• Hoppa till huvudinnehåll
  • Hoppa till det primära sidofältet
  • Hoppa till sidfot

Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Scen

Filmrecension: Knife: The Attempted Murder of Salman Rushdie – berör på djupet och handlar om oss alla

29 september, 2026 by Rosemari Södergren

Knife: The Attempted Murder of Salman Rushdie

Knife: The Attempted Murder of Salman Rushdie
Betyg 5
Svensk biopremiär 2 oktober 2026
Regi Alex Gibney

En dokumentär som genom att skildra ett personligt öde också skildrar och berättar om något som berör oss alla.

Den 12 augusti 2022 attackeras författaren Salman Rushdie på scen i New York i ett mordförsök som lämnar honom med allvarliga skador efter ett halvt liv under hot. Vi får följa Salman Rushdies liv kring attacken och rehabiliteringen av sitt liv – men samtidigt är berättelsen en av de vår samtids viktigaste skildring av en krock mellan olika samhällssystem som just nu pågår i världen, en krock de flesta vill blunda för.

Den 14 februari 1989 utfärdade Irans dåvarande högste religiösa och politiska ledare, Ayatollah Ruhollah Khomeini, ett dödshot (en så kallad fatwa) mot Salman Rushdie. Hotet och dödsdomen tillkännagavs i iransk radio efter att Rushdie publicerat sin roman Satansverserna (hösten 1988), som regimen ansåg vara hädisk mot islam. Khomeini uppmanade i sitt uttalande alla världens muslimer att avrätta Rushdie samt bokens förläggare utan dröjsmål. Rushdie fick leva gömd, under ständigt hot. På gatorna i Iran och en del andra länder gick tusentals människor ut och skrek till stöd för Ayatollahns stöd. Det var skrämmande bilder som vi kunde se i nyhetssändningar. Många som läst boken anser inte ens att den angriper islam. Men i en fri demokratisk bör väl trots allt författare och konstnärer få kritisera religioner? Sanningen är, tyvärr, att många kulturpersonligheter skruvade på sig och vågade inte ta ställning för det fria ordet. I Sverige har vi upplevt något liknande i hoten mot konstnären Lars Vilks som också hotades av fundamentalistiska muslimska krafter och fick leva flera år med livvakter, innan han oförklarligt dog i en bilolycka.

Salman Rushdie och hans fru har spelat in mycket med video och antecknat och fört dagbok. Dessa memoarer och minnesanteckningar tillsammans med filmklipp och annat från nyhetssändningar blir en stark berättelse om konstnärskap och yttrandefrihet och om en man som vågar stå upp för yttrandefrihet.

Var blir kulturen när den låses in? När konstnärer och författare och kulturarbetare av rädsla inte kan skapa fritt? Denna dokumentär går rakt in i hjärtat och går inte att skaka av sig. Den berör på djupet och handlar inte bara om en person utan om hela vårt samhälle, vår värld.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen, Toppnytt Taggad som: Dokumentär, Film, Filmkriti, Filmkritik, Filmrecension, Salman Rushdie, Uttrandefrihet

Filmrecension: Fjord – lite för kall och lite för många teman som snurrar runt på ytan

29 september, 2026 by Rosemari Södergren

'Fjord

Fjord
Betyg 3
Svensk biopremiär 2 oktober 2026
Regi och manus Cristian Mungiu

Är en dask i rumpan på ett barn helt OK? Om det händer flera gånger, är det fortfarande helt OK? Det är en av de centrala frågorna eller teman i denna film. Hur hård är en dask? Hur definierar man en ”dask i rumpan”? Är fysiska tillrättavisningar av en förälder mot ett barn endast något fysiskt eller kan det ge mentala skador? Filmen ställer dessa frågor men ger oss inga svar. Jag är osäker på om det är av feghet från regissören? Jag håller med om att en dask är något man kan bagatellisera. Jag vet inte vad regissören anser – men han framställer det som rätt smått och att reaktionerna från det norska samhället är överdrivna. Kanske har jag tolkat regissörens intention fel. I vilket fall är filmen stark, berörande och ställer många intressanta frågor som är viktiga att prata om.

