redaktören vet jag inte. Fast å andra sidan: om det vore en bok om en känd kvinna, skulle vi då efterlysa mer om männen i hennes liv?

Jag är både listig och stark
Författare: Olle Ljungström
Norstedts
ISBN10: 9113031821
ISBN13: 9789113031828

Läs även andra bloggares åsikter om , , ,

Samling för postapokalyps och möte med författaren Dmitrij Gluchovskij och boken Metro 2034

by

Tema postapokalyps
När: 12:e september 2011
Plats: SF-Bokhandeln i Stockholm, Västerlånggatan 48
Vad: Temadag om postapokalyps

Till att börja med kanske man ska berätta vad postapokalyps är för något. Postapokalyps är en undergenre till science-fiction. Gemensamt för alla verk i genren är att de utspelar sig efter en väldigt stor katastrof, till exempel ett kärnvapenkrig, massvält, epidemi, miljöförstöring eller en invasion av utomjordiska livsformer. Denna genre benämns ibland som ”Efter katastrofen-science fiction”. Historierna utspelar sig oftast i en ogästvänlig miljö, till exempel ”dött landskap”, ruiner, och begränsade tillgångar av exempelvis rent vatten, mat, vapen och teknik.

Jag kom dit lite för sent, så jag han inte med om när författaren P C Jersild berättade om sin nya bok ” Efter floden”, det skulle dock ha varit ett intressant samtal om eftervärlden, livsformer och organismer utan dess like. Det bjöds på salta pinnar, ostbågar och mineralvatten och Fanta. Dock tog det slut väldigt snabbt så jag blev utan något godis tyvärr.

Vid ungefär 20-tiden var det dags för det alla hade väntat på. Intervju och samtal med den ryska författaren Dmitrij Gluchovskij. Han är den kritikerkrossade författaren till succé boken Metro 2033, den sålde enbart i Ryssland över 400,000 kopior. Metro 2033 gavs ut på svenska 2009. Ett tv-spel baserat på boken släpptes våren 2010. Metro 2033 utspelar sig i Moskvas tunnelbana efter att ett kärnvapenkrig gjort jordytan obeboelig. Runt tunnelbanestationerna uppstår små samhällen. Huvudperson, Artiom blir tvungen att ge sig ut genom tunnelbanesystemet för att informera om en fara som hotar.

Dmitrij Gluchovskij hade kommit dit för att berätta om sin nya bok Metro 2034 som utom i somras i Sverige. Metro 2034 är en indirekt uppföljare till Metro 2033, den handlar om den hemlighetsfulle överste Hunter som tar upp kampen med de dunkla mörka krafter som hotar befolkningen i Moskvas tunnelbana. Tillsammans med Homer, en erfaren gammal stationsinvånare ger de sig ut på en farlig expedition i tunnlarnas djup.

Hade berättade bland annat om att hur den första boken kom till. Den publicerades först på nätet där folk fick läsa igenom och säga sitt. Bland annat om att man inte kan använda eldkastare i tunnelbanan och om hur visa vapen skjuter och hur stora de är och vem som använder vad. Han berättade om hur man skriver bra science fiction och var ifrån han fick sin inspiration ifrån.

Innan han blev en författare arbetade han som journalist. Han berättade att han pratat med studios i Hollywood om att göra en film av hans novell. Han föreslog att Bruce Willis skulle spela huvudrollen, skrattandet ekade och Dmitrij log glatt.

Så småningom kommer det ett spel kallat Metro – Last Light. Han har bland annat gjort mini historier och en del utav manuset. Kvällen var väldigt lyckad, och den efterföljande timmen ägnade Dmitrij åt att skriva autografer på både böcker, spel och gasmasker. Han pratade länge med fansen, tog bilder och skrev sin autograf på ryska.

Text och foto: Calle Andersson

Läs även andra bloggares åsikter om , ,