Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Recension

Hänryckt av ekvilibristik och drömska sekvenser från kultband – Soft Machine hos Playhouse

by

15/5 2025

Valand i Göteborg (arr: Jazzföreningen Playhouse)

Soft Machine var ett nav i mytomspunna psykedeliskt präglade Canterbury-scenen under 60-talet andra hälft. Att gruppen bildades av några musiker som i flera fall gjort djupa avtryck på brittiskt musikliv bidrog till statusen. Syftar på exempelvis Robert Wyatt, Kevin Ayers och Daevid Allen (den sist nämnde tillhörde de som gick vidare, grundade Gong). Kan tyckas anmärkningsvärt att en resursstark jazzförening arrangerar konsert med en progressiv kvartett, vilka främst associerats till varianter av rock: progessive, psykedelia art rock och inslag av avant garde.

Sättningen har i princip varit den samma hela tiden även efter att första upplagan upplöstes omkring 1980. Rytmsektion med trummis och elbasist fyller i det sound driven gitarrist skapar tillsammans med på scen dubbelarbetande musiker vars instrument är träblås och klaviaturer. Mellan 1978-2015 har alternativa konstellationer med Soft i namnet existerat. Och 1981 producerades en platta rotad i expansiv jazzrock-tradition med en formation på tio man (Jack Bruce, Alan Holsworth med flera). Från nuvarande upplagas talesperson delges publiken en hel del fakta och kuriosa om gruppens snåriga historik. John Marshall (dog 2023) och Mike Ratledge (lämnade gruppen 1976) ges extra utrymme i genomgången, liksom Elton Dean tack vare att Elton John tog sitt artistnamn delvis från honom. Efter tio studioalbum blev det ett exceptionellt långt uppehåll. Först 2018 kom nästa skiva och uppföljaren fem år senare, båda producerade av två bandmedlemmar. Flera live- och samlingsplattor har också släppts.

Idag består SM av deras historieskrivare gitarristen John Etheridge ( funnits i bandet när det varit aktivt under ett femtioårigt förlopp), Theo Travis med meriter från Gong på tenor- och sopransax, tvärflöjt och keyboard, Fred Thelonious Baker från Cahoots på elbas samt sedan 2022 israeliske trumslagaren Sarif Sarkis vars cv och flit imponerar kolossalt. Enheten fungerade som jag bespetsar mig på, det vill säga långt över rimlig förväntan. Kan tilläggas att denna inkarnation av SM drogs enligt Etheridge samman 2004.

Kvartetten är remarkabelt trogen det sound som varit gruppens signum även i låtarna man komponerat på senare år, vilket måste betecknas som beundransvärd konstnärlig konsekvens. Udda takter, ackordföljder och abrupta skiftningar definierar dem som om tiden stått still i drygt femtio år. Etheridge avslöjar merparten av låtlistan för entusiastisk publik och i första mellansnacket berättas om en svensk flickvän och när han gjordes uppmärksam på Tommy Körberg och Amanda Ooms under spelperioden med Chess på West End. När han är i färd med att signera efteråt tackar jag för spelningen och berättar att jag kommer recensera, talar om att jag har 7 på vinyl liksom en nästan bortglömd raritet med Wolf köpt för drygt femtio år sedan, ett tajt lite obskyrt band Etheridge var medlem i några år. Numerären fans och nyfikna är för övrigt hyfsad, fast det är gott om ståplats. Jag håller mestadels till i soffgruppen längst bak. Ljudet är starkt, omsluter, lyckligtvis utmärkt balanserat även om trummisens lust att vara en ”hard hitter” påverkar mixen.

