• Hoppa till huvudinnehåll
  • Hoppa till det primära sidofältet
  • Hoppa till sidfot

Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Scen

Filmrecension: No Other Choice – för seg och överdriven för min smak

23 december, 2025 by Rosemari Södergren

No Other Choice
Betyg 2
Svensk biopremiär 25 december 2025
Regi Park Chan-wook

En absurd, svart komedi från Sydkorea med Squid Game-stjärnan Lee Byung-hun i huvudrollen som Man-soo. Jag är medveten om att många hyllar denna film. Hur filmen tilltalar tittaren beror helt på vilken humor man har. Filmen är mörk, den är dyster och vriden. Man-soo är pappersarbetare som blir arbetslös när ett amerikanskt företag köper den koreanska industrin och friställer en lång rad av arbetare och tjänstemän som varit anställda i många år. Lee Byung-huns karaktär har både många års arbetserfarenhet, har fått pris som årets pappersarbetare och har dessutom en universitetsutbildning i kemi.

Livet som arbetssökande är svårt för Man-soo liksom för en lång rad andra medelålders erfarna, duktiga pappersarbetare. Berättelsen har en skarp udd gentemot storföretagare och styrelser för internationella företag som totalt struntar i de små människorna som drabbas när företagarna bara tänker på att öka sina egen vinst och inte bryr sig om hur anställda drabbas. Att storägarna inte har någon val, No Other Choice, stämmer så klart inte. Om de hade låtit arbetarna ha kvar sina jobb hade företagets vinster inte rasat till bottennivå, Inte alls.

No Other Choice hade hade världspremiär på Venedigs filmfestival och har kallats för Park Chan-wooks stora mästerverk. Ett pressmeddelande berättar att filmen är hans mest framgångsrika film i hemlandet hittills, med fler biobesökare i Sydkorea än på hans tidigare publikfavoriter som Decision to Leave, Old Boy och Handmaiden.

Man-soo liksom många andra som blir arbetslösa har hunnit skaffa sig stabila liv med egen bostad, fru, barn och två hundar. Tiden som arbetssökande går och avgångsvederlaget är slut och han har fortfarande inte fått något nytt arbete. Familjen tvingas lämna bort hundarna, sälja huset och frun lyckas få ett deltidsarbete. Man-soo får en plan: han ska döda en man som har ett jobb han själv vill ha, men inser att det inte är säkert att det skulle innebära att han fick jobbet. Det finns får många andra väl meriterade andra arbetslösa. Kan han lösa problemet genom att döda alla konkurrenter? Kanske, kanske inte. En absurd och förvirrad händelsekedja sätter igång som också är seg och långdragen, filmen är nära två och eh halv timme lång.

Människors desperation och vad en drabbad kan vara beredd att göra, är en av filmens teman. Fotomässigt är den mycket snygg och välgjord med en lång rad duktiga skådespelare. Det finns viktiga aspekter kring arbetslöshet och vad det gör med människor
men då jag har svårt för denna form av mörk humor är det ingen film för mig. Den är för överdriven för min smak.

Internationellt har jag sett att filmen hyllats av många filmkritiker till exempel Peter Bradshaw i The Guardian har gett betyg 4 och skriver:
Korean director Park Chan-wook’s new film brings his usual effortlessly fluent, steely confidence and a type of storytelling momentum that can accommodate all kinds of digressions, set-pieces and the occasional trance-like submission to mysterious visions.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen, Toppnytt Taggad som: Sydkorea

Teaterkritik: En midsommarnattsdröm på Orionteatern – levande, pulserande, ungdomlig

23 december, 2025 by Marja Koivisto


Foto Christopher Backholm

En midsommarnattsdröm
Av William Shakespeare
Regi och dramaturgi: Elin Smedman, Kema Rausner
Kostym och scenografi: Leona Lundback, Leon Lindgren, Mira Leff
Musik och komposition: Leonard Thinsz Jansson, Scott Isitt
Ljusdesign: Lisa Maurin
Konstnärlig ledare: Lars Rudolfsson
Premiär på Orionteatern 22 december 2025

På Orionteatern i Stockholm har En midsommarnattsdröm fått nytt liv, inte som musealt Shakespeare-arv utan som ett levande, pulserande väsen. Det är en ungdomlig uppsättning, skapad av en ung ensemble , scenkompaniet Rostvit, som med egna samlade medel byggt en föreställning där fantasin är den starkaste valutan. Här finns en tydlig doft av Dickens – den där varma blandningen av sagostoff, mänsklig skörhet och lekfull magi – men framför allt finns en djup kärlek till teatern och teaterkonsten, närvarande i varje scen, varje rörelse, varje blick.

