• Hoppa till huvudinnehåll
  • Hoppa till det primära sidofältet
  • Hoppa till sidfot

Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Scen

En riktig cocktail efter nyår med mycket energi, dans, kryddad med en gnutta ironi

27 januari, 2025 by Martin Moberg

(Nyårsrevyn 2025 ”Cocktail” i Konserthusteatern, Karlskrona)

Titel: Cocktail

Betyg: 4+

Regi: Peter Sjöstrand och Jenny Herlin

Ensemble: David Hellström, Nora Sjöstrand, Ulrika Berg, Elsa Törngren, Ellen Johansson, Gabriella Marin, Lizette Nilsson, Martina Ravnbö, Linnea Strömquist

Kapellmästare: Ebba Kalaitzis Gustavsson

Trummor: Johan Lindegren

Bas: Casper Fridh

Fjolårets nyårsrevy i Karlskrona var ingen höjdare, frågan jag bar med i helgen när det var dags för premiär på Cocktail, årets nyårsrevy på Konserthusteaterns scen, skulle man bli positivt överraskad överhuvudtaget? Och direkt slogs alla negativa förhandsspekulationer på skam, detta var ju flera snäpp bättre än i fjol! Det var tydligt att det här var välrepeterat och revynumren hängde ihop ingen tomgång någonstans. Det var den första tanken som slog mig när öppningsnumret drog igång i Konserthusteatern på lördagskvällens revypremiär. Det var en riktig nyårscocktail med mycket energi, dans, kryddad med en gnutta ironi med glittrande kläder, plymer i håret och massor av energi med det visar Karlskronarevyn från första början att man levererar på topp och det intrycket står sig föreställningen igenom.

Vi i publiken bjöds på en genomgång av AI-teknikens under, det nyckfulla vädret, fredagsmys och mycket annat under drygt två timmars show i två akter med liveorkester. På många sätt är det en klassisk nummerrevy, som sätts upp. Även om det inte gödslas med överraskande snabba komiska vändningar är det underhållande. Inte minst för att det är så väl framfört och bra regisserat. Helheten hänger ihop och betyget fem ligger så nära. Sångprestationerna är också snygga och bra. Flera i ensemblen kan verkligen sjunga, exempelvis Lizette Nilsson som är briljant. Förmågan att ta ton visar de samfällg bland annat i ett nummer om gårdsförsäljning, där de bjuder på skön stämsång till klassiska melodin Mr Sandman från 1950-talet.

Nyårsrevyn i Karlskrona har alltså en liveorkester, till skillnad från revyn i Ronneby och smaken är som baken vad som är bäst i skillnaden mellan att ha en liveorkester eller inte lämnar jag därhän. Det finns bra saker med båda sätten att tonsätta revynumren, men den unga orkestern är både charmig och duktig. De inleder t ex andra akten med ett kul musikaliskt nummer om E22-bygget. Ja, det är stående intryck Cocktail sprudlar helt enkelt av energi. Även dansarna på scen bidrar till att lyfta föreställningen. Och det är just energin som är så viktig i en revy. Den smittar av sig på publiken direkt, vi är med på noterna rakt igenom.

Det finns några lokala inslag, där numret Paraply är visuellt fyndigt, i en gestaltning av torghandlare som körs bort under Skärgårdsfesten. Regionstyrelsens ordförande Robert Lindén tillägnas ett sångnummer och ett nummer om regionens stora besparingar, där det mesta av verksamheten ska sparas bort. Inte illa för en toppolitiker som skyr rampljuset att få så mycket uppmärksamhet, här får Lindén det med råge! Ett nummer som mottas med stort jubel bland publiken är Kompani Fasan, som handlar om att även äldre medborgare nu minsann ska in i Försvarsmakten.

Några nummer är på det klassiska revytemat förvecklingar och det går alltid hem, och här också så klart. Som när ett samtal om sterilisering samtidigt handlar om ympning av fruktträd. Det är faktiskt riktigt roligt. Tanken vart direkt: Ja, detta är bara bra. På väg hem efteråt kändes det som att det ibland faktiskt är skönt att få fel. Revygänget i Karlskrona med regissörerna Peter Sjöstrand och Jenny Herlin i spetsen bjuder på en riktigt sprudlande cocktail så här i slutet av januari. De ger totalt sju föreställningar fram till den 8 februari, rekommenderas att du går och ser den!

