Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

kärnvapen

Filmrecension: Missilen – brännande aktuell film om hotet från kärnvapen

by

Missilen
Betyg 3
Svensk biopremiär 28 november 2024
Regi Miia Tervo

En stark film som är svår att skaka av sig efteråt om kärnvapen och hur hotet om kärnvapenkrig briserar mitt i våra vardagsliv.

Missilen utspelar sig i en by i finska Lappland på tidigt 1980-tal. En berättelse om hotet om kärnvapen från Sovjetunionen och om journalistik och mediers uppgift och om livet som vi måste leva samtidigt som världshistoriens nedslag slår till.

Huvudpersonen är en ung tvåbarnsmamma, Niina. Hennes man, som hon vill skiljas från, är i fängelse. Händelserna utspelas vintertid, kring jul, och det är mycket snö. Niina har varit och hämtat en julgran i skogen tillsammans med sina barn. På vägen hem kraschar hon med vagnen med julgran i ett fönster till ortens tidningsredaktion, Lapplandsnytt. Fönstret går sönder och Niina måste betala lagningen som kommer att bli dyr. Då hon är rätt fattig erbjuder hon sig att istället jobba ihop pengarna på tidningen. Esko, tidningens chef, är rätt skeptisk men låter henne ändå få börja jobba på tidningen en tag.

En sovjetisk missil faller ner utanför byn. Eller vad det nu är som synts och som fallit ner någonstans. Den finländska militären försöker hävda att det kan vara ett UFO. Händelsen uppmärksammas internationellt och på flera håll sägs det att det måste vara en sovjetisk missil som kan ha en kärnvapenspets. Niina börjar nysta i vad det är och intervjuar militärer och ortsbefolkning.

Med tanke på situationen i världen och i Europa just nu med Ryssland anfall mot Ukraina och den ryske presidenten Putins hot om kärnvapen är filmens innehåll brinnande aktuellt.

Niina har stort stöd från sin morfar när hon försöker hitta sanningen bakom missilen men hennes mamma däremot gnäller och motarbetar henne. Hennes mamma tycker inte alls att Niina ska ägna sig åt journalistik. Hon kan väl söka städjobb, menar mamman. Det märks att händelserna utspelas under tidigt 1980-tal. Niina får många gubbsjuka sex-kommentarer från män. Det skulle vara svårt för män att bete sig lika nedvärderande gentemot en kvinna på det sättet idag, när vi upplevt metoo. Inte för att allt blivit perfekt men det grövsta övertrampen har nog försvunnit till viss del. Tidsepoken är mycket väl fångat i filmen.

Den försvunna missilen väcker stort intresse från hela världen och många militärer och journalister från andra länder kommer till bygden. Alla har olika idéer om vad som hänt men helt klart har myndigheter lagt locket på. Niina är aktiv och försöker hitta sanningen. Hon visar sig ha anlag för att vara journalist.

Mitt i alltihop inleder Niina en relation med en av de unga soldaterna. Men livet är aldrig enkelt. Då kommer hennes våldsamma make tillbaka. Han har släppts ur fängelset och vill att de ska leva tillsammans som en familj igen. Niina har svårt att säga nej. Inte blir det lättare för henne att säga nej då hennes mamma gör allt för att hon och maken ska återförenas. Men hennes ena syster slänger ut honom då hon är säker på att den som en gång varit våldsam kommer att vara det igen. Ingen lätt situation för Niina. Hon tvekar om vad hon ska göra. De har trots allt två barn tillsammans.

Det är som livet oftast är. Även om en journalist är jätte-engagerad i en nyhet pågår livet med familj samtidigt och påverkar möjligheten att fokusera på grävandet. Detta är filmens styrka och samtidigt dess svaghet. Det är lite för många berättelser som vävs samman och filmen blir därför lite spretig och mindre tydlig. Men den i hög grad sevärd. Den har fantastiskt miljöfoto från snöiga finska Lappland. Huvudrollsinnehavaren Oona Airola är enastående duktig. Hon belönades med Dragon Award Best Acting för sin roll i filmen på Göteborgs filmfestival 2024.

Filmen baseras på verkliga händelser, fast dramatiserade, förstås.

