• Hoppa till huvudinnehåll
  • Hoppa till det primära sidofältet
  • Hoppa till sidfot

Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Scen

Teaterkritik: De flyktade – finstämt kammarspel med vacker musik som tröst

26 september, 2025 by Pernilla Wiechel


Rysk flicka med puderdosa, 1928 © Lotte Laserstein / Bildupphovsrätt 2025

De flyktade
Av Teater Stella
Scen Judiska museet
Regi, idé och bearbetning Franciska Löfgren
Kostym Malin Alm
Musikansvarig Sofia Berg-Böhm
Medverkande Anna Lyons, Sofia Berg-Böhm
Premiär 25 september 2025

Det är Teater Stella som bjudit in till musikteater i en synnerligen autentisk miljö: Synagogan i Judiska museet på Själagårdsgatan i Gamla stan. Det är första gången lokalen används för teater och temat för kvällen är judiska kvinnors erfarenheter. Synagogan användes mellan åren 1795 och 1870 och i år är det 250 år sedan den första judiska församlingen öppnades i Stockholm.

Att Teater Stella specialitet är lyriska kammarspel med fokus på publiken, känns spännande. I kväll har två texter av tysk-judiska författare vävts samman, varav den ena är Bertolt Brechts Den judiska hustrun. Den andra är Karin Boldemanns Vitblomma, i Eva Gröndahls bearbetning. Brecht text ingår i samlingen Tredje rikets fruktan och elände från 1938 där han skildrar Nazityskland inverkan i människors liv. I texten skildras en hustru som lämnar sin icke-judiska make för att inte vara ett hinder i hans liv och karriär. Texten Vitblomma följer också en judisk kvinnas liv med en icke-judisk man.

Regissören och de två skådespelarna möts här för första gången. Skådespelerskan Anna Lyons har tidigare bland annat arbetat för Riksteatern och Stockholms Stadsteater och har fått extra uppskattning för monologen Bitterfittan vid Uppsala Stadsteater. Sofia Berg-Böhm är närmast i tid känd från samarbetet med Georg Riedel i produktionen Jiddischland – där bland annat sånger för barn framfördes på jiddisch. Skådespelerskan Franciska Löfgren har bland annat arbetat vid Dramaten och i filmproduktioner men är här regissör.

Det är en ändamålsenligt undangömd plats för en synagoga, tänker jag, när jag närmar mig entrén för museet. Inuti, där själva synagogan ligger en våning upp, är det vackert upplyst. Det ljusa trägolvet, pelarna varemellan scenen tar plats – de många förseglade höga fönstren och takhöjden bildar en fin rumslighet. Läktaren där de flesta slår sig ner är bra placerad. Men jag knallar upp till kvinnornas balkong, längst bak nära taket – med tanke på kvällens tema. Viss om att säkerhetsvakten har synat allas väskor känns den lilla skaran besökare lagom stor och harmonisk.

På scenen agerar de två kvinnorna ensamma, men en xylofon som Berg-Böhm främst hanterar ger emellanåt stöd till sånger och utgör musikinslag. Rekvisita i form av en resväska, en päls och några stolar tas in i spelet. Först gestaltas den ena texten, sedan den andra. De mycket vackra sångerna som inflikas, skapar mer stämning än är i centrum. De framförs på mjukaste mest välartikulerade jiddisch. Handlingen tydliggörs i monologer, emellanåt dialoger på svenska.

Det är två ganska välbärgade gifta kvinnors livsberättelser och vittnesmål vi får höra. Första kvinnan (gestaltad av Lyon) har fyra barn, och lever med svärmor och svägerskor – som inte har judiska rötter – i någon slags gemenskap. Kvinnan i den andra berättelsen (gestaltad av Berg- Böhm) lever ensam med sin man som är läkare. Paret har tjänare. I båda familjerna skär raslagarna in från yttervärlden – vilket slår an olika hos familjemedlemmarna. Omvärldens orättvisor och människosyn blir svårare och svårare att mota undan.

En stor behållning av hela föreställningen kommer mot slutet när en avgörande konfrontation verkligen griper tag. Kvinnan ber om ärlighet, uppriktighet. Hon ber sin man se henne i ögonen innan hon ska ge sig av. Men han kan inte, kör ett spel, pratar strunt, pratar bort stunden. Luften blir tjock i teaterlokalen. Här känns vår samtids förhalanden och tystnader igen. En brist på etik och verklig agens ekar in i vår tid.

Föreställningens format skulle lätt kunnat skalas upp och det skickliga skådespeleriet håller för en större publik. Men i den form den ges i synagogan skapas ett extra exklusivt tillfälle för eftertanke. Den är ett fint kammarspel där man får ta del av musikens roll som tröst, och det är inte illa.

Arkiverad under: Recension, Scen, Teater, Teaterkritik, Toppnytt

Filmrecension: Relay – bortom sunt förnuft och god smak

26 september, 2025 by Elis Holmström

Relay
Betyg 1
Svensk biopremiär 26 september 2025
Regi David Mackenzie

Märkligt nog – sett till det chockartat låga betyget ovan, finns det ovanligt mycket goda saker att säga om Relay. Regissören David Mackenzie verkade efter Starred Up och Hell Or High Water på väg att nå ofattbara höjder som en stigande stjärna på filmhimmelen. Sedan följde ett antal ointressanta och bortglömda projekt, som Netflix-filmen Outlaw King och ett par bleka miniserier. Relay hade premiär redan 2024 på Toronto filmfestival förra hösten, men den årslänga väntan bleknar då filmens manuskript påstås ha legat i träda sedan 2019, och ständigt rankats högt på den så kallade Black List, en sorts sammanställning av populära manus som ännu inte fått äran att bli film.

Och nog finns här element som är värda att lyftas. För tillskillnad mot mer traditionella thrillers, som gärna lutar sig på action, vill Mackenzie istället kanalisera Francis Ford Coppolas, aningen förbisedda – men snillrika, Avlyssningen, där spionagets planering och långsamma procedurer blev minst lika spännande som en tickande bomb. I Relay finns samma typ av spänningsmoment där falska dokument, förklädnader och snillrikt logistiskt trixande blir minst lika nervpirrande som biljakter eller skottlossningar. Utöver det har Lily James också skärpt till sig vad gäller sin scennärvaro och bjuder på avsevärt mer pondus och inlevelse än brukligt, något som är av stor betydelse då hennes motspelare Riz Ahmed ofta förblir tyst och endast uttrycker sig med subtil ansiktsmimik gentemot publiken. Ingenting är särskilt extraordinärt men full dugligt – även underhållande, det är svårt att se hur saker och ting kan gå från solitt till fullkomligt haveri.

Men de positiva aspekterna spelar ingen som helst roll då filmen – i sitt slutgiltiga skede får för sig att den stabila uppbyggnaden är inte är vatten värd. Det som sker i den ’’stora finalen’’ går bortom sunt förnuft och god smak. Då verkar Mackenzie tro att det är bättre att vara ökänd än okänd, vad som spelas upp framför den ont anande publiken är en sorts artistisk avrättning där Mackenzie och manusförfattaren Justin Piasecki tvångsmatar sitt alster med cyanidkapslar. Ett dåligt avslut är sällan förödande nog att helt dränera från annars dugliga kvalitéer, men detta kan jämställas med en flygresa där allt går bra fram till landningen då planet störtdyker och möter ett hemskt, hemskt öde. Då spelar det ingen roll att maten och servicen varit av god kvalitet, detta är ett form av självsabotage som lämnar en fullkomligt mållös. Från att bygga sina scener minutiöst och noggrant börjar filmen också kasta sig mellan händelser och skeenden vilket skapar onödig förvirring. Det hela framstår mer och mer ofärdigt, närmast improviserat. Någonstans här blir det förståeligt varför manuskriptet legat undanstoppat och bortglömt i åratal, något – som med tanke på slutresultatet, borde fått fortsätta vara fallet och därmed förskona publikens sinnesfrid. Justin Piaseckis erfarenhet är lika obefintlig som närvaron av positiva superlativ gällande filmens avslutning. Piaseckis stora merit är att ha varit inblandad i författandet av det ’’grandiosa mästerverket’’ The Expendables 4…