Skogen är inte bara en plats utan ett tillstånd. Med enkla men uppfinningsrika medel skapas en värld där gränsen mellan dröm och verklighet hela tiden förskjuts. Den egenkomponerade musiken pulserar genom föreställningen och lyfter helheten på ett närmast förtrollande sätt. Tonerna känns framvuxna ur samma jord som skogen själv – ibland lekfulla, ibland drömska, ibland uppfordrande – och de binder samman scenerna till en sammanhängande, magisk helhet. Skådespelarna rör sig med en smittande lust; det är som om pjäsen uppstår på nytt inför våra ögon, buren av kollektiv energi snarare än teknisk perfektion.

Särskilt minnesvärd är drottningen, vars närvaro förvandlar scenen varje gång hon träder in. I denna tolkning får hon inte bara makt utan också musik: glimrande arior växer organiskt ur den egenkomponerade klangvärlden, framförda med en spröd men samtidigt stark sopranröst som bär både magi och melankoli. Sången svävar genom rummet som dagg i sommarnatten – skör, klar och nödvändig. Det är i dessa ögonblick som föreställningen lyfter från charmig till djupt förtrollande.

Detta är teater gjord av vilja snarare än budget, av dröm snarare än trygghet. En midsommarnattsdröm på Orionteatern blir här inte bara en klassiker i ny skrud, utan ett levande bevis på att teaterkonsten fortfarande kan vara just det den alltid lovat: magisk.

Medverkande: Nina-Jane Jacobsson, Elin Smedman, Kema Rausner, Tindra Monsen, Ebba Canvert Fabian Penje, Klara Lindegren (sång), Matilda Palm (understöd sång)

Arkiverad under: Recension, Scen, Teater, Teaterkritik, Toppnytt Taggad som: En midsommarnattsdröm, Orionteatern, Shakespeare, Teaterkritik

Karlsson på taket får nytt liv i Barnradion under jul

22 december, 2025 by Redaktionen

Lillebror spelas av Marley Norstad och Karlsson spelas av skådespelaren Eric Stern (Sjölyckan, Terese i kassan, Liv och död Strömquist) i Barnradions nyinspelade berättelse om Lillebror och Karlsson på taket. Foto: Patrycja Gajewska /Sveriges Radio

Barnradion fortsätter satsningen på nytolkningar av Astrid Lindgrens omtyckta klassiker. I våras presenterades Pippi Långstrump och den 25 december 2025 är det dags för berättelsen Lillebror och Karlsson på taket. I tolv avsnitt varvas originalinläsningar av Astrid Lindgren med nyinspelade röster i en helt ny gestaltad ljudsaga.

Ett pressmeddelande berättar:
Karlsson är, enligt sig själv, en vacker, genomklok och lagom tjock man i sina bästa år. Tillsammans med Lillebror gör han olika bus och upptåg – de smyger på Lillebrors storasyster, de skrämmer inbrottstjuvar, de tröstar en gråtande bebis de hittar i en vindsvåning och mycket annat.

Skådespelaren Eric Stern, känd från roller i bland annat Sjölyckan, Terese i kassan, Liv och död Strömquist, spelar Karlsson och funderar på vad det är för en figur egentligen:

– Karlsson visar hur det är att vara ett barn och en vuxen på samma gång. Något som vi kanske borde ta mer inspiration av. Det intressanta med Karlsson är att jag inte är så säker på att han lär sig så mycket mer än att det blir roligare om man samarbetar och lyssnar lite på varandra i stället för att bara köra sitt eget race, säger Eric Stern.

Lillebror och Karlsson på taket är Astrid Lindgrens första bok om Karlsson på taket, utgiven 1955. Här träffar Lillebror den märkliga figuren Karlsson för första gången.

– För de vuxna är Karlsson ganska påfrestande; han bryr sig inte om vanliga regler och tar gärna plats. För Lillebror är han en lekfull och spännande vän som får vardagen att bli roligare. Lillebror lär sig mycket av Karlssons inställning till livet och jag tycker att man märker hur Lillebror blir mer och mer trygg i sig själv under berättelsens lopp. Berättelsen om Lillebror och Karlsson på taket är en perfekt skärmfri lyssningsupplevelse för hela familjen under julen, säger Per Palmqvist, samordnare för Barnradion.

