• Hoppa till huvudinnehåll
  • Hoppa till det primära sidofältet
  • Hoppa till sidfot

Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Scen

En alldeles särskild dag av Ettore Scola inleder höstens repertoar på Göteborgs stadsteater

5 augusti, 2025 by Redaktionen


Johan Friberg och Victoria Olmarker som Gabriele och Antoinetta i En alldeles särskild dag. Premiär 15 augusti. Foto: Jonas Kündig.

Allra först ut i höst på Göteborgs stadsteater höstsäsongen 2025 är en innerlig och rörande historia om den lilla människans roll i den stora världen och politiken. En alldeles särskild dag är baserad på Ettore Scolas hyllade och Oscarsnominerade film från 1977. I rollerna som Antoinetta och Gabriele ser vi Victoria Olmarker och Johan Friberg. För regin står Mattias Nordkvist. Premiär 15 augusti 2025 på Lilla Scen.

– Jag såg filmen för många år sedan och blev enormt drabbad. När jag sen läste manuset blev jag lycklig för även pjäsen är otroligt bra. Och den är viktig. Berättelsen utspelar sig en dag i maj 1938 men det skulle det kunna vara här och nu, åtminstone inom en snar framtid, säger Mattias Nordkvist.

Hemmafrun Antoinetta lever utåt sett det perfekta livet, med man och många barn mitt i Rom. När Hitler i maj 1938 besöker Mussolini i det fascistiska Italien samlas folket på Roms gator för att fira. Antoinetta älskar Mussolini men kan inte vara med. Det kan inte heller hennes granne Gabriele, en berömd radiojournalist. Anledningarna till att ingen av dom kan närvara vid ceremonin är dock vitt skilda.

Av en slump träffas de två och i varandras närhet blir de smärtsamt medvetna om vad som fattas dem. Trots att de till synes inte har någonting gemensamt visar det sig att detta blir en alldeles särskild dag, för både Antoinetta och Gabriele.

– Scola visade oss att fascismen inte bara är marscher och uniformer – den är också den tysta acceptansen, vanans makt. Men han visade oss också på hoppet, i mötet mellan två människor. I en tid när demokratin utmanas över hela världen är teatern en av de få platser som finns kvar där vi kan öva oss – tillsammans – i empati. Det är en av våra viktigaste uppgifter, säger Linda Zachrison, konstnärlig chef för Göteborgs Stadsteater.

Den italienska regissören Ettore Scola var delaktig i manusskrivandet och stod för regin av En alldeles särskild dag. Huvudrollerna spelades av Sophia Loren och Marcello Mastroianni. Filmen, som nu visas på Svt Play (8 augusti – 7 september), var nominerad till en Oscar för bästa utländska film 1978.

Mattias Nordkvist är regissör och skådespelare, och har sedan 2015 ingått i Göteborgs Stadsteaters fasta ensemble. Han har tidigare regisserat Stenen (2010), Leka med elden (2013) och Främlingen (2014-2015) på Göteborgs Stadsteater och Natten är dagens mor (2022) på Byteatern i Kalmar.

Skådespelarna Victoria Olmarker och Johan Friberg ingår båda i Göteborgs Stadsteaters fasta ensemble.

En alldeles särskild dag
Originaltitel: Una giornata particolare
Premiär 15 augusti på Lilla Scen
Av: Ettore Scola
Dramatisering: Gigliola Fantoni
Översättning: Thomas Kinding
Regi: Mattias Nordkvist
Skådespelare: Johan Friberg, Victoria Olmarker
Scenografi och kostymdesign: Mattias Nordkvist
Maskdesign: Elin Bergström
Ljuddesign: Dan Andersson
Dramaturg: Anna Berg
Förlag: Nordiska ApS

Arkiverad under: Scen, Teater, Toppnytt Taggad som: Ettore Scola, Göteborgs stadsteater, Scenkonst, Teater, Teaternytt

Filmrecension: Eddington – en spretig satir med sporadiska höjdpunkter

5 augusti, 2025 by Elis Holmström

Eddington
Betyg 3
Svensk biopremiär 8 augusti 2025
Regi Ari Aster

Efter vad som förlöpt i USA de senaste sju månaderna borde den enda – sunda, reaktionen från kreatörer och artister vara att – med vrede, passion och insikt, kommentera det livsfarliga läge som är en fascistoid statsmakt som ignorerar lagar och passar på att berika sig genom det presidentiella ämbetet. Men förutom ett fåtal modiga röster med bland andra Bruce Springsteen och Mark Ruffalo som vågat uttala sig om tillståndet i ’’världens bästa land’’, har andra valt att förbli tysta eller i värsta fall böja ned knäet.

Eddington lovar initialt att konfrontera det som alltför många inte vill acceptera, att vårt nuvarande samhälle värderar konspirationer lika högt som vetenskap och empiri. Regissören Ari Aster är också en filmskapare som vågat sticka ut hakan vad gäller att tänja på gränser vad gäller att demonstrera det sjukliga, motbjudande och rent bisarra i filmer som Hereditary och Midsommar. Det borde vara en vågad, självsäker och ytterst kompromisslös historia som med samma mod som Greta Gerwigs Barbie vågar konfrontera uppenbara samhällsproblem utan att vara det minsta osäker eller tveksam i sin inställning till dem.

Men Eddington väljer – tyvärr, en aningen feg och mjäkig position vad gäller att faktiskt konfrontera politik och samhälle. Precis som mycket annan media idag väljer Aster att försöka inta en naiv och genuint lat position – att båda sidor har fördelar och brister. Detta genom att mer eller mindre skapa en sorts bisarr ekvivalens mellan Black Lives Matter-demonstranter och demagoger som Joe Rogan. Det är ett både fegt och ointressant förhållningssätt som gör att satiren – som är av en extrem karaktär, mest känns som en fernissa menad att dölja bristen på genuint mod.

Utgångspunkten att placera filmen mitt under COVID-19 pandemin – som kan ses som starten för global förändring där ensamhet, desperation och rädsla kulminerade i ett samhällsklimat lika skräckinjagande som viruset självt, är som upplagt för att konfrontera djupa strukturella problem som kunde leda till förfall. Men eftersom Aster aldrig vågar ta ställning uteblir djupet och kraften. Även om det inte är att föredra att gå till sådana extrema övertydligheter som i Adam McKays Don’t Look Up kan det projektet i alla fall inte anklagas för att inte ha övertygelse och politiskt mod, attribut som Eddington helt saknar.

Men där själva satiren känns som en slöja är handlaget något helt annat. Där andra regissörer som nått kritiska framgångar och som omhuldas av kritiker vägrar att utvecklas och blir desperata att bibehålla ett signum – som Wes Anderson, visar Aster på en oerhörd bredd som regissör. Även om det finns ett multum av associationer och påminnelser från tidigare projekt är Eddington – tveklöst, Asters mest nyskapande projekt. Estetiken där Aster får miljöer och scenarion att lika något ur ett dockskåp är lika fascinerande som det är surrealistiskt obehagligt och det kyliga och kompromisslösa fotot är på sin plats. Men denna gång hittar vi ett betydligt mer utvecklat sinne för kolsvart komik än tidigare, för även om satiren inte innehar någon kirurgisk precision finns här stunder av genial cynisk komik. Det är också imponerade hur Aster lyckas att väva ihop olika genrer och kasta sig mellan kammarspel, hysteri och nervpirrande skräck. Framförallt finalen är gastkramande men samtidigt hysteriskt rolig något som gör den otroligt skakiga resan värd besväret.

