Companion
Betyg 2
Svensk biopremiär 31 januari 2025
Regi Drew Hancock
Det blir en fullkomlig stormvind som drar åt alla håll och kanter då Drew Hancock tar sig an sin första långfilm efter att uteslutande ha sysslat med diverse TV-serier. Resultatet är delvis underhållande, bångstyrigt men också klent och underutvecklat för att verkligen framstå minnesvärt och unikt.
Premissen, att blanda lätt skräck med syrlig satir rörande det moderna samhällets många fel och brister, för genast tankarna till Get Out, Jordan Peeles klassiska film som stilfullt och spydigt bröt ned rasism, fördomar och klasskillnader genom galenskap, våld och stora doser komik. Companion vill – till varje pris, emulera detta, tonen är därför glättig men kan – utan förvarning, skifta och bli kolsvart, närmast nihilistisk. Filmen väljer inte heller att förlita sig på några skräckklyschor utan förlägger chockvärdet till korta stunder av brutalt våld. Men mer än något annat är satiren och absurditeten i det moderna samhället närvarande. Överflöd och toxisk maskulinitet får sig både en och annan känga, något som också drar tankarna till den geniala Barbie av Greta Gerwig.
Inspirationerna och associationerna till grandiosa filmer är dock – som ofta är fallet, större än slutresultatet. För även om ingredienserna för storslagen satir återfinns blomstrar det aldrig ut. Istället för att framstå nyskapande eller vågad blir det endast en dråplig imitation av de episka inspirationskällorna, flera sektioner känns som ihålliga karbonkopia från valfritt verk av Peele, dock utan den enorma fingertoppskänsla och bisarra – men geniala komik, som alltid är närvarande i filmer som exempelvis Us. Hancock vågar inte eller ta ut de satiriska svängarna fullt ut. De bästa satirer har en tydlig politisk och moralisk orientering, Hancock vill istället plädera två läger och väljer att göra en sorts ’’båda sidor är av samma skrot och korn’’, något som förtar komiken då filmen aldrig vågar gå hela vägen ut.
Hancock försöker också att få igång en kaotisk energi, menad att skapa göra filmen fullkomligt absurt, där allting går snett och vansinnet regerar. Men detta gör att filmen känns splittrad och improviserad, där slitresultatet känns slumpartat och inte det minsta bestämt eller seriöst. Den korta speltiden mår inte heller särskilt bra av att Hancock använder sig av alltför många tillbakablickar och drömsekvenser som återupprepas minst en gång för mycket.
Jack Quaid och Sophie Thatcher i huvudrollerna levererar också två vitt skilda insatser vad gäller kvalité. Thatcher besitter en unik dämpad form av karisma som göra flera av sekvenserna – då hon tvingas agera utan motspelare, både intressanta och laddade, Quaid å andra sidan börjar successivt närma sig att endast spela samma rollfigur i allt han gör. Ännu en gång är det neurotisk galenpanna vars nerver inte ens klarar av ett temporärt strömavbrott.
Companion har goda avsikter vad gäller sitt koncept men når aldrig hela vägen fram, för även om det finns underhållande stunder och satiren har vassa moment är det för ofokuserat och spretigt för att kunna ses som lyckat eller nyskapande, något filmen aspirerar till att vara.