Medverkande:

Karlsson på taket – Eric Stern

Lillebror – Marley Norstad

Berättare – Astrid Lindgren

Regi – Klara Fredén

Musik – Ludvig Jansson

Ljuddesign – Miriam Berhan

Producent – Madeleine Nilsson

Manusbearbetning – Eva Staaf och Camilla van der Meer Söderberg

Exekutiva producenter – Marie Wennersten och Per Palmqvist

Alla avsnitt släpps i appen Sveriges Radio den 25 december.

Arkiverad under: Scen, Toppnytt Taggad som: Astrid Lindgren, Barnradion, Karlsson på Taket

Filmrecension: Nouvelle Vague – underhållande och rapp

19 december, 2025 by Elis Holmström

Nouvelle Vague
Betyg 3
Svensk biopremiär 19 december 2025
Regi Richard Linklater

Regissören Richard Linklaters förmåga att byta genre och stil likt en kameleont går inte att undgå men även respektera. Från den relativt lättsamma och charmiga Hit Man med Glen Powell till den episka livsstudien Boyhood har Linklater en rad distinkta filmer under sitt bälte. De ständiga genrebytena har dock lett till att det inte är helt lätt att sätta fingret på regissörens unika styrkor – än mindre signum. Linklaters kunskaper och färdigheter inom personregi eller dramaturgi är över det normala men knappast exceptionella. Att Linklater inte heller har gjort en film som gjort något genuint avtryck sedan nämnda Boyhood säger också något om att de kraftiga skiftena och den höga produktionstakten av diverse filmer resulterat i alltför många projekt som – olyckligtvis, endast kan kategoriseras som stapelvaror.

Nouvelle Vauge må behandla ämnen och personer som kan stämplas som rena helgon inom filmkonsten men ännu en gång blir resultatet endast godtagbart, långtifrån den storslagna och djupa examination som hade varit befogad sett till ämnet. Linklater är inte främmande för tunga ämnen, men han har alltid haft nära till en diskret – men mycket varm, humor. Och för att vara en film som studerar filmmakare vars idéer och visioner får ordet pretentiöst att framstå tafatt finns det ett behov att addera ett mått av komik, detta för att inte göra det hela alltför syrefattigt och livlöst. Nouvelle Vauge är också avsevärt mer tillgänglig och lättsam än den film och regissör som den faktiskt studerar. Linklaters vilja att göra det hela någorlunda välkomnande för de som inte stirrat sig blinda på termer som mise-en-scène måste applåderas. Samtidigt resulterar det i att den centrala förhoppningen kring att förklara storheten gällande Jean Luc Godard och debuten Till Sista Andetaget blir alltför simpel. I och med det massiva karaktärsgalleriet med legendariska regissörer som François Truffaut och Roberto Rossellini sker snabba och rejält grovhuggna introduktioner, detta med namnskyltar som utgår från att det skall vara nog för att publiken skall inse den historiska betydelsen. Linklater glömmer dock bort att göra porträtt som är det minsta tredimensionella. Om detta bara gällt förbipasserande filmikoner hade det varit en sak, men även filmens viktigaste personer som Godard och Jean-Paul Belmondo framstår tunna och ibland som rena karikatyrer. Introduktionen av Belmondo tangerar att likna en ofrivillig parodi, detsamma kan sägas om flertalet andra scener där det är genuint svårt att avgöra om det faktiskt är avsiktlig komik eller inte, en indikation på att Linklater inte helt har kontroll över sin film.

Det finns också ett övergripande problem med att majoriteten av dialogen framförs på franska. Även om det bidrar till en autenticitet är det uppenbart att Linklater själv inte behärskar språket och har använt ett bökigt system där producenten och manusförfattaren Michèle Pétin fungerat som en sorts lingvistik kontrollant. Detta gör att den franska dialogen inte framförs med samma naturliga svada och självklarhet som om en regissör som behärskar språket hade stått för regin. Samma lite stela och olustiga känsla som då Pedro Almodóvar regisserade sin första engelskspråkiga film The Room Next Door. Än mer uppenbart blir detta i de få engelsktalande scenerna då Linklater visar upp en helt annan bekvämlighetsfaktor.