Arkiverad under: Recension, Scen, Teaterkritik, Toppnytt Taggad som: Blekinge, cocktail, Karlskronarevyn, Kulturbloggen, nyårsrevy, recensiion, Teaterkritik

Leva lite vinner Svenska kyrkans filmpris på Göteborg Film Festival

27 januari, 2025 by Redaktionen

I konkurrens med alla svenska långfilmspremiärer på Göteborg Film Festival belönas Leva lite i regi av Fanny Ovesen med Svenska kyrkans filmpris, Angelospriset, på 50 000 kronor. Priset delades ut i samband med filmens visning under Göteborg Film Festival den 26 januari 2025.

Ett pressmeddelande berättar:

Leva lite handlar om bästa vännerna Laura och Alex som är på ett efterlängtat couchsurfing-äventyr i Europa. Men resans förutsättningar förändras när Laura efter en utekväll vaknar upp hos en kille utan att minnas vad som hänt. Fanny Ovesens Leva lite är ett djupt engagerande drama som undersöker och utmanar generella föreställningar.

Juryns motivering lyder: ”Den yttre resan leder till en inre; kärlek och vänskap, svek och lojalitet, övergrepp, anpassning och självinsikt. Leva lite är en filmisk tripp genom Europa om en ung kvinnas väg mot ett eget jag.

Juryn bestod av:
Bengt Toll – senior konsult, tidigare filmproducent och VD för Svenska Filminstitutet.
Mikael Ringlander – fotograf, prost och programchef. Ansvarar för Kultursamverkan Svenska kyrkan, ordförande i juryn.
Neta Norrmo – filmare och mångårig kulturjournalist vid framförallt Sveriges Television och Sveriges Radio.

Arkiverad under: Film, Scen, Toppnytt

Teaterkritik: Shrek the musical Stockholm har finurliga scenlösningar, fin scenografi och härlig musik

26 januari, 2025 by Lotta Altner

Shrek the Musical
Regi/projektledare Thomas Creutz
Översättning Calle Norlén
Koreografi Carin Juborg
Assisterande regissör Adam Gardelin
Musikaliskt ansvarig Petter Hilber
Kostym Maja Malm
Scenografi/rekvisit: Maja Malm, Lotti Malm
Mask/peruk Maja Malm
Ljus Jacob Willén
Specialkostym Draken/dockor Lotti Malm
Dekormåleri Lotti Malm, Bitte Richardsson, Lisa Notman
Föreställnings-sminköser Elina Holewa Chrona, Amelia Kleven, Erika Dahlén, Danskapten: My Ehlin
Ljud Todd Wästfelt, Bosse Loven, Johan Adelöw, Istvan Irre Kirslund,
Föreställning som recenseras 28 januari 2025 på Maxim i Stockholm
Premiären var den 5 januari 2025

Vi kan läsa på Maxim teaterns hemsida, att uppsättningen baserar sig på de animerade filmernas innehåll, på böckerna om Shrek av David Lindsay-Abaire och William Steig. Föreställningen är en amatörproducerad föreställning arrangerad med Music Theater International. Shrek The Musical Stockholm är skriven för att tilltala en ung publik och därmed anpassad därefter.

Shrek är det där gröna fula trollet som Disney-filmerna gett oss. Olika versioner finns att finna och böcker har givits ut. Det moderna trollet som till sist inte skäms över sin färg eller storlek.

Uppsättningen som flyttat in på Maxim, har en mycket stor ensemble och många roller besätts av flera personer. Det fascinerade mig hur de hann byta mellan den ena och andra rollen – mycket gott tempo kunde jag konstatera.

Första gången man ser de flesta av ensemblen är när sagofigurerna blir portade och utslängda i skogen. Efter en stund kunde också barnen i publiken urskilja de flesta av karaktärerna. Deras insatser som dansare i denna sen och i många andra scener var energifylld, glada och roliga. Dessutom var kläderna mycket underfundiga och roliga och det var lättsamt och roligt.

