• Hoppa till huvudinnehåll
  • Hoppa till det primära sidofältet
  • Hoppa till sidfot

Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Scen

Arvet från två udda giganter fenomenalt förmedlat med glimten i ögat – Avgrunden av Mirja Burlin & Timo Nieminen

25 maj, 2024 by Mats Hallberg

Lunchteater vecka 21 – Göteborgs Stadsteater

Manus: Mirja Burlin & Timo Nieminen

Regiöga: Marie Delleskog

Scenografi och kostymöga: Lisa Hjertén

Ljud & ljus: Arctur Hernandez

Sångtexter: Kristina Lugn & Allan Edwall

Medverkande: Mirja Burlin, Timo Nieminen, Gunnar Frick (musiker) och Henrik Cederblom (musiker)

Detta lika finurligt som komiskt dramatiserade visprogram sammanställdes för ett antal år sedan, har sedan dess putsat på i omgångar. För tredje gången gästar man nu Lunchteatern vid Götaplatsen efter att ha varit ute på turné. Vi får veta att den tjugofyra år yngre Akademiledamoten Kristina Lugn träffade Allan Edwall på Dramaten. Efter den folkkäre skådespelaren, författaren och viskompositörens bortgång 1997 övertogs dennes teater Brunnsgatan 4 av Lugn, som i sin tur överlät den tidigare jordkällaren med sin exklusiva publik till dottern Maria Montelius. Avgrunden är en rörande och rolig hyllning av två aparta ordkonstnärer varav den äldre dessutom begåvad med en unik aura i roller på filmduken och scen. Och den yngre hade sin omisskännligt släpiga persona, förevigad genom framträdanden i teve.

Med en repertoar bestående av elva belysande visor som stomme jämte karaktäristisk personteckning lär vi känna två särlingar, vars meriter är av den dignitet att inga ytterligare presentationer av de mångfaldigt prisade, äkta kulturprofilerna behövs. Med det stannar inte där. Som en i vissa stycken svindlande extra dimension tillkommer ett överraskande metaperspektiv. Burlin hämtar signifikanta anekdoter ur sin ungdom drabbad av starstruck, när hon andas samma luft som Emils pappa. Förhöll sig på det viset att hon var anställd på Brunnsgatan 4, upplevde den teaterman som totalt kopplade bort en omvärld han ansåg störde koncentrationen. Och därför kunde bete sig osannolikt disträ i vardagen, bortom scenens eller filmkamerans ljus.

När Burlin fungerar likt en ciceron för ett fullsatt auditorium som precis ätit sin välsmakande lunch, förkroppsligar Nieminen imposant den vimsige auktoriteten medan hans kollega kontrar ytterst underhållande. Burlin låter håret skymma ansiktet, simulerar kedjerökande och imiterar träffsäkert Kristina Lugns långsamma diktion. Framkallar skrattsalvor eftersom imitationerna är grovkornigt dråpliga. Hade jag recenserat på engelska skulle jag skrivit ”hilarious”. Dessutom kombineras toner och dialog oerhört smidigt, sällan förekommer den mixen på ett lika elegant sätt i Lunchteaterns utbud. Manusförfattarna och det så kallade regiögat (tillika verksamhetens konstnärlige ledare) förtjänar massvis med beröm.

Innan jag går igenom mina anteckningar vill jag passa på att nämna att jag nyligen skrev om finstämd pre-release konsert med Mor dansar från Göteborg, vars repertoar uteslutande hämtas från Allan Edwalls katalog av visor. Har sett ett par av Kristina Lugns pjäser live (recenserat Idlaflickorna), minst tre föreställningar där hennes lyrik tonsatts samt har i min ägo den cd med texter i bokformat som kort och gott heter Sarah Riedel tolkar Kristina Lugn. 2017 medverkade poeten med Riedel och hennes musiker under Göteborgs Kulturkalas och jag var där. Vidare äger jag en vinylplatta utgiven i mitten av 80-talet av Ann-Kristin Hedmark & Personal med texter av prisade poeten. Timo Nieminen presenterades nyligen här i samband med mina högst berättigade lovord, av hans Ferlin-program tidigare under våren på samma scen. Mirja Burlin är i likhet med Nieminen skådespelare och musikalartist, dessutom ibland engagerad som regissör och manusförfattare. Har med avsevärd behållning beskådat henne på exempelvis Stadsteatern, Aftonstjärnan, Folkteatern, Kungstorget under Kulturkalaset och hos ADAS., vilket resulterat i några recensioner.