Trots dessa flagranta fel finns det också mycket att gilla, faktum är att Nouvelle Vague har ett förvånansvärt högt underhållningsvärde. Linklaters charmiga och hjärtliga humor får gott om utrymme, framförallt i den kaotiska produktionen där Godards vansinnesvisioner ständigt prövar tålamodet hos alla involverade. Porträttet av Seberg är också lysande, med en förvånansvärt stabil Zoey Deutch. Det är svårt att inte tråna efter en mer Seberg-centrerad film av Linklater, inte Kristen Stewart clownshowen vi fick uthärda för sex år sedan. Utöver det är filmen visuellt lysande vad gäller att fånga utseendet från Godards film, flera visuella hyllningar förekommer men det är kompositionen och närbilderna som bidrar till en fantastiskt trovärdig upplevelse som helt och hållet kommer undan att vara det minsta anakronistisk.

Nouvelle Vague är kanske inte så fulländad och medryckande som kunde anas från ämnet, men det är en märkligt underhållande och rapp film som kan avnjutas av nästan vem som helst, något som inte kan sägas om den faktiska filmen som står i centrum.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen, Toppnytt

Testosteronstinn oberäkneligt omslutande metaperformance – Pappagruppen av och med Pompom Scenkonst

19 december, 2025 by Mats Hallberg

foton Niklas Holmberg

Manus, regi, scenografi, kostym: Pompom produktion (Sven Boräng, Ulf Rönnerstrand, Malin Molin)

Medverkande: Sven Boräng, Ulf Rönnertrand, Malin Molin och Harriet

Teknik: Solala Music & Backa Teater

Ljudkomposition: Svenska jack

Spelas i Gamlestans fabriker (symbiont culture) Textilgatan 14 i Göteborg

Med stöd av Kulturrådet och Göteborgs Stad

Urpremiär: 17/12 2025

Spelas till och med 25/1

För att kunna påvisa en trend avkrävs Spanarna i P3 alltid tre exempel. Att pappor under innevarande säsong blivit ett trendigt tema i Göteborgs teaterliv kan verifieras med den usling till patriark som Dag Malmberg skoningslöst gestaltade i Katt på hett plåttak, helgens lyckade gästspel på Stadsteatern av kvinnliga kompaniet Abnorm scenkonst och deras projekt Farsor samt Pappagruppen av och med Pompom produktion. Bägge fria grupperna problematiserar ämnet genom att föra in självbiografiskt stoff, även om man inte kan ta för givet vad som är sken och vad som är verklighet. Något som ger uppsättningarna en raffinerat mystifierande anstrykning. En avgörande skillnad är Pompom scenkonst gjort allt själv och inte brytt sig om att anlita extern hjälp inklusive så kallat regiöga. Inte utan att det märks här och var. Ett par smått oförklarliga scener á la happening/ installation hade tjänat på att behöva motiveras för extern regissör.

Ulf Rönnerstrand har setts i åtskilliga uppsättningar på Backa Teater varifrån han för närvarande är tjänstledig. Sven Boräng tillhörde i många år Malmö Stadsteater medverkade också i Skalv på Folkteatern, megaproduktionen Nationen på Backa samt i flera uppsättningar i teaterhuset vid Götaplatsen. 41-åringen som också är sångare har förekommit i flera tv-serier såsom Systrar 1968, filmer (gjorde succé i Händelser vi vatten) och hade en huvudroll i Från djupet av mitt hjärta. Frilansaren Malin Molin har det gemensamt med Boräng att hon utbildat sig för yrket på Wendelsberg och Teaterhögskolan i Malmö och de bor under samma tak. Hon har gjort sig känd som uppläsare, fanns med i tv-serien Falkenberg Forever, gjort film och spelat på stadsteatrar i Borås och Malmö. Osäker på om jag sett Molin agera live tidigare.

Var lite orolig för att jag inte skulle hitta till stället där de håller till. Checkade kartor och hittade därefter en bra vägvisning på gruppens facebooksida, vilket medförde att jag istället blev så pass tidigt att jag funderade på att ta ett glas i närheten. Blir insläppt som en av de första samtidigt med Stadsteaterns nyligen pensionerade vd. Några praktiska faktorer avviker från gängse praxis: Man blir aldrig avprickad. Bag-in box erbjuds och serveras för oss som önskar mitt under föreställningen. Vi välkomnas av medlemmarna i det lilla kompaniet vars devis är att göra avskalad och uppriktig dramatik. Andelen anhöriga och kollegor är frapperande hög, ett faktum undertecknad påpekar för Boräng. En smula förvånande att ingen av de lediga skådespelarna går i svaromål vid någon av de många tillfällen som yppar sig. Vad hade hänt då, om de behövt plocka upp efterfrågade inspel?