Att Piasecki inte är någon arvtagare till Harold Pinter må vara en sak, men att David Mackenzie verkar ha satt på sig skygglappar och hypnotiserat sig själv till att tro att detta kan passera för något annat än en förolämpning av den allmänna intelligensen skapar historiskt huvudbry. För någonstans slutar det vara ett misstag och blir istället till en sorts allmän förnedring för alla inblandade och för publiken där kreatörerna utgår från att de skapar film för lyktstolpar utan kognitiva förmågor.

Relay är närmast historisk för hur en helt funktionell film kan förvandlas till en legendarisk katastrof, allt självförvållat och så pass inkompetent att alla involverade borde tvingas till att att ekonomiskt ersätta alla som tvingas uppleva detta kompletta hån.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen, Toppnytt

Recension av tv-serie: House of Guinness

25 september, 2025 by Rosemari Södergren

House of Guinness
Betyg 3
Premiär på Netflix 25 september 2025
Regi Tom Shankland och Mounia Akl
Skapad av Steven Knight, känd för Peaky Blinders

En fascinerande, lite annorlunda tv-serie om syskonrivalitet och om att växa upp stenrik och en dag behöva ta ansvar. Filmens berättelse startar 1868 då patriarken i familjen Guinness är död och det är begravning. De fyra vuxna barnen bråkar och tjafsar inför begravning och nästa dag, då testamentet ska läsas upp och de får veta vem eller vilka som får ärva rikedomarna och framför allt: vem ska få ärva bryggeriet. Det handlar om den mörka ölet Guinness som redan då hade hunnit bli berömt och gjort familjen Guinness stenrik.

Guinness startade 1759 när Arthur Guinness var 34 år gammal och lyckades få hyra ett gammalt fallfärdigt bryggeri i St. James Gate utanför Dublin för 450 kronor per år. Kontraktet skrevs på 9.000 år. Idag är hans öl känt över hela världen. TV-serien är
ett drama och en påhittat berättelse men den har delvis inspirerats av verkligheten. Patriarken som dött är Sir Benjamin Guinness död som var den tredje sonen till den andre Arthur Guinness och sonson till den första Arthur, som hade köpt St. James’s Gate Brewery år 1759. Han började arbeta med sin far i branschen i sena tonåren, utan att gå på universitetet, och från 1839 tog han ensam kontroll inom familjen. Från 1855, när hans far dog, hade Guinness blivit den rikaste mannen i Irland, efter att ha byggt upp en betydande exporthandel och genom att ständigt utöka sitt bryggeri.

Serien kretsar kring hans fyra vuxna barn: Arthur, Edward, Anne och Ben samt på en grupp Dublinkaraktärer och olika politiska fraktioner som stred om Irlands framtid. Det var en stor konflikt mellan de som ville fortsätta ha en union med Storbritannien och det som ville ha ett fritt Irland. Guinness ägare måste balansera mellan dessa olika viljor och grupperingar.

Serien är engagerande men känns lite konstig i sin helhet då karaktärerna framför allt agerar och talar som om de är från vår tid. Nutidskänslan förstärks av att musiken är modern med en hel del hiphop-influenser.

James Norton har en stor roll vid sidan av de fyra syskonen. James Norton är välkänd för många som följer brittiska tv-serier och han gör ännu en gång en bra roll-insats. För min del är det hans som är seriens största behållning. Jag är inte lika imponerad av de fyra syskonens roller. Tv-serien är bra men inte det mest nödvändiga att ägna tid åt. Det är svårt att riktigt känna engagemang för någon karaktär.

