Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Scen

Musikalen Legally Blonde – höstens stora lyckopiller, vilken energi, vilken scenglädje

by

Legally Blonde - The Musical
Foto Oscar Törnell

Legally Blonde – The Musical
Manus Heather Hach
Text och musik Laurence O´Keefe och Nell Benjamin
Regi Mattias Palm
Svensk dialog Malin Hasselquist, Adam Cronstedt, Pelle Wängborg Baker
Alina Granehag – Regiassistent
Adrienne Åbjörn – Koreografi
Stefan Wåhlberg – Kostym
Thomas Sjöstedt – Scenografi/rekvisita
Ditte Edin – Scenografi/rekvisita
Moa Thelander – Rekvisita
Hanna Magnusson – Mask/peruk
Nils Fhors – Makeup-artist
Tomas Caris Andersson – Lju
Premiär på Södra Teatern, Stockholm 15 oktober 2026

Wow. Vilken energi, vilken scenglädje. Det var länge sedan en uppsättning gjorde att jag studsade hem av positiv energi. Filmen Legally Blonde som kom 2001 har ett starkt budskap om att alla duger. Som musikal på Södra Teatern är det höstens stora lyckopiller som ger massor av god, stark, positiv energi.

Musikalen baseras på romanen av Amanda Brown och filmen från Metro-Goldwyn-Mayer. Filmen kan ses som genombrottsfilmen för Reese Witherspoon. I centrum för handlingen står den unga collegestudenten Elle Woods (spelas i filmen av Reese Witherspoon) som är rätt bortskämd med välbärgade föräldrar och hon ser mycket bra ut och har höga betyg i ämnen som ”mode” och liknande. Hon har råd att ägna sig åt skönhetsvård och hennes föräldrar tycker om att skämma bort henne. Hon är förälskad i sin pojkvän Warner och när han istället för att fria till henne gör slut blir hon först deprimerad. Warner förklarar att Elle ser bra ut men är inte tillräckligt smart och hon satsar inte på framtiden på rätt sätt. Hans föräldrar förväntar sig att han ska studera juridik på Harvard och ha en flickvän som också satsar på en rejäl utbildning. Efter ett tag bestämmer sig fElle ör att hon också ska studera på Harvard och hon satsar stenhårt för att få de rätta betygen och få ihop en CV och allt som behövs.

Elle lyckas komma in på Harvard. Men att vara på Harvard är inte så kul som hon hade tänkt sig. Hon mötas av fördomar för att hon är mån om att sminka sig och sköta sin kropp och många ser ner på henne eftersom hon gärna bär rosa kläder istället för det grå eller svarta kostymerna som juristerna föredrar. Den som sett filmen eller sett någon version av musikalen vet att Elle med sin envishet och hjälp av några nyfunna vänner lär sig att det som många menar är hennes svagheter kan vara en styrka hon har. Det är en berättelse om att acceptera sig själv och ha rätt att kräva respekt för att man är den man är – och en berättelse om att det går att påverka omgivningen.

Filmen blev en musikal som spelades in 2007 och en annan version 2017. Berättelsen passar bra som musikal. Ett tydligt tecken på det är att film nummer 2 inte fick så positivt mottagande, den har betyg 4,8 på IDMB, medan båda musikalfilmerna har betydligt högre betyg, 8,3 och 7,9. Berättelsen förvaltas imponerande väl av regissör och övriga team bakom den svenska uppsättningen.

Elle Woods i denna svenska uppsättning spelas av duktiga Lovisa Lekfalk som tidigare bland annat medverkat i Jesus Christ Superstar, Evita, Cabaret, Babblarna på scen och Häxorna i Eastwick. Det är ett stort gäng unga musikalartister vid hennes sida som är samspelta och duktiga. Simon Rubin som Emmett Forrest och Axel Näslund som Wanter och Isabel Rautamo som Warners nya fästmö är alla imponerande. Cecilia Fagerström är helt underbar som Paulette. Listan av duktiga musikalartister som medverkar är lång och de får alla mina stående ovationer.

Det märktes att många i publiken sett filmen och visste vad som skulle hända. Många applåderade vi flera tillfällen då en ny karaktär dök upp eller de visste att särskilt scen var på väg att spelas upp. Det är inte en musikal som lockar för att man vill veta hur den slutar. Det är en musikal och en berättelse att njuta av och vara lycklig en stund.