Fjord vann Guldpalmen som långfilm 2026 i Cannes, som är det finaste och mest prestigefyllda priset som delas ut vid Cannes filmfestival. Filmen sticker ut och är speciell. Dess berättelse är inte glasklar och hur var och en tolkar den beror mycket på ens egna värderingar.

Handlingen lyfter fram en rejäl krock mellan olika kulturer. Ett rumänsk-norskt par, Mihai och Lisbeth Gheorghiu, flyttar till en liten by i Norge med sina fem barn. Mihais föräldrar har gått bort och de vill bo närmare Lisbeths familj, bland annat för att hennes familj delar deras djupa religiösa övertygelse.

De tas emot vänligt och hjärtligt av grannfamiljen Hallberg. Mats Hallberg jobbar som rektor på den närliggande skolan medan hustrun Mia har lämnat sitt arbete som jurist för att ta hand om Mats åldrande pappa. Överlag tas den rumänsk-norska familjen emot väl i början men då personal på skolan ser att Gheorghiufamiljens tonårsdotter Elia har blåmärken som verkar komma från slag väcks misstankar om att barnen i familjen Gheorghiu uppfostras med slag ibland. Barnevernet som är en norsk motsvarighet till svensk socialtjänst pratar med Elia och hennes tonårsbror. De berättar att de får stryk ibland och att de uppfostras till att be och läsa Bibeln varje dag. Barnevernet beslutar att hämta alla fem barnen och placera dem i fosterfamiljen fram tills en domstol får ta beslut om barnen ska få komma hem till familjen igen. Mia Hallberg från grannfamiljen är jurist och hon blir familjen Gheorghius advokat vid rättegången och kämpar för att familjen ska återförenas. Mia blir därmed en slags våg mellan de två sidorna: de som anser att familjen absolut bör återförenas och en dask då och då är inget att göra någon affär av och den andra sidan som är orolig för när barn får växa upp med dask i rumpan och andra straff och med en sträng religiös uppfostran.

Mihai lyckas få med sig massor av kristna grupper som demonstrerar högljutt för att familjen barnen ska komma tillbaka till sina föräldrar. Många av de grupper som stödjer kampanjen för att familjen ska få tillbaka sina barn är extremt konservativa. Det är skrämmande. Inte heller när det gäller temat om de skrikande extremisterna visar filmskaparen sin tolkning. Det är väldigt objektivt och rent av känslokallt berättat.

Filmens berättelse har en tydlig parallell till debatten i Sverige för några år sedan då muslimska nyhetsmedier utomlands beskyllde svenska myndigheter för att ta barn från muslimska familjer.

Familjen Hallbergs rebelliska tonårsdotter Rakel förändras när hon blir vän med Elia och hennes syskon. Det är en tråd i berättelsen som fladdrar lite hit och dit och tyvärr inte riktigt får den plats den förtjänar.

Delvis blir filmen som filmad teater då regissören valt att ofta låta kameran stå stilla och låta skådespelarna agera och tala utan att kameran följer dem nära. Det är få närbilder i filmen. Det gör den speciell och för denna berättelse fungerar det bra även om det blir delvis stelt. På ett sätt är det att inte utnyttja films många möjligheter att berätta något genom att låta kameran komma nära eller gå längre ifrån och skifta fokus. Men då denna film bygger mycket på att låta oss som betraktare tänka och känna fungerar det med detta mer teatrala sätter att skapa film. Filmen har flera lager, vilket är ett plus. Samtidigt är det lite för många teman som snurrar runt på ytan om uppfostran, våld, religion, frihet och kulturkrockar.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen, Toppnytt Taggad som: Cannes, Christina Mungiu, Film, Filmkritik, Filmrecension, Fjord, Guldpalmen, Religion, Uppfostran