Första set varar i cirka en timma, innehåller typiska för genren stimulerande kontraster. Efter ödesmättad pampig öppning kastar sig kvartetten rakt in i ett medryckande beat vars feature levereras lödigt på tenorsax. Detta bör ha varit Burden Of Proof från 2013. Fäster mig därpå vid olikartade upphetsande inslag : kringströvande solo på gitarr, spejsigt intro, jazzrockigt larmig sekvens och det pulserande beat som kännetecknar titellåten från senaste skivan, för att skilja ut några belysande segment. Tänker att Other Doors i och med sitt medryckande groove frambesvärjt av pumpande basgång är en av få potentiella hits. ett intrikat feature från inspirerad gitarrist avlöses av vacker slinga på tvärflöjt varpå rytmsektionen elegant fyller i.

Ett par låtar från debuten avverkas. Det ska påpekas att nyinspelningar gjorts av somliga av de betydelsefulla tidiga kompositionerna. Suggestivt svävande Fourteen Hour Dream skriven av Theo Travis, vars tvärflöjt färgar låten, avrundar en fyllig och mycket varierad första halva.

Pausen tar slut i och med första tonerna i sprillans färsk låt. Open Up Road(?) baseras på spännande repetitiva klanger vilka leder tanken till stundtals närbesläktade akter såsom Camel, Supertramp och Gong. Det är omtumlande och energiskt, vackert och omväxlande. Hög tid att uppmärksamma gruppens senaste nytillskott, den fantastiske Asaf Sirkis. Han som undervisar i Leeds har i eget namn eller i samarbeten släppt tolv album, varav ett par erhållit fina utmärkelser. Pådrivande rytmläggaren förekommer på över nittio(!) album och har spelat med stora namn som Kenny Wheeler, Norma Winstone, Dave Holland, John Abercrombie, Gary Husband, Jeff Berlin, Dave Liebman, Natacha Atlas och Larry Coryell. Första singeln för lansering i USA framförs. Joy Of A Toy från 1968 består av trixig harmonik och sugande bas vilket resulterar i förförisk dynamik.

Tale Of Taliesin av Karl Jenkins från -76 utgör otvetydigt konsertens kulmen. Sanslöst teknik och sömlöst samspel uppvisas. Denna sinnesutvidgande höjdpunkt bländar när den övergår i höghastighets-tempo, vars euforiska utlevelse förmodligen golvar samtliga på Valand. Gitarrist och trummis anför med enastående kontroll i ett galet uppdrivet beat. Det tassas tjusigt i komposition tillägnad Robert Wyatt. Låter subtilt och stillsamt i en symtomatiskt spröd melodi. Fångas av basgången och cymbalspel. Snacka om effektfull kontrast. Out Bloody Rageous av originalmedlemmen Ratledge är till att börja med drömskt flummig. Dess framvällande kantiga rytmik och i förgrunden glimrande spel på sopransax får mig att associera till Gentle Giant.

Mot slutet sker förväntad uppvisning av den profilerade trumslagaren. Vi förunnas tunga, smattrande ”slagserier” längs hela registret. Således ursinnig urladdning på upploppet. Spänstiga fraser på tenorsaxofon samspråkar med minst sagt alert rytmsektion, blir än mer exalterad av nästa solo, då ackord formligen sprutar ur mångsidige gitarristens instrument. Denna otroligt ösiga virtuositet utgår från albumet Backwards.

Sammanfattningsvis kan det inte nog betonas vilken härlig tripp konserten utvecklades till. Kvällen före var jag på Konserthuset och njöt av musik signerad Chopin och Tjajkovskij och kvällen efter blev det lekfullt jazziga kärlekssånger med ett förstärkt Backlura featuring Isabella Lundgren & Lisa Långbacka. Tre totalt väsensskilda tillställningar vilka gjorde mig upprymd. Kontentan är att veckan efter jag missade Robert Plant och hans musiker hade jag förmånen att få tillägna mig inte minst supertaggade traditionsbärarna Soft Machine.