Däremot upplevde jag att föreställningen var allt för lång och att många barn både somnade och var tvungen att lämna salen för att röra på sig/gå på toaletten.

Jag tror på en föreställning på 45 minuter, gånger två och en paus på 20 minuter. Dessutom tror jag inte är allsång på slutet är något som kändes naturligt och fanns kraft till. Däremot kanske man kunde ha inlett andra akten med en gemensamsång om man vill integrera barnen att vara mera aktiva i föreställningen.

Sånginsatserna på scen och musiken var definitivt den största behållning med uppsättningen. Den trallvänliga musiken gjorde att man lätt efter en stund kunde sjunga med om så önskades. Många barn rörde sig i takt med musiken och verkade mycket nöjda.

Det är en växande vänskap mellan trollet och åsnan som vi bjuds på, även om de ofta retar sig på varandra – vilket är okej mellan vänner. Vid ett tillfälle bjuder åsnan på att det kostar på att vara annorlunda och att inte känna sig accepterad och att inte känna sig välkommen är jobbigt. Man misstänker att åsnans behov av att vara rolig hela tiden grundar sig på just i det faktum. Alla försöker vi vara lättsamma och skoj för att bli accepterade. Shrek kan naturligtvis ta på sig den känslan också men reagerar mer med ilska och butterhet, när han skäms över vem han är. Trevligt att deras olikheter för mötas i en vänskap.

Att se prinsessan Fiona ”växa” rakt framför våra ögon genom skilda karaktärer, ger oss den tidslinje och väntan som behövs för att känna av hennes fångenskap. Att hon sedan bär på hemligheter som gör att hon behöver gömma sig vid solnedgången, gör ju att man kan få förstå att skönhet alltid är en tolkningsfråga och inget annat.
Det är fint att vi säger sådant högt, för det behövs.

Manusets sammansättning och tolkningen av manusets undertoner, är det som mest bekymrade mig under föreställningens gång. Det är naturligtvis svårt att välja att vilja vara både barn och vuxna till lags i en föreställning – tror att man ville det på något vis och därför blev det en blandning av vad som var till de unga och det som var till oss vuxna. Dock slår man knut på sig själv, i en barnföreställning, när man väljer att vara mycket sarkastisk, ironisk och satirisk gentemot sina karaktärer. Framför allt blir det krock när man också vill vara vädjande med etik, moral och rättigheter. Man kan inte ena stunden hånskratta åt korta eller tjocka människor och andra stunden betona hur viktigt det är att alla får lova att vara ”weird” (annorlunda). Barn förstår inte komplicerade undertexter. När man skapar tillfällen att hånskratta åt någon öppnar man uppför att inte respektera alla som de är. Det är inte pedagogiskt försvarbart när det handlar om en publik med små barn, eftersom de inte förstår att det är ”på skämt/skoj”. Det hade varit spännande att se originalmanuset och se vilka förändringar man själv valt att göra i översättning och tillägg.

Kvällens stora glädjeämne var den drake som sjöng och agerade på scen. Man hörde hur barnen andades in och höll andan. Lösningen för hur draken fick agera, sjunga och röra sig var en fröjd för ögat. Självklart uppskattas det att hon också fick lov att bli förälskad i någon som var både annorlunda och ”a bit weird”.