Roas av hängiven ensemble som spetsar Shakespeare med sanslösa scener och smarta repliker – Trettondagsafton på Göteborgs Stadsteater

28 september, 2026 by Mats Hallberg

pressfoton Ola Kjelbye

Av William Shakespeare

Bearbetning: Ellen McDougall, Joel Horwood, Anna Berg och ensemblen

Regi: Ellen McDougall

Scenografi och kostymdesign: Moi Tran

Maskdesign: Lill Dahlgren

Koreografi: Mari Carasco

Ljusdesign: Bella Oldenqvist

Koreografi och arrangemang: Máth Roberts

Ljuddesign: Karin Bloch-Jörgensen

I rollerna: Oméya Simbizi, John Njie, Ashkan Ghods/ (Morten Vang ersättare i 3 föreställningar), Karin de Frumerie, Fredrik Evers, Krister Kern, Johan Gry, Sven Boräng, Marta Andersson-Larsson, Malte Munkesjö (praktikant) samt August Andersson (praktikant)

Premiär: 25/9 2026 Stora scen

Spelas till och med 29/12

Senaste gången en omtumlande dos Shakespeare drabbade mig var på Göteborgs Filmfestival i år. Syftar förstås på Hamnet som Joel Horwood relaterar till inledningsvis i sin essä publicerad i programmet. Trettondagsafton med sin gåtfulla ej klarlagda titel ska vara den pjäs av den troligen mest spelade dramatikern någonsin som sätts upp oftast efter Hamlet, Romeo och Julia och En Midsommarnattsdröm. Överraskande statistik med tanke på vilka det finns att välja på. Apropå denne mästerlige tillverkare av pjäser tacksamma att bearbeta har hans repliker förekommit på scener i Sverige lika ofta de senaste femtio åren som den mycket långa period som förflöt före senaste halvseklet. Komedin daterad till 1601 gjordes på samma scen 2009 i regi av Stefan Metz. Fredrik Evers var med också i den uppsättningen. Erinrar mig vagt att jag recenserade dess könsöverskridande förvecklingar för Ny Tid. Har desto starkare minne av att ha sett den tolkning som blev en braksuccé på Backa 1991 med Maria Lundqvist i en huvudroll. Pjäsen sätts upp för sjätte gången i huset vid Götaplatsen.

Teamet bakom helgens premiär kommer till största delen från utlandet. Prisbelönta Ellen McDougall lanseras som en stjärnregissör känd för sina nydanande Shahespeare-tolkningar. Hon som regisserat i Shakespeare´s Globe har också arbetat med nyskriven scenkonst och tycker om att röra sig från det lekfulla till det mörka. När det gäller texten blir man omgående varse att många kockar varit inblandade (inklusive ensemblen), vilket i detta fall lyckligtvis varit till gagn för produktionen. Samma omdöme inbegriper ensemblens sammansättning, kombinationen av slitstarka skådespelare, unga förmågor och i yrket rutinerade frilansare. Inklusive paus varar föreställningen i ungefär 2,40. ”En klassisk och vacker virvelvindskomedi om kärlek och förväxlingar” lyder beskrivningen. Händer mycket på scen också i periferin. Därtill är scenografi och ljusdesign raffinerade ingredienser värda extra applåder. Min poäng är att man har bäst behållning av att beskåda scenen på visst avstånd. Jag satt perfekt.