Musikerna Gunnar Frick & Henrik Cederblom har stor vana vid att ackompanjera, både åtskilda och tillsammans. I ett bejublat Karin Boye-program i Stadsteaterns regi med urpremiär 2016 figurerade duon som lysande komp till Daniel Lemma. De bägge mångsidiga multiinstrumentalisterna förekommer i flera av mina recensioner. Och övertygar i princip varje gång! När Cederblom efter cirka 25 år i branschen debuterade i eget namn inkasserades fullpoängare i Kulturbloggen.

Blivit hög tid att kasta sig in i Avgrunden, vars musikaliska ingång signeras det omaka paret Kristina Lugn/ Richard Rodgers. Efter att Tröstlöshet sjungits tecknas förutsättningarna för ett framgångsrikt samarbete, vad som förenade dem. De två till sin innebörd olikartade visor som följer kommer från Allan Edwalls snillrika penna. Symboliska ögonblicksbilder med komiska knorrar har redan fått välförtjänt uppmärksamhet.

Kan tyckas att ett övergripande omdöme om vokala färdigheter skulle levererats långt tidigare. I egenskap av firade musikalartister – tillika skådespelare med idealisk artikulation – sjungs duetter och separat uppdelade insatser med strålande lyskraft. Registrerar ett patos, en tyngd och innerlighet av extraordinär kvalitet. Musikaliska uppbackningen skiftar i styrka, från diskret till emfatiskt sväng. I inledande visor verkar det som om Cederbloms instrument inte är inkopplade. Frick trakterar i framkant dragspel och i förhållandevis tillbakadragen position piano, medan Cederblom gör sig gällande efter hand med akustisk gitarr, mandolin och fiol. Deras omfattande erfarenhet av dylika sammanhang märks, l sömlöst läggs enstaka snygga stick in emellan verser.

Metaaspekten sipprar fram ganska omgående. Firma Burlin & Nieminen spelar på att lägga in sig själva i manus, vilket roar. Refereras till respektive biografier till den grad att Göteborgs svar på Jussi Björling konstaterar ”nu skulle ju inte föreställningen handla om oss”. Samme man påpekar att själasörjare är ett vackrare ord än friskvårdskonsulent. Minns jag rätt är det Allan Edwall som citeras.

Foto Ola Kjelbye

En annan plusfaktor som inte kan nog betonas är hur stämningen roteras. Från burlesk till lyriska svep, vidare över det uppsluppna till sorgliga sekvenser som i Räddare kan ingen vara. Och underfundigheter övergår i drastiskt ystra fraser i finalen. I musikaliskt hänseende uppnås ett av Avgrundens krön i När jag var gift med Herman (musik: L Nilsson/ M Torell) med feature på gitarr och rytmen accentuerad av Nieminen genom att sked klingas mot kaffekopp. Effektfullt! Ytterligare klimax infaller i Var inte rädd med melodin tagen från Cindy Laupers megahit vars nya språkdräkt ursprungligen sjöngs av A-K Hedmark. En av flera respektingivande tolkningar av Burlin.

Medan mångsysslaren Edwall gjorde både text och musik förekommer Benny Andersson ett par gånger som tonsättare till Kristina Lugns nattsvart dräpande humor. Finalnumret framförs som sagt i uppsluppen anda, i form av en klämmig duett som blir till en lustfylld ironisk blinkning. Som framgått med besked motsvarade föreställningen högt ställda förväntningar. Och deras självbiografiska spegling var en rejäl bonus som ska sorteras in under rubriken intelligent humor.