Rolllista: Mathias Terwander Stintzing – Shrek, Benjamin Vagnhammar Sundström – Åsnan, Maja Malm – Prinsessan Fiona, Petter Hilber – Lord Farquaad, Jenny Felldin – Draken, Ensemble,Teodor Wennö – Pinocchio, Ensemble, Tiffany Wachtler – Pepparkakan/Den god Fen, Ensemble, Filip Tapper – Stora stygga Vargen, Ensemble, US Lord Farquaad, Ida Eriksson – Gris, Ensemble, US Åsnan, Pepparkakan, Tonårs-Fiona, My Ehlin – Gris, Ensemble, Danskapten, Jonna Skoog – Gris, Ensemble, US Pinocchio, Arvid Karlström – Pappa Björn, Ensemble, US Shrek, Sanna Sagvik – Mamma Björn, Ensemble, Emma Fjordhangen – Pyssling, Ensemble, US Prinsessan Fiona, Rasmus Webeklint – Peter Pan, Ensemble,Carin Juborg – Elaka Häxan, Ensemble, US Draken, Caesar Edström – Den vita Kaninen, Ensemble, Elsa Egnell – Den fula Ankungen, Ensemble, US ”Ensemble swing”, Lillevie Petersson – Tonårs-Fiona, Tingeling, Ensemble, US ”Ensemble swing”, Oliver Skøtt – Den galna Hattmakaren, Ensemble US ”Ensemble swing”, Anders Hedlund – Thelonius, Olivia Malm – Lilla Fiona, Lilla Shrek, Ensemble, Oliver Hagenfeldt Eek – Lilla Fiona, Ensemble, Emilia Sagvik – Lilla Fiona, Ensemble, Hanna Burehäll – Lilla Shrek, Ensemble, Sam Herrgård – Lilla Shrek, Ensemble,

Arkiverad under: Musikal, Recension, Scen, Teaterkritik, Toppnytt Taggad som: Maxim, Musikal, Shrek

Filmrecension: Babygirl – själlöst stönande, makabert dålig musik

24 januari, 2025 by Elis Holmström

Babygirl
Betyg 2
Svensk biopremiär 24 januari 2024
Regi Halina Reijn

Att regissören Halina Rejin velat flörta med Stanley Kubricks fenomenala Eyes Wide Shut råder det inget tvivel om. Förutom Nicole Kidman i huvudrollen och New York som bakgrund är tanken att skapa intensiv erotik, turbulenta förhållanden och generera ett chockvärde genom att helt ogenerat ta sig an sexuella perversioner.

Det låter farligt, vågat och sensuellt men slutresultat är allt annat än. Då den erotiska thrillern gör sig påmind tycks amerikansk medias alltid häpna inför filmer innehållande oortodoxt sex blir skriverierna alltid detsamma. Oavsett om det är Paul Verhoevens kultklassiska Basic Instinct eller nu Babygirl. Verhoeven lyckades dock närma sig genren och konceptet med en unik glöd i och med Elle från 2016 där Isabelle Huppert spelade huvudrollen i en både brutal och suggestiv historia. Babygirl vill mer än något annat förföra publiken samt chockera med sitt – för att uttrycka det enkelt, tantsnusk, förhoppningen är att skapa farlig erotik som rör sig mellan det sensuella och rent osmakliga.

Dessa högtflygande visioner har dock liten potens då genomförandet är lika bedrövligt som den höga ambitionsnivån. Trots en mycket stabil Nicole Kidman i huvudrollen, som lyckas kanalisera kyla, bräcklighet och hopplöshet genom oerhört rutinerat och professionellt skådespel, har det liten betydelse då manuskriptet som också skrivits av Reijn är lika platt som det är osexigt. Otrohetsaffären – som är tänkt att vara den dramatiska motorn, är bortom det ordinära och är varken intensiv, spänd än mindre erotisk. Detta beror både på fasansfullt stel dialog och torr regi, men i huvudsak Kidmans motspelare Harris Dickinson som verkar ha vandrat in i fel film. Nog för att filmer som sätter det sexuella och vågade i framkanten kan behöva mystik och enigmatiska karaktärer, men Dickinson verkar tro att han spelar en modern version av Jack Uppskäraren. Hans sävliga, okarismatiska och – ofrivilligt, obehagliga och motbjudande agerande är både provocerande och amatörmässigt. Då han och Kidman tvingas till att iscensätta de olika perversionerna är det lika seriöst som då John Cleese lär ut sexualkunskaper i Monty Pythons Meningen Med Livet.

Utöver det är den faktiska berättelsen förmedlad i ett plågsamt lågt tempo, för vem har inte drömt att se Nicole Kidman tömma en swimmingpool eller dricka vatten på en vedervärdig nattklubb vars blinkande ljus borde medföra den mest kraftfulla epilepsivarningen på år och dagar ?