Tredje gången gillt är i sammanhanget en passande klyscha. Syftar på att de premiärer som ägt rum i huset efter sommaren lämnats med en känsla av otillfredsställelse. För mig som naturligt nog önskar bli berörd har viktiga aspekter saknats. Här stämmer helheten. Kan därför till och med acceptera att fokus tappas tillfälligt efter paus. Intrigen spårar ur ett tag när Baron Andreas blek om nosen (Johan Gry) dividerar om huruvida han måste utmana på duell och Malvolio (Fredrik Evers) vänder ut och in på sig krumbuktandes så att han framstår som extremt löjlig och vi skrattar. Att jag blev på gott humör berodde på uppnått ideal. Roades således av en uppsättning som ända in i kaklet blottar människors tillkortakommanden och strävanden. En maxad hyllning till teatern och som inte minst tillhandahåller en extraordinär upplevelse att bli uppfylld av. För att etiketteras som komedi är inslagen av sorg, ångest och fåfäng trånad överväldigande. Ytterst få ur det brokiga persongalleriet i Illyrien har kontroll över sina liv längre stunder. Olyckliga av obesvarad kärlek eller under påverkan av alkoholens frestelser försöker de ändra sina betingelser.

Intrigen i en förväxlingskomedi om tvillingar som ovetandes om varandras öde överlever ett skeppsbrott är inte en originalidé, utan baserad på betydligt äldre berättelser. Det handlar mycket om sken och verklighet när ena tvillingen Viola i skepnad av ung man vid namn Cesario söker arbete hos hertigen Orsino. Därefter tumlas det runt i en svåröverskådlig karusell av förälskelser. Den i sin sorg svåråtkomliga grevinnan Olivia uppvaktas av åtskilliga friare, fast själv blir hon kär i hon som bytt identitet, påstår sig vara Cesario. Även om lyckan förstås inte kommer omfatta alla intrasslade i den väv Amors pilar sytt, är det en vink om upplösningen om man har med sig att pjäsen tillhör Shakespeares lyckliga komedier. Egentligen behöver man inte anstränga sig för att ha koll på vem som åtrår vem. Uppsättningens förtjänster överbryggar röran av relationer och förhoppningar.

Förekommer mycket musik av skiftande slag. Discodängan med Gloria Gaynor inramar upptågen, vilket signalerar att stilbrott kommer vara McDougalls melodi. Och när paus infaller kommenterar jag till den unga skådespelare jag råkar sitta bredvid de bitterljuva kärleksballader och up tempo låtar som tolkats. Undrar om de är aktuella hits man borde ha koll på. Akten efter paus inleds med oorganiserad allsång i skeva stämmor. Kul! I egenskap av stoltserande hovnarr initierar oftast Sven Boräng dessa nöjesaktiviteter. I uppseendeväckande hatt och cowboyboots skiner han genom att vara sanningssägande lustigkurre. Hans Feste fyrar av en minnesvärd monolog om livet kontra scenen.

En förunderlig kontrastverkan vad beträffar sound uppstår när det glättiga anslaget balanseras mot melankoli. Den klassiskt skolade, rutinerade kompositörens Máth Roberts arr och inte minst hans ostinato-slingor över enstaka toner på piano, genererar en trollbindande atmosfär. Den suggestiva kraften ser till att bibehålla och rent av förstärka ens intresse, för ett kaotiskt skeende att likna vid ett spektakel. Somliga musikinslag illustreras maffigt med rök och stroboskop. Minimalistiska rytmen i öppningsscenen påminner raffinerat om hjärtslag. Popballader till romantiska ackord sjungs på såväl svenska som engelska, vilka fungerar som angenämt avbrott från gestalternas eskapader och som mer bränsle till brasan.

Scenografi och rekvisita är en fröjd för ögonen. På vridscenen är huset där grevinnan bor placerat, runt om finns höga ställningar att klättra upp i. Bortsett från en scen gör ensemblen inga sortier, utan håller sig kvar för beskådande i bakgrunden, också när deras rollfigurer inte medverkar i handlingen. Liksom publiken tycks de nyfiket följa vad som inträffar. Osäker på om greppet finns som scenanvisning eller om det är regissörens påfund. Apropå stilbrott och anakronismer ska skådespelarnas kläder framhållas. Den som haft ansvaret för kostymdesign har varit synnerligen kreativ.