Missilen är en brännande aktuell film om hotet från kärnvapen. Och som livet är, slår stora hot till mitt i vardagslivet.

Bokrecension: Is – Anna Kavan

by

Is
Författare: Anna Kavan
Utgiven: 2016
ISBN: 9789174997545
Förlag: Modernista

 

Vad är det som fascinerar med apokalypsen? Kanske är det den outsinliga källan av möjligheter som vår fantasi erbjuds. Allt kan malas ned och formas till någonting annat. Historiskt sett har människan haft en fallenhet för att måla upp katastrofscenarion, inte helt sällan med religiösa förtecken. I kultursammanhang finns det idag en uppsjö av ingångar till hur undergången skulle kunna se ut. Vanligast är kanske zombieinvasioner, kärnvapen, hot från rymden, miljöförstöring. Oftast självförvållat, som om det inom människan finns ett frö eller en drift att förgöra sig själv. Civilisationer faller, egoismen tar över och människans liv blir fattigt, plågsamt, djuriskt och kort.

Anna Kavans Is publicerades 1967 och gavs för något år sedan ut i en nyutgåva av Modernista. Det är lätt att skriva att jorden som den beskrivs i boken håller på att gå under, men snarare är det livet och inte materien som står på randen till att försvinna. Krig och radioaktiv strålning har följts av den istid som långsamt täcker land och hav. Jorden agonalandas, frosten är dess andedräkt. Man kan ana människonaglar som klöser i berget. Nagelspåren leder till döden men ingen kommer kunna följa dem. Isen täcker det inget öga ändå skulle se.

Stater existerar, men dess inbördes förhållanden är instabila. Resurserna är som bekant ändliga och när liv står på spel får medmänsklighet ofta stryka på foten. Kärnvapenbalansen är snedvriden och störs av att det inte finns någon visshet kring vem som sitter på vilken arsenal. Informationsflödet är uttorkat och endast få besitter information som har någon högre sanningshalt. Allt annat är aningar, gissningar, fabuleringar, förhoppningar. Alla vet att isen närmar sig, att slutet kommer. Frågan är bara när och hur. Vissa har resurser som kan förläna en vag känsla av att ha ödet i sina egna händer om så bara för en sekund. Någon slutgiltig räddning finns emellertid inte. Allt är gjort och timman är slagen. I den här miljön letar en man efter en kvinna och kring detta byggs handling och värld upp.

Det finns teorier om att boken är en allegori för det heroinmissbruk som sedermera blev Anna Kavans död. En annan ingång är kritiken mot miljöförstöring, eller varför inte hotet från kärnvapen och krig i vidare mening. För mig är det människornas handlingar och själsliga tillstånd som fascinerar. Människans inre är svåråtkomligt och alla gånger svårare att förstå än en istid. Vad som är gott respektive ont är inte helt tydligt. Människor agerar olika i nöd och i överflöd. Här tycks en misstro gentemot den nästa vara sund.

Kavan har skrivit fram vad som kan vara den mest sensibla manliga karaktär jag stött på. Åtminstone inledningsvis är han mottaglig för finare toner men med tiden skulle råheten avslöja honom även utan att ett pronomen använts. Kvinnan är ett byte, åtrådd av två män som har få om några spärrar när allt ställs på sin spets. Berättelsen blir alltmer hallucinatoriskt, vi vet inte alltid var vi befinner oss eller ens vad vi känner. Berättaren saknar inte talanger och tar sig igenom både mentalt och fysiskt påfrestande situationer med hjälp av mer eller mindre vågade uppslag – och pengar. Men han är skrämmande, liksom omgivningen och det stundande. Läsaren fastnar i samma drömmar, hallucinationer och i samma verklighet som han är fast i. Världs- och miljöbeskrivningarna är fantastiska. Snön döljer det kylan fäller, skal är vad som återstår av städer och liv.

När jag vänt sista sidan, och här ljuger jag inte för dramaturgins skull, ljuder testlarmet utanför. Jag tänker inte säga att det är en föraning om något. Däremot vill jag säga att Is är en av de mer mångfacetterade berättelser om en undergång jag läst.