Och ungefär sådär håller det på, lite själlöst stönande, makabert dålig musik som brölar ut ut högtalarna och ett iskallt utseende som är lika appellerande som en vattenpöl. Inte förrän filmens slut då Antonio Banderas, vars roll snarare liknar en statist, och Kidman får agera ihop på riktigt hettar det till. Istället för det gräsliga skådespelet från Dickinson får Kidman äntligen en sparringpartner av rang och lite genuin dramatik kan byggas upp. Men det är för sent och alldeles för lite, framförallt då övriga två timmar bestått av melass tempo, värdelöst manuskript och en berättarteknik med samma inlevelse som då barn ombedes städa sina rum. Babygirl är impotent på alla sätt och vis och visar upp samma erotiska kvalitéer som en smekmånad på ett nedgånget hotell bredvid en bullrig motorväg, gratulerar.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen, Toppnytt

Enastående prestation av Philip Lithner i Oscars-belönat demens-drama – The Father på Teater Trixter

22 januari, 2025 by Mats Hallberg

Affischbild Filip Sigholm

Manus: Florian Zeller (översättning: Lisa Lindberg)

Regi/ koncept/ scenografi: Daniel Adolfsson

Koncept/ producent: Charlotte Davidsson

Mask: Maja Asp

Ljuskonsultation: Anna Wemmert

Ljud, ljus, kostym, teknik, konstruktion: Nerve Creations

Premiär: 17/1 2025 på Teater Trixter i Göteborg (föreställningen 19/1 recenseras)

Spelas till och med 15/2

I efterhand framstår det som högst besynnerligt att jag inte hade koll på själva stoffet, inte förrän jag fick frågan strax före insläpp om jag hade sett filmen. Eftersom teamet varken på hemsida eller i programhäfte skriver om pjäsens tematik, var det först när jag identifierat vilken film det rörde sig om som jag var förberedd på ett psykologiskt drama, kusligt i sin förvillande uppbrutna kronologi tillika bristande verklighetskontakt genom icke fungerande synapser. Hade nämligen sett den uppmärksammade filmen på bio. Nästan en månad efter denna recension slår det mig att jag såg pjäsen redan 2016 på Stockholm Stadsteater vars Norden-premiär skedde här med Peter Andersson i huvudrollen.

Problematiken med Alzheimer och andra demenssjukdomar gestaltades för övrigt berörande ur den närmast anhörigas perspektiv i monologen Var är min man? i Lunchteater på Göteborgs Stadsteater (recenserad här). Manus denna gång baseras dels på Florian Zellers pjäs från 2012 som häpnadsväckande nog lanserades som en tragisk fars, dels på den pyramidala kritikersuccé han regisserade efter samma manus. Fransk-brittiska The Father har utsetts till en av 2000-talets bästa filmer och erhöll sex Oscars-nomineringar, vilka resulterade i statyetter för bästa manus efter förlaga och till Anthony Hopkins för sin huvudroll. Efter att hört av sig till förlaget fick Trixter och Nerve Creations tillstånd att låta en skådespelare spela samtliga sex roller. Deras repliker och skiftande sinnesstämningar levereras av en och samme man under halvannan timme, vilket måste betecknas som fenomenalt.

Vad som spelas upp framför publiken på läktaren kan rubriceras som en rysare, fast vi inte bevittnar något våldsbrott. Även om pappans minnesbilder konstant korrigeras av omgivningen framför allt av dottern, vars roll jag har på näthinnan tack vare den förtvivlan Oliva Colman ger uttryck för i fruktlösa försöken att nå fram, förklara hur det ligger till. Scenografin fascinerar! Hade förvisso önskat att man angett vad ställningens avsatser draperade med luddig heltäckningsmatta ska symbolisera. Formationen Lithner rör sig på avskärmas av vita draperier från golv till tak. Ljussättningen med sin effektfulla kombination av skuggor och skarpt sken inverkar också, liksom de låtar av ,tror jag, Hoola Bandoola Band och Totta Näslund som hörs i högtalarna.