OBS Foton från Arctur Hernandez

Arkiverad under: Scen

Filmrecension: Sommarljus … Och sen kommer natten, en berättelse om livet på gott och ont

22 maj, 2024 by Rosemari Södergren

Sommarljus … Och sen kommer natten
Betyg 4
Svensk biopremiär 24 maj 2024
Regi Elfar Adalsteins

Som att sjunka in i en roman, en berättelse som känns större och djupare och får med mer än vad som egentligen är möjligt i en långfilm. Livet och människorna i ett isländsk samhälle på den isländska västkusten.

Om vänskap, kärlek, passion, om personlig utveckling, om att hitta sig själv eller inte hitta sig själv och gå vilse, att inte leva det liv man egentligen vill, om svartsjuka, missunnsamhet och oförmåga att låta andra människor växa, om girighet, om drömmar, om otrohet och trohet – om livet och vardagen och att hitta svaret på de stora frågorna i den enkla vardagens små sysslor. Helt enkelt en film och berättelse om livet som det är på gott och ont. Det är en fascinerande film som jag tänker på länge efteråt.

I pressmeddelandet om filmen står det:
Handlingen utspelar i ett litet samhälle på den isländska västkusten sker de märkligaste ting. En direktör ger upp allt och börjar drömma på latin. Kjartan och Kristin kan inte betvinga sin förbjudna kärlek trots att de lever i varsitt lyckligt äktenskap. Den unge, sköre Jonas tvingas skära ned sin far från repet denne hängt sig i. Bankkrisens Reykjavik och folktrons småtroll ligger lika nära, eller lika långt bort i en film som med ömsinthet, humor och romantik skildrar människorna och deras storslagna lidelser.

Beskrivningen av vad som händer några av människorna i filmen stämmer bra, men däremot kan jag inte hålla med om att folktrons småtroll ligger nära. Berättarrösten som håller ihop filmens många olika berättelser poängterar i filmens inledning att denna lilla ort inte har någon kyrka och ingen kyrkogård. Det väcker förväntningar hos mig om att det är en isländsk film med magi och andlighet, som många isländska filmer och berättelser ofta har.

Berättarrösten fyller en bra, sammanhållande funktion och då skildringarna av de många olika människoödena annars skulle kunna bli röriga. Det är som om filmen låter mig sätta på en vägg som fluga och följa livets gång och följa de olika personerna. Ibland är någon i centrum för handlingen, ibland som en sidofigur. Det är skickligt, fantastiskt väl, ihopklippta och berättat. Det också oerhört engagerande. Ibland vill jag vara med på plats och kunna säga till människorna att de är på väg att ta dumma beslut som de kommer att ångra. Jag vill inte att Jonas ska bli tvingad ta upp sin pappas arbete som polis och släppa sin fantastiska konstnärlighet.

Det är en fim sprakar av livet, med dess ljus och dess mörker. En filmpärla som strålar av alla det som är den jordiska existensen.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen, Toppnytt Taggad som: Filmkritik, Filmrecension, Island

Filmrecension: Furiosa: A Mad Max Saga – en vågad, energisk och helt utmattande åktur

22 maj, 2024 by Elis Holmström

Furiosa: A Mad Max Saga
Betyg 4
Svensk biopremiär 22 maj 2024
Regi George Miller

Då Mad Max: Fury Road hade premiär för nästan tio år sedan anlände den – initialt, utan några vidare förväntningar. Mad Max-serien hade legat i ide sedan trettio år tillbaka, den tredje filmen, Beyond Thunderdome, ansågs som ett riktigt lågvattenmärke och George Miller hade ägnat större delen av sin tid till att göra animerad film med dansglada pingviner i Happy Feet 1 och 2. Men vad som framträdde var ett actionmonster, en film som rusade snabbare än någon löpare på planeten och som tog hela filmvärlden med storm, detta genom besinningslös action och ett närmast perfekt hantverk.