Filmrecension: Mission Impossible: The Final Reckoning – snyggt men varken mäktigt eller imponerande

by

Mission Impossible: The Final Reckoning
Betyg 3
Svensk biopremiär 21 maj 2025
Regi Christopher McQuarrie

Efter tre Mission Impossible-filmer tillsammans har Tom Cruise och regissören Christopher McQuarrie nått en sättning som tagit serien till sin absoluta topp. Med den tredje filmen Dead Reckoning skapade duon den bästa filmen i serien, det var också ett projekt som summerade vad den ultimata Tom Cruise-filmen är och var, besinningslös action, våghalsiga och dåraktiga stunts och en pojkaktig charm som övervann ’’petitesser’’ som ett kasst manus och ointressanta karaktärer.

Cruise och McQuarrie har med The Final Reckoning utlovat en film som skall överträffa allt som kommit innan. Det faktum att filmen också försenades som ett offer för den stora skådespelarstrejken 2023, har också lett till att skruva upp förväntningarna. Filmen är tänkt som en jättelik summering och hyllning till att som skett sedan den första filmen hade premiär 1996. Likheterna med Avengers Endgame är därför oundvikliga, det är ett avsked där man inte avser att spara på någonting.

Men där Endgame slutade i en historisk triumf blir The Final Reckoning haltande och tyngd av bördan att tillkännage den långa historiken. Det är uppenbart att Cruise och McQuarrie, precis som bröderna Russo vill skapa en kraftig distinktion mellan två filmer som – narrativt, är menade att gå hand i hand. Detta genom att ändra filmen visuellt men också innehållsmässigt. The Final Reckoning rör sig ifrån den distinkt skinande ljussättningen från föregångaren och skapar ett dovare mer återhållsamt – men snyggt, utseende.

Mer än något annat vill Christopher McQuarrie gå ifrån att bara leverera action som höjer pulsen och som får publikerna på fötter. Detta genom att lägga stor emfas på berättelsen men framförallt karaktärerna. Detta är ett beslut som i teorin borde applåderas och ses som en form av mognad, men som i praktiken inte fungerar. Mission Impossible har alltid kunnat komma undan med horribla logiska luckor, färglösa personer och klyschor genom en sällsynt briljans och förståelse vad gäller att iscensätta sina mest spektakulära sekvenser. Viljan att faktiskt visa på mer än bara spektakel är något som kräver ett klart bättre dramatiskt fundament och handlag än det McQuarrie besitter. The Final Reckoning vill – som många andra actionfilmer idag, skapa en sorts intern mytologi där tidigare händelser och personer från förr ska komma att spela en avgörande roll då allting kulminerar. Detta fungerar dock bara om det funnits en faktisk plan från första början. För precis som då James Bond – med Spectre och No Time To Die, önskade skapa kopplingar till det förflutna, där sambanden inte var avsedda att gå samman utan var konstruerade i efterhand, blir flera segment otroligt krystade. Många utlovade stora avslöjanden faller också platt då de känns som en ren efterkonstruktion. Manuset är fortfarande fyllt av klyschor och dialog som är så ödesmättad att den når parodiska nivåer.

Flera delar av filmen är också överlastade med exposition där spänning försöker byggas genom evighetslånga förklaringar. The Final Reckoning kastar sig också mellan olika platser, karaktärer och tillbakablickar något som gör att det hela framstår onödigt kaotiskt. Viljan att göra det hela känsloladdat får också varierat resultat, detta då McQuarries handlag för det emotionella inte direkt hör hemma på teaterskolan. Där Dead Reckoning besatt ett osannolikt tempo där allting kändes som en åktur i första klass är detta som ett enda djupt andetag med förhoppningen att den stora adrenalinrushen ska komma. Dessa förhoppningar infrias alltför sällan och löftet om att detta skulle tangera alla de galenskaper vi sett får ses som ren hyperbol.

De stora spänningsmomenten är förlagda till filmens final. En av dessa sekvenser är helt och hållet baserad under vatten, och även om det vi får se här är mäkta imponerande vad gäller ren teknisk kompetens är undervattensscener alltid långsamma och utdragna historier som sällan kan mäta sig med att åka motorcykel i motsatt trafik. Först då dubbeldäckarplanen plockas fram känns det som att filmen hittar hem. Här får vi se allt det vi lärt oss älska och beundra med Mission Impossible. Då blir hela biosalongen till ett jättelikt pojkrum där Tom Cruises galna bestyr charmerar, skrämmer och entusiasmerar. Det är en helt fantastisk sekvens som får en att undra varför övriga 130 minuter inte kan bjuda på samma rus.

