Furiosa: A Mad Max Saga
Betyg 4
Svensk biopremiär 22 maj 2024
Regi George Miller
Då Mad Max: Fury Road hade premiär för nästan tio år sedan anlände den – initialt, utan några vidare förväntningar. Mad Max-serien hade legat i ide sedan trettio år tillbaka, den tredje filmen, Beyond Thunderdome, ansågs som ett riktigt lågvattenmärke och George Miller hade ägnat större delen av sin tid till att göra animerad film med dansglada pingviner i Happy Feet 1 och 2. Men vad som framträdde var ett actionmonster, en film som rusade snabbare än någon löpare på planeten och som tog hela filmvärlden med storm, detta genom besinningslös action och ett närmast perfekt hantverk.
Hur medryckande och spektakulär upplevelsen än var fanns det dock vårtor som inte gick att ignorera. Filmens substans var mer eller mindre obefintlig, med en berättelse som bäst kan beskrivas som en bilfärd i två olika riktningar. Personregin var inte heller värt att avfyra salut för. Den omtalade fejden mellan Charlize Theron och Tom Hardy under den kaotiska inspelningen var märkbar i filmen genom urusel kemi. Men allt detta gick att ha överseende med då essensen – den explosiva kärnan, var av sällan skådad kaliber.
Men när det nu blivit dags att återigen ge sig ut i det torra ödelandskapet väljer George Miller en helt annan väg. Tiden som har passerat sedan Fury Road tillåter honom att hitta nya infallsvinklar på en fiktiv värld som vid det här laget borde vara lika berövad på innovation som den snustorra öken som filmerna utspelar sig i är utan vatten eller nåd. Miller väljer istället att göra vad Rian Johnson gjorde med den – onödigt, kontroversiella The Last Jedi, det vill säga bryta mot tidigare strukturer, förväntningar och traditioner.
Även om mycket känns igen är detta en distinkt film som skiljer sig från både Fury Road och de tre andra filmerna i serien. Detta genom att skapa en berättelse som gärna lånar från antika grekiska sagor, bibeln och andra klassiska myter där ett patos är centralt för ineldningen men också klimax. Det faktum att vi nu faktiskt har något av berättarmässig substans skänker filmen en helt annan identitet, även om det inte är det mest originella vi sett vad gäller hämndsagor på film. Men det är uppenbart att Miller vill skapa en klassisk odyssé, där resan hem kantas av hinder, faror, moraliska kval och ständiga uppoffringar vilket går hand i hand med de oerhörda spektakel som målas upp på vita duken.
Denna märkbara utveckling av både tematik och allmän berättarteknik är också en kommentar till Millers eget filmskapande. Från att bara ha sett till att iscensätta några av de mest komplexa actionscenerna i modern filmhistoria i Fury Road vill han denna gång göra en mer genuin djupdykning i den fantasivärld han skapade. Ingen av de tidigare filmerna har tagit sig tid att beundra eller studera sin omgivning, ge karaktärer och platser mer betydelser än att bara vara en storslagen kuliss. Här hungrar istället Miller efter att tydligt skapa en egen mytologi med ikoniska skurkar och hjältar, något han utför med bravur. Det är genuint fantastiskt att bevittna – karaktärer som endast var bihang, framstå legendariska då de gör sin entré, detsamma med platser vi känner till eller klassiska ikoner från tidigare filmer. Anya Taylor-Joy som tagit över efter Charlize Theron är – som alltid, suverän. Denna gång får Taylor-Joy agera med sitt kroppsspråk och ansiktsmimik, framförallt hennes distinkta ögon får kanalisera multum av tankar och känslor. Men den sanna överraskningen är Chris Hemsworth i rollen som filmens antagonist. Hemsworth som alltid haft en känsla för det komiska lyckas väva ihop charm, intensitet, vansinne och obehag i en fantastisk mix som aldrig tangerar det överdrivna.
Som ett rent hantverk spelar Furiosa i en egen klass. Istället för att anamma den följsamma och dansliknande koreografin från actionfilmer som John Wick väljer Miller en betydligt råare – men samtidigt surrealistisk stil, som tillåter extrema händelser utan att de känns malplacerade. Det finns en intensitet och passion här som är fullkomligt berusande. Även om Denis Villeneuve släppte garden och anammade sin inre nörd i Dune Part Two fanns det fortfarande ett visst mått av högdragen pretention. Några sådana tendenser finns inte hos George Miller, det faktum att regissören fyller åttio år i mars nästa år för med sig ett lugn och en självsäkerhet. Det finns inget behov att försöka utmärka sig med högmod, istället är allt presenterat med en otroligt varm hand och en otrolig passion. Det rus som ett flertal fartfyllda scener efterlämnar är obeskrivligt, det sätt som filmen suger in publiken i denna värld av våld, kaos och galenskap är lika förunderligt.
Framförallt är det imponerande hur Miller har valt att helt och hållet skulptera om strukturen för en actionfilm. Vanligtvis inleds det med en mindre explosion, något enastående i mitten och ett avslut som smäller högre än alla fyrverkeri på nyårsafton. Här har Miller istället valt att – likt Rian Johnson, leka med förväntningarna. Den omtalade actionscenen som tog 78 dagar och krävde 200 stuntmän att spela in, är precis så makalös, innovativ och genialisk som vi kunde föreställa oss, men den är placerad i filmens mitt. Avslutet är istället lågmält, återhållsamt och närmast poetiskt i hur det binder ihop bibliska referenser och filmens tematik om menlösheten i hämnd. Det blir ingen galen jakt eller någon storslagen strid, istället en tom och sorgsen final som kommer lämna flera besvikna och undrandes, men som måste ses som ett av de mest vågade besluten i hela filmen.
Dock är alla försök att bryta mot normerna inte lyckade. Introduktionen känns flera gånger haltande, valet att dela in filmen i diverse kapitel sticker i ögonen då det skänker allting en onödigt stelbent struktur.
Furiosa: A Mad Max Saga är en vågad, energisk och helt utmattande åktur. Det är den mest komplexa, modiga och ambitiösa filmen i hela filmserien och en filmupplevelse som spelar i en annan liga.