Av William Shakespeare
Bearbetning: Ellen McDougall, Joel Horwood, Anna Berg och ensemblen
Regi: Ellen McDougall
Scenografi och kostymdesign: Moi Tran
Maskdesign: Lill Dahlgren
Koreografi: Mari Carasco
Ljusdesign: Bella Oldenqvist
Koreografi och arrangemang: Máth Roberts
Ljuddesign: Karin Bloch-Jörgensen
I rollerna: Oméya Simbizi, John Njie, Ashkan Ghods/ (Morten Vang ersättare i 3 föreställningar), Karin de Frumerie, Fredrik Evers, Krister Kern, Johan Gry, Sven Boräng, Marta Andersson-Larsson, Malte Munkesjö (praktikant) samt August Andersson (praktikant)
Premiär: 25/9 2026 Stora scen
Spelas till och med 29/12
Senaste gången en omtumlande dos Shakespeare drabbade mig var på Göteborgs Filmfestival i år. Syftar förstås på Hamnet som Joel Horwood relaterar till inledningsvis i sin essä publicerad i programmet. Trettondagsafton med sin gåtfulla ej klarlagda titel ska vara den pjäs av den troligen mest spelade dramatikern som sätts upp oftast efter Hamlet, Romeo och Julia och En Midsommarnattsdröm. Överraskande statistik med tanke på vilka det finns att välja på. Apropå denne mästerlige tillverkare av pjäser tacksamma att bearbeta har hans repliker förekommit på scener i Sverige lika ofta de senaste femtio åren som den mycket långa period som förflöt före senaste halvseklet. Komedin daterad till 1601 gjordes på samma scen 2009 i regi av Stefan Metz. Fredrik Evers var med också i den uppsättningen. Erinrar mig vagt att jag recenserade dess könsöverskridande förvecklingar för Ny Tid. Har desto starkare minne av att ha sett den tolkning som blev en braksuccé på Backa 1991 med Maria Lundqvist i en huvudroll. Pjäsen sätts upp för sjätte gången i huset vid Götaplatsen.
Teamet bakom helgens premiär kommer till största delen från utlandet. Prisbelönta Ellen McDougall lanseras som en stjärnregissör känd för sina nydanande Shahespeare-tolkningar. Hon som regisserat i Shakespeare´s Globe har också arbetat med nyskriven scenkonst och tycker om att röra sig från det lekfulla till det mörka. När det gäller texten blir man omgående varse att många kockar varit inblandade (inklusive ensemblen), vilket i detta fall lyckligtvis varit till gagn för produktionen. Samma omdöme inbegriper ensemblens sammansättning, kombinationen av slitstarka skådespelare, unga förmågor och i yrket rutinerade frilansare. Inklusive paus varar föreställningen i ungefär 2,40. ”En klassisk och vacker virvelvindskomedi om kärlek och förväxlingar” lyder beskrivningen. Händer mycket på scen också i periferin. Därtill är scenografi och ljusdesign raffinerade ingredienser värda extra applåder. Min poäng är att man har bäst behållning av att beskåda scenen på visst avstånd. Jag satt perfekt.
Tredje gången gillt är i sammanhanget en passande klyscha. Syftar på att de premiärer som ägt rum i huset efter sommaren lämnats med en känsla av otillfredsställelse. För mig som naturligt nog önskar bli berörd har viktiga aspekter saknats. Här stämmer helheten. Kan därför till och med acceptera att fokus tappas tillfälligt efter paus. Intrigen spårar ur ett tag när Baron Andreas blek om nosen (Johan Gry) dividerar om huruvida han måste utmana på duell.. Att jag blev på gott humör berodde på uppnått ideal. Roades således av en uppsättning som ända in i kaklet blottar människors tillkortakommanden och strävanden, som är en maxad hyllning till teatern och som inte minst ger en extraordinär upplevelse man blir uppfylld av. För att etiketteras s komedi är inslagen av sorg, ångest och fåfäng trånad överväldigande. Ytterst få ur det brokiga persongalleriet i Illyrien har kontroll över sina liv längre stunder. Olyckliga av obesvarad kärlek eller under påverkan av alkoholens frestelser försöker de ändå ändra sina betingelser.