Hur medryckande och spektakulär upplevelsen än var fanns det dock vårtor som inte gick att ignorera. Filmens substans var mer eller mindre obefintlig, med en berättelse som bäst kan beskrivas som en bilfärd i två olika riktningar. Personregin var inte heller värt att avfyra salut för. Den omtalade fejden mellan Charlize Theron och Tom Hardy under den kaotiska inspelningen var märkbar i filmen genom urusel kemi. Men allt detta gick att ha överseende med då essensen – den explosiva kärnan, var av sällan skådad kaliber.

Men när det nu blivit dags att återigen ge sig ut i det torra ödelandskapet väljer George Miller en helt annan väg. Tiden som har passerat sedan Fury Road tillåter honom att hitta nya infallsvinklar på en fiktiv värld som vid det här laget borde vara lika berövad på innovation som den snustorra öken som filmerna utspelar sig i är utan vatten eller nåd. Miller väljer istället att göra vad Rian Johnson gjorde med den – onödigt, kontroversiella The Last Jedi, det vill säga bryta mot tidigare strukturer, förväntningar och traditioner.

Även om mycket känns igen är detta en distinkt film som skiljer sig från både Fury Road och de tre andra filmerna i serien. Detta genom att skapa en berättelse som gärna lånar från antika grekiska sagor, bibeln och andra klassiska myter där ett patos är centralt för ineldningen men också klimax. Det faktum att vi nu faktiskt har något av berättarmässig substans skänker filmen en helt annan identitet, även om det inte är det mest originella vi sett vad gäller hämndsagor på film. Men det är uppenbart att Miller vill skapa en klassisk odyssé, där resan hem kantas av hinder, faror, moraliska kval och ständiga uppoffringar vilket går hand i hand med de oerhörda spektakel som målas upp på vita duken.

Denna märkbara utveckling av både tematik och allmän berättarteknik är också en kommentar till Millers eget filmskapande. Från att bara ha sett till att iscensätta några av de mest komplexa actionscenerna i modern filmhistoria i Fury Road vill han denna gång göra en mer genuin djupdykning i den fantasivärld han skapade. Ingen av de tidigare filmerna har tagit sig tid att beundra eller studera sin omgivning, ge karaktärer och platser mer betydelser än att bara vara en storslagen kuliss. Här hungrar istället Miller efter att tydligt skapa en egen mytologi med ikoniska skurkar och hjältar, något han utför med bravur. Det är genuint fantastiskt att bevittna – karaktärer som endast var bihang, framstå legendariska då de gör sin entré, detsamma med platser vi känner till eller klassiska ikoner från tidigare filmer. Anya Taylor-Joy som tagit över efter Charlize Theron är – som alltid, suverän. Denna gång får Taylor-Joy agera med sitt kroppsspråk och ansiktsmimik, framförallt hennes distinkta ögon får kanalisera multum av tankar och känslor. Men den sanna överraskningen är Chris Hemsworth i rollen som filmens antagonist. Hemsworth som alltid haft en känsla för det komiska lyckas väva ihop charm, intensitet, vansinne och obehag i en fantastisk mix som aldrig tangerar det överdrivna.

Som ett rent hantverk spelar Furiosa i en egen klass. Istället för att anamma den följsamma och dansliknande koreografin från actionfilmer som John Wick väljer Miller en betydligt råare – men samtidigt surrealistisk stil, som tillåter extrema händelser utan att de känns malplacerade. Det finns en intensitet och passion här som är fullkomligt berusande. Även om Denis Villeneuve släppte garden och anammade sin inre nörd i Dune Part Two fanns det fortfarande ett visst mått av högdragen pretention. Några sådana tendenser finns inte hos George Miller, det faktum att regissören fyller åttio år i mars nästa år för med sig ett lugn och en självsäkerhet. Det finns inget behov att försöka utmärka sig med högmod, istället är allt presenterat med en otroligt varm hand och en otrolig passion. Det rus som ett flertal fartfyllda scener efterlämnar är obeskrivligt, det sätt som filmen suger in publiken i denna värld av våld, kaos och galenskap är lika förunderligt.