Beslutet att förlita sig på sin berättelse och på nostalgi kunde ha resulterat i en oväntad triumf men The Final Reckoning stapplar in över mållinjen och når endast betyget bra. Detta som ett resultat av sin magiska flygplansakrobatik och en oväntat känslosam Tom Cruise som bjuder på sitt bästa skådespel på år och dagar. Men det går inte att undkomma att det som borde vara ett gränslöst actionfyrverkeri endast bjuder på en smärre knall. Det är svulstigt utan att någonsin vara mäktigt eller genuint imponerande.

Filmrecension: One to One: John & Yoko – en underbar mosaik av musik, konst, politik, poesi och solidaritet

by

One to One: John & Yoko
Betyg 4
Svensk biopremiär 16 maj 2025
Regi Kevin Macdonald

En dokumentär som känns som att jag får vara med John Lennon och Yoko Ono. Jag får en inblick i deras liv år 1971. En underbar mosaik av musik, konst, politik, poesi och solidaritet. Det var tiden för protester mot Vietnam-kriget och president Nixon. En tidsresa till en epok som påverkat så många av oss. Dokumentären är ett underbart unikt tidsdokument skildrat genom John Lennon och Yoko Ono i New York under 1970-talets början.

Filmen utgår från One to One som är den enda solofullängd-spelning som John Lennon gjorde i USA. Spelningen gjordes som en välgörenhetskonsert för Willowbrook Institution i New York som arbetade med barn med intellektuell funktionsvariation. Andra stora artister som medverkar där är Stevie Wonder, Roberta Flack och The Plastic Ono Elephants Memory Band deltog.

Filmregissören Kevin Macdonald (The Last King of Scotland, One Day in September) har fått tag på tidigare opublicerade bilder, privata filmer och ljud från Lennons arkiv. Det är en fantastisk skatt från en av de stora ikonerna inom musik.

Vi får följa John och Yoko från deras första dag i New York i deras lägenhet i West Village. En lägenhet där cigarettrök och kanske annan rök hänger som en dimma i rummen och en tv som står på i ett. ”Jag gillar tv” förklarar John Lennon. ”Vad som helst som visas i tv”.

John Lennon dog tragiskt då han endast 40 år gammal blev ihjälskjuten i New York 1980. Yoko One som fyllt 92 har dragit sig under offentligheten, vilket är välförtjänt för sådan legendar som hon är.

Denna dokumentär är förstås en film som alla musikintresserade måste se, men den är mer än så. Den visar ett tidsdokument för en anda som rådde och som påverkat så mycket av dagens värld. Den är vacker, skör, stark, bedövande och engagerande.

Ett pressmeddelande berättar:
Ljudet har noggrant restaurerats under överinseende av Sean Ono Lennon, som också hyllar filmen för att den gett honom fler minnesbilder av hans föräldrar.

Filmrecension: Uppskjuten tid – en filosofisk betraktelse om tiden under pandemin

by

Uppskjuten tid
Betyg 4
Svensk biopremiär 16 maj 2025
Regi Olivier Assayas

En filosofisk betraktelse om tid och om att gå i karantän. Vad händer när samhället ställs på undantag som under covid-pandemin? När vi måste leva i karantän: är det en positiv upplevelse eller en svår utmaning. I Uppskjuten tid för vi följa två vuxna bröder, filmregissören Etienne och hans bror musikjournalisten Paul, som under covid-pandemin flyttar tillbaka till sitt barndomshem på franska landsbygden då samhället stängdes ned i Frankrike. Både Etienne och Paul är nyskilda och har med sig sina nya flickvänner, Morgane och Carole. Ibland kommer också Etiennes tonårsdotter dit.