Arrangören skriver om föreställningen i ett pressmeddelande:
Föreställningen bjuder på medryckande låtar, färgsprakande dansnummer och en rad oförglömliga karaktärer som både roar och berör. Välkommen till en musikal som får publiken att skratta högt, sjunga med och inspireras av kraften i att våga tro på sig själv – oavsett vad omvärlden förväntar sig!
Det är vad denna berättelse och denna uppsättning förmedlar. Jag håller med om beskrivningen och blev inte besviken. Det var roligt, humoristiskt och det var färgsprakande, med stort fokus på rosa förstås – och massor av bra dansnummer, medryckande musik och duktiga musikalartister. En uppsättning som värmer hjärtat.

Filmrecension: Whalefall – imponerande sceniska lösningar för att skildra det slemmiga klaustrofiska i valens mage

by

Whalefall

Whalefall
Betyg 3
Svensk biopremiär 16 oktober 2026
Regi Brian Duffield

Det regnar Halloween-filmer just nu, känns det som. Vartenda filmbolag med självaktning släpper någon form av skräckmarkerat film inför Halloween. Denna film som till största delen utspelas i magen på en val kan väl sorteras in under skräcktemat. Delvis i alla fall. En ung man hamnar i en mage i en val och har bara en timme på sig att ta sig ut innan syret tar slut. Det är spännande men också förutsägbart. Den första kvarten av filmen undrade jag hur jag skulle stå ut att se hela filmen och jag var beredd att ge riktigt lågt betyg. Men det vände och blev mycket bättre, så de var värt att se hela filmen, även om den handlingsmässigt inte sticker ut.

Austin Abrams spelar Jay Gardiner som är en ung man som förlorat sin pappa (spelas av Josh Brolin). Pappan var expert på valar och på djupdykning och var en riktig match-man som inte kunde acceptera att sonen inte ville gå i hans fotspår. En förtyckande mansgris till pappa som dör och en son som inte ens vill besöka sin pappas gravsten är ett ofta förekommande tema i både litteratur och film.

Pappan har en gravsten, men inte en grav. Han tog livet av sig ute till sjöss: band ett tungt sänke runt sig och hoppade ner i djupt vatten. Jay har svårt att hantera sin sorg eftersom han hade en knepig och jobbig relation till sin krävande pappa men bestämmer sig plötsligt att ge sig ut och dyka för att hitta pappans kvarlevor och ta hem dem.

Jay smyger iväg från sin mamma och två systrar och han smyger iväg ut till sjön för att inte bli sedd av de vakter som samlats på stranden och i vattnet för att det synts till bland annat späckhuggare. Det går inte så bra för Jay. Han blir uppslukad av en val, av en kaskelot. Instängd i valens inre har han bara syre för en timme. Nittio procent av filmen, skulle jag tro utspelas i valens mage. Medan Jay försöker hitta något sätt att ta sig ut ur valens inre upplever han minnen av sin pappa. Jay minns olika situationer då han tillbringat tid med sin pappa. Ofta är det minnen av hur dominant pappan var och hur svårt pappan haft att acceptera att Jay inte är likadan, men en del minnen är lite mer positiva och ger Jay råd hur han ska kunna ta sig ut ur valmagen. Den blir en mental resa för Jay samtidigt, att konfrontera minnena av sin pappa och lära sig acceptera det som varit och på något sätt ändå se de bra sidorna som också fanns hos pappan.

Filmen bygger på en bok av Daniel Kraus som skrivit manus tillsammans med filmens regissör Brian Duffield. En av filmens intressanta delar är att vi får lära oss en hel del om valar.

Ett plus är också att de många scenerna inne i valens mage inte är skapade digitalt. På en video på Youtube berättas om inspelningen:
Inspelningen av de intensiva scenerna inuti kaskelotens mage i överlevnadsthriillern Whalefall gjordes nästan helt med praktiska effekter och fysiska kulisser i stället för digitala CGI-miljöer.
Regissören Brian Duffield och hans produktionsteam använde flera unika metoder för att skapa den klaustrofobiska och slemmiga miljön.
Produktionsdesignern Ramsey Avery och hans team byggde upp en fysisk replika av en valmage på en studio i Los Angeles. Eftersom en kaskelots hjärta sitter precis bredvid magsäcken konstruerades kulissen så att den fysiskt rörde sig och reagerade i takt med ett bultande hjärtslag. Detta gjordes för att ge skådespelaren Austin Abrams (som spelar dykaren Jay) en så realistisk och obehaglig miljö som möjligt att agera i.

Mer om tekniken bakom inspelningen i valens mage kan du läsa här:
Magsäcken fylldes regelbundet med vatten för att simulera valens organiska vätskor. Det skapade dock stora utmaningar för filmteamet: när vattnet dränerades under nätterna förändrade hela kulissen form på grund av materialets flexibilitet. Detta gjorde att teamets förplanerade storyboards och kameravinklar blev helt oanvändbara, och de fick improvisera scenerna dag för dag.
De digitala visuella effekterna, som hanterades av välkända Industrial Light & Magic (ILM), användes primärt för att färdigställa detaljer, ljussättning under vatten samt för scenerna utanför valen i det öppna havet.