Om konceptet fastslås att uppsättningen hyllar skådespelarkonsten utan varken rekvisita eller ensemble. Komponenterna ljus, ljud, scenografi och kostym sägs samverka för att ”fånga både osäkerhet, förvirring, humor och tröst”. Strävas efter att få till en plattform för medskapande och att presentera historien i ett inbjudande klimat. Regissören är åtminstone för mig mer meriterad som skådespelare, även om han här definitivt lyckats att nagla fast åskådarens uppmärksamhet. Skådespelaren Daniel Adolfsson har senate åren gjort formidabelt avtryck hos exempelvis just Trixter, dessutom exempelvis Tofta sommarteater och Hagateatern Viss bearbetning till svenska förhållanden har gjorts. Philip Lithner växlar virtuost utan direkta övergångar emellan frustrerad huvudperson och dennes omgivning, förutom oumbärliga dottern (typiskt nog favoriseras en ej närvarande konstnärligt lagd dotter) förekommer hennes sambo och vårdpersonal som antingen är uppsökande eller i kort sekvens arbetar på institution. Vad som driver handlingen är hur den obotliga sjukdomen yttrar sig. Och mer specifikt hur demensen gör att han beter sig illa gentemot vårdpersonalen, vilket resulterar i att de slutar.

Man undrar om Lithner tagit sig an uppdraget med skräckblandad förtjusning och om den vedermöda repetitionstiden sannolikt orsakade. Det kan inte ha varit enkelt att i samarbete med regissör och övriga medarbetare destillerat fram ett pussel av tankar och händelser omöjligt att lägga, en labyrint den drabbade aldrig tar sig ut ur. Han fyller på med vätska ett par gånger, korta pauser finns inlagda och i närheten finns sannolikt en sufflör som aldrig behöver ingripa. Två av rollerna känns igen på sina röster när det växlas över till antingen norska eller skånsk dialekt. Annars är det lite uppseendeväckande att resterande röster låter snarlika, endast tonfall varierar. Jag har sett Lithner utan skägg på Masthuggsteatern i pjäs för ungdomar, för vuxna och han har haft flera roller på Dramaten, vilket inte förvånar. Att på detta vis äga scen under halvannan timme, skulle när året summeras kunna ses som årets allra styvaste bedrift i Teater-Göteborg. Snacka om att åstadkomma stor teaterkonst!

Ett par ingredienser i manus förtjänar att kommenteras. Tänker på sambons tappade tålamod, fysiska uppläxning för klandervärt beteende trots att denne borde veta bättre, även om han är plågad av att den han älskar har fokus på någon annan med enormt hjälpbehov. Kan inte heller låta bli att irritera mig på berättelsens ängsliga perspektiv. Anthony glömmer var han gömt sitt armbandsur. Att han stoppat undan klockan är ju högst begripligt med tanke på förekomsten av stölder hos vårdpersonal.

Arkiverad under: Scen, Teaterkritik

  • « Go to Föregående sida
  • Sida 1
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 153
  • Sida 154
  • Sida 155
  • Sida 156
  • Sida 157
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 2141
  • Go to Nästa sida »

Primärt sidofält

Nytt

Recension: Tove Lo bjuder Avicii Arena på en rejäl dos sex, pop och attityd

Det är knappast någon som går på en Tove … Läs mer om Recension: Tove Lo bjuder Avicii Arena på en rejäl dos sex, pop och attityd

Filmrecension: Woman and Child – När kärleken möter sorgen – och rättvisan blir en kamp

Woman and Child Betyg 4 Svensk … Läs mer om Filmrecension: Woman and Child – När kärleken möter sorgen – och rättvisan blir en kamp

Teaterkritik: Unna dig en lycklig liten jul- Historien om årets köpfest – humor som finns utifrån satir, ironi och fniss blandat

Foto Peter Fredriksson Unna dig en … Läs mer om Teaterkritik: Unna dig en lycklig liten jul- Historien om årets köpfest – humor som finns utifrån satir, ironi och fniss blandat

Underfundiga visor med lokalfärg inramas av underhållande anekdoter – Axel Sondén och Flyttfåglarna på Göteborgs Stadsteater

v 47 17-20/11 2026 Lunchteatern / … Läs mer om Underfundiga visor med lokalfärg inramas av underhållande anekdoter – Axel Sondén och Flyttfåglarna på Göteborgs Stadsteater

