postapokalyps

Is
Författare: Anna Kavan
Utgiven: 2016
ISBN: 9789174997545
Förlag: Modernista

Vad är det som fascinerar med apokalypsen? Kanske är det den outsinliga källan av möjligheter som vår fantasi erbjuds. Allt kan malas ned och formas till någonting annat. Historiskt sett har människan haft en fallenhet för att måla upp katastrofscenarion, inte helt sällan med religiösa förtecken. I kultursammanhang finns det idag en uppsjö av ingångar till hur undergången skulle kunna se ut. Vanligast är kanske zombieinvasioner, kärnvapen, hot från rymden, miljöförstöring. Oftast självförvållat, som om det inom människan finns ett frö eller en drift att förgöra sig själv. Civilisationer faller, egoismen tar över och människans liv blir fattigt, plågsamt, djuriskt och kort.

Anna Kavans Is publicerades 1967 och gavs för något år sedan ut i en nyutgåva av Modernista. Det är lätt att skriva att jorden som den beskrivs i boken håller på att gå under, men snarare är det livet och inte materien som står på randen till att försvinna. Krig och radioaktiv strålning har följts av den istid som långsamt täcker land och hav. Jorden agonalandas, frosten är dess andedräkt. Man kan ana människonaglar som klöser i berget. Nagelspåren leder till döden men ingen kommer kunna följa dem. Isen täcker det inget öga ändå skulle se.

Stater existerar, men dess inbördes förhållanden är instabila. Resurserna är som bekant ändliga och när liv står på spel får medmänsklighet ofta stryka på foten. Kärnvapenbalansen är snedvriden och störs av att det inte finns någon visshet kring vem som sitter på vilken arsenal. Informationsflödet är uttorkat och endast få besitter information som har någon högre sanningshalt. Allt annat är aningar, gissningar, fabuleringar, förhoppningar. Alla vet att isen närmar sig, att slutet kommer. Frågan är bara när och hur. Vissa har resurser som kan förläna en vag känsla av att ha ödet i sina egna händer om så bara för en sekund. Någon slutgiltig räddning finns emellertid inte. Allt är gjort och timman är slagen. I den här miljön letar en man efter en kvinna och kring detta byggs handling och värld upp.

Det finns teorier om att boken är en allegori för det heroinmissbruk som sedermera blev Anna Kavans död. En annan ingång är kritiken mot miljöförstöring, eller varför inte hotet från kärnvapen och krig i vidare mening. För mig är det människornas handlingar och själsliga tillstånd som fascinerar. Människans inre är svåråtkomligt och alla gånger svårare att förstå än en istid. Vad som är gott respektive ont är inte helt tydligt. Människor agerar olika i nöd och i överflöd. Här tycks en misstro gentemot den nästa vara sund.

Kavan har skrivit fram vad som kan vara den mest sensibla manliga karaktär jag stött på. Åtminstone inledningsvis är han mottaglig för finare toner men med tiden skulle råheten avslöja honom även utan att ett pronomen använts. Kvinnan är ett byte, åtrådd av två män som har få om några spärrar när allt ställs på sin spets. Berättelsen blir alltmer hallucinatoriskt, vi vet inte alltid var vi befinner oss eller ens vad vi känner. Berättaren saknar inte talanger och tar sig igenom både mentalt och fysiskt påfrestande situationer med hjälp av mer eller mindre vågade uppslag – och pengar. Men han är skrämmande, liksom omgivningen och det stundande. Läsaren fastnar i samma drömmar, hallucinationer och i samma verklighet som han är fast i. Världs- och miljöbeskrivningarna är fantastiska. Snön döljer det kylan fäller, skal är vad som återstår av städer och liv.

När jag vänt sista sidan, och här ljuger jag inte för dramaturgins skull, ljuder testlarmet utanför. Jag tänker inte säga att det är en föraning om något. Däremot vill jag säga att Is är en av de mer mångfacetterade berättelser om en undergång jag läst.