Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Recension

Filmrecension: Leva lite – om en rörig tågluff genom Europa

by

Leva lite
Betyg 3
Svensk biopremiär 7 februari 2025
Regi Fanny Ovesen

En roadmovie med två tjugoåriga tjejer som tågluffar i Europa och resan blir precis så rörig som livet är och så rörig är filmen. Det är kul att följa deras röriga liv och förvirrade relationer. Filmskaparen har valt att låta handlingen delvis berättas hoppigt och trassligt, så det ibland är svårt att veta var de är och om det är deras minnen vi ses eller själva handlingen. Det är som att filmen symboliskt stryker under röran genom att delvis berätta på ett rörigt sätt.

Tonåringars röriga liv och en rörig resa i en rörig film – för unga blir det säkert delvis ett igenkännande att se tjejernas trassel i livet och för oss som inte längre befinner oss i tjugo-årsåldern sätter filmen igång många minnen från ens egna upplevelser i den åldern. Därmed inte sagt att trettioåringar eller femtioåringar inte kan ha röriga liv.

Vänskap är ett av filmens teman. Laura och Alex är två unga kvinnor som har varit vänner länge och har ett starkt band mellan varandra. De har planerat sin resa i två år. De ska tågluffa och bo hos människor som de fått kontakt med genom så kallad Couchsurfing. Det är en app där det går att få bo hos människor runt om i världen, ofta gratis. Första stoppet är Warszawa. Ganska snart efter att de kommit fram lyckas Alex få kontakt med en ung man som lovar att ta med dem ut nästa kväll på bra klubbar.

Alex och Laura är ganska olika. Alex är singel och har ofta sex med olika killar medan Laura har pojkvän, Elias. Laura saknar Elias men samtidigt tycker hon det är kul att få resa med sin väninna. Laura får ofta höra att hon är flickväns-material. När de kommit fram till Warszawa pratar Laura med Elias i telefon. Elias berättar då att han ordnat så han kan möta upp dem på deras nästa stopp, i Prag. Han kan vara med dem där någon dag.

Alex blir sur när Laura berättar att Elias ska komma till Prag. Hon menar att Elias borde låta de två väninnorna få ha sin resa i fred. Laura påpekar att Elias bara ska vara med dem någon dag i Prag, sedan ska han hem till Sverige igen och jobba.

I Warszawa går de på klubb tillsammans med den unga mannen de mötte första dagen. Han tar med några av sina kompisar också. Det blir mycket alkohol, många shots och Laura blir aspackad. Nästa morgon vaknar hon upp hos en kille utan att minnas vad som hänt. Hon är naken och kan se en använd kondom på golvet, så hon anar att de haft sex. Hon smiter iväg till rummet där hon bor med Alex, som inte kommit hem efter festen ännu. Många jobbiga känslor och tankar far runt i Laura. Hon berättar för Alex att hon haft sex med en ung man men att hon inte minns hur det gick till. Alex tycker inte att Laura behöver berätta det för Elias när de möter honom i Prag. Det var fylle-sex som inte betyder något, menar Alex. Laura mår dåligt av det och samvetet bullrar. Filmen sätter fingret på frågor om hur viktig sanning är och om hur viktig trohet är och diskuterar kring vad sex betyder i ett förhållande.

En av filmens behållningar är samtalen om sex som Laura och Alex har och ibland är fler unga kvinnor med i dessa samtal. Kärlek och sex kan vara trassligt och hur ska en kvinna kunna se till att hon också får orgasm, hur pratar hon med pojkvän eller den hon har sex med om hur hon vill ha det.

Det är en engagerande film om vänskap och relationer och om att vara tjugo år och på äventyr i Europa.

Filmrecension: Biru Unjárga – hjärtevärmande, komisk filmpärla

by

Biru Unjárga
Betyg 4
Svensk biopremiär 7 februari 2025 och smygpremiärer på samiska nationaldagen 6 februari
Regi Egil Pedersen

Den bästa och mysigaste coming-to-age-film jag sett på länge. Huvudpersonen är 15-åriga Elvira och även om en filmens främsta målgrupp torde vara barn från tioårs-åldern och tonåringar så är det en film vuxna har lika stor glädje av. Den är varm och rolig och det går att känna igen sig i många karaktärer, på olika sätt. En mänsklig film. Jag satt som klistrad framför filmen.

Elvira bor i Unjárga, en liten samisk ny i Norge. Naturen är vacker där med stora vidder. Men för Elvira känns platsen instängd. Hon bor med sin mamma som nyligen kommit ut som lesbisk. Mammans flickvän Rita håller på att flytta in hos dem. Elvira har inga problem med att mamman är lesbisk fast att flickvännen ska bo hos dem är hon inte så förtjust i.

Elvira vet inte vem hennes pappa är. Hennes mamma säger att Elvira blev till genom en konstgjord befruktning på en infertilitets-klinik i Köpenhamn, i Danmark. Elvira ser det som något mycket positivt. Det betyder att hon inte är hundra procent samisk utan hälften dansk. Det ger henne hopp om att en dags kunna ge sig iväg från byn och flytta till Danmark. Elvira är inte alls förtjust i det samiska. Hon tycker det samiska livet är instängt och gammaldags.

I sina tankar och drömmar umgås Elvira med sin danska pappa. Hon har bestämt sig för att skådespelaren Nikolaj Coster-Waldau som slog igenom internationellt i rollen som Jaime Lannister i Game of Thrones. Vi får se scener där hon möter och pratar med sin pappa Nikolaj Coster-Waldau, i sin fantasi. Egentligen förstår hon ju att han inte är hennes pappa men det henne hopp och glädje att låtsas för sig själv.

Sarah Olaussen Eira som spelar Elvira är en pärla. Hon är enastående bra i rollen och jag tror vi kommer att få se henne framöver i fler filmer och tv-serier. Hon är en stor talang. Ett annat plus i filmen är förstås Nikolaj Coster-Waldau som gör en rolig roll som hennes fantastiskt perfekta dröm-pappa.

Men verkligheten bankar på ibland och gör att drömmar kan krackelera. En dag, strax före Elviras födelsedag, dyker en samisk man upp. Han smäller upp ett tält 150 meter från deras hus och påstår att han är hennes pappa. Inte nog med att Elvira vill ha kvar sin fantasi-pappa så betyder ju den tältande pappan att Elvira inte är hälften dansk.

Ovanpå trasslet hemma har Elvira det krångligt i skolan. En av skolkamraterna, Margrethe, har vunnit skolans gunst och är en favorit. Margrethe är influencer med många följare och hon lägger sig i Elviras situation på ett utnyttjande och påträngande sätt. Det blir bara för mycket för Elvira där allt hon gör ska lyftas upp och förvridas i Margrethes videoklipp.

Filmen går upp på biografer i februari, den månad då skolor runt om i landet har februarilov. Ett tips inför lovet är: se denna film för sin varma berättelse som är både komisk och hjärteknipande med vackra naturvyer och en berättelse där vi kan känna igen mycket av det mänskliga.

Teaterkritik: Pappa Pellerins dotter – omsorgsfull helhet, lagom doser spänning och fint barnperspektiv

by


Foto Christopher Backholm

Pappa Pellerins dotter
Av Maria Gripe
Bearbetning och regi Sara Giese
Scenografi Johan Engberg
Ljus Martha Khomenko
Musik/Ljud: Stefan Johansson
Kostym Elin Hallberg
Mask Anna Olofson
Koreografi Tove Sahlin
Dramaturg Marie Persson Hedenius
I rollerna Beri Gerwise, Emelie Florén, Emma Mehonic, Tove Sahlin, Ana Stanišić
Familjeföreställning från åtta år
Premiär på Orionteatern 1 februari 2025 (sedd dagen efter premiären)

Maria Gripe skrev boken om Loella 1963, där ett tema var hur en faderlös flickas starka identitet som skogsflicka utmanades i mötet med staden. Boken blev också TV-serie i Sverige som visades 1974. Flera verk av Maria Gripe rörde sig kring (natur)mystik, gränsland och fantasivärldar, såsom Glasblåsarens barn och Tordyveln Flyger i skymningen.