Filmrecension: Wild Horse Nine – lurig, klurig, tankeväckande med en fantastisk John Malkovich

Wild Horse Nine Betyg 4 Premiär 20 … Läs mer om Filmrecension: Wild Horse Nine – lurig, klurig, tankeväckande med en fantastisk John Malkovich

Filmrecension: The Hunger Games: Sunrise on the Reaping

The Hunger Games: Sunrise on the … Läs mer om Filmrecension: The Hunger Games: Sunrise on the Reaping

Sten Ljunggren spelar Owe Gustafsons alter ego

Herr O, urpremiär 27 november 2026 på … Läs mer om Sten Ljunggren spelar Owe Gustafsons alter ego

Mogen publik fick vad de önskade sig och mer därtill – Bohuslän Big Band & Margareta Bengtsson i Lerum

14/11 2026 Dergårdsteatern i … Läs mer om Mogen publik fick vad de önskade sig och mer därtill – Bohuslän Big Band & Margareta Bengtsson i Lerum

Opera, teater, akrobatik och cirkus blir ett när Orionteatern i Stockholm sätter upp Purcells klassiker Fairy Queen

Sara Runsten Foto Daniel … Läs mer om Opera, teater, akrobatik och cirkus blir ett när Orionteatern i Stockholm sätter upp Purcells klassiker Fairy Queen

Klangrikedom, virtuositet, hisnande samspel och musikaliskt flöde med uppenbar koppling en förförisk kvadrupel – Scott Kinsey Group hos Playhouse

13/11 2026 Valand i Göteborg … Läs mer om Klangrikedom, virtuositet, hisnande samspel och musikaliskt flöde med uppenbar koppling en förförisk kvadrupel – Scott Kinsey Group hos Playhouse

Filmrecension: Bara till jul

Bara till jul Betyg 3 Premiär på Netflix … Läs mer om Filmrecension: Bara till jul

Akustisk punk – Två timmar svensk punkhistoria med skratt, minnen och musik

Betyg: 4/5 Det är något speciellt med … Läs mer om Akustisk punk – Två timmar svensk punkhistoria med skratt, minnen och musik

Följ oss på Facebook

Här hittar du Kulturbloggen på Facebook.

Kategorier

  • ..
  • Intervju
  • Kulturpolitik
    • Krönikor
  • Litteratur och konst
  • Musik
  • Recension
    • Bokrecension
    • Dans recension
    • Filmrecension
    • Operarecension
    • Recension av TV-serier
    • Skivrecensioner
    • Spel
    • Teaterkritik
  • Scen
    • Dans
    • Film
    • Musikal
    • Opera
    • Teater
    • TV
    • TV-serier
  • Toppnytt

Etiketter

Bok Bokrecension Böcker Dans Debaser Deckare Dokumentär Dramaten ekonomi Filmkritik Filmrecension Göteborg Hårdrock indie Konserter Konst Kultur Kulturhuset stadsteatern Kulturpolitik Medier Musik Musikfestival Musikvideo Opera Politik Popmusik Recension recensioner rock Rockmusik samhälle Scen Scenkonst skivnytt skivrecension Spotify Stockholm Stockholms stadsteater Teater Teaterkritik Teaterrecension tv TV-serie Video Way Out West

Annonser

Shiba - urhunden med stil
Vill du lära dig att tolka med Lenormand? Här hittar du information om kurs.

SPEL KAN SKAPA BEROENDE

casino utan svensk licens Trustly
Är du från Norge och är intresserad av nätcasinon? På Spillsen.com finns det senaste inom norska online casinon, licenser och slots.
För bäst guide till online casino rekommenderas Casivo

För spel: Minimiålder 18 år - Spela ansvarsfullt | https://www.spelpaus.se/ | https://stodlinjen.se/

Footer

Om oss

  • Kontakt
  • Om oss
  • Sajtips – länkar

Copyright © 2026 · Metro Pro on Genesis Framework · WordPress · Logga in