Framförallt är det imponerande hur Miller har valt att helt och hållet skulptera om strukturen för en actionfilm. Vanligtvis inleds det med en mindre explosion, något enastående i mitten och ett avslut som smäller högre än alla fyrverkeri på nyårsafton. Här har Miller istället valt att – likt Rian Johnson, leka med förväntningarna. Den omtalade actionscenen som tog 78 dagar och krävde 200 stuntmän att spela in, är precis så makalös, innovativ och genialisk som vi kunde föreställa oss, men den är placerad i filmens mitt. Avslutet är istället lågmält, återhållsamt och närmast poetiskt i hur det binder ihop bibliska referenser och filmens tematik om menlösheten i hämnd. Det blir ingen galen jakt eller någon storslagen strid, istället en tom och sorgsen final som kommer lämna flera besvikna och undrandes, men som måste ses som ett av de mest vågade besluten i hela filmen.

Dock är alla försök att bryta mot normerna inte lyckade. Introduktionen känns flera gånger haltande, valet att dela in filmen i diverse kapitel sticker i ögonen då det skänker allting en onödigt stelbent struktur.

Furiosa: A Mad Max Saga är en vågad, energisk och helt utmattande åktur. Det är den mest komplexa, modiga och ambitiösa filmen i hela filmserien och en filmupplevelse som spelar i en annan liga.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen, Toppnytt Taggad som: Filmkritik, Filmrecension, Mad Max

Filmrecension: Sidonie i Japan – en film som Japanälskare inte får missa

21 maj, 2024 by Rosemari Södergren

Sidonie i Japan
Betyg 3
Svensk biopremiär 24 maj 2024
Regi Élise Girard

En bedårande vacker film från Japan med vyer från Kyoto, Osaka och flera andra platser som är helt förförande för alla Japan-älskare. Samtidigt är berättelsen övertydlig och i många detaljer en förutsägbar kärlekshistoria. Samtidigt är den unik i bildspråket och regissören vågar låta bilderna vara stilla och ge oss tid att känna in människorna, naturen och tankarna.

Filmen visades på Göteborgs filmfestival med huvudrollsinnehavaren Isabelle Huppert på plats och beskrevs av festivalen som en charmant romans med strålande Isabelle Huppert som författare som reser till Japan med sin döda mans spöke och möter en kultur och en man som får henne att leva upp igen.

Isabelle Hupperts spelar Sidonie Perceval, en etablerad fransk författare som bär på en djup sorg efter sin sedan länge avlidne make. Hennes lust att skriva har varit borta i många år. Men trots att hon inte vill egentligen har hon tackat jag till att komma till Japan då hennes första bok ska ges ut på nytt. Hennes japanske förläggare, Kenzo, har bjudit in henne på en turné i Japan för att träffa läsare och journalister.

Det är många fascinerande vackra japanska vyer vi får njuta av under turnén genom landet. Givetvis får vi se många blommande japanska träd och flera tempel. Den som älskar Japan lär få en högtidsstund i biosalongen.

Det är inte bara Sidonie som kommer till Japan. Hennes avlidne make dyker upp. Ja bara för henne, bara hon kan se och höra honom. När hon berättar för Kenzo att hennes avlidne man dyker förklarar Kenzo att i Japan är de öppna för att de som dött ändå finns. De kan se och höra ”spöken” eller andar ofta. Kenzo säger: De osynliga finns sida vid sida med de synliga.