Handlingen i Pappa Pellerins dotter följer i korthet Loella – också kallad Lopp-Loella – som bor ensam i en liten stuga i skogen med två små tvillingbröder. Mamman arbetar på sjön i långa perioder och pappan vet Loella ingenting om. Ändå har hon det ganska bra i skogen. Där finns också tant Adina, och skogsmannen Fredrik som hjälper henne. Framför huset står en fågelskrämma som Loella kallar Pappa Pellerin. Han fungerar även som ett skydd mot ovälkomna besökare men också som en slags brevlåda. Fågelskrämman blir också något Loella väver sina fantasier kring – och önskningar om – den okända pappan. En dag sker det dramatiska att mamman väljer att inte komma hem alls. Hon ska arbeta en tid i Amerika. Loella får lämna sitt välbekanta liv i skogen och förs till ett barnhem i den stora främmande staden. Otryggheten gör att fantasierna – och särskilt de om pappan – blir allt starkare och viktigare för Loella. Med sig har hon tant Adinas ord som säger att ”det finns en mening med allt”. Med tiden får hon nya vänner i staden, men Loella slutar aldrig att söka efter sin far.


I Gieses regi kryddas berättelsen med spänning i precis lagom doser för en ung publik. Skogsflickan Loella framstår i Gerwises gestalt som en trovärdigt kavat flicka, smått människoskygg, men utrustad med en stark tillförsikt att klara sig själv i världen. En särskild eloge vill jag ge alla medverkande för ett underbart artikulerat kroppsspråk som tas om hand i Sahlins – för lokalen så väl anpassade och tydliga – koreografi. Sammantaget är det en njutning att uppleva hur Orionteaterns stora sal med sin dynamik och resonans bjuds på till fullo.

Det börjar med att vi leds in i lokalen av fjärran fågelljud. Väl på plats ser vi ut över lilla realistiska stugan i skogen högt uppe på en kulle i bakre delen av scengolvet. Fågelskrämman med hatt står strax nedanför. Engbergs höga träskärmar – vissa på hjul – som liknar byggställningar ger värme till scenrummet. De får en estetisk roll men även ett smart praktiskt syfte. De många scener som sedan följer bygger genialiskt på mimteater. Särskilt bra är bilscenen där handhållna ficklampor är billyktor och ljud ger karosskrammel till klungan av resenärer. Pedagogiskt målar Johansson med verkliga ljud. Härligt samverkar också allt i scenen då flickorna handlar glass i affären hos underbart agerande Sahlin. Fyndigt utförda rörelser – men även ljud från kassaapparaters olika plingande – gör allt så levande. Dynamisk blir också kvällsscenen i hamnen – som utspelas både på en högre våning i lokalen – men avslutas med en pytteliten radiostyrd bil. Ljud kommer framifrån men också bakom publiken. Det blir svindlande för sinnena. Alldeles lagom trollbinds den unga publiken och mycket upplevs ur huvudpersonens perspektiv.

I minnet stannar den riviga lite äldre och stadsvana barnhemssysterns karaktär som är så väl fångad. Men även det komiska minspelet hos Loellas mammas väninna – som de små brorsorna bor hos – när Loella knackar på. Lärarinnans trovärdiga välvilja – och hur hon ser Loellas situation – kryper också in under skinnet. De medverkande har flera roller, och det är endast Gerwise som förblir Loella föreställningen igenom. Föräldrar som själva vuxit upp på 60-talet, kommer också notera extra Hallbergs tidstrogna klänningar i glada färger. Tillsammans med frimärkshobbyn o andra tidsmarkörer kan föreställningen skapa samtal med barn: Hur var det på mammas tid?
Jag hoppas att många barn får uppleva Loellas resa i Orionteaterns omsorgsfullt bearbetade uppsättning. Och visst värmer och berör den även vuxna – särskilt sällskapet som det inkända barnperspektivet ger.