Arkiverad under: Recension, Recension av TV-serier, Scen, Toppnytt, TV-serier Taggad som: House of Guinness, James Norton, Netflix, Recension av tv-serie

Filmrecension: The Great Lillian Hall – det går inte att värja sig

25 september, 2025 by Rosemari Södergren

The Great Lillian Hall
Betyg 4
Svensk biopremiär 26 september 2025
Regi Michael Cristofer

En djupt berörande film om att åldras och om liv och död och demens, att veta att man ska tappa sitt minne och bli alltmer hjälplös. Samtidigt en berättelse om teater, scenkonst och illusioner. Vad är verkligast? Teatern och berättelserna eller våra liv? Vad är viktigast?

Det är inte en film för den som vill underhållas, skratta och glömma livets verkliga innehåll. Det är inte en film för dem som vill blunda för det faktum att vi alla en gång ska lämna detta liv. Det är inte en film för den som vill bli påmind om vad sorg kan vara. Men det är en film om liv och om död och som låter oss fundera på och kanske ta ställning till vad som är allra viktigast.

Huvudpersonen, Lillian Hall ( spelas av Jessica Lange) är en stjärna på Broadways teaterscen. Hennes namn är stort och med henne i en stor roll vet teatern att publiken kommer. Nu repeterar Lillian Hall och övriga ensemblen inför en uppsättning av Körsbärsträdgården, Tjechovs sista verk, som hade premiär i januari 1904, bara ett halvår före hans död. Replikerna ur pjäsen får en extra fördjupning genom det som händer med Lillian Hall. Plötligt är hon inte lika säker på sina repliker. Hon kommer av sig och hennes humör och temperament blir konstigt. Sakta börjar regissör och övrig personal på teatern förstå att något inte är som det ska med Lillian Hall. Men hon själv försöker blunda för vad som händer. Ännu värre är det med hennes närmaste, hennes dotter, barnbarnet och svärsonen. De anhöriga är om möjligt ännu mer förblindade inför vad som håller på att ske.

Det är mycket stark och tankeväckande iscensättning av livet, livets gång och livslögner och sätter igång funderingar kring vad som är allra viktigast i livet och det är också en djupdykning i vad teater och all kultur betyder och kan betyga.

Till stor del är filmen sorglig och tragisk. Det går inte att värja sig, som tittare sugs vi in i Lillian Hall känslor och hur hon försöker lura sig själv och omgivningen. Det är en film som är så långt från ytlig underhållning det går att komma. Den kryper under skinnet och gör mig sorgsen. Så jag är lite splittrad. Jag är tagen av filmen och av flera strålande skådespelarinsatser som Jessica Lange i huvudrollen och Pierce Brosnan som
Ty Maynard. Brosnan gör väl alltid strålande insatser, han är en av de duktigaste brittiska skådespelarna.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen, Toppnytt Taggad som: Demens, Filmkritik, Filmrecension, Pierce Brosnan

Filmrecension: Från din älskade Hilde

24 september, 2025 by Ulf Olsson

Från din älskade Hilde
Betyg 4
Svensk biopremiär 19 september
Regi Andreas Dresden
I rollerna: Liv Lisa Fries som Hilde och Johannes Hegemann som Hans.

Vi befinner oss i Tyskland 1942 mitt under brinnande krig. Hilde som är ute i trädgården och plockar jordgubbar tillsammans med sin mamma hör plötsligt illavarslande ljud från ett antal bilar. Det är Gestapo som gör husrannsakan och hämtar in Hilde till förhör. Hur länge kommer jag att vara borta frågar hon. Det beror på dig svarar mannen från Gestapo. I hissen upp till förhörsrummet frågar förhörsledaren om han får känna på den gravida Hildes mage och berättar samtidigt att hans fru är i tredje månaden. Förhörsledare bjuder också på en av honom medhavd leverkorvsmörgår. Men mitt i denna ”vänlighet” ligger våldet hela tiden på lut. Hilde trängs trots sina försök att spela oskyldig sakta in i ett i ett hörn och tvingas till slut namnge ett antal kamrater som förhörsledare betraktar som hennes medbrottslingar. Hilde hamnar i en fängelsecell och förstår samtidig att alla medlemmarna i hennes motståndsgrupp Röda orkestern har blivit arresterade.

