Antikrist
Av Lars von Trier
Dramatisering Annika Silkeberg
Regi och bearbetning Ada Berger
Scenografi och kostym Daniel Åkerström Steen
Ljus Jesper Larsson
Peruk och mask Thea Holmberg Kristensen
Ljud Evelina Kyrk
Dramaturg Claes Peter Hellwig
Premiär 26 september på Målarsalen på Dramaten
Lars von Triers film Antichrist sätts upp på scen på Dramaten. Det blir egentligen inte Antichrist, eller Antikrist som titeln stavas hos Dramaten. Det blir Sanna Sundqvist och David Book som spelar Antikrist. Inte helt lyckat. Ingen skugga må falla på skådespelarna Sanna Sundqvist och David Book. De är duktiga och gör vad de kan med det manus och de regianvisningar som finns, likaså alla som jobbat med scenografi, kostym, ljud och ljus. Inget minus på deras arbete. De får alla mina applåder. Men föreställningen i sin helhet ger nog inte mycket för den som inte sett filmen. Det är alldeles för mycket som hänger på att man sett filmen och har den i uppdaterat minne.
Det som gör att premiär-föreställningen inte känns bra beror dels på meta-aspekten som inte tillför något och att själva temat om sorg kring ett förlorat barn är värd att tas mycket mer på allvar och inte springas ifrån och försöka göra något annat av det. En film som berört så många skulle mycket väl fungera utan att tillföras metateater. Att berätta om en av de djupaste och svåraste sorgerna ett par kan drabbas av behöver inte lättas upp och göras komiskt genom att skådespelarna berättar om sig själva och hur nära varandra de står. Det tillför inget till berättelsen alls.
Handlingen i korthet: Ett gift par försöker bearbeta smärtan efter ett barns död. Hon bryter ihop totalt och han, som är psykolog, bestämmer sig för att själv sköta hennes terapi. Men i stället för att möta och besegra sina demoner faller hon allt djupare in i mörkret.
Sanna Sundqvist och David Book leker med rollerna de spelar och allvaret görs till något att skratta åt. Det är inte deras spel som är fel, de gör vad som står i manus och vad de ska göra. Men det tillför inget till ett drama som i sig är starkt nog att bära sig själv. Föreställningen börjar med att Sanna Sundqvist står nära publiken och berättar att hon har rollen som Hon och hon berättar om sig själv och om sitt samarbete med David Book. Senare i föreställningens gång återkommer skådespelarna som sig själva flera gånger och vid flera tillfällen berättar de kort vilka scener från filmen som teateruppsättningen nu valt bort och inte har med. Vi får också höra ett förinspelat tal av Sanna Sundqvist där hon berättar att hon suttit vid sitt barn kuvös. Jag har ingen aning om det är sant eller något som tillförts i manus för att vi ska tro på att hon liksom övriga i ensemblen förstår hur det är att förlora ett barn. Jag vet inte om det behövs att den som sätter upp ett teaterföreställning eller skapar en film eller skriver en roman om sorgen efter att ha förlorat ett barn själv upplevt det för att de ska bli äkta. Det är en helt annan diskussion. Men oavsett det så känns inte denna premiärföreställning engagerande eller äkta.
Tyvärr är det nog näst intill meningslöst att se denna uppsättning om man inte sett filmen. Lars von Triers film Antichrist hade premiär 2009 med Charlotte Gainsbourg och Willem Dafoe i huvudrollerna. Filmen liksom teateruppsättningen på Dramaten nu handlar om en man och en kvinna som förlorat ett barn, om sorgen efter att ha förlorat ett barn. Det finns inga regler för hur en sorg ser ut men ändå slarvas det i denna scenföreställning som inte lyckas visa en smärta som känns trovärdig. Vissa dialoger och scener lockar mest till skratt och verkar vilja framställa det absurda och löjeväckande i sorg. Ja det är tillåtet att skämta om allt och också om sorg efter ett barns död. Men det är lite trist att Dramaten, den svenska nationalscenen, inte vågar låta sorg och smärta bära en föreställning.