• Hoppa till huvudinnehåll
  • Hoppa till det primära sidofältet
  • Hoppa till sidfot

Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Recension

Filmrecension: Shelter – actionspäckad thriller om övervakningssamhällets faror

17 februari, 2026 by Rosemari Södergren

Göteborgs filmfestival 2026

Shelter
Betyg 4
Svensk biopremiär 20 februari 2026
Regi Ric Roman Waugh

En action-späckad thriller som pekar på farorna med övervakningssamhället med en suverän Jason Statham i huvudrollen. Jason Statham spelar en dödsmaskin, en soldat så tränad att han kan döda det mesta. Hans skicklighet i att slåss och att döda kombinerad med den enorma övervakning som sker av allt och alla gör filmen till en form av en skrämmande framtidsdystopi – men samtidigt är resten av samhället från vår tid.

I filmens börjar bjuds vi in till storslagna havsvyer och där möter vi Mason, en medelålders skäggprydd man som lever ensligt, ensam med sin hund. Han får mat och förnödenheter levererat någon gång i veckan. En föräldralös flicka, Jessie (spelas av duktiga Bodhi Rae Breathnach), kommer med båt med sin farbror för att leverera varorna. Ett kraftigt stormigt väder gör att hennes farbror drunknar och Jessie räddas av Mason. Jessie blir skadad i benet och såret blir infekterat. Mason måste bege sig till fastlandet för att skaffa medicin som kan få bort infektionen.

Att bege sig till civilisationen försätter Mason i stor fara. Hans ansikte fångas upp av övervakningskameror som sätter igång ett larm hos brittiska säkerhetsbyrån MI6 och en jakt på Mason startar. Både goda krafter och korrumperade krafter jagar Mason och Jessie hamnar i fara genom att vara i hans närhet.

Som actionfilm ger jag den betyg 4, den är har välgjorda, spännande actionscener med täta foton och ljud och musik som passar bra i scenerna. Relationen mellan mason och Jessie skildrar mycket bra och det känns som om vi är med dem. Mycket starkt och tydligt skildras hur korrumperade makthavare kan missbruka övervakningens möjligheter och det blir också
mycket påtagligt att makten också har tillgång till stort våldskapital. Personligen roas jag inte så mycket av actionsscener och skulle föredragit färre våldsamma scener men som actionfilm är den välgjord.

Regissören Ric Roman Waugh har filmer som Angel Has Fallen och Greenland på meritlistan, och han har en bakgrund som stuntman vilket avspeglas i hans regi av actionscener. Unga Bodhi Rae Breathnach som spelar Jessie är snart också bioaktuell i Sverige i Hamnet och hon spelar Margaret Dashwood i den kommande filmatiseringen av Förnuft och känsla. Flera andra kända duktiga skådespelare är med i Shelter som Bill Nighy, Harriet Walter, Naomi Ackie och Daniel Mays.

Fakta om Jason Statham från ett pressmeddelande:
Ända sedan Jason Statham tog steget till filmduken i Guy Ritchie-klassikerna Lock, Stock and Two Smoking Barrels och Snatch har han varit en av biopublikens stora favoriter i actiongenren, inte minst i de framgångsrika filmserierna Fast & Furious, The Expendables och The Meg.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen, Toppnytt Taggad som: Filmkritik, Filmrecension, Jason Statham, Shelter

Sången och ett skönt ”chilla – sound” får främst kvinnor att smälta – Hannes på Pustervik

17 februari, 2026 by Mats Hallberg

13/2 2026

Pustervik i Göteborg

Den här texten borde ha publicerats för flera dagar sedan. Får skylla på teaterpremiärer, OS och dessutom en väntan förgäves efter att ha kontaktat PR-ansvarig. Önskade nämligen uppgifter om liveband och låtlista. Mannen som hade sålt ut rymliga rockklubben presenterade sina medmusiker så otydligt och oftast med enbart förnamn att jag inte uppfattade vem som spelade vad.. Har förstås sökt info på nätet om musikerna, men utan resultat. Hur som helst tacksam för förfrågan som gjorde att jag i all hast började lyssna på färska debutalbumet God Bless Sweden. Märkte att här finns åtskilliga hits med oemotståndlig dragningskraft vilka lanserats i P3, vunnit pris och nominerats till flera utmärkelser såsom P3 Guld samt att singeln Stockholmsvy redan ses som en klassiker och utsetts till Årets låt.