Samtliga i publiken tilltalas eftersom det ingår i upplägget att vi sökt oss till samma stödgrupp. Av särskilt Ulf Rönnerstrands rollfigur blir vi inte bara ombedda att ge respons utan också anklagade i uppseendeväckande aggressiv ton. Premiärpubliken på cirka trettio personer slår sig ner på gruppvis utplacerade platser. Lokalen saknar naturlig scen och verkar inte ha färdigställts för sitt ändamål. Man utgår från befintliga förutsättningar i den gamla fabrikslokalen. Innan ”spelet kan börja” sker introduktion med tyngdpunkt på genomgång av regler från initiativtagaren Sven Boräng, stående upphöjd över oss talande med myndig stämma. I det läget sitter samtliga på uppmaning i en stor ring och skådeplatsen blir naturligtvis ytan innanför.

Konceptet för Pompom Scenkonst och Pappagruppen enligt dem själva? Målet är att få utövare och mottagares hjärtan att slå i samma takt genom berättelser som kretsar kring relationer, sårbarhet och erfarenheter som riskerar hamna i skuggan. Pappagruppen är ”en föreställning för alla som nån gång haft kontakt med en pappa”, en vidare definition än normalt vilket medför att även Malin Molin uppfyller kriterierna. Pompom vill med rå ärlighet placera sig mitt i den heta diskussion om manlighet och rollen som far. Bilden av faderskap och förändringen som skett utforskas. Från auktoritär försörjare till krav på att vara närvarande och känslomässigt kompetent. Hur har Boräng och Rönnerstrand gått till väga när deras fäder inte lanserat sig som förebilder? Hur navigera i en motsägelsefull samtid?

Uppsättningen ska fungera som ett stöd för alla som påverkats ( i värsta fall drabbats av trauma) av relationen till sin pappa. Att många växer upp med fler än sin biologiska pappa berördes inte. Innehållsdeklarationen kungör vidare att gruppen söker efter gemenskap, upprättelse och ömsesidig förståelse, snarare än att utvärdera sin egen papparoll. Detta görs genom samarbetsövningar, brottning(!) och övningar där vittnesmål kan avläggas. Processen beskrivs av en ur trion som det roligaste och mest kaosartade denne varit med om. Väggar är täckta med post it-lappar och på stolar finns Pappagruppens uppdaterade regler publicerade, vilka vi givetvis förhörs om. I detta skede blir det riktigt roligt, eftersom vi blir osäkra. Vad har vi ställt upp på? Stundtals verkar det som den den tänkta stöttande sammankomsten byter skepnad, ömsar skinn genom att tillåta att förtryckare styr en urspårad sekt. Har för mig att jag läst uppgift om att uppsättningen skulle vara åttiofem minuter lång, vilket nog stämde.

Kom i samspråk med en främmande kvinnan som satt intill både före och efter. På fråga svarades att jag brukar anteckna, men denna gång blev det obekvämt, vilket innebär att jag sällan minns drastiska övergångar. Skrev däremot i påbjudet moment en uppriktig mening, ofrånkomligen inte utan bitterhet, riktad till min sedan femton år tillbaka döde far. Dock har ingen kunnat kalla mig för pappa. I avsaknad av anteckningar ger jag mig i kast med vad i brist på bättre benämning kan kallas för gestaltande performance med autentisk prägel. Vad som sticker ut efteråt är å ena sidan en fängslande oförutsägbarhet och diffusa uppgörelser genomsyrade av oväntad aggressivitet. Å andra sidan väcktes hos mig uppfattningen att manuset är förhållandevis tunt. Styrkan ligger i själva ämnet, hur olika aspekter demonstreras och inte minst sätten publiken görs delaktig. Man blir varse att smärtsamma omständigheter behandlas, att männen har nerverna utanpå. Sjukjournaler citeras. Om Boräng skarvar i sin roll eller redovisar faktaunderlag om sömnlöshet svävar publiken i ovisshet om.