Och efter den sega och hopplöst överspända Beau Is Afraid finns det en laddning i Asters regi som gör filmen båda tät och engagerande trots bristerna i manuskriptet och den politiska fegheten. Att Joaquin Phoenix äntligen gör en roll där han inte går i samma tradiga mumlande och bisarra hjulspår måste också ses som något av ett mirakel. För första gången på årtionden bjuder Phoenix på ett mer nyanserat och unikt skådespel där han inte grymtar och stöter ur sig bisarra läten. Han lyckas fånga enfalden, egoismen och hybrisen som genomsyrar stora delar av – inte bara, det amerikanska samhället utan att göra det löjeväckande. Övriga ensemblen – som på pappret, tycks ha mer stjärnor än hela vintergatan visar sig dock inte användas fullt ut. Pedro Pascal är solid men har ett ytterst skralt material att arbeta med. Att Emma Stones medverkan också är reducerad till en handfull tandlösa scener kan inte klassas som något annat än ett brott mot filmkonsten.

Eddington må ha ett ämne som skulle kunna vara potent som en krutdurk men en brist på mod och en vilja att förenkla leder till en spretig satir som endast har sporadiska höjdpunkter.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen, Toppnytt Taggad som: Ari Aster, Eddington, Filmkritik, Filmrecension, Pedro Pascal

Filmrecension: I huvudet på Bo – betyg 5 av 5

3 augusti, 2025 by Linou Gertz

I huvudet på Bo
Betyg 5
Visas på lilla filmfestivalen i Båstad, ordinarie premiär 10 oktober 2025
Regi Jon Asp och Mattias Nohrborg

Bo Widerberg, en kulturpersonlighet lika känd för sin excentriska stil som sitt naturliga och jordnära filmregi, som mötte slutskedet av sitt liv i Båstad och inspirerad av sin internationella framgång på filmfestivalen i Cannes (som denna dokumentär också visades i tidigare i våras, då i klassikersegmentet) startade Lilla filmfestivalen i Båstad i 1996 som blev lite av hans svanesång inte bara i filmen men också för filmen och för det lilla samhälle han verkade i såväl privat som professionellt. Utanför, i Hovs hallar, besökte han nämligen både som familjefar och som filmare – precis som Ingmar Bergman gjort. Och som svensk filmare under Bergmans storhetstid blev han självfallet jämförd av såväl press som bransch – vilket såklart speglas i denna djupt personliga verk som inte viker för att prata om såväl hans filmskapande som, för att låna ett begrepp av Bergman, hans inre dämoner – inte bara som en excentriker utan även som en deprimerad och manisk människa som hade svårt att nå det personliga utanför det egna filmskapandet. Det är heller ingen enkom glorifierande film som bara försöker skönmåla sin karaktär utan negativa aspekter som otrohetsaffärer, hämndbegär på sina ex och andra romantiska intressen.

Från den tidigare ungdomen, där Bo fick en skrivmaskin av en släkting som han nästan helt besatt skrev på, och den inledande karriären som författare och resorna till Paris där han fick upp ögonen för inte bara naturligt fångande i sitt skrivande utan också i franska nya vågens nya ögon och sätt att filma på så när han kom hem visste han exakt hur han ville göra film på. Han kom att inspireras – och sedermera inspirera en helt ny generation filmare – av de handhållna kamerorna och det nära sättet att fånga så att säga verkliga människors vardag. Allt detta och mycket mer tog han med sig hem och skapade en motrörelse till Bergmans mer psykologiskt poetiskt svävande gestaltning för att istället fokusera på arbetande svenskar och deras kamper. Han visade hur allting var och låg till och försökte aldrig linda in sina budskap eller gestaltningar till att verka vara någonting annat än de faktiskt är. Istället var han som besatt att fånga ”liv till varje pris”. Och inte bara kunde han mitt i en repetition bestämma sig för att börja filma skarpt för att han såg ”någon gnista tändas” så använde han sig också mycket av oprofessionella och oetablerade skådespelare – grepp som fortfarande är vanligt bland svenska filmskapare som vill komma åt det råa och mer nakna och mindre teatraliskt. Så det går att se hans excentriska skaparstil, tekniska frampushning och jakt på det naturalistiska och väldigt ärliga än idag – kanske än mer än vad Ingmar Bergman faktiskt tycks ha haft. Och att höra Jan Troell (Maria Larssons Eviga Ögonblick, Dom över död man) berätta om sin tid som kameraman för Bo, och flera andra skådespelare och regissörer (Kalle Boman, Lars von Trier, Lisa Langseth, Roy Andersson, Ruben Östlund och Stellan Skarsgård mfl) fyller på med anekdoter, upplevelser och tankar kring hans filmer och stil som regissör är lika värmande som engagerande som intressant.