Plötsligt byter filmen tidsperspektiv och går tillbaka till tiden före fängslandet då hon fick kontakt med gruppen och sakta men säkert drogs in i verksamheten. Hon har en kompetens som gruppen saknar. Efter ett tag blir hon förälskad i Hans vars barn hon bär. Filmen växlar hela tiden mellan vad som utspelar sig i fängelset och gruppens liv innan fängslandet. Vi får följa gruppens motståndsverksamhet när de lyssnar på radio Moskva, sänder morsetelegram och springer runt i Berlin nattetid och klistrar upp förbjudna anslag på husfasaderna. Livet vid sidan om består av ett sorglöst camping- och kärleksliv. Även gruppens livsfarliga motståndrörelseverksamhet verkar snarast vara som en lek.

Efter en kort tid i fängelsecellen hamnar Hilde på förlossningsavdelningen där hon föder en pojke som får namnet Hans efter sin pappa. Hon får vara kvar på förlossningsavdelningen en tid för att amma barnet som måste växa till sig under uppsikt. Samtidigt blir hon nästan som ett biträde som stöder andra gravida och nyförlöstare mödrar. Trots att alla gruppmedlemmar som ännu inte är avrättade gruppmedlemmar vet att en rättegång och slutlig dom är vänta är atmosfären ibland närmast lättsamhet.

Filmen bygger på en sann historia om Hilde och Hans Coppi som tillsamman med ytterligare ett femtiotal unga människor bildade en grupp som gjorde motstånd mot nazismen. Det är en gripande berättelse om ungdomlig naivitet, kärlek, inre styrka, mod och kompromisslöst motstånd. Men samtidigt saknar filmen en beskrivning av bakgrunden till gruppens motstånd, på gott och ont. Hur ser den värld ut som gruppen gör motstånd mot, krig, ondska, förföljelse, mänskligt lidande och skräck. Dessutom blir filmen berättelse om gruppens motståndsarbete alltför fragmentariskt, det är som om de främst roade sig med att fika, campa och bada. Det som bär upp filmen är Liv Lisa Fries som spelar Hilde. Hennes nyanserat ansiktsuttryck, kropps- och känslospråk är ett med alla de situationer och stämningar som hon hamnar i. Liv Lisa Fries är helt fantastisk.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen, Toppnytt

  • « Go to Föregående sida
  • Sida 1
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 103
  • Sida 104
  • Sida 105
  • Sida 106
  • Sida 107
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 2141
  • Go to Nästa sida »

Primärt sidofält

Nytt

Filmrecension: Woman and Child – När kärleken möter sorgen – och rättvisan blir en kamp

Woman and Child Betyg 4 Svensk … Läs mer om Filmrecension: Woman and Child – När kärleken möter sorgen – och rättvisan blir en kamp

Teaterkritik: Unna dig en lycklig liten jul- Historien om årets köpfest – humor som finns utifrån satir, ironi och fniss blandat

Foto Peter Fredriksson Unna dig en … Läs mer om Teaterkritik: Unna dig en lycklig liten jul- Historien om årets köpfest – humor som finns utifrån satir, ironi och fniss blandat

Underfundiga visor med lokalfärg inramas av underhållande anekdoter – Axel Sondén och Flyttfåglarna på Göteborgs Stadsteater

v 47 17-20/11 2026 Lunchteatern / … Läs mer om Underfundiga visor med lokalfärg inramas av underhållande anekdoter – Axel Sondén och Flyttfåglarna på Göteborgs Stadsteater

Filmrecension: Wild Horse Nine – lurig, klurig, tankeväckande med en fantastisk John Malkovich

Wild Horse Nine Betyg 4 Premiär 20 … Läs mer om Filmrecension: Wild Horse Nine – lurig, klurig, tankeväckande med en fantastisk John Malkovich