Med tanke på fonden av mörker med krig, olycka och gestalter som sörjer är det som nämnts häpnadsväckande att dramatiken tillhör kategorin ”lyckliga komedier”. Skulle kunna ses som en ventil för upphovsmannen att hantera privat sorg. Måste erkänna att jag blev brydd och höjde på ögonbrynen vid läsningen av Joel Horwoods miniessä (ingår i programmet). Han påstår nämligen beklagande att världen publiken tvingas leva i är mindre tolerant och att han oroas över konservativa värderingar. Det är väl det minsta man bör oroa sig för. Vi lever ändå i en tid när äldre på boenden blir bestulna och våldtas medan ungdomar riskerar förnedringsrånas eller lever under hedersförtryck och korruption påspädd av klaners välfärdsbrottslighet definieras som systemhotande. Tänk också på våldsdåd och terrorattentat. Listan på hot mot västerländska demokratier kan göras betydligt längre. Knappt något av våra största samhällsproblem behandlas tyvärr på våra teaterscener, eftersom skygglappar och agendasättande bestämmer innehållet.

Som tur är har bidragslämnare till manus lagt band på sig, avhåller sig från woke-marxism. Istället skämtas putslustigt om exempelvis kronprinsessan Victoria och Daniel. Och som Maria sätter Marta Andersson-Larsson svårslaget rekord i hysterisk hispighet rusandes fram och tillbaka med ett brev. Fiktionen bryts genom uppmaningar till bland andra sufflös och scentekniker. Underhållande att betrakta. Och återigen ankommer på Johan Gry att markera förakt mot sitt eget gebit. Samma ironiska yttrande fälldes i Måsen.

Vad beträffar humoristiskt stoff refereras det till Britt Ekland, danser som lambada och i den vevan blir någon tillfrågad om hen kan twerka. Tre aktörer ur det yngre gardet begår sin debut på Stadsteatern, gör väl ifrån sig som virila ynglingar med självförtroende i sina biroller. Oméya Simbizi har å andra sidan intrigens mest centrala position, utgör motor som Viola/ Cesario. Ska poängteras att mask- och perukdesign inte betonat hur lik hon är sin tvillingbror, även om kläder, pigment och längd sammanfaller. Simbizi vars yrkeskunskap prisats flera gånger har stor vana från tv-serier, film och tidigare Shakespeare-uppsättningar i Skottland samt hos frigrupper i Göteborg. Hon utstrålar närvaro, levererar repliker tydligt och verkar ha uppmuntrats till att utveckla sin dragning till det teatrala. Karin de Frumerie brukar ofta tilldelas huvudroller. Här medverkar hon ganska sällan, omtalas desto mer som en åtråvärd skönhet. Med pondus tar hon scenen i besittning ett par gånger, exponerar sin gymnastiska bakgrund.

Fredrik Evers ömklige Malvolio drömmer om att stiga i aktning, att erbjudas en betydligt förmånligare tillvaro. Liknande löjeväckande roller kretsande kring missförstånd, har lustfyllt kreerats vid åtskilliga tillfällen på sistone. Han är skicklig att med rätt tajming få publiken att skratta åt rollen, med dess fåfänga försök och förhoppningar. Johan Gry är inte heller främmande för att gestalta uppblåsta drinkare vilka gör sig till åtlöje. Det nya denna gång är att han är lierad med Krister Kern i form av ständigt berusade baron Rap, tillika Olivias farbror. Kern har också ett tungt cv från film och tv, från institutioner och frigrupper. Uppskattar duons oborstat sofistikerade samspel. Och om det är på det viset att Kern begår sin debut på Stora scen bör den betecknas som en debut med stor auktoritet. Ashkan Ghods i flärdfull utstyrsel domderar med emfas på ett högst förväntat och kompetent sätt.