Teaterkritik: Skammen – en skarp föreställning som gräver sig djupt ner i känslor och tankar

by


Foto Sören Vilks

Skammen
Av Ingmar Bergman
Bearbetning och regi Mattias Andersson
Scenografi och kostym Ulla Kassius
Peruk och mask Melanie Åberg
Ljus Charlie Åström
Musik Anna Sóley Tryggvadóttir
Dramaturg Anneli Dufva
I rollerna Adam Lundgren, Sofia Pekkari och Peter Andersson
Premiär på Dramaten 1 februari 2025

Går det att vara neutral? Går det att undvika att ta ställning i krig eller konflikter? Och varför glöms kultur bort och sopas under mattan när kriget kommer? Är inte kultur viktigare än så? Är inte kultur det viktigaste, det som våra värderingar bygger på och ändå förminskas kulturens betydelse av samhälle, politiker och makthavare när det blir krig och djupa konflikter.

Skammen, bearbetad och regisserad av Mattias Andersson, bygger på Ingmar Bergmans film Skammen om ett ung par som är musiker och dragit sig undan på en isolerad plats på en ö för att få ägna sig åt kultur och kärleken till varandra. Men kriget i omgivningen närmar sig och många försöker tvinga dem att ta ställning.

Föreställningen Skammen har flera frågor som bubblar under ytan. Över ytan och mest synlig är frågan om det går att dra sig undan, att undvika att ta ställning. Lika viktig är dock frågan om kulturen. Är det verkligen fult att inte vilja ta ställning och istället uttrycka sig konstnärligt, artistiskt?

Eva och Jan, ett ungt musikerpar, har flyttat ut till ett sommarhus vid havet för att helt kunna fokusera på sin konst och sin kärlek till varandra. Men samtidigt som de befinner sig i sin bubbla blir världen utanför allt oroligare. En konflikt eskalerar och plötsligt står kriget vid dörren. De får besök av soldater från båda sidorna i kriget och båda sidorna hävdar att de kämpar för att det ska gå att leva i fred och för att personer som Jan och Eva ska kunna syssla med kultur. Men båda sidorna kräver att just nu måste Jan och Eva ta ställning. Men tar de öppet ställning riskerar de sina liv om motståndarna får tag på dem.

Regissören och Dramatens konstnärliga ledare Mattias Andersson säger om föreställningen:
– Min bearbetning handlar också om en större berättelse om Sverige idag. Ett land som varit neutralt i 200 år och som nu måste förhålla sig till en akut krigsretorik. Hur vi som enskilda individer och som nation ska navigera i detta.

Med tre stjärnskådespelare på scen, Adam Lundgren, Sofia Pekkari och Peter Andersson, och fantastiskt smart scenografi, ljus och ljud och en lång rad sånger av fantastiska artister som Kurt Vile, The Cure, Sharon Van Etten och Mick Jagger blir det en skarp föreställning som gräver sig djupt ner i både känslor och tankar. Mattias Andersson med team har gjort en fenomenal, träffsäker överföring av Bergmans film från 1968 till vår tid. En föreställning som sätter igång tankar men inte ger svar och inte tvingar in oss i någon uppfattning. Så bra och så starkt. En föreställning som också skildrar hur människor kan göra de mest otäcka saker när bomber exploderar omkring en och man är rädd, så in i märgen rädd. Ett högaktuellt drama.

Adam Lundgrens karaktär, Jan, är kanske den som har mest brist handlingskraft i början. Han är en drömmare och har svårt att ta beslut. Han är så långt från soldat det går att komma och han såg också till att slippa göra sin värnplikt. Vad har hänt i Sverige idag när vi nu inte längre är ett neutralt land. Vad händer med den som vill vägra bära vapen, som inte vill lära sig att döda? Är det en förbjuden övertygelse i Sverige idag? Det är ingen enkel fråga. Alla i Sverige mellan 16 och 70 är totalförsvarspliktiga och måste bidra till totalförsvaret vid krigsfara och krig. Totalförsvarsplikt gäller alla svenska medborgare, både de som bor i Sverige och i utlandet. Totalförsvarsplikten gäller även utländska medborgare som bor i Sverige. Så rent lagligt går det inte att hålla sig undan vid krig.

