Fjord
Betyg 3
Svensk biopremiär 2 oktober 2026
Regi och manus Cristian Mungiu
Är en dask i rumpan på ett barn helt OK? Om det händer flera gånger, är det fortfarande helt OK? Det är en av de centrala frågorna eller teman i denna film. Hur hård är en dask? Hur definierar man en ”dask i rumpan”? Är fysiska tillrättavisningar av en förälder mot ett barn endast något fysiskt eller kan det ge mentala skador? Filmen ställer dessa frågor men ger oss inga svar. Jag är osäker på om det är av feghet från regissören? Jag håller med om att en dask är något man kan bagatellisera. Jag vet inte vad regissören anser – men han framställer det som rätt smått och att reaktionerna från det norska samhället är överdrivna. Kanske har jag tolkat regissörens intention fel. I vilket fall är filmen stark, berörande och ställer många intressanta frågor som är viktiga att prata om.
Fjord vann Guldpalmen som långfilm 2026 i Cannes, som är det finaste och mest prestigefyllda priset som delas ut vid Cannes filmfestival. Filmen sticker ut och är speciell. Dess berättelse är inte glasklar och hur var och en tolkar den beror mycket på ens egna värderingar.
Handlingen lyfter fram en rejäl krock mellan olika kulturer. Ett rumänsk-norskt par, Mihai och Lisbeth Gheorghiu, flyttar till en liten by i Norge med sina fem barn. Mihais föräldrar har gått bort och de vill bo närmare Lisbeths familj, bland annat för att hennes familj delar deras djupa religiösa övertygelse.
De tas emot vänligt och hjärtligt av grannfamiljen Hallberg. Mats Hallberg jobbar som rektor på den närliggande skolan medan hustrun Mia har lämnat sitt arbete som jurist för att ta hand om Mats åldrande pappa. Överlag tas den rumänsk-norska familjen emot väl i början men då personal på skolan ser att Gheorghiufamiljens tonårsdotter Elia har blåmärken som verkar komma från slag väcks misstankar om att barnen i familjen Gheorghiu uppfostras med slag ibland. Barnevernet som är en norsk motsvarighet till svensk socialtjänst pratar med Elia och hennes tonårsbror. De berättar att de får stryk ibland och att de uppfostras till att be och läsa Bibeln varje dag. Barnevernet beslutar att hämta alla fem barnen och placera dem i fosterfamiljen fram tills en domstol får ta beslut om barnen ska få komma hem till familjen igen. Mia Hallberg från grannfamiljen är jurist och hon blir familjen Gheorghius advokat vid rättegången och kämpar för att familjen ska återförenas. Mia blir därmed en slags våg mellan de två sidorna: de som anser att familjen absolut bör återförenas och en dask då och då är inget att göra någon affär av och den andra sidan som är orolig för när barn får växa upp med dask i rumpan och andra straff och med en sträng religiös uppfostran.
Mihai lyckas få med sig massor av kristna grupper som demonstrerar högljutt för att familjen barnen ska komma tillbaka till sina föräldrar. Många av de grupper som stödjer kampanjen för att familjen ska få tillbaka sina barn är extremt konservativa. Det är skrämmande. Inte heller när det gäller temat om de skrikande extremisterna visar filmskaparen sin tolkning. Det är väldigt objektivt och rent av känslokallt berättat.
Filmens berättelse har en tydlig parallell till debatten i Sverige för några år sedan då muslimska nyhetsmedier utomlands beskyllde svenska myndigheter för att ta barn från muslimska familjer.
Familjen Hallbergs rebelliska tonårsdotter Rakel förändras när hon blir vän med Elia och hennes syskon. Det är en tråd i berättelsen som fladdrar lite hit och dit och tyvärr inte riktigt får den plats den förtjänar.
Delvis blir filmen som filmad teater då regissören valt att ofta låta kameran stå stilla och låta skådespelarna agera och tala utan att kameran följer dem nära. Det är få närbilder i filmen. Det gör den speciell och för denna berättelse fungerar det bra även om det blir delvis stelt. På ett sätt är det att inte utnyttja films många möjligheter att berätta något genom att låta kameran komma nära eller gå längre ifrån och skifta fokus. Men då denna film bygger mycket på att låta oss som betraktare tänka och känna fungerar det med detta mer teatrala sätter att skapa film. Filmen har flera lager, vilket är ett plus. Samtidigt är det lite för många teman som snurrar runt på ytan om uppfostran, våld, religion, frihet och kulturkrockar.