Har suttit och famlat efter rätt formuleringar alldeles för långe. Kanske bästa betyget på denna lustfyllt maxade variant av Trettondagsafton med utlagda samtidsmarkörer, är att jag känner mig sugen på att se om den. Det håller den definitivt för. Manus är ömsom klyftigt, ömsom totalt skruvat. Musiken, scenografin, ljusdesign samt den rytm regin anbefallt är fyra ytterligare plusfaktorer. Till syvende och sist framstår uppsättningen som en hyllning till teatern och dess möjligheter. Ensemblen uppmuntras att spela ut och i flera fall till att sticka i väg i överspel, vilket vi betraktare unnar dem eftersom mungiporna åker upp. Det överdrivet dråpliga matchas elegant av utströdda tänkvärdheter och inte minst musiken. Stadsteaterns spektakulära Shakespeare-uppsättning är ett kul och uppfriskande äventyr värt att rekommendera.

Arkiverad under: Scen, Teaterkritik, Toppnytt

U2 firade 50 år genom att återvända till skolan där bandet bildades

28 september, 2026 by Redaktionen

U2 firade 50 år genom att återvända till skolan där bandet bildades
U2 – photo credit Rich Fury

U2 firade 50 år genom att återvända till skolan där bandet bildades och gav en konsert på Mount Temple Comprehensive i Dublin.

Ett pressmeddelande berättar:
Den 25 september 2026 markerar 50 år sedan Larry Mullen Jr. satte upp en handskriven lapp på anslagstavlan på Mount Temple Comprehensive School i norra Dublin med orden: ”Drummer Seeks Musicians To Form Band”.

Fem decennier senare återvände U2 till platsen där allt började för en exklusiv konsert på skolans skolgård inför 1 000 elever och medarbetare. Konserten ägde rum på samma plats där bandet gjorde ett av sina allra första framträdanden för mer än 50 år sedan.

Under spelningen framförde U2 bland annat sin första singel, ”Out of Control”, tillsammans med ny musik från det nyligen tillkännagivna albumet Carnaval de Luz.

I samband med ”One” fick bandet sällskap på scen av 32 stråkmusiker från Music Generation – en representant från vart och ett av Irlands 32 grevskap.

SETLISTA – 25 SEPTEMBER 2026

I Will Follow
Vertigo
Beautiful Day
Out of Control
Silencio
One – tillsammans med 32 musiker från Music Generation

Extranummer
With Or Without You

Arkiverad under: Musik, Scen, Toppnytt Taggad som: Dublin, Mount Temple Comprehensive, U2

Teaterkritik: Antikrist – ger nog ingenting för den som inte sett filmen

27 september, 2026 by Rosemari Södergren

Antikrist

Antikrist
Av Lars von Trier
Dramatisering Annika Silkeberg
Regi och bearbetning Ada Berger
Scenografi och kostym Daniel Åkerström Steen
Ljus Jesper Larsson
Peruk och mask Thea Holmberg Kristensen
Ljud Evelina Kyrk
Dramaturg Claes Peter Hellwig
Premiär 26 september på Målarsalen på Dramaten

Lars von Triers film Antichrist sätts upp på scen på Dramaten. Det blir egentligen inte Antichrist, eller Antikrist som titeln stavas hos Dramaten. Det blir Sanna Sundqvist och David Book som spelar Antikrist. Inte helt lyckat. Ingen skugga må falla på skådespelarna Sanna Sundqvist och David Book. De är duktiga och gör vad de kan med det manus och de regianvisningar som finns, likaså alla som jobbat med scenografi, kostym, ljud och ljus. Inget minus på deras arbete. De får alla mina applåder. Men föreställningen i sin helhet ger nog inte mycket för den som inte sett filmen. Det är alldeles för mycket som hänger på att man sett filmen och har den i uppdaterat minne.