Filmrecension: The Hunger Games: Sunrise on the Reaping

The Hunger Games: Sunrise on the … Läs mer om Filmrecension: The Hunger Games: Sunrise on the Reaping

Sten Ljunggren spelar Owe Gustafsons alter ego

Herr O, urpremiär 27 november 2026 på … Läs mer om Sten Ljunggren spelar Owe Gustafsons alter ego

Mogen publik fick vad de önskade sig och mer därtill – Bohuslän Big Band & Margareta Bengtsson i Lerum

14/11 2026 Dergårdsteatern i … Läs mer om Mogen publik fick vad de önskade sig och mer därtill – Bohuslän Big Band & Margareta Bengtsson i Lerum

Opera, teater, akrobatik och cirkus blir ett när Orionteatern i Stockholm sätter upp Purcells klassiker Fairy Queen

Sara Runsten Foto Daniel … Läs mer om Opera, teater, akrobatik och cirkus blir ett när Orionteatern i Stockholm sätter upp Purcells klassiker Fairy Queen

Klangrikedom, virtuositet, hisnande samspel och musikaliskt flöde med uppenbar koppling en förförisk kvadrupel – Scott Kinsey Group hos Playhouse

13/11 2026 Valand i Göteborg … Läs mer om Klangrikedom, virtuositet, hisnande samspel och musikaliskt flöde med uppenbar koppling en förförisk kvadrupel – Scott Kinsey Group hos Playhouse

Filmrecension: Bara till jul

Bara till jul Betyg 3 Premiär på Netflix … Läs mer om Filmrecension: Bara till jul

Akustisk punk – Två timmar svensk punkhistoria med skratt, minnen och musik

Betyg: 4/5 Det är något speciellt med … Läs mer om Akustisk punk – Två timmar svensk punkhistoria med skratt, minnen och musik

Originell sättning resulterar i jazzigt finurligt sound – Lina Lövstrand Woodwind Stories feat Per ”Texas” Johansson i Kungsbacka

12/11 2026 Rest. Ester i … Läs mer om Originell sättning resulterar i jazzigt finurligt sound – Lina Lövstrand Woodwind Stories feat Per ”Texas” Johansson i Kungsbacka

Följ oss på Facebook

Här hittar du Kulturbloggen på Facebook.

Kategorier

  • ..
  • Intervju
  • Kulturpolitik
    • Krönikor
  • Litteratur och konst
  • Musik
  • Recension
    • Bokrecension
    • Dans recension
    • Filmrecension
    • Operarecension
    • Recension av TV-serier
    • Skivrecensioner
    • Spel
    • Teaterkritik
  • Scen
    • Dans
    • Film
    • Musikal
    • Opera
    • Teater
    • TV
    • TV-serier
  • Toppnytt

Etiketter

Bok Bokrecension Böcker Dans Debaser Deckare Dokumentär Dramaten ekonomi Filmkritik Filmrecension Göteborg Hårdrock indie Konserter Konst Kultur Kulturhuset stadsteatern Kulturpolitik Medier Musik Musikfestival Musikvideo Opera Politik Popmusik Recension recensioner rock Rockmusik samhälle Scen Scenkonst skivnytt skivrecension Spotify Stockholm Stockholms stadsteater Teater Teaterkritik Teaterrecension tv TV-serie Video Way Out West

Annonser

Shiba - urhunden med stil
Vill du lära dig att tolka med Lenormand? Här hittar du information om kurs.

SPEL KAN SKAPA BEROENDE

casino utan svensk licens Trustly
Är du från Norge och är intresserad av nätcasinon? På Spillsen.com finns det senaste inom norska online casinon, licenser och slots.
För bäst guide till online casino rekommenderas Casivo

För spel: Minimiålder 18 år - Spela ansvarsfullt | https://www.spelpaus.se/ | https://stodlinjen.se/

Footer

Om oss

  • Kontakt
  • Om oss
  • Sajtips – länkar

Copyright © 2026 · Metro Pro on Genesis Framework · WordPress · Logga in