Intrigen i en förväxlingskomedi om tvillingar som ovetandes om varandras öde överlever ett skeppsbrott är inte en originalidé, utan baserad på betydligt äldre berättelser. Det handlar mycket om sken och verklighet när ena tvillingen Viola i skepnad av ung man vid namn Cesario söker arbete hos hertigen Orsino. Därefter tumlas det runt i en svåröverskådlig karusell av förälskelser. Den i sin sorg svåråtkomliga grevinnan Olivia uppvaktas av åtskilliga friare, fast själv blir hon kär i hon som betytt identitet, påstår sig vara Cesario. Även om lyckan förstås inte kommer omfatta alla intrasslade i den väv Amors pilar sytt, är det ju en vink om upplösningen om man har med sig att pjäsen tillhör Shakespeares lyckliga komedier. Egentligen behöver man inte anstränga sig för att ha koll på vem som åtrår vem. Uppsättningens förtjänster överbryggar röran av relationer och förhoppningar.
Förekommer mycket musik av skiftande slag. Discodängan med Gloria Gaynor inramar upptågen, vilket signalerar att stilbrott kommer vara McDougalls melodi. Och när paus infaller kommenterar jag till den unga skådespelare jag råkar sitta bredvid de bitterljuva kärleksballader och up tempo låtar som tolkats. Undrar om de är aktuella hits man borde ha koll på. Akten efter paus inleds med oorganiserad allsång i skeva stämmor. Kul! I egenskap av stoltserande hovnarr initierar oftast Sven Boräng dessa nöjesaktiviteter. I uppseendeväckande hatt och cowboyboots skiner han genom att vara sanningssägande lustigkurre. Hans Feste har en minnesvärd monolog om livet kontra scenen.
En förunderlig kontrastverkan vad beträffar sound uppstår när det glättiga anslaget balanseras mot melankoli. Den klassiskt skolade, rutinerade kompositörens Máth Roberts arr och inte minst hans ostinato-slingor över enstaka toner på piano, genererar en trollbindande atmosfär. Den suggestiva kraften ser till att bibehålla och rent av förstärka ens intresse, för ett kaotiskt skeende att likna vid ett spektakel. Somliga musikinslag illustreras maffigt med rök och stroboskop. Minimalistiska rytmen i öppningsscenen påminner raffinerat om hjärtslag. Popballader till romantiska ackord sjungs på såväl svenska, fungerar som angenäm vilostund från gestalternas eskapader och som mer bränsle till brasan.
Scenografi och rekvisita är en fröjd för ögonen. På vridscenen är huset där grevinnan bor placerat, runt om finns höga ställningar att klättra upp i. Bortsett från en scen gör ensemblen inga sortier, utan håller sig kvar för beskådande i bakgrunden, också när deras rollfigurer inte medverkar i handlingen. Liksom publiken tycks de nyfiket följa vad som inträffar. Osäker på om greppet finns som scenanvisning eller om det är regissörens påfund. Apropå stilbrott och anakronismer ska skådespelarnas kläder framhållas. Den som haft ansvaret för kostymdesign har varit synnerligen kreativ.
Med tanke på fonden av mörker med krig, olycka och gestalter som sörjer är det häpnadsväckande att dramatiken tillhör kategorin ”lyckliga komedier”. Skulle kunna ses som en ventil för upphovsmannen att hantera privat sorg. Måste erkänna att jag blev brydd och höjde på ögonbrynen vid läsningen av Joel Horwoods miniessä (ingår i programmet). Han påstår nämligen beklagande att världen publiken tvingas leva i är mindre tolerant och att han oroas över konservativa värderingar. Det är väl det minsta man bör oroa sig för. Vi lever ändå i en tid när äldre på boenden blir bestulna och våldtas medan ungdomar riskerar förnedringsrånas eller lever under hedersförtryck och korruption påspädd av klaners välfärdsbrottslighet klassas som systemhotande. Tänk också på våldsdåd och terrorattentat. Listan på hot mot västerländska demokratier kan göras betydligt längre. Knappt något av våra största samhällsproblem behandlas tyvärr på våra teaterscener när skygglappar och ideologi bestämmer innehållet.