Ett antal scener, vare sig de är fysiskt livfulla, presenterar dilemman eller ger speciella infallsvinklar, förstärks genom den musik som sätts på. En mix av EDM , ambient och kusliga tongångar. Ett tag undrar man om vi ska behöva dansa loss för att få bort spänningar. Framför allt uppspelade beats med ganska uppskruvad bpm ger den hårt arbetande trion extra energi. Harriet (på Pompoms fb-sida upplyses om att hon är Rönnerstrands dotter) som kanske är nio år och i omgångar involveras i föreställningen, är mer än statist, har överraskande många repliker, ger lustfyllt järnet på slutet till någon slags techno. Lyckan lyser i hennes ögon. Grejen är att hon som har cowboyhatt inte ägnar sig åt intränade moves, raglar snarare runt imiterandes synnerligen ostadiga vuxna som stjälpt i sig alldeles för mycket. Ska det skildra ett minne av pappa?

Vi kommer karismatiska skådespelare väldigt nära rent fysiskt, sannolikt också mentalt. Och det är en fröjd att ta till sig hur repliker bombarderar oss, med vilken lidelse vissa scener framställs. Jag tror det är premiär för min del vad beträffar att uppleva Boräng och Rönnerstrand spela mot varann. Båda tycks älska att utmana, testa gränser och Rönnerstrand som mest agerat framför barn och ungdomar tycks barnsligt förtjust i upprepningar. Dem emellan handlar det mer om kraftmätning än bromance. Brottningsmatchen med fulknep är lite läskig, liksom förnedringsakten på slutet där maktpositionen är den motsatta. Antar att aggressionerna ska påvisa svärta och sår i själen, oförrätter som legat latent sedan uppväxten. Sjätte regeln om att öppna sitt hjärta i stödgruppen betonas.

Ofrånkomligen intar Malin Molin mestadels en funktion som sidekick. Drygt ett dygn senare är det de två breven hennes alter ego fått som etsat sig fast. Hon som säger fylla jämt låter oss lyssna på två väsensskilda brev från pappan. Ett där hon beskrivs glädjestrålande som en enorm tillgång och ett som en lika stor börda.

Vill inte spoila. Men ett par saker saker till förtjänar att belysas som hastigast och betonas än mer. Långt in i Pappagruppens händelserika sammankomst vidtar en sista ommöblering. Då ges möjlighet till ”mötesdeltagare” som hade hoppats på ett annat innehåll att lämna. Återigen, vad skulle uppstå om ett gäng ansåg att Pappagruppen är misslyckad scenkonst och lämnar när tillfälle erbjuds? Man är förrädiskt skickliga på att i ena stunden skapa förtrolighet och omtänksamhet för att i nästa stund utsätta publiken för kittlande olust och förvirring. Snacka om meta-perspektiv av en upptrissad premiär inför vänner och anhöriga, kollegor och enstaka recensenter. Mot bortre väggen står en röd bil parkerad och en ingång till lokalen är dess carport. Gör nog klokast i att inte säga b fast jag sagt a, bara hänvisa till Tjechov och hans gevär på väggen i Onkel Vanja. Ett första besök med mersmak hos Pompom Produktion! Hatten av för en anmärkningsvärd iscensättning av omtumlande känslor som belönades med stående ovationer.

foton Niklas Holmberg

Arkiverad under: Scen, Teater, Teaterkritik, Toppnytt

  • « Go to Föregående sida
  • Sida 1
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 81
  • Sida 82
  • Sida 83
  • Sida 84
  • Sida 85
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 2141
  • Go to Nästa sida »

Primärt sidofält

Nytt

Filmrecension: Woman and Child – När kärleken möter sorgen – och rättvisan blir en kamp

Woman and Child Betyg 4 Svensk … Läs mer om Filmrecension: Woman and Child – När kärleken möter sorgen – och rättvisan blir en kamp

Teaterkritik: Unna dig en lycklig liten jul- Historien om årets köpfest – humor som finns utifrån satir, ironi och fniss blandat

Foto Peter Fredriksson Unna dig en … Läs mer om Teaterkritik: Unna dig en lycklig liten jul- Historien om årets köpfest – humor som finns utifrån satir, ironi och fniss blandat

Underfundiga visor med lokalfärg inramas av underhållande anekdoter – Axel Sondén och Flyttfåglarna på Göteborgs Stadsteater

v 47 17-20/11 2026 Lunchteatern / … Läs mer om Underfundiga visor med lokalfärg inramas av underhållande anekdoter – Axel Sondén och Flyttfåglarna på Göteborgs Stadsteater