Framför allt handlar filmen om sorgbearbetning och om att kunna gå vidare i livet. Jag är kluven till hur detta skildras. En vanlig uppfattning, ganska felaktig om ni frågar mig, är att sorg är något som kan bearbetas och gå över. Sorg och saknad efter en nära anhörig som gått ur tiden går inte över. Saknaden vandrar sida vid sida av den sörjande resten av livet. Däremot går det att börja ta del i livet igen när smärtan fått rasa den tid den behöver.

En stor del av filmen fokuserar på skillnaden mellan japansk kultur och den västerländska attityden – det stämmer till viss del, förstås. Huvudstaden Tokyo har närmare 14 miljoner invånare men ändå slänger människor inte cigarettfimpar på marken, medan i Sollentuna som vid 2023/2024 hade 76.790 invånare slänger människor fimpar överallt, fast det är förbjudet och både förstör natur och sprider smuts och bakterier. Så visst finns det skillnader mellan den japanska kulturen och den västerländska koden för uppförande. Samtidigt har denna krock mellan Västeuropa och Japan skildras många gånger och känns lite uttjatad.

Lite roligt är besöken från andevärlden av Sidonies man Antoine. Men filmen är inte konsekvent i hur detta tas upp. Kenzo säger att andevärlden och de fysiska människorna lever sida vid sida. Att de avlidnas andar finns nära hela tiden. Ändå säger Antoine, ”spöket”, att han inte kan gå vidare för att Sidonie sörjer för mycket. Att ge sörjande dåligt samvete är lite kluvet. Hur går det ihop: andarna finns nära oss hela tiden och samtidigt kan de inte gå vidare till de dödas rike om vi sörjer för mycket? Det är inte konsekvent berättat.

Det är en stilfull film men många långsamma sekvenser, ofta står kameran helt stilla och en kärleksscen består till och med enbart av av foton. Det är originellt och blir starkt. De två huvudrollerna, Isabelle Huppert som Sidonie och Tsuyoshi Ihara som Kenzo är charmiga och helt underbara. Filmens kvaliteter vilar på deras insats och det makalösa fotot. För den som älskar Japan är filmen ett måste att se. En varm, rolig och romantisk film.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen, Toppnytt Taggad som: Filmkritik, Filmrecension, Japan

Inte första gången Kalla fakta är osaklig – Myndigheten för psykologiskt försvar anmäler Kalla fakta

17 maj, 2024 by Rosemari Södergren

Myndigheten för psykologiskt försvar anmäler Kalla faktas SD-granskning ”Undercover i trollfabriken”.
Det rapporterar flera nyhetskanaler, bland annat SVT och Aftonbladet.

Myndigheten påpekar att intervjuer som använts med deras företrädare har gjorts i helt andra sammanhang. Myndigheter kallar det ”anmärkningsvärt och osakligt”.

Det är inte alls ovanligt att Kalla fakta gör på detta vis. Kalla faktas reporter gjorde likadant i en så kallad granskande serie i två avsnitt tidigare i våras där Kalla fakta beskyllde Tarot-tolkare eller spiritualistiska medium för att vara orsak till en ung kvinnas självmord. Det enda ”bevis” Kalla fakta hade var ett Youtube-klipp från en kvinna som representerar sekten/kultur Starseed som inte har något med Tarotläggare eller svenska medium att göra. Kalla faktas beteende går att jämföra med om de skulle granskande kritisera Svenska kyrkan genom att använda klipp från en amerikansk mormonkyrka eller rysk församling av Jehovas vittnen. Det säger sig självt att sådant sätt att klippa ihop intervjuer är högst oetiskt.