 

Vad jag vill att Sveriges kommande statsminister ska säga i sitt tal

by


15 augusti ska Mona Sahlin sommartala i Tantolunden, Stockholm. Med lite drygt en månad kvar till valet är det utan tvekan så att detta tal kommer att vara det bland de mest betydelsefulla tal Mona Sahlin har hållit i sitt politiska liv, ett konstaterande som antagligen kommer att upprepas ytterligare några gånger innan valet.

Skriver Peter på Röda Berget och utmanar oss alla att tycka till: Vad vill du att Mona Sahlin ska ta upp i sitt tal?

Valet har ju faktiskt redan börjat, utlandssvenskar får rösta nu.

Som många jag känner hoppas jag ju att valet ska få det resultatet att följande rubrik passar till det här inlägget:
Vad jag vill att Sveriges kommande statsminister ska säga i sitt tal

Det är på tiden att Sverige får en kvinna som statsminister.
Fast det viktiga är att de rödgröna står för en annan inriktning på politiken än vart högerregeringen har styrt utvecklingen.

1. Förstås vill jag höra än en gång att vi inte ska ha kvar dessa förfärliga och orättvisa och konstiga reglerna hos Försäkringskassan.
Människor som är svårt sjuka ska inte behöva sitta i samtal och möten med sin arbetsgivare tillsammans med Försäkringskassan redan efter tre månader, om personen är svårt sjuk.
Människor ska inte riskera kastas ut från försäkringssystemet för att han/hon blivit allvarligt och långvarigt sjuk.
Samtidigt ska det byggas upp en bra, självständig rehabilieringskedja där sjuka kan få stöd och hjälp, men det måste vara just detta: stöd och hjälp: inte något som kastar ut dem i förtvivlan om de inte är tillräckligt friska för att klara rehabiliteringsprocessen.

Enligt nuvarande högerregeringens statsminister är ju alla dessa sjuka människor ett särintresse.
Denna föraktfulla attityd från politiker mot människor som drabbats av sjukdom måste bli en parentes.

2. Jag vill förstås höra om att det nu är dags att ha rättvisa skatter. Sverige ska inte längre vara det enda landet i världen där pensionärer, sjuka och arbetslösa betalar högre skatt än de som är lyckliga nog att vara unga, friska och ha arbete.

3. Allas lika värde: det är vad den rödgröna politiken går ut på.
Jag vet att vi i talet kommer att få höra något om detta.

4. Världen måste hålla också.
Den där välfärden som vi hela tiden ska jobba häcka av oss för att den ska öka: den får inte ske på bekostnad av miljön och klimatet.
Vi måste ha en hållbar utveckling.
Jag hoppas förstås på att höra något om detta. Det är trots allt att rödgrönt alternativ Mona Sahlin representerar.

5. Om igen: den där välfärden som vi ska jobba, jobba, jobba, jobba för att uppnå. Frågan är till vilken nytta om vi inte hinner njuta av den.
Om vi inte hinner reflektera över vår tillvaro – om det bara än något som är förbehållet övre medelklassen och överklassen.
Kulturen måste vara något alla får del av. Kultur måste vara något alla kan vara medskapande i.
Jag vill höra mer om kulturpolitiken.

Just nu får jag ju önska och då vill jag också ta upp det internationella perspektivet.
Ska vi ha en hållbar värld måste vi också få mer rättvisa världen över.
Jag läste i DN att 40 snuskigt rika amerikaner har nu lovat att skänka en stor del av sin förmögenhet till välgörenhet. Tack vare Bill Gates.
Det är helt underbart.
Men världens gigantiska klyftor kan inte tas bort bara genom några rikas välvilja.
Vi måste göra mer, mycket mer, för att människor världen över kan leva under värdiga och rimliga levnadsvillkor.

En annan oerhört viktig sak är frågan om kärnvapen. De borde inte finnas. De kan förstöra hur mycket som helst. Som FN:s generalsekreterare Ban Ki-Moon sade när han gästade Nagasaki: Världens kärnvapen måste elimineras.

Peter Högberg har också bloggat om vad han vill höra i Mona Sahlins tal, liksom Annika Högberg och bloggen med det underbara namnet Jämlikhetsanden.

Foto: Lena Dahlström

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , ,