I huvudet på Bo
Betyg 5
Visas på lilla filmfestivalen i Båstad, ordinarie premiär 10 oktober 2025
Regi Jon Asp och Mattias Nohrborg
Bo Widerberg, en kulturpersonlighet lika känd för sin excentriska stil som sitt naturliga och jordnära filmregi, som mötte slutskedet av sitt liv i Båstad och inspirerad av sin internationella framgång på filmfestivalen i Cannes (som denna dokumentär också visades i tidigare i våras, då i klassikersegmentet) startade Lilla filmfestivalen i Båstad i 1996 som blev lite av hans svanesång inte bara i filmen men också för filmen och för det lilla samhälle han verkade i såväl privat som professionellt. Utanför, i Hovs hallar, besökte han nämligen både som familjefar och som filmare – precis som Ingmar Bergman gjort. Och som svensk filmare under Bergmans storhetstid blev han självfallet jämförd av såväl press som bransch – vilket såklart speglas i denna djupt personliga verk som inte viker för att prata om såväl hans filmskapande som, för att låna ett begrepp av Bergman, hans inre dämoner – inte bara som en excentriker utan även som en deprimerad och manisk människa som hade svårt att nå det personliga utanför det egna filmskapandet. Det är heller ingen enkom glorifierande film som bara försöker skönmåla sin karaktär utan negativa aspekter som otrohetsaffärer, hämndbegär på sina ex och andra romantiska intressen.
Från den tidigare ungdomen, där Bo fick en skrivmaskin av en släkting som han nästan helt besatt skrev på, och den inledande karriären som författare och resorna till Paris där han fick upp ögonen för inte bara naturligt fångande i sitt skrivande utan också i franska nya vågens nya ögon och sätt att filma på så när han kom hem visste han exakt hur han ville göra film på. Han kom att inspireras – och sedermera inspirera en helt ny generation filmare – av de handhållna kamerorna och det nära sättet att fånga så att säga verkliga människors vardag. Allt detta och mycket mer tog han med sig hem och skapade en motrörelse till Bergmans mer psykologiskt poetiskt svävande gestaltning för att istället fokusera på arbetande svenskar och deras kamper. Han visade hur allting var och låg till och försökte aldrig linda in sina budskap eller gestaltningar till att verka vara någonting annat än de faktiskt är. Istället var han som besatt att fånga ”liv till varje pris”. Och inte bara kunde han mitt i en repetition bestämma sig för att börja filma skarpt för att han såg ”någon gnista tändas” så använde han sig också mycket av oprofessionella och oetablerade skådespelare – grepp som fortfarande är vanligt bland svenska filmskapare som vill komma åt det råa och mer nakna och mindre teatraliskt. Så det går att se hans excentriska skaparstil, tekniska frampushning och jakt på det naturalistiska och väldigt ärliga än idag – kanske än mer än vad Ingmar Bergman faktiskt tycks ha haft. Och att höra Jan Troell (Maria Larssons Eviga Ögonblick, Dom över död man) berätta om sin tid som kameraman för Bo, och flera andra skådespelare och regissörer (Kalle Boman, Lars von Trier, Lisa Langseth, Roy Andersson, Ruben Östlund och Stellan Skarsgård mfl) fyller på med anekdoter, upplevelser och tankar kring hans filmer och stil som regissör är lika värmande som engagerande som intressant.
Men det är inte bara i svensk, och internationell, filmindustri de mest personliga och känslomässiga engagemang filmen lutar sig på; utan i det personliga som romanserna och barnen han skulle komma att skaffa sig. I hur de möttes privat, men också professionellt och mer allmänt. Resorna, arbetet, otroheterna och mycket annat ställde sig i vägen för en vanlig familjerelation så att se hans barn berätta hur de minns honom och hans arbete ger en oerhörd tyngd till denna dokumentär om en filmskapare som lever kvar i dem som både arbetade med honom men också var med honom privat – men också lever kvar i sina filmer och all den inspiration han efterlämnat sig. Det är verkligen, även långt efter hans död, liv till varje pris. Vilket få andra kan närma sig ens.