Kalla faktas förförelse av andliga rörelsen i Sverige innehöll ett högst oetiskt reportage om en ung kvinna som hade gjort självmord. De sista fem åren hade denna unga kvinna inte haft någon kontakt med vare sig sin mamma eller sina syskon, enligt Kalla fakta. Ändå kunde då Kalla fakta slå fast att ett medium fem år tidigare hade sagt att hon inte skulle vända sig till svensk psykiatri för sin depression – och detta skulle då vara skälet till att hon fem år senare dog i sjävmord. Mycket tragiskt. Men så oetiskt av Kalla fakta. Det finns inga bevis för att det någon eventuellt hade sagt fem år tidigare skulle vara orsaken. För min del är det programmet av Kalla fakta så oetiskt och vidrigt att jag aldrig kan få något förtroende för Kalla fakta igen, tror jag.

Huruvida SD har trollfabriker eller inte och om det är trovärdigt granskat i övrigt uttalar myndigheten inte om. Och det handlar inte detta debattinlägg heller om. Däremot är det högst anmärkningsvärt och beklagligt att tv-kanaler som tv4 utger sig för att ha journalister som granskar på etiskt sätt när Kalla Fakta flera gånger klippt ihop intervjuer som inte alls är gjorda i sammanhanget som tas upp. Svensk journalistik förlorar sin trovärdighet genom Kalla Faktas beteende.

För övrigt kan jag noter att Liberalernas partiledare Johan Pehrson (L) är ute och cyklar och tangerar den svenska lagskyddade rätten att rösta utan att någon får se vad man röstar på. Pehrson vill a partier från att sprida budskap och göra reklam anonymt efter TV4:s granskning av SD. (SVT)

Socialdemokraternas ledare Magdalena Andersson är beredd att bort sätten att ha konto på sociala medier där man inte visar sin rätta identitet. Det skulle betyda att exempelvis kvinnor som lever under skyddad identitet inte ska ha tillgång till sociala medier.
Hur det rent praktiskt skulle gå till när ett amerikanskt företag som Meta/Facebook eller X/föd Twitter skulle kontrollera svenska identiteter är också en värt att fundera kring. Ska människor med skyddad identitet tvingas lämna sin identitet till amerikanska företag?

Man kan ha vilken åsikt som helt om trollfarbirek och huruvida SD har trollfabriker som går att jämföra med hur det ser ut i Iran, Saudiarabien och Ryssland. Jag är inte tillräckligt insatt i SD:s ageranden här. Men det måste vara möjligt att kritisera reaktioner kring avslöjandet oavsett inställning till SD.

Arkiverad under: Krönikor, Kulturpolitik, Scen Taggad som: Journalistik, Kalla Fakta, Liberalerna, Myndigheten för psykologiskt försvar, SD, sverigedemokraterna, Trollfabrik

  • « Go to Föregående sida
  • Sida 1
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 213
  • Sida 214
  • Sida 215
  • Sida 216
  • Sida 217
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 2141
  • Go to Nästa sida »

Primärt sidofält

Nytt

Recension: Tove Lo bjuder Avicii Arena på en rejäl dos sex, pop och attityd

Det är knappast någon som går på en Tove … Läs mer om Recension: Tove Lo bjuder Avicii Arena på en rejäl dos sex, pop och attityd

Filmrecension: Woman and Child – När kärleken möter sorgen – och rättvisan blir en kamp

Woman and Child Betyg 4 Svensk … Läs mer om Filmrecension: Woman and Child – När kärleken möter sorgen – och rättvisan blir en kamp

Teaterkritik: Unna dig en lycklig liten jul- Historien om årets köpfest – humor som finns utifrån satir, ironi och fniss blandat

Foto Peter Fredriksson Unna dig en … Läs mer om Teaterkritik: Unna dig en lycklig liten jul- Historien om årets köpfest – humor som finns utifrån satir, ironi och fniss blandat

Underfundiga visor med lokalfärg inramas av underhållande anekdoter – Axel Sondén och Flyttfåglarna på Göteborgs Stadsteater

v 47 17-20/11 2026 Lunchteatern / … Läs mer om Underfundiga visor med lokalfärg inramas av underhållande anekdoter – Axel Sondén och Flyttfåglarna på Göteborgs Stadsteater