Filmens styrkor är Austin Abrams som spelar Jay mycket bra och att scenerna i valens mage till stor del inte var datoranimerad. Berättelsen är spännande och intressant men ändå inte särskilt överraskande och temat son som ska bearbeta sin pappas machokultur finns det många versioner av redan.

Filmrecension: Min kära – hade kanske blivit bättre på en teaterscen?

by

Min kära

Min kära
Betyg 3
Svensk biopremiär 16 oktober 2026
Regi Erik Poppe
Manus Jon Fosse

Vad är kärlek? En existentiell betraktelse av Jon Fosse som regisserats av Erik Poppe. Allt jag sett eller läst som är skapat av Nobelpristagaren Jon Fosse har alltid en djup och är ofta en text som låter oss brottas med de existentiella frågorna. Denna film undersöker kärlekens väsen och visar mellan raderna att kärlek inte gror där den blir inlåst – och den visar att kärlek till ett barn kan vara mycket starkare och mer glädjefylld än en relation till en partner, fru eller make.

I filmen får vi följa en trasig relation som i stort sett enbart bygger på fysisk attraktion och sex och där de två, mannen och kvinnan, inte kan prata om något. De kan inte kan kommunicera med varandra. Asle är gitarrist och sångare i ett band som har en spelning i en pub längs norska kusten. Den unga kvinnan Gerd blir dragen till honom och hon stöter målmedvetet på honom men utan att någonsin egentligen försöka se vem Asle är. De blir ett par men delar mest sex, deras relation bygger till största delen på fysiskt samliv.

Gerd har sin bild av hurdan hennes man ska vara – hon ser inte, förstår inte alls att Asle inte är sådan som hon har en föreställning om hur hennes man ska vara, Asle svarar inte upp på hennes illusion om hur ett förhållande ska vara. De får en son och för en tid tycks förhållandet ändå vara något så när lyckligt. Men Asle som inte längre spelar med bandet är sjöman och hans måste iväg på längre arbetsresor till havs medan Gerd är kvar i byn ensam med barnet.

Handlingen utspelas under 1990-talet och då fanns inga mobiltelefoner och inga sociala medier. Jag funderar på hur berättelsen hade blivit om den utspelats i vår tid. Hade Asle och Gerd hållit kontakt med varandra via sociala medier och videosamtal? Hade de kunnat kommunicera bättre med varandra då? Å andra sidan är de så olika och vill så olika saker. När Gerd ger upp förhållandet och hittar en man som vill leva det liv i byn som hon vill leva berättar hon inte ens för Asle var de bor. Gerd har inte en tanke på att Asle ska ha rätt att träffa sin son.
Förmodligen har inställningen till pappors rätt att träffa sina barn förändrats sedan den tiden också.

Filmen har många bilder på havet. Det blir som att havet med sina vågor blir ytterligare en karaktär i berättelsen som talar till någon djupare inom oss. Fotot är fantastiskt och tillför mycket till känslan i filmen. Regissören har förvaltat Jon Fosses språk och berättelse bra. Inget sägs rent ut. Det mesta sägs under ytan. De två skådespelarna Leo Magnus de la Nuez som Asle och Kristi-Helene Giæver Engeberg som Gerd är mycket trovärdiga i sina roller.

Berättelsen är stark men också krävande att ta till sig. Det är sorgligt att se hur människor trampar med med sina livslögner, där de inte kan se den andre. Det är en berörande film om människors ensamhet och oförmåga att nå varandra – men samtidigt har jag sett detta framställas i texter av Jon Fosse bättre både på teaterscen och i litteratur. Kanske denna berättelse hade blivit ännu bättre på en teaterscen?

Filmrecension: Palestina 36 – en skarp skildring av hur våld alltid föder mer våld

by

Palestina 36

Palestina 36
Betyg 4
Svensk biopremiär 16 oktober 2026
Manus och regi Annemarie Jacir

Denna film träffar rakt in i hjärtat och känns djupt in i magen och skildrar hur omöjligt det är att bygga fred med våld. Händelserna utspelar under 1936 då och Palestina lyder under brittiskt kolonialstyre.

Redan före andra världskriget och Nazi-Tysklands fruktansvärda försök att utrota det judiska folket var judar runt om i världen förföljda. Storbritannien hade ansvar för att låta judar bosätta sig i delar av Palestina. Den paldestinska befolkning som bodde där då mötte judarna och britterna med strejker, våld och attacker som i sin tur fick britterna att sätta hårt mot hårt. Både sidor styrdes av rädsla och hat.