Musik som finns med i föreställningen:
Kurt Vile – Wakin on a pretty day
Our Love – Sharon Van Etten
Modern Love – Robert Koch, Delhia De France
Adiago G-Moll – Baserat på två takter av Temat och en besiffrad basstämma av Tomaso Albinoni – Tomaso Albinoni, Remo Giazotto (b.1910) Gunnar
Last Night I had the Strangest Dream – Trad, Tomas Blank
Not Over Yet – Grace
Ca Plane Pour Moi – Plastic Bertrand
Ganja Smuggling 2021 – DJ Bestixxx, Eek-A-Mouse
God Gave me Everything – Mick Jagger
Levels – Avicii
Poppin*Them Thangs – G-Unit
Katyusha – Music Legends
Waiting* On A Sunny Day – Bruce Springsteen
Boys Don’t Cry – The Cure
Love Will Tear Us Apart – Culture Kultur
Shoreline – Broder Daniel
Last Night I had the Strangest Dream – Joan Baez

Filmrecension: Companion – ofokuserat och spretigt

by

Companion
Betyg 2
Svensk biopremiär 31 januari 2025
Regi Drew Hancock

Det blir en fullkomlig stormvind som drar åt alla håll och kanter då Drew Hancock tar sig an sin första långfilm efter att uteslutande ha sysslat med diverse TV-serier. Resultatet är delvis underhållande, bångstyrigt men också klent och underutvecklat för att verkligen framstå minnesvärt och unikt.

Premissen, att blanda lätt skräck med syrlig satir rörande det moderna samhällets många fel och brister, för genast tankarna till Get Out, Jordan Peeles klassiska film som stilfullt och spydigt bröt ned rasism, fördomar och klasskillnader genom galenskap, våld och stora doser komik. Companion vill – till varje pris, emulera detta, tonen är därför glättig men kan – utan förvarning, skifta och bli kolsvart, närmast nihilistisk. Filmen väljer inte heller att förlita sig på några skräckklyschor utan förlägger chockvärdet till korta stunder av brutalt våld. Men mer än något annat är satiren och absurditeten i det moderna samhället närvarande. Överflöd och toxisk maskulinitet får sig både en och annan känga, något som också drar tankarna till den geniala Barbie av Greta Gerwig.

Inspirationerna och associationerna till grandiosa filmer är dock – som ofta är fallet, större än slutresultatet. För även om ingredienserna för storslagen satir återfinns blomstrar det aldrig ut. Istället för att framstå nyskapande eller vågad blir det endast en dråplig imitation av de episka inspirationskällorna, flera sektioner känns som ihålliga karbonkopia från valfritt verk av Peele, dock utan den enorma fingertoppskänsla och bisarra – men geniala komik, som alltid är närvarande i filmer som exempelvis Us. Hancock vågar inte eller ta ut de satiriska svängarna fullt ut. De bästa satirer har en tydlig politisk och moralisk orientering, Hancock vill istället plädera två läger och väljer att göra en sorts ’’båda sidor är av samma skrot och korn’’, något som förtar komiken då filmen aldrig vågar gå hela vägen ut.

Hancock försöker också att få igång en kaotisk energi, menad att skapa göra filmen fullkomligt absurt, där allting går snett och vansinnet regerar. Men detta gör att filmen känns splittrad och improviserad, där slitresultatet känns slumpartat och inte det minsta bestämt eller seriöst. Den korta speltiden mår inte heller särskilt bra av att Hancock använder sig av alltför många tillbakablickar och drömsekvenser som återupprepas minst en gång för mycket.

Jack Quaid och Sophie Thatcher i huvudrollerna levererar också två vitt skilda insatser vad gäller kvalité. Thatcher besitter en unik dämpad form av karisma som göra flera av sekvenserna – då hon tvingas agera utan motspelare, både intressanta och laddade, Quaid å andra sidan börjar successivt närma sig att endast spela samma rollfigur i allt han gör. Ännu en gång är det neurotisk galenpanna vars nerver inte ens klarar av ett temporärt strömavbrott.

Companion har goda avsikter vad gäller sitt koncept men når aldrig hela vägen fram, för även om det finns underhållande stunder och satiren har vassa moment är det för ofokuserat och spretigt för att kunna ses som lyckat eller nyskapande, något filmen aspirerar till att vara.