Som tur är har bidragslämnare till manus lagt band på sig, avhåller sig från woke-marxism. Istället skämtas putslustigt om exempelvis kronprinsessan Victoria och Daniel. Och som Maria sätter Marta Andersson-Larsson svårslaget rekord i hysterisk hispighet rusandes fram och tillbaka med ett brev. Fiktionen bryts genom uppmaningar till bland andra sufflös och scentekniker. Exceptionellt underhållande att betrakta. Och återigen ankommer på Johan Gry att markera förakt mot sitt eget gebit. Senast det hände var i Måsen. Båda gångerna är det självklart är självfallet uttalandena kopplade till respektive roll.
Vad beträffar humoristiskt stoff refereras det till Britt Ekland, danser som lambada och i den vevan blir någon tillfrågad om att kunna twerka. Tre aktörer ur det yngre gardet begår sin debut på Stadsteatern, gör väl ifrån sig som virila ynglingar med självförtroende i sina biroller. Oméya Simbizi har å andra sidan intrigen mest centrala position, utgör pjäsens motor som Viola/ Cesario. Ska poängteras att mask- och perukdesign inte betonat hur lik hon enligt Shakespeare är sin tvillingbror, även om kläder, pigment och längd sammanfaller. Simbizi vars yrkeskunskap prisats flera gånger har stor vana från tv-serier, film och tidigare Shakespeare-uppsättningar i Skottland samt hos frigrupper i Göteborg. Hon utstrålar närvaro, levererar repliker tydligt och verkar ha uppmuntrats till att utveckla sin dragning till det teatrala. Karin de Frumerie brukar ofta tilldelas huvudroller. Här medverkar hon sällan, omtalas desto mer som en åtråvärd skönhet. Med pondus tar hon scenen i besittning ett par gånger, exponerar sin gymnastiska bakgrund.
Fredrik Evers ömklige Malvolio drömmer om att stiga i aktning, att erbjudas en betydligt förmånligare tillvaro. Liknande löjeväckande roller har han lustfyllt tagit sig an vid åtskilliga tillfällen på sistone. Han är skicklig att med tajming få publiken att skratta åt rollen med dess fåfänga försök och förhoppningar. Johan Gry är inte heller främmande för att gestalta uppblåsta drinkare som gör sig till åtlöje. Det nya denna gång är att han är lierad med Krister Kern i form av ständigt berusade baron Rap, tillika Olivias farbror. Kern har också ett tungt cv från film och tv, från institutioner och frigrupper. Uppskattar duons sofistikerade samspel. Och om det är på det viset att Kern begår sin debut på Stora scen bör den betecknas som en debut med stor auktoritet. Ashkan Ghods i flärdfull utstyrsel domderar med emfas på ett högst förväntat och kompetent sätt.
Har suttit och famlat efter rätt formuleringar alldeles för långe. Kanske bästa betyget på denna lustfyllt maxade variant av Trettondagsafton med utlagda samtidsmarkörer är att jag känner mig sugen på att se om den. Det håller den definitivt för. Manus är ömsom klyftigt, ömsom totalt skruvat. Musiken, scenografin, ljusdesign samt den rytm regin anbefallt är fyra ytterligare plusfaktorer. Till syvende och sist framstår uppsättningen som en hyllning till teatern och dess möjligheter. Ensemblen uppmuntras att spela ut och i flera fall till att sticka i väg i överspel, vilket vi betraktare unnar dem. Det överdrivet dråpliga matchas elegant av utströdda tänkvärdheter och inte minst musiken. Stadsteaterns spektakulära Shakespeare-uppsättning är ett kul och uppfriskande äventyr värt att rekommendera.