Det som gör att premiär-föreställningen inte känns bra beror dels på meta-aspekten som inte tillför något och att själva temat om sorg kring ett förlorat barn är värd att tas mycket mer på allvar och inte springas ifrån och försöka göra något annat av det. En film som berört så många skulle mycket väl fungera utan att tillföras metateater. Att berätta om en av de djupaste och svåraste sorgerna ett par kan drabbas av behöver inte lättas upp och göras komiskt genom att skådespelarna berättar om sig själva och hur nära varandra de står. Det tillför inget till berättelsen alls.

Handlingen i korthet: Ett gift par försöker bearbeta smärtan efter ett barns död. Hon bryter ihop totalt och han, som är psykolog, bestämmer sig för att själv sköta hennes terapi. Men i stället för att möta och besegra sina demoner faller hon allt djupare in i mörkret.

Sanna Sundqvist och David Book leker med rollerna de spelar och allvaret görs till något att skratta åt. Det är inte deras spel som är fel, de gör vad som står i manus och vad de ska göra. Men det tillför inget till ett drama som i sig är starkt nog att bära sig själv. Föreställningen börjar med att Sanna Sundqvist står nära publiken och berättar att hon har rollen som Hon och hon berättar om sig själv och om sitt samarbete med David Book. Senare i föreställningens gång återkommer skådespelarna som sig själva flera gånger och vid flera tillfällen berättar de kort vilka scener från filmen som teateruppsättningen nu valt bort och inte har med. Vi får också höra ett förinspelat tal av Sanna Sundqvist där hon berättar att hon suttit vid sitt barn kuvös. Jag har ingen aning om det är sant eller något som tillförts i manus för att vi ska tro på att hon liksom övriga i ensemblen förstår hur det är att förlora ett barn. Jag vet inte om det behövs att den som sätter upp ett teaterföreställning eller skapar en film eller skriver en roman om sorgen efter att ha förlorat ett barn själv upplevt det för att de ska bli äkta. Det är en helt annan diskussion. Men oavsett det så känns inte denna premiärföreställning engagerande eller äkta.

Tyvärr är det nog näst intill meningslöst att se denna uppsättning om man inte sett filmen. Lars von Triers film Antichrist hade premiär 2009 med Charlotte Gainsbourg och Willem Dafoe i huvudrollerna. Filmen liksom teateruppsättningen på Dramaten nu handlar om en man och en kvinna som förlorat ett barn, om sorgen efter att ha förlorat ett barn. Det finns inga regler för hur en sorg ser ut men ändå slarvas det i denna scenföreställning som inte lyckas visa en smärta som känns trovärdig. Vissa dialoger och scener lockar mest till skratt och verkar vilja framställa det absurda och löjeväckande i sorg. Ja det är tillåtet att skämta om allt och också om sorg efter ett barns död. Men det är lite trist att Dramaten, den svenska nationalscenen, inte vågar låta sorg och smärta bära en föreställning.

Arkiverad under: Recension, Scen, Teater, Teaterkritik, Toppnytt Taggad som: Ada Berger, Antikrist, Dramaten, Scenkonst, Teater, Teaterkritik, Teaterrecension

  • « Go to Föregående sida
  • Sida 1
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 14
  • Sida 15
  • Sida 16
  • Sida 17
  • Sida 18
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 2140
  • Go to Nästa sida »

Primärt sidofält

Nytt

Filmrecension: Bara till jul

Bara till jul Betyg 3 Premiär på Netflix … Läs mer om Filmrecension: Bara till jul

Akustisk punk – Två timmar svensk punkhistoria med skratt, minnen och musik

Betyg: 4/5 Det är något speciellt med … Läs mer om Akustisk punk – Två timmar svensk punkhistoria med skratt, minnen och musik

Originell sättning resulterar i jazzigt finurligt sound – Lina Lövstrand Woodwind Stories feat Per ”Texas” Johansson i Kungsbacka

12/11 2026 Rest. Ester i … Läs mer om Originell sättning resulterar i jazzigt finurligt sound – Lina Lövstrand Woodwind Stories feat Per ”Texas” Johansson i Kungsbacka

