
Lunchteater vecka 21 – Göteborgs Stadsteater
Manus: Mirja Burlin & Timo Nieminen
Regiöga: Marie Delleskog
Scenografi och kostymöga: Lisa Hjertén
Ljud & ljus: Arctur Hernandez
Sångtexter: Kristina Lugn & Allan Edwall
Medverkande: Mirja Burlin, Timo Nieminen, Gunnar Frick (musiker) och Henrik Cederblom (musiker)
Detta lika finurligt som komiskt dramatiserade visprogram sammanställdes för ett antal år sedan, har sedan dess putsat på i omgångar. För tredje gången gästar man nu Lunchteatern vid Götaplatsen efter att ha varit ute på turné. Vi får veta att den tjugofyra år yngre Akademiledamoten Kristina Lugn träffade Allan Edwall på Dramaten. Efter den folkkäre skådespelaren, författaren och viskompositörens bortgång 1997 övertogs dennes teater Brunnsgatan 4 av Lugn, som i sin tur överlät den tidigare jordkällaren med sin exklusiva publik till dottern Maria Montelius. Avgrunden är en rörande och rolig hyllning av två aparta ordkonstnärer varav den äldre dessutom begåvad med en unik aura i roller på filmduken och scen. Och den yngre hade sin omisskännligt släpiga persona, förevigad genom framträdanden i teve.
Med en repertoar bestående av elva belysande visor som stomme jämte karaktäristisk personteckning lär vi känna två särlingar, vars meriter är av den dignitet att inga ytterligare presentationer av de mångfaldigt prisade, äkta kulturprofilerna behövs. Med det stannar inte där. Som en i vissa stycken svindlande extra dimension tillkommer ett överraskande metaperspektiv. Burlin hämtar signifikanta anekdoter ur sin ungdom drabbad av starstruck, när hon andas samma luft som Emils pappa. Förhöll sig på det viset att hon var anställd på Brunnsgatan 4, upplevde den teaterman som totalt kopplade bort en omvärld han ansåg störde koncentrationen. Och därför kunde bete sig osannolikt disträ i vardagen, bortom scenens eller filmkamerans ljus.

När Burlin fungerar likt en ciceron för ett fullsatt auditorium som precis ätit sin välsmakande lunch, förkroppsligar Nieminen imposant den vimsige auktoriteten medan hans kollega kontrar ytterst underhållande. Burlin låter håret skymma ansiktet, simulerar kedjerökande och imiterar träffsäkert Kristina Lugns långsamma diktion. Framkallar skrattsalvor eftersom imitationerna är grovkornigt dråpliga. Hade jag recenserat på engelska skulle jag skrivit ”hilarious”. Dessutom kombineras toner och dialog oerhört smidigt, sällan förekommer den mixen på ett lika elegant sätt i Lunchteaterns utbud. Manusförfattarna och det så kallade regiögat (tillika verksamhetens konstnärlige ledare) förtjänar massvis med beröm.
Innan jag går igenom mina anteckningar vill jag passa på att nämna att jag nyligen skrev om finstämd pre-release konsert med Mor dansar från Göteborg, vars repertoar uteslutande hämtas från Allan Edwalls katalog av visor. Har sett ett par av Kristina Lugns pjäser live (recenserat Idlaflickorna), minst tre föreställningar där hennes lyrik tonsatts samt har i min ägo den cd med texter i bokformat som kort och gott heter Sarah Riedel tolkar Kristina Lugn. 2017 medverkade poeten med Riedel och hennes musiker under Göteborgs Kulturkalas och jag var där. Vidare äger jag en vinylplatta utgiven i mitten av 80-talet av Ann-Kristin Hedmark & Personal med texter av prisade poeten. Timo Nieminen presenterades nyligen här i samband med mina högst berättigade lovord, av hans Ferlin-program tidigare under våren på samma scen. Mirja Burlin är i likhet med Nieminen skådespelare och musikalartist, dessutom ibland engagerad som regissör och manusförfattare. Har med avsevärd behållning beskådat henne på exempelvis Stadsteatern, Aftonstjärnan, Folkteatern, Kungstorget under Kulturkalaset och hos ADAS., vilket resulterat i några recensioner.
Musikerna Gunnar Frick & Henrik Cederblom har stor vana vid att ackompanjera, både åtskilda och tillsammans. I ett bejublat Karin Boye-program i Stadsteaterns regi med urpremiär 2016 figurerade duon som lysande komp till Daniel Lemma. De bägge mångsidiga multiinstrumentalisterna förekommer i flera av mina recensioner. Och övertygar i princip varje gång! När Cederblom efter cirka 25 år i branschen debuterade i eget namn inkasserades fullpoängare i Kulturbloggen.

Blivit hög tid att kasta sig in i Avgrunden, vars musikaliska ingång signeras det omaka paret Kristina Lugn/ Richard Rodgers. Efter att Tröstlöshet sjungits tecknas förutsättningarna för ett framgångsrikt samarbete, vad som förenade dem. De två till sin innebörd olikartade visor som följer kommer från Allan Edwalls snillrika penna. Symboliska ögonblicksbilder med komiska knorrar har redan fått välförtjänt uppmärksamhet.
Kan tyckas att ett övergripande omdöme om vokala färdigheter skulle levererats långt tidigare. I egenskap av firade musikalartister – tillika skådespelare med idealisk artikulation – sjungs duetter och separat uppdelade insatser med strålande lyskraft. Registrerar ett patos, en tyngd och innerlighet av extraordinär kvalitet. Musikaliska uppbackningen skiftar i styrka, från diskret till emfatiskt sväng. I inledande visor verkar det som om Cederbloms instrument inte är inkopplade. Frick trakterar i framkant dragspel och i förhållandevis tillbakadragen position piano, medan Cederblom gör sig gällande efter hand med akustisk gitarr, mandolin och fiol. Deras omfattande erfarenhet av dylika sammanhang märks, l sömlöst läggs enstaka snygga stick in emellan verser.
Metaaspekten sipprar fram ganska omgående. Firma Burlin & Nieminen spelar på att lägga in sig själva i manus, vilket roar. Refereras till respektive biografier till den grad att Göteborgs svar på Jussi Björling konstaterar ”nu skulle ju inte föreställningen handla om oss”. Samme man påpekar att själasörjare är ett vackrare ord än friskvårdskonsulent. Minns jag rätt är det Allan Edwall som citeras.

En annan plusfaktor som inte kan nog betonas är hur stämningen roteras. Från burlesk till lyriska svep, vidare över det uppsluppna till sorgliga sekvenser som i Räddare kan ingen vara. Och underfundigheter övergår i drastiskt ystra fraser i finalen. I musikaliskt hänseende uppnås ett av Avgrundens krön i När jag var gift med Herman (musik: L Nilsson/ M Torell) med feature på gitarr och rytmen accentuerad av Nieminen genom att sked klingas mot kaffekopp. Effektfullt! Ytterligare klimax infaller i Var inte rädd med melodin tagen från Cindy Laupers megahit vars nya språkdräkt ursprungligen sjöngs av A-K Hedmark. En av flera respektingivande tolkningar av Burlin.
Medan mångsysslaren Edwall gjorde både text och musik förekommer Benny Andersson ett par gånger som tonsättare till Kristina Lugns nattsvart dräpande humor. Finalnumret framförs som sagt i uppsluppen anda, i form av en klämmig duett som blir till en lustfylld ironisk blinkning. Som framgått med besked motsvarade föreställningen högt ställda förväntningar. Och deras självbiografiska spegling var en rejäl bonus som ska sorteras in under rubriken intelligent humor.
OBS Foton från Arctur Hernandez