Även om många av oss inte hade tillgång till lika fantastiska hus på landsbygden att dra sig undan till och inte har samma trygga ekonomi som Etienne kan nog många känna igen beteenden och känslorna som de två bröderna och deras flickvänner visar upp. Filmen är fokuserad på de två bröderna, deras flickvänner blir mer som bifigurer. Deras känslor och upplevelser ges inte något stort utrymme.

De två bröderna har helt olika inställning till pandemin och allt den för med sig. Etienne är noga med att följa alla regler och riktlinjer medan hans bror Paul är irriterad över det intrång i hans vanliga liv som karantänen innebär. Ändå är Paul liksom Etienne väldigt lyckligt lottade. Paul har möjlighet att göra jobb som musikjournalist i radio, vilket han kan göra hemifrån. Etienne kan visserligen inte göra film men han tycks ha så bra ekonomi att han är trygg ändå.

Mycket från tiden under pandemin kan de flesta av oss känna igen även om de svenska makthavarna inte stängde ner samhället lika mycket. De som upplevde det svårt att inte kunna umgås socialt och inte leva som vanligt kan känna igen sig i Paul medan Etienne blir en symbol för de som upplevde att det var skönt att slippa de vanliga livets stress och krav ett tag.

Filmen är växlar mellan två olika slags scener. Dels får vi följa livet i barndomshemmet då de lever i karantän med munskydd och beställningar som körs ut med budfirmor och scener med inre monologer av Etienne till stillbilder då han funderar kring existentiella filosofiska frågor och drar paralleller till olika faser inom litteratur, film och annan kultur. Utan dessa inre monologer skulle filmen fått lägre betyg av mig. Trots att monologerna till stillbilder är helt utan aktion och väldigt stillastående lyfter dessa tankar filmen som helhet. Det ger ett filosofiskt mervärde och sätter fokus på existentiella frågor.

Filmens distributör skriver om filmen:
Uppskjuten tid är en lågmält komisk och ömsint film om familjeband, kärlek och de små katastroferna som uppstår när man har för mycket tid att tänka – och för lite att göra.

Jag tycker inte filmen är så komisk. Visst, de två vuxna bröderna smågnabbas ibland så där som säkert de flesta av oss kan känna igen sig i emellanåt. Men tja, det är mer vardagsdrama, familjeliv utan stora åthävor. Filmen tar sig fram i lugn och eftertänksam takt.

Jag kan funderar över uttrycket ”ha för mycket tid att tänka”. Kan man ha för mycket tid att tänka? Är det negativt att ha tid att fundera på djupet över tillvaron? För mig lyfter filmen just frågan om tid och att få möjlighet att slippa det vardagliga stressen ett tag för att få tid att reflektera. Det är väl så att var och en kommer att se filmen med sina ögon och utifrån sin erfarenhet och sin inställning till tid och sin ståndpunkt krig vad som är viktigast: full fart eller tid att tänka?

Filmrecension: The Legend of Ochi – ett monstruöst och pretentiöst skrotupplag

by

The Legend of Ochi
Betyg 1
Svensk biopremiär 16 maj 2025
Regi Isaiah Saxon

Varför göra en fantasifull och stämningsfull barnsaga då man kan förvränga det hela till ett monstruöst och pretentiöst skrotupplag. The Legend Of Ochi är ett praktexemplar på hur hybris kan kapsejsa något som i teorin vore osänkbart.

I grund och botten borde det inte vara någon ohelig katastrof. Berättelsens tematik om missförstånd och rädsla är lika klassiska som ketchup på varmkorven. The Legend Of Ochi är i mångt och mycket en klassisk barnsaga vars mörka undertoner kan spåras till bröderna Grimm och H.C. Andersen. Synd då att långfilmsdebutanten Isaiah Saxon inte har någon förståelse – än mindre något genuint intresse, för sina inspirationskällor