Historien om Per, Marie och musiken som tog dem ut i världen – ny dokumentär i tre delar om Roxette

SVT öppnar Roxettes arkiv med en ny … Läs mer om Historien om Per, Marie och musiken som tog dem ut i världen – ny dokumentär i tre delar om Roxette

Recension: U2 – Carnaval de Luz: En platta för alla U2-lovers

U2 - Carnaval De Luz - Betyg 4 … Läs mer om Recension: U2 – Carnaval de Luz: En platta för alla U2-lovers

Filmrecension: Lilla Amélie eller tecknet för regn – storslagen, hänförande, trollbindande

Lilla Amélie eller tecknet för … Läs mer om Filmrecension: Lilla Amélie eller tecknet för regn – storslagen, hänförande, trollbindande

Teaterkritik: God jul – Underbart rolig och träffsäker

God jul Av Jonas Karlsson Dramatisering … Läs mer om Teaterkritik: God jul – Underbart rolig och träffsäker

Uppseendeväckande fullödig produktion – Den fule

Den Fule utan titel 5 Inspelad … Läs mer om Uppseendeväckande fullödig produktion – Den fule

Filmrecension: A Talent For Murder – känns ofärdig och som ett måttligt genomtänkt experiment

A Talent For Murder Betyg 2 Svensk … Läs mer om Filmrecension: A Talent For Murder – känns ofärdig och som ett måttligt genomtänkt experiment

Filmrecension: Sheep In The Box

Sheep in the box Betyg 4 Svensk … Läs mer om Filmrecension: Sheep In The Box

Filmrecension: How to Rob a Bank – Robin Hood i en brutal samtid

How to Rob a Bank Betyg 3 Svensk … Läs mer om Filmrecension: How to Rob a Bank – Robin Hood i en brutal samtid

Recension: Really Good Time på Hus 7 – ett namn som faktiskt håller vad det lovar

Betyg 5 (5) Det är inte direkt enkelt … Läs mer om Recension: Really Good Time på Hus 7 – ett namn som faktiskt håller vad det lovar

Följ oss på Facebook

Här hittar du Kulturbloggen på Facebook.

Kategorier

  • ..
  • Intervju
  • Kulturpolitik
    • Krönikor
  • Litteratur och konst
  • Musik
  • Recension
    • Bokrecension
    • Dans recension
    • Filmrecension
    • Operarecension
    • Recension av TV-serier
    • Skivrecensioner
    • Spel
    • Teaterkritik
  • Scen
    • Dans
    • Film
    • Musikal
    • Opera
    • Teater
    • TV
    • TV-serier
  • Toppnytt

Etiketter

Bok Bokrecension Böcker Dans Debaser Deckare Dokumentär Dramaten ekonomi Filmkritik Filmrecension Göteborg Hultsfred Hårdrock indie Konserter Konst Kultur Kulturpolitik Medier Musik Musikfestival Musikvideo Opera Politik Popmusik Recension recensioner rock Rockmusik samhälle Scen Scenkonst skivnytt skivrecension Spotify Stockholm Stockholms stadsteater Teater Teaterkritik Teaterrecension tv TV-serie Video Way Out West

Annonser

Shiba - urhunden med stil
Vill du lära dig att tolka med Lenormand? Här hittar du information om kurs.

SPEL KAN SKAPA BEROENDE

casino utan svensk licens Trustly
Är du från Norge och är intresserad av nätcasinon? På Spillsen.com finns det senaste inom norska online casinon, licenser och slots.
För bäst guide till online casino rekommenderas Casivo

För spel: Minimiålder 18 år - Spela ansvarsfullt | https://www.spelpaus.se/ | https://stodlinjen.se/

Footer

Om oss

  • Kontakt
  • Om oss
  • Sajtips – länkar

Copyright © 2026 · Metro Pro on Genesis Framework · WordPress · Logga in