Men det är inte bara i svensk, och internationell, filmindustri de mest personliga och känslomässiga engagemang filmen lutar sig på; utan i det personliga som romanserna och barnen han skulle komma att skaffa sig. I hur de möttes privat, men också professionellt och mer allmänt. Resorna, arbetet, otroheterna och mycket annat ställde sig i vägen för en vanlig familjerelation så att se hans barn berätta hur de minns honom och hans arbete ger en oerhörd tyngd till denna dokumentär om en filmskapare som lever kvar i dem som både arbetade med honom men också var med honom privat – men också lever kvar i sina filmer och all den inspiration han efterlämnat sig. Det är verkligen, även långt efter hans död, liv till varje pris. Vilket få andra kan närma sig ens.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen, Toppnytt Taggad som: Bo Widerberg, Filmkritik, Filmrecension, Jon Asp, Lilla filmfestivalen i Båstad, Mattias Nohrborg

Tips för filmdelen av Way Out West

1 augusti, 2025 by Linou Gertz

Ända sedan starten 2007 har Way Out West vuxit, slagit rekord och erbjudit musikupplevelser på såväl festivalens scener som i mindre klubblokaler, kyrkor och hamnområden. Fokus har legat lika mycket på storartade konsertupplevelser av väletablerade artister och band som mer okända och nyetablerade bokningar. Som sig bör på en festival värdig namnet. Men sedan 2011 har festivalen kommit handla om mer än bara musiken, och maten, för då startade festivalen också sin filmsatsning som haft sin givna plats i festivalupplevelsen sedan dess.

Sedan från och med förra årets festival har en ny filmscen etablerats på festivalområdet, utöver de biografer runtom i Göteborg som visar filmer under festivalen, är Cinema Slottskogen där ett mindre tält i närheten av festivalentrén sätts upp med duk och bekväma sittplatser för en något mindre publik. Där kommer i år två fullsmockade kortfilmsprogram visas, där såväl ny röst inom svensk film får chans att möta en ny publik – men också mer väletablerad filmare som Lukas Modysson visar sin nästan kvartslånga ”Vi går inte härifrån” som skildrar en ockupant som intar sin chefs kontor efter att ha blivit avskedad men nu kräver sitt jobb tillbaka. Där visas också svensk-norska ”Leva lite” om ett par tågluffande tjejer som möter en mörk omvandling. Kort-dokumentären In My Hand visas också där. Svenska Kevlarsjäl (självklart döpt efter en av de bättre Kent-låtarna som också vävs in vackert i upplevelsen) som tidigare i år visades på Göteborgs filmfestival – men för de som missade den där nu får en ny chans på den nya scenen. Det är ett väldigt starkt och gripande drama i klass med tidiga Modysson-filmerna som en inte bör missas! För den hiphop-intresserade visas också ”Teater är den nya hiphopen” där en hiphop artist utmanar sig själv och sitt kreativa skapande genom att gå över till teatern som kreativt utlopp. Samhällsnormer ämnas brytas och det vill en ju inte missa. Heller inte ”Queens of the Stone Age: Alive in the Catacombs” som fångat den första godkända spelningen i Paris undre katakomber vars känsliga miljöer kräver sitt avskalade arrangemang och nästan kusliga skildring. Att bandet är på plats för att introducera filmen gör det bara mer spännande och till en obligatorisk upplevelse.

På biograf Capitol kommer en rad varierande filmupplevelser erbjudas, som den irländska Kneecap – the movie och svensk-norska body horror-upplevelsen The Ugly Stepsister som tar ett unikt grepp på den välkända Askunge-sagan och nu visar den ur Elviras synvinkel och hennes kamp för att passa in i samhällets skönhetsnormer – men kanske ännu viktigare den tappade skon som bevisar att hon är den utlovade prinsessan. Filmen är en satirisk bomb som är lika stilsäker i sin skruvade humor som sin något groteska kroppsskräck. Under tidigare visningar har spypåsar behövts delas ut så var beredd på en magstark upplevelse – menat både bildligen och bokstavligen. Vill en ha något lugnare drama-skräck är den omtalade Together också en del av programmet där, och då den fått bra respons från såväl kritiker som publik är det inte någonting att sova på. Vill en istället ha skräck som mer drar åt drama-komedi-hållet är Toxic Avenger att rekommendera – en nytolkning av lågbudgetklassikern från kultbolaget Troma som med sin starka cast i Peter Dinklage, Kevin Bacon, Julia Davis och Elijah Wood lovar att erbjuda en samtida twist på kultklassikern.

Om mer finkänslig drama är vad besökaren söker kommer den också finna det i finstämda ”Sentimental Value” av Joachim Trier som följer upp sin internationella succé ”Världens värsta människa” med ytterligare en samskriven dramakomedi med Eskil Vogt – men även Cannes-prisade skådespelaren Renate Reinsve som den här gången spelar mot Stellan Skarsgård, Anders Danielsen Lie (även han återkommande från tidigare samarbeten) och Elle Fanning och om den rollistan inte är nog att locka in dig så bör det också nämnas att filmen tilldelades Grand Prix vid årets filmfestival i Cannes – den näst mest hedervärda efter Guldpalmen! Och om det inte känns internationellt nog bör ”Eddington” kunna locka istället – den nya filmen från Ari Aster (Hereditary, Midsommar) som tycks vara en modern västern med satirisk blick på samtiden och vår besatthet av sociala medier och teknik som inte alltid används på bästa sätt.

Allt som allt erbjuds ett väldigt brett och spännande filmprogram som perfekt kompletterar musik- och mat-upplvelserna som under årens lopp blivit festivalens signum. Det finns något för alla, och möjlighet att upptäcka både nya stjärnor (såväl bakom som framför kameran) som senaste alstren från redan etablerade röster som senare i år kommer gå varma på bioreportearen.

Här hittar du filmprogrammet på Way Out Wests hemsida.

Arkiverad under: Film, Scen, Toppnytt Taggad som: Filmfestival, Way Out West, WOW 2025, WOW Film

Filmrecension: Trans Memoria – en av de mest ärliga dokumentärer jag sett

31 juli, 2025 by Rosemari Södergren

Trans Memoria
Betyg 3
Svensk biopremiär 8 augusti 2025
Regi Victoria Verseau

En djup drabbande film som känns som en av de mest ärliga dokumentärer jag sett. Trans Memoria för mig till en värld jag aldrig varit i men samtidigt bubblar de svåra existentiella frågorna under ytan som vi alla möter i vårt liv. Det är denna fantastiska styrka film, och all kultur har, att de både för oss till platser och situationer vi aldrig upplever själva och samtidigt kan vi hitta och känna att det är så mycket vi delar med varandra, alla vi varelser på denna jord.

Filmskaparen Victoria Verseau genomgick en könsbekräftande operation 2012. Tillsammans med sin nära vän Meril gick hon igenom en operation som tog bort hennes manliga könsorgan och gav henne en kvinnas könsorgan. De två stöttade varandra och delade både rädslor och hopp. De bodde på ett hotell i Thailand där många som går igenom samma slags operation bor. Men idag är Meril inte längre i livet – hon valde att avsluta sitt.

Victoria Verseau återvände till hotellet och området där omkring till mammans med två Athena och Aamina, två transkvinnor som är mitt i sina egna transitioner. Staden där hotellet ligger är en ödslig stad med många miljöer som känns mer gråa än de bilder vi oftast får se från Thailand.

Vi får uppleva de tre kvinnornas samtal om deras förhoppningar och deras rädslor, deras tankar om liv och om död. Hotellkorridorerna är ödsliga och kunde vara från många lågprishotell i Sverige också. Hur är det att ta beslut att lämna det kön man fötts med för att genomgå en så stor och svår operation? Väldigt öppet för vi möta deras känslor och upplevelser.

Dokumentären väcker oändligt många tankar och känslor och speciellt frågorna kring liv och död pockar på uppmärksamhet. Meril orkade inte leva och tog sitt liv. Något svar på varför är givetvis omöjligt att få. Victoria söker svar men vi kan möjligtvis ana några olika svar. Victoria Verseau är djupt bedrövad över att hon inte förstod att Meril skulle ta sitt liv. Det är en känsla som många som förlorat något kan känna igen sig i.

Vi får en mycket konkret bild av hur det går till att byta kön från manligt till kvinnligt. Filmen är rak, öppen och ärlig och mycket drabbande men ändå lämnar den många frågor att fundera vidare på, men det är också en styrka. Varför skulle alla svar på livets frågor ges i en dokumentär. Trans Memoria sätter igång många många tankar och känslor och jag är omskakad. Jag tror ingen kan se denna dokumentär och glömma den. Vilken inställning eller kunskap man än har om vad det innebär att leva som trans är filmen en stark ögon-öppnare.

I ett pressmeddelande om filmen står:
Trans Memoria är en poetisk och djupt personlig film om vänskap, förlust och det ständigt föränderliga jaget.

Jag kan inte annat än hålla med om den beskrivning, Filmen vann dessutom årets Dragon Award Best Nordic Documentary vid Göteborg Film Festival 2025.

Varför får den då inte ännu högre betyg? Det är nog rent personligt: för mig är den allra viktigaste delen av filmen det som tar upp de existentiella frågorna om liv och död och där tycker jag att den sveper lite för mycket på ytan för att få ännu högre betyg. Men betyg 3 är ändå ett bra betyg.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen, Toppnytt Taggad som: Filmkritik, Filmrecnsion, Folkets bil, Thailand, Trans Memoria, Victoria Verseau

  • « Go to Föregående sida
  • Sida 1
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 116
  • Sida 117
  • Sida 118
  • Sida 119
  • Sida 120
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 2141
  • Go to Nästa sida »

Primärt sidofält

Nytt

Filmrecension: Woman and Child – När kärleken möter sorgen – och rättvisan blir en kamp

Woman and Child Betyg 4 Svensk … Läs mer om Filmrecension: Woman and Child – När kärleken möter sorgen – och rättvisan blir en kamp

Teaterkritik: Unna dig en lycklig liten jul- Historien om årets köpfest – humor som finns utifrån satir, ironi och fniss blandat

Foto Peter Fredriksson Unna dig en … Läs mer om Teaterkritik: Unna dig en lycklig liten jul- Historien om årets köpfest – humor som finns utifrån satir, ironi och fniss blandat

Underfundiga visor med lokalfärg inramas av underhållande anekdoter – Axel Sondén och Flyttfåglarna på Göteborgs Stadsteater

v 47 17-20/11 2026 Lunchteatern / … Läs mer om Underfundiga visor med lokalfärg inramas av underhållande anekdoter – Axel Sondén och Flyttfåglarna på Göteborgs Stadsteater

Filmrecension: Wild Horse Nine – lurig, klurig, tankeväckande med en fantastisk John Malkovich

Wild Horse Nine Betyg 4 Premiär 20 … Läs mer om Filmrecension: Wild Horse Nine – lurig, klurig, tankeväckande med en fantastisk John Malkovich