Filmrecension: Wild Horse Nine – lurig, klurig, tankeväckande med en fantastisk John Malkovich

Wild Horse Nine Betyg 4 Premiär 20 … Läs mer om Filmrecension: Wild Horse Nine – lurig, klurig, tankeväckande med en fantastisk John Malkovich

Filmrecension: The Hunger Games: Sunrise on the Reaping

The Hunger Games: Sunrise on the … Läs mer om Filmrecension: The Hunger Games: Sunrise on the Reaping

Sten Ljunggren spelar Owe Gustafsons alter ego

Herr O, urpremiär 27 november 2026 på … Läs mer om Sten Ljunggren spelar Owe Gustafsons alter ego

Mogen publik fick vad de önskade sig och mer därtill – Bohuslän Big Band & Margareta Bengtsson i Lerum

14/11 2026 Dergårdsteatern i … Läs mer om Mogen publik fick vad de önskade sig och mer därtill – Bohuslän Big Band & Margareta Bengtsson i Lerum

Opera, teater, akrobatik och cirkus blir ett när Orionteatern i Stockholm sätter upp Purcells klassiker Fairy Queen

Sara Runsten Foto Daniel … Läs mer om Opera, teater, akrobatik och cirkus blir ett när Orionteatern i Stockholm sätter upp Purcells klassiker Fairy Queen

Klangrikedom, virtuositet, hisnande samspel och musikaliskt flöde med uppenbar koppling en förförisk kvadrupel – Scott Kinsey Group hos Playhouse

13/11 2026 Valand i Göteborg … Läs mer om Klangrikedom, virtuositet, hisnande samspel och musikaliskt flöde med uppenbar koppling en förförisk kvadrupel – Scott Kinsey Group hos Playhouse

Filmrecension: Bara till jul

Bara till jul Betyg 3 Premiär på Netflix … Läs mer om Filmrecension: Bara till jul

Akustisk punk – Två timmar svensk punkhistoria med skratt, minnen och musik

Betyg: 4/5 Det är något speciellt med … Läs mer om Akustisk punk – Två timmar svensk punkhistoria med skratt, minnen och musik

Följ oss på Facebook

Här hittar du Kulturbloggen på Facebook.

Kategorier

  • ..
  • Intervju
  • Kulturpolitik
    • Krönikor
  • Litteratur och konst
  • Musik
  • Recension
    • Bokrecension
    • Dans recension
    • Filmrecension
    • Operarecension
    • Recension av TV-serier
    • Skivrecensioner
    • Spel
    • Teaterkritik
  • Scen
    • Dans
    • Film
    • Musikal
    • Opera
    • Teater
    • TV
    • TV-serier
  • Toppnytt

Etiketter

Bok Bokrecension Böcker Dans Debaser Deckare Dokumentär Dramaten ekonomi Filmkritik Filmrecension Göteborg Hårdrock indie Konserter Konst Kultur Kulturhuset stadsteatern Kulturpolitik Medier Musik Musikfestival Musikvideo Opera Politik Popmusik Recension recensioner rock Rockmusik samhälle Scen Scenkonst skivnytt skivrecension Spotify Stockholm Stockholms stadsteater Teater Teaterkritik Teaterrecension tv TV-serie Video Way Out West

Annonser

Shiba - urhunden med stil
Vill du lära dig att tolka med Lenormand? Här hittar du information om kurs.

SPEL KAN SKAPA BEROENDE

casino utan svensk licens Trustly
Är du från Norge och är intresserad av nätcasinon? På Spillsen.com finns det senaste inom norska online casinon, licenser och slots.
För bäst guide till online casino rekommenderas Casivo

För spel: Minimiålder 18 år - Spela ansvarsfullt | https://www.spelpaus.se/ | https://stodlinjen.se/

Footer

Om oss

  • Kontakt
  • Om oss
  • Sajtips – länkar

Copyright © 2026 · Metro Pro on Genesis Framework · WordPress · Logga in