Vi får framför allt följa några olika palestinier. Lite ytligare får vi följa några britter, men däremot lyser skildringen av judiska personer med sin frånvaro. Det känner jag egentligen är ett minus för filmen men filmens många övriga kvalitéer väger tungt nog för ett högt betyg.

Em av palestinierna vi får följa är bondesonen Yusuf som drömmer om en friare framtid, men slits mellan sin hemby och stadslivet i Jerusalem. I staden har han kontakter med journalister bland annat med hemma i byn kräver hans konservativa far att han ska vara hemma och ta hand om faddern och lillebrodern.

Många palestinska bönder protesterar och gör uppror mot att mark tas från dem och ges till judar. I ett scen får vi se hur några brittiska administratörer vill förmå palestinierna att visa de kontrakt de har från markägarna men då sådant aldrig skötts särskilt noga vägrar de palestinska bönderna och därmed har de ingen rätt att kräva marken. Dessutom har många inte betalat sitt arrende. Men det spelar ingen roll, upproret växer bland palestinierna. Och ju mer våld de palestinska rebellerna tar till desto hårdare blir de bemötta av de brittiska soldaterna. Det är fruktansvärt att se hur våld föder mer våld och hur det accelererar. Denna dramatiska berättelse visar oförsonlighet från alla sidor.

Palestinierna i sin tur är egentligen också splittrade inom sig. Det fanns en rik överklass bland dem som också är emot det brittiska styret men som ändå kan umgås med britterna och som inte blir utsatta för det härskande brittiska soldaternas våld.

En stark nationalism skildras hos palestinierna. En mormor uppmanar sitt barnbarn att
Det är nationalism som knappt får uttryckas i svenska förhållanden. Det gör att denna film kan ses med många ögon och tolkas på många sätt. Det är en stor styrka i filmen då väldigt många skildringar idag om Palestina-frågan ofta tar ensidig ställning till en sida. Konflikten är djupare än så och kan också följas flera tusen år tillbaka, även om den aspekten inte tas upp i denna film.

I pressmeddelandet för filmen står:
Det palestinska folkets uppror mot britternas kolonialstyre är ett avgörande men ofta bortglömt kapitel i Palestinas historia. Filmen hyllades med stående ovationer vid premiären på filmfestivalen i Toronto.

Denna mycket skickligt berättade film ger en grund att något förstå dagens komplicerade situation. Välgjort och öppnar för många sätt att se historien. Och en tydlig berättelse om att våld alltid föder mer våld.

Tove Janssons kärlek till musiken skildras i konsertföreställning

by

Tove Janssons kärlek till musiken skildras i konsertföreställning
Emma Klingenberg i ”Tove Jansson och musiken”. Premiär 6 februari på Kulturhuset Stadsteatern. Foto: Carl Thorborg

Konsertföreställning om Tove Janssons kärlek till musiken har urpremiär på Kulturhuset Stadsteatern i Stockholm. Ett pressmeddelande berättar:

Den finlandssvenska skådespelaren och sångaren Emma Klingenberg tar med publiken på en musikalisk färd genom Tove Janssons liv från barndomens stimmiga fester till den fria horisonten som vandrar runt hennes ö Klovharun i Finland. ”Tove Jansson och musiken” har urpremiär 6 februari 2027 på Kulturhuset Stadsteatern.
– Kom och låt dig överraskas. Det blir djärvt, underfundigt och färgrikt, säger Emma Klingenberg.
Allt började för åtta år sedan. Emma Klingenberg letade efter noter till en konsert med Tove Janssons visor och kom över en av hennes privata anteckningsböcker som till hennes överraskning var full av obekanta vistexter.

Det blev startskottet till en flera år lång forskande skattjakt, en färd genom arkiv, källare och inte minst Tove Janssons ateljé. Fynden var ibland häpnadsväckande. En musiksamling på tusen c-kassetter och flera hundra LP-skivor. För att inte tala om den hejdlösa Stora Mymmelsången som Tove skrev på femtiotalet som en hyllning till alla små spöken dvs. homosexuella.

– Jag samlade mina fynd och berättade om dem i min bok ”Detta är min målarsång – Tove Jansson och musiken” (2025). Nu blåser vi liv i bokens vistexter och ljudlandskap – och det tillsammans med den mångsidiga musikertrion bestående av Matilda Bådagård, Fredrik Myhr, och Pär-Ola Landin. Dessutom får vi höra glimtar ur hennes och livspartnern Tuulikki ”Tooti” Pietiläs gemensamma kassettsamling, säger Emma Klingenberg.