Filmrecension: The Hunger Games: Sunrise on the Reaping

The Hunger Games: Sunrise on the … Läs mer om Filmrecension: The Hunger Games: Sunrise on the Reaping

Sten Ljunggren spelar Owe Gustafsons alter ego

Herr O, urpremiär 27 november 2026 på … Läs mer om Sten Ljunggren spelar Owe Gustafsons alter ego

Mogen publik fick vad de önskade sig och mer därtill – Bohuslän Big Band & Margareta Bengtsson i Lerum

14/11 2026 Dergårdsteatern i … Läs mer om Mogen publik fick vad de önskade sig och mer därtill – Bohuslän Big Band & Margareta Bengtsson i Lerum

Opera, teater, akrobatik och cirkus blir ett när Orionteatern i Stockholm sätter upp Purcells klassiker Fairy Queen

Sara Runsten Foto Daniel … Läs mer om Opera, teater, akrobatik och cirkus blir ett när Orionteatern i Stockholm sätter upp Purcells klassiker Fairy Queen

Klangrikedom, virtuositet, hisnande samspel och musikaliskt flöde med uppenbar koppling en förförisk kvadrupel – Scott Kinsey Group hos Playhouse

13/11 2026 Valand i Göteborg … Läs mer om Klangrikedom, virtuositet, hisnande samspel och musikaliskt flöde med uppenbar koppling en förförisk kvadrupel – Scott Kinsey Group hos Playhouse

Filmrecension: Bara till jul

Bara till jul Betyg 3 Premiär på Netflix … Läs mer om Filmrecension: Bara till jul

Akustisk punk – Två timmar svensk punkhistoria med skratt, minnen och musik

Betyg: 4/5 Det är något speciellt med … Läs mer om Akustisk punk – Två timmar svensk punkhistoria med skratt, minnen och musik

Originell sättning resulterar i jazzigt finurligt sound – Lina Lövstrand Woodwind Stories feat Per ”Texas” Johansson i Kungsbacka

12/11 2026 Rest. Ester i … Läs mer om Originell sättning resulterar i jazzigt finurligt sound – Lina Lövstrand Woodwind Stories feat Per ”Texas” Johansson i Kungsbacka

Följ oss på Facebook

Här hittar du Kulturbloggen på Facebook.

Kategorier

  • ..
  • Intervju
  • Kulturpolitik
    • Krönikor
  • Litteratur och konst
  • Musik
  • Recension
    • Bokrecension
    • Dans recension
    • Filmrecension
    • Operarecension
    • Recension av TV-serier
    • Skivrecensioner
    • Spel
    • Teaterkritik
  • Scen
    • Dans
    • Film
    • Musikal
    • Opera
    • Teater
    • TV
    • TV-serier
  • Toppnytt

Etiketter

Bok Bokrecension Böcker Dans Debaser Deckare Dokumentär Dramaten ekonomi Filmkritik Filmrecension Göteborg Hårdrock indie Konserter Konst Kultur Kulturhuset stadsteatern Kulturpolitik Medier Musik Musikfestival Musikvideo Opera Politik Popmusik Recension recensioner rock Rockmusik samhälle Scen Scenkonst skivnytt skivrecension Spotify Stockholm Stockholms stadsteater Teater Teaterkritik Teaterrecension tv TV-serie Video Way Out West

Annonser

Shiba - urhunden med stil
Vill du lära dig att tolka med Lenormand? Här hittar du information om kurs.

SPEL KAN SKAPA BEROENDE

casino utan svensk licens Trustly
Är du från Norge och är intresserad av nätcasinon? På Spillsen.com finns det senaste inom norska online casinon, licenser och slots.
För bäst guide till online casino rekommenderas Casivo

För spel: Minimiålder 18 år - Spela ansvarsfullt | https://www.spelpaus.se/ | https://stodlinjen.se/

Footer

Om oss

  • Kontakt
  • Om oss
  • Sajtips – länkar

Copyright © 2026 · Metro Pro on Genesis Framework · WordPress · Logga in