Filmrecension: Wild Horse Nine – lurig, klurig, tankeväckande med en fantastisk John Malkovich

Wild Horse Nine Betyg 4 Premiär 20 … Läs mer om Filmrecension: Wild Horse Nine – lurig, klurig, tankeväckande med en fantastisk John Malkovich

Filmrecension: The Hunger Games: Sunrise on the Reaping

The Hunger Games: Sunrise on the … Läs mer om Filmrecension: The Hunger Games: Sunrise on the Reaping

Sten Ljunggren spelar Owe Gustafsons alter ego

Herr O, urpremiär 27 november 2026 på … Läs mer om Sten Ljunggren spelar Owe Gustafsons alter ego

Mogen publik fick vad de önskade sig och mer därtill – Bohuslän Big Band & Margareta Bengtsson i Lerum

14/11 2026 Dergårdsteatern i … Läs mer om Mogen publik fick vad de önskade sig och mer därtill – Bohuslän Big Band & Margareta Bengtsson i Lerum

Opera, teater, akrobatik och cirkus blir ett när Orionteatern i Stockholm sätter upp Purcells klassiker Fairy Queen

Sara Runsten Foto Daniel … Läs mer om Opera, teater, akrobatik och cirkus blir ett när Orionteatern i Stockholm sätter upp Purcells klassiker Fairy Queen

Klangrikedom, virtuositet, hisnande samspel och musikaliskt flöde med uppenbar koppling en förförisk kvadrupel – Scott Kinsey Group hos Playhouse

13/11 2026 Valand i Göteborg … Läs mer om Klangrikedom, virtuositet, hisnande samspel och musikaliskt flöde med uppenbar koppling en förförisk kvadrupel – Scott Kinsey Group hos Playhouse

Filmrecension: Bara till jul

Bara till jul Betyg 3 Premiär på Netflix … Läs mer om Filmrecension: Bara till jul

Akustisk punk – Två timmar svensk punkhistoria med skratt, minnen och musik

Betyg: 4/5 Det är något speciellt med … Läs mer om Akustisk punk – Två timmar svensk punkhistoria med skratt, minnen och musik

Originell sättning resulterar i jazzigt finurligt sound – Lina Lövstrand Woodwind Stories feat Per ”Texas” Johansson i Kungsbacka

12/11 2026 Rest. Ester i … Läs mer om Originell sättning resulterar i jazzigt finurligt sound – Lina Lövstrand Woodwind Stories feat Per ”Texas” Johansson i Kungsbacka

Följ oss på Facebook

Här hittar du Kulturbloggen på Facebook.

Kategorier

  • ..
  • Intervju
  • Kulturpolitik
    • Krönikor
  • Litteratur och konst
  • Musik
  • Recension
    • Bokrecension
    • Dans recension
    • Filmrecension
    • Operarecension
    • Recension av TV-serier
    • Skivrecensioner
    • Spel
    • Teaterkritik
  • Scen
    • Dans
    • Film
    • Musikal
    • Opera
    • Teater
    • TV
    • TV-serier
  • Toppnytt

Etiketter

Bok Bokrecension Böcker Dans Debaser Deckare Dokumentär Dramaten ekonomi Filmkritik Filmrecension Göteborg Hårdrock indie Konserter Konst Kultur Kulturhuset stadsteatern Kulturpolitik Medier Musik Musikfestival Musikvideo Opera Politik Popmusik Recension recensioner rock Rockmusik samhälle Scen Scenkonst skivnytt skivrecension Spotify Stockholm Stockholms stadsteater Teater Teaterkritik Teaterrecension tv TV-serie Video Way Out West

Annonser

Shiba - urhunden med stil
Vill du lära dig att tolka med Lenormand? Här hittar du information om kurs.

SPEL KAN SKAPA BEROENDE

casino utan svensk licens Trustly
Är du från Norge och är intresserad av nätcasinon? På Spillsen.com finns det senaste inom norska online casinon, licenser och slots.
För bäst guide till online casino rekommenderas Casivo

För spel: Minimiålder 18 år - Spela ansvarsfullt | https://www.spelpaus.se/ | https://stodlinjen.se/

Footer

Om oss

  • Kontakt
  • Om oss
  • Sajtips – länkar

Copyright © 2026 · Metro Pro on Genesis Framework · WordPress · Logga in