När jag googlade för att få mer kött på benen fick jag klart för mig, att Hannes inte bara blivit ett fenomen utan står för en av de mest radikala kursändringarna inom svenska musikscenen. 31-årige Hannes Jonsson bördig från Aneby i Småland har nämligen ett förflutet som kontrabasist i Ellen Andersson Quartet, en jazzgrupp med kvinnlig framstående vokalist bildad på Skurup vars debutplatta vann Gyllene Skivan. Till saken hör att jag recenserat dem live och på skiva (uppföljaren You Should Have Told Me). Osäker på när Jonsson lämnade jazzkvartetten. Vet däremot att jag sett honom både i Ljungskile och på Nef och att han började göra egen musik parallellt med kvartettens gig. Parentetiskt kan nämnas hur anmärkningsvärt ursprungliga medlemmarna skingrats. Gitarristen och tidigare kapellmästaren i Ellen Andersson Quartet ingår numera i Stockholm Voices vars senaste skiva recenserats här.

All musik Hannes släppt ska vara producerad av och skriven tillsammans med Marcus White. Efter mödosam identifieringsarbete tror jag att han är en av gitarristerna på scen. Den som mest präglar det genomgående tillbakalutade soundet är dock Max Agnas (Agnas Bros, Ale Möllers Xeno Mania mm) stående längst till vänster vid sin tvåradiga synt/ keyboard. På åtminstone ep:n When The City Sleeps (2021) är Amanda Börjesson kreddad som musiker. Vilka som på Pustervik utgör rytmsektion bakom trummorna och på elbas svävas i okunnighet om liksom vad den andra gitarristen heter. Strängbändarna turas om att lira elgitarr och akustiskt. Har kunnat notera att Hannes varit medlem i indie popbandet Padded Paws där han spelade bas. Inte omöjligt att artisten som måste betrakta som en stjärna med löftesrik framtid hämtat musiker därifrån.

Behagliga slingor från klaviaturinstrumentet och tillbakahållet beat dominerar, kompletteras med smidiga ackordföljder från gitarrer. Och i centrum finns givetvis den mjukt rundade rösten vars avslappnade stämma ligger nära soulig r & b med hip hop influenser. Hur ska man bäst definiera Hannes stil, mixen av genrer? Beskrivningen på Wikipedia att det handlar om gitarrbaserad pop ter sig lite missvisande även om hiphop nämns i samma andetag. En medelålders man som undrar varför jag antecknar, berättar för mig att han sett Hannes gästa spelning med Amason.

Anmärkningsvärt sinne för refränger och melodier med klös i beskedligt tempo i kombination med förförisk röst, har gjort honom till ett hajpat fenomen, en hajp han lever upp till. Entusiastisk medsjungande publik tycktes nöjd med konserten på cirka sjuttio minuter inklusive ett extranummer. Förväntningar uppfylldes hos frapperande många uppklädda kvinnor i 30- 40-års åldern) som skaffat biljetter för att glömma vardagen och dras med i ett extatiskt lyckorus. Vi fick veta att familjemedlemmar till Hannes var på den utsålda konserten och att han var glatt förundrad över den popularitet han åtnjuter.

Hade fått reda på att planerad starttid var 20:30, en tid som behövde skjutas fram närmare en kvart eftersom arrangörerna hade stora problem att få ruljangs vid insläpp och garderob. Behövde tyvärr stå ute i kön i den isande kylan och frysa. Om jag inte är alldeles ute och cyklar avverkades inledningsvis God Bless Småland och optimistiskt gungande hit En perfekt start helt enkelt!

För att slippa trängas och bokstavligt talat ha underlag för att kunna anteckna väljer jag till slut att stå i ena hörnet vid en bardisk. Ett aber med den arena Jan Gradvall nyligen i teve öste lovord över är kvalitén på ljudet. Där jag stod var som väntat balansen trist nog inget vidare. Stundtals tog basen över, vilket var en av anledningarna till att jag alltför sällan kände de rysningar av vällust jag hade hoppats. Att Hannes har en unik begåvning en melodisk ådra som han kapitaliserar är obestridligt. Däremot skulle han absolut kunna ge ett mer distinkt uttryck, rama in sina konserter och inte bli så obekväm när låtar borde introduceras och publiken tilltalas. Kanske är det en gimmick att vara lite anti med brynja och inte bjuda på show. Korta instrumentala sekvenser förekommer, men tyvärr inga solon och knappt några stick. Sådana inslag kunde jag sakna. Det närmaste i den vägen var en fräckt lössläppt tempohöjning i b-delen på (tror jag) Sugar, en av de mest genomkomponerade låtarna han släppt.

Släpigt utbroderade beats funkar ypperligt till Hannes bevekande stämma, den som sätter kvinnors hjärtan i brand. Bombombombom är verkligen en ljuvligt framskridande ballad man blir varm av. Jämfört med mer lättsamt showande frontfigurer som Leksell, Ingrosso och Linnaros har Hannes i dubbel mening en helt annan tyngd, en genommusikalisk bakgrund att luta sig mot. Ibland bryter han det atmosfäriska lounge-soundet med dansanta tongångar och abrupt uppstår dessutom en larmig urladdning som i mina öron skar sig. Överraskar också med feature från akustisk gitarr och kastanjetter i en låt som leder tanken till jämförelser med singer songwriters. Den tanken förstärks när musikerna ställer sig i ring och till akustik gitarr bildar ömsint kör. Underhållande med ett drag av oberäknelighet.

Engelska texterna kretsar kring kickar och kärlek, ofta den grubblande olyckliga varianten. Inga märkvärdiga alster även om de väcker lyssnarens sympati. Hur det sjungs utan att låta som någon annan är grunden till framgång jämte attraktiva harmonier. I berörande ballader kan han påminna om Prince och i up tempo låtar om vokalisterna som färgade funksouliga klassikern Quel Bordel.

För att sammanfatta uppskattades konserten, även om jag som nämnts hade önskat bli mer berörd. Hannes har ett antal publikfriande hits på meritlistan och de framförs i snyggt utförande. Syftar på suggestiva Yup, aptitliga sofistikerat komponerade Friends, lika oemotståndligt vackert framrullande duetten Wish, delikata auran som sensuella I Feel It sprider och den betagande framsvepande magin i mollbetonade Stockholmsvy. Då kommer mobiler fram, folk gungar i takt och klämmer i i softa refrängen. Att dela glädjen med de som var insatta i Hannes musik var summa summarum en ynnest, som att betrakta en tillvaro jag normalt sett inte befinner mig i. Efteråt signerade artisten sin färska platta släppt på vinyl. Träffade efteråt på bar i närheten ett par med skivan i handen där kvinnan var salig över Hannes röst.

Arkiverad under: Musik, Recension

Sagolika äventyr avlöser varandra i visuell högtidsstund – Trädet under jorden på Göteborgs Dramatiska Teater

16 februari, 2026 by Mats Hallberg

pressfoton Ellika Henrikson

Manus: Kristina Sigunsdotter (efter bok av henne och Jenny Lucander)

Regi: Cecilia Milocco

Scenbild: Carina Backman

Musik, teknik: Jacki Román

Mask: Kerstin Olsen

I rollerna: Karin Lycke, Hanna Ullerstam och Erik Åkerlind

Urpremiär: 14/2 2026

Spelas till och med 11/4

Från 8 år

På grund av premiär på Folkteatern valde jag istället att gå dagen efter, under söndagens matinéföreställning. Uppsättningen bygger på manusförfattarens bilderbok med samma titel, vars vindlande surrealistiska berättande kretsar kring Karin Boyes uppväxt och diktning. Den varar i drygt en timma och vi sitter på stolar med dynor på en gradäng. Det är inte riktigt fullsatt, men nästan och en del barn på plats vilka nog temporärt blir lite skrämda av otäcka, högljudda och rökiga sekvenser vilka hör till världen av sagor. Fast dessa övergår snabbt i andra händelser, i den pågående kampen mellan ont och gott, skiftningarna mellan ljus och mörker, bilder av verklighet och fantasi som tenderar att glider ihop.

Känner inte till Augustprisade författaren Kristina Sigunsdotter eller den av Nordiska Rådet prisade illustratören Jenny Lucander och har således inte tillägnat mig deras bilderbok. Åtskilliga av Karin Boyes dikter har jag hört tonsatta och vad beträffar den närmast mytomspunna högt ansedda författaren och scenkonst går tankarna genast till två verk. Dels fascinerande Nakna som foster och gudar av Isabel Cruz Liljegren som hade premiär på Folkteatern 2019, dels magiska Stjärnornas tröst på Stadsteatern ( i Göteborg kanske bäst att tillägga) som mästerligt i ord och ton gav ett tvärsnitt av Boyes existentiella, djupt berörande lyrik. (Det var för övrigt debut för sång på svenska av Daniel Lemma vilket kan avnjutas på en cd jag gav mamma i julklapp.)

Läste för inte så många år sedan en spännande litterär biografi om hennes polyamorösa tid i Berlin och hört ett par panelsamtal om hennes cv och psyke. Är man genuint intresserad rekommenderas utan att ha läst Johan Svedjedahls biografi. Samme mans enormt detaljerade genomgång av inflytelserika kortlivade tidskriften/ förlaget Spektrum äger jag. Och där var introduktören och översättaren Boye i början på 30-talet en nyckelperson. För att ge vidden av den påverkan Boyes dikter utövar på många av oss, kan nämnas att jag valt ut en av hennes kärnfulla dikter till min begravning.

I denna allåldersföreställning står tre av den fria teatergruppens mest garvade skådespelare på scen. Någon av Erik Åkerlind och Hanna Ullerstam är med i så gott som varje produktion då de utgör väsentliga beståndsdelar i den kärna som är GDT. Frilansaren Karin Lycke, vars vibrerande utstrålning gör henne gjuten i rollen som flickan Karin, har hos dem tidigare gjort bestående avtryck i bland annat Tusen år hos Gud och Den sårbara divan. Den höga anspänning och sensitiva perception hon i samarbete med förnämlig regissör, inympat i ett hyperintellektuellt sinne i vardande, signalerar en skör mental status, någon som skulle uträtta bestående ting, utsätta sig för oöverstigliga prövningar och till slut duka under.

Givetvis läser jag in annat än barnen, vilka näppeligen kan begripa ”ångestbringande” företeelser eller direkta referensen till Kallocain. Karin Lycke sjunger näpet rörande a cappella minst en av dikterna medan Hanna Ullerstam deklamerar ett par igenkännbara verser. Den yngsta publiken stimuleras sannolikt av magin i scenlösningar, jakten på prinsessan utan namn och återkommande receptet på hur en drake dödas. Skogen, dygnets faser och havet får flera betydelser, genomgående positiva. Malströmmen sömnen och vargen symboliserar några av hoten. En nyckelreplik den nyfikna huvudpersonen får med sig efter sin magiska utflykt lyder : ” Alla kan välja att lita på någon”. Den följs upp med viktiga frågeställningar: ”Vill du mig väl?” Kan du skilja på fantasi och verklighet?”

Allt tar sin början i vardagen i överklassmiljö 1908. Som förunderlig tittskåpsteater blickar vi in i en av rummen i en burgen familjs sjurumsvåning på Vasagatan i Göteborg, där föräldrarna sitter vid sitt runda matsalsbord i samspråk med livaktig dotter. Lycke informerar oss om privilegierade förhållanden. Två bröder får vi föreställa oss och familjen har hela tre personer anställda i hushållet. Birollsdrottningen Ullerstam har en uppsjö av figurer att framställa, vilket görs övertygande. En av dem är familjens hushållerska som letat efter flickan som efter möte med spågumma hamnat allt längre in i ömsom kittlande, ömsom kusliga eskapader. Boye ska ha uppgett att barndomen var lycklig, uppväxten till och med överexemplarisk. Kanske var hon överbeskyddad, hade en curlad uppfostran? Lycke är iscensättningen självlysande mittpunkt och känns alldeles självklar i rollen.

Berättelsen kickar igång när fadern på uppmaning med myndig stämma för in dottern i sagornas förtrollade värld. Och när hon leker i parken hittas ett träd som visar sig vara portal till underjorden. Just aspekten fantasifulla märkliga händelser tilltalar nog tioåringar mer än undertecknad. Har varken sett eller läst Sagan om ringen för att ta ett belysande exempel. Är därför stundtals inte helt absorberad av det som sker. Den fantastiska audiovisuella upplevelsen, införlivandet av och referenserna till Boyes verk och agerandet från ensemblen blir min behållning, gör att jag efter drygt en timme lämnar Stigbergsliden med en go känsla.

Stundtals i Åkerlinds och Ullerstams tydligt artikulerade repliker i högt tonläge, märks att man vänder sig till barn i lika hög grad som äldre generationer. Åkerlind ges sparsamt med utrymme, men tar hand om sina moment i strålkastarljuset med besked. Ullerstam har som nämnt mycket att bestyra och gör det med bravur. När mamman hävdar att man måste stå ut får vi veta av Lycke att 1900-talet proklamerats som barnets århundrade. Ödets ironi att seklet innehöll två världskrig, ofattbart lidande, svältkatastrofer och grymheter runt om i världen vilka uppfyller kriterier för folkmord.

Min bild från applådtacket. Hanna Ullerstam skymd.

Bågen som sällsamt spänns tar oss raffinerat slutligen tillbaka till ett nu i pjäsen. Utan att känna till förlagan har jag anledning att tro att Cecilia Milocco väl förvaltat innebörden i manus med dess märkliga förvandlingar. Carina Backman har satt en genialisk prägel på verket som huvudansvarig för hänförande scenografi i kontinuerlig förvandling, makalöst vacker ljusdesign med alla ljuskällor och finurlig rekvisita. Hennes sätt att med genomskinliga tygstycken med vidunderliga projektioner skapa skuggor och dubbelexponeringar, torde vara det mest estetiskt fullgångna jag sett på en liten scen med knappa resurser. Hon och regissören har haft god hjälp av kostymassistent, snickare, de som konstruerat hästskulpturen och förstås maskör Kerstin Olsen. I linje med lyckade lösningar ska musiken och ljudläggningen av Jacki Román framhållas. Värt att ånyo betona vilket stordåd Backman med medhjälpare åstadkommit.

Arkiverad under: Scen, Teaterkritik

Charmant agerande från rapp duo lyfter fram legendarisk utrikesreporter och kåsör – Lunchteater med Johanna Wilson & Anna Littorin

15 februari, 2026 by Mats Hallberg

vecka 7 10-13/ 2 2026

Big Bang på Göteborgs Stadsteater

Manus och skådespeleare: Johanna Wilson och Anna Littorin

Regi: Emma Peters

Föreställningsmusik: Leif Jordansson

Ämnet i kombination med skådespeleri från två kvinnor jag inte hade koll på lockade. Big Bang handlar, som säkert flera av er listat ut om den banbrytande journalisten Barbro Alving (1909-1987). En minst sagt ryktbar utrikesperorter och kåsör på DN under decennier som dessutom blev en känd radioröst. För sin förmåga att befinna sig i världshändelsers centrum och träffa ”alla” av yttersta vikt liknas Bang vid Forrest Gump. Marknadsföringen låter göra gällande att det med humor och drama dyks ner i ett exceptionellt liv, vars karriär och framför allt temperament får mig att tänka på sceniska berättelser jag bevittnat senaste åren om Ester Blenda Nordström, Victoria Benedictsson, Karin Boye och Selma Lagerlöf,

Berömda rapporter och karaktäristiska krönikor/ kåserier finns samlade i många volymer, varav jag äger en utgåva från En bok för alla vars titel sammanfaller med hennes signatur: ”Käringen mot strömmen”. Den nyskrivna pjäsen om en legendar med unikt egen ton i skrivandet hade sin urpremiär i fjol och har, om jag snappade upp rätt info, spelats på Soppteatern och passande nog Långholmen. För att rymmas i Göteborgs Stadsteaters format hade den kapats med cirka en kvart. Publiken får ändå i lika hög grad stifta bekantskap med Alvings psyke som skarpa och läsvärda penna, vilket får sägas vara produktionens främsta förtjänst. Ska framhållas att jag såg onsdagens föreställning.

foto Arctur Hernandez Chárraga

Fick chansen att träffa skådespelarna en liten stund efteråt. Visade sig att Littorin gästat Lunchteatern i annan konstellation medan Wilson spelat på Storan. Båda har gjort ett antal betydande roller på film och i tv-serier. Wilson som förekommit i flera kriminalberättelser har jobbat som manusförfattare (oftast för ungdomar) , regissör, scripta, projektledare, guide och med casting; är numera kanske allra mest uppmärksammad som författare. Hennes partner på scen kommer inte från Stockholm utan Malmö, har en bakgrund i Fria Teatern och blivit känd för att ingår i trehövdade showperformacegruppen KEL vars regissör är Olle Sarri, sambo med Littorin. Vetskap om hur det förhåller sig saknas, men antar att duon samarbetat förr. Deras regissör Emma Peters är också verksam som skådis och har medverkat i filmer och populära tv-serier.

Pjäsen inramas inte av kulisser. Istället för scenografi och backdrop har det satsats på rekvisita, kostym samt soundtrack gjort av Leif Jordansson (Bad Liver, Peter Le Marc, Nick Cave-tolkningar…). Musiken införs diskret i uppsättningen, gör inte något påtagligt avtryck även om sceners stämning understryks. Rekvisitan är vald med yttersta omsorg, illustrerar kongenialt berättelsen.

foto Arctur Hernandez Chárraga

Vi förflyttas till den cell på Långholmen 1956 där Alving satt en månad, dömd för att i egenskap av totalpacifist (starkt påverkad av Elin Wägner vars biografi Bang hade för avsikt att skriva) ha brutit mot civilförsvarsplikten. Här utvecklas tankegångar i samspråk med medfångar och personal. . Och klassiska byggnaden (bott i en cell på 90-talet när fängelset hade gjorts om till vandrarhem) får tjäna både som ingång och ett avslut när den berömda journalistens karriär och psyke porträtteras. Ett lyckat grepp att utgå från en föga omtalad händelse i en förunderlig biografi.

Johanna Wilson förkroppsligar i sin trenchcoat, med cigg i mungipan och skrivmaskinen under armen scenens huvudrollsinnehavare. Anna Littorin är vår förnämlige ciceron. Hon orienterar oss i ett liv levt till max tills påfrestningarna satte stopp trots en oerhörd tillförsel av stimulans. Skådespelaren från Skåne gestaltar också med härligt drastiskt agerande personer Bang möter, vilka hon antingen formas av eller sprider sina åsikter till. Rör sig om redaktörer, familjemedlemmar men också Elin Wägner och Mahatma Ghandi. Olika språk och dialekter läggs listigt in i dialogen. Det pratas bland annat finlandssvenska, engelska, några tyska fraser, småländska, skånska och en förnäm världsvan stockholmska.

Bang beskrivs som en bisexuell arbetsnarkoman med åtskilliga laster (storrökare som inte spottade i glaset och levde ut sina lustar), en människa medveten om sitt värde och sitt handlag med språket, vilket tycks ha gjort tämligen självgod emellanåt. Oförmågan att vara till hands för dottern Ruffa berörs, liksom bisexuella eskapader. Blev, enligt egen utsago, inofficiell talesperson för ensamstående mödrar. Komplexa personligheten skildras insiktsfullt och man låter det inte bli någon ensidig hyllning av ett fängslande öde.. Bilden tecknas genom strålande skådespeleri, ett mycket samspelt agerande som fångar publiken.

foto Arctur Hernandez Chárraga

Visst fokus ligger på danande vänskapen med Elin Wägner som blev en slags mentor, jämte genombrottsåret 1936. Alving rapporterade då med sin oefterhärmliga blick, förhållandevis orutinierad i gamet, från såväl Os i Berlin som fasansfulla inbördeskriget i Spanien. Vidare hamnar vi i Indonisien, Indien, i Shanghai, Hiroshima och i finska Vinterkriget. Även om Sveriges första kvinnliga reporter sannerligen stod på egna stadiga ben kommenteras bakgrunden. ”Skulle nog kallats nepo baby idag”. Bang fick får vi veta så många kontakter och sådan position att hon blev gudmor till ett av Ingrid Bergmans barn.

Som alltid en fröjd att få betrakta utomordentligt skådespeleri med oklanderlig tajming , baserade på väsentliga skärvor karvade ur en exceptionell biografi vars produktion blivit en omistlig del av vår nutidshistoria. Vad man tar med sig bortsett från språkkänslan är de yviga gesterna parat med självförbrännande vilja av stål, arbetskapacitet och en sällan skådad beslutsamhet. Det subtila fanns inte i Alvings natur, möjligen skymtar det i hennes vassa och omdömesgilla berättande. Inte för inte som offensivt inriktade pjäsen med sin inneboende dramatik getts titeln Big Bang, Av alla påståenden från en vittberest legendar får publiken som en slutkläm med sig hennes uppfattning att ”det är mer som förenar oss än skiljer oss åt”.

Arkiverad under: Scen, Teaterkritik, Toppnytt

Teaterkritik: En liten roman vibrerar av mörker och barmhärtighet

14 februari, 2026 by Thomas Johansson

Foto: Leonard Stenberg

När Lars Norén i slutet av sitt liv fäster blicken vid ett amerikanskt dödsstraffsmål är det som om han fullbordar en cirkel. Få svenska dramatiker har med sådan envishet uppehållit sig vid samhällets utkanter – i fängelser, i psykiatrins korridorer, i familjens sönderfall. I dagboken från den 12 november 2020 skriver han: ”Jag tänker alltmer på en berättelse, så ohygglig att jag inte vet om den går att skriva.” Det är berättelsen om Lisa Montgomery, dömd till döden för mordet på en gravid kvinna och för att ha stulit hennes foster.

Att denna text nu når scenen i form av En liten roman, i dramatisering av Nina Jeppsson och regi av Rebecka Hemse, är både följdriktigt och djupt oroande. Föreställningen, som har urpremiär på Kulturhuset Stadsteaterns Lilla scen, är lika mycket ett moraliskt experiment som ett teaterstycke.

Hemse har formulerat projektets kärna: att orka befinna sig i samma rum som en människa som begått ett fruktansvärt brott. Det är en formulering som klingar Norénsk i sin kompromisslösa empati. Här finns ingen ursäktande sentimentalitet, men heller inget demoniserande. I stället en undersökning: Vad händer med oss när vi fråntas vårt människovärde? Vad är det för system som först lämnar de svagaste åt sitt öde och sedan, när konsekvenserna blivit outhärdliga, kräver deras liv?

Föreställningen väjer inte för bakgrunden. Montgomerys barndom var präglad av systematiska övergrepp; som nioåring såldes hon till män. Senare i livet fråntogs hon sina fyra barn och steriliserades mot sin vilja. Hur mycket klarar en människa av? Fråntagen sin barndom, sin kroppsliga integritet, sitt moderskap – vad återstår då av den identitet samhället samtidigt kräver ansvar av? Noréns text rör sig i detta outhärdliga spänningsfält mellan skuld och sammanbrott, mellan individens handling och strukturernas våld.

Sceniskt är uttrycket avskalat. Ljusdesignen av Stefan Konradsson ramar in rummet i ett kallt, nästan kliniskt sken, medan videoprojektionerna av Johannes Ferm Winkler fungerar som sprickor i verkligheten – minnesfragment, inre landskap.

I centrum står Annika Hallin, ensam med textens tyngd. Hennes gestaltning är återhållen, nästan sträng. Hon söker inte publikens medlidande, men tvingar oss att stanna kvar i obehaget. I de mest lågmälda partierna – där språket nästan upplöses i andhämtning – uppstår något som liknar nåd. Inte för handlingen, utan för människan.

Noréns språk är, som alltid, både brutalt och precist. Det borrar sig in i det ohyggliga utan att exploatera det. Det är inte en sensationslysten blick, utan en obönhörlig vilja att förstå. Genom språket skapas ett rum där vi kan närma oss det vi annars vänder bort blicken ifrån.

En liten roman är ingen enkel kväll på teatern. Den kräver närvaro, tålamod och en beredskap att ifrågasätta den egna moraliska bekvämligheten. Men i en tid då samtalet ofta stannar vid fördömanden eller slagord framstår Noréns sena verk som en påminnelse om konstens mest grundläggande uppgift: att hålla det mänskliga öppet, även där vi helst skulle vilja stänga dörren.

Det är obekvämt. Det är nödvändigt.

En liten roman, urpremiär 14 februari 2026 på Lilla scenen, Kulturhuset Stadsteatern Stockholm
Av: Lars Norén
Dramatisering: Nina Jeppsson
Regi: Rebecka Hemse
Ljus: Stefan Konradsson
Mask: Rebecca Afzelius
Video: Johannes Ferm Winkler
Medverkande: Annika Hallin

Arkiverad under: Teater, Teaterkritik, Toppnytt

  • « Go to Föregående sida
  • Sida 1
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 72
  • Sida 73
  • Sida 74
  • Sida 75
  • Sida 76
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 1556
  • Go to Nästa sida »

Primärt sidofält

Nytt

Filmrecension: Wild Horse Nine – lurig, klurig, tankeväckande med en fantastisk John Malkovich

Wild Horse Nine Betyg 4 Premiär 20 … Läs mer om Filmrecension: Wild Horse Nine – lurig, klurig, tankeväckande med en fantastisk John Malkovich

Filmrecension: The Hunger Games: Sunrise on the Reaping

The Hunger Games: Sunrise on the … Läs mer om Filmrecension: The Hunger Games: Sunrise on the Reaping

Sten Ljunggren spelar Owe Gustafsons alter ego

Herr O, urpremiär 27 november 2026 på … Läs mer om Sten Ljunggren spelar Owe Gustafsons alter ego

Mogen publik fick vad de önskade sig och mer därtill – Bohuslän Big Band & Margareta Bengtsson i Lerum

14/11 2026 Dergårdsteatern i … Läs mer om Mogen publik fick vad de önskade sig och mer därtill – Bohuslän Big Band & Margareta Bengtsson i Lerum

Opera, teater, akrobatik och cirkus blir ett när Orionteatern i Stockholm sätter upp Purcells klassiker Fairy Queen

Sara Runsten Foto Daniel … Läs mer om Opera, teater, akrobatik och cirkus blir ett när Orionteatern i Stockholm sätter upp Purcells klassiker Fairy Queen

Klangrikedom, virtuositet, hisnande samspel och musikaliskt flöde med uppenbar koppling en förförisk kvadrupel – Scott Kinsey Group hos Playhouse

13/11 2026 Valand i Göteborg … Läs mer om Klangrikedom, virtuositet, hisnande samspel och musikaliskt flöde med uppenbar koppling en förförisk kvadrupel – Scott Kinsey Group hos Playhouse

Filmrecension: Bara till jul

Bara till jul Betyg 3 Premiär på Netflix … Läs mer om Filmrecension: Bara till jul

Akustisk punk – Två timmar svensk punkhistoria med skratt, minnen och musik

Betyg: 4/5 Det är något speciellt med … Läs mer om Akustisk punk – Två timmar svensk punkhistoria med skratt, minnen och musik

Originell sättning resulterar i jazzigt finurligt sound – Lina Lövstrand Woodwind Stories feat Per ”Texas” Johansson i Kungsbacka

12/11 2026 Rest. Ester i … Läs mer om Originell sättning resulterar i jazzigt finurligt sound – Lina Lövstrand Woodwind Stories feat Per ”Texas” Johansson i Kungsbacka

Historien om Per, Marie och musiken som tog dem ut i världen – ny dokumentär i tre delar om Roxette

SVT öppnar Roxettes arkiv med en ny … Läs mer om Historien om Per, Marie och musiken som tog dem ut i världen – ny dokumentär i tre delar om Roxette

Recension: U2 – Carnaval de Luz: En platta för alla U2-lovers

U2 - Carnaval De Luz - Betyg 4 … Läs mer om Recension: U2 – Carnaval de Luz: En platta för alla U2-lovers

Filmrecension: Lilla Amélie eller tecknet för regn – storslagen, hänförande, trollbindande

Lilla Amélie eller tecknet för … Läs mer om Filmrecension: Lilla Amélie eller tecknet för regn – storslagen, hänförande, trollbindande

Följ oss på Facebook

Här hittar du Kulturbloggen på Facebook.

Kategorier

  • ..
  • Intervju
  • Kulturpolitik
    • Krönikor
  • Litteratur och konst
  • Musik
  • Recension
    • Bokrecension
    • Dans recension
    • Filmrecension
    • Operarecension
    • Recension av TV-serier
    • Skivrecensioner
    • Spel
    • Teaterkritik
  • Scen
    • Dans
    • Film
    • Musikal
    • Opera
    • Teater
    • TV
    • TV-serier
  • Toppnytt

Etiketter

Bok Bokrecension Böcker Dans Debaser Deckare Dokumentär Dramaten ekonomi Filmkritik Filmrecension Göteborg Hårdrock indie Konserter Konst Kultur Kulturhuset stadsteatern Kulturpolitik Medier Musik Musikfestival Musikvideo Opera Politik Popmusik Recension recensioner rock Rockmusik samhälle Scen Scenkonst skivnytt skivrecension Spotify Stockholm Stockholms stadsteater Teater Teaterkritik Teaterrecension tv TV-serie Video Way Out West

Annonser

Shiba - urhunden med stil
Vill du lära dig att tolka med Lenormand? Här hittar du information om kurs.

SPEL KAN SKAPA BEROENDE

casino utan svensk licens Trustly
Är du från Norge och är intresserad av nätcasinon? På Spillsen.com finns det senaste inom norska online casinon, licenser och slots.
För bäst guide till online casino rekommenderas Casivo

För spel: Minimiålder 18 år - Spela ansvarsfullt | https://www.spelpaus.se/ | https://stodlinjen.se/

Footer

Om oss

  • Kontakt
  • Om oss
  • Sajtips – länkar

Copyright © 2026 · Metro Pro on Genesis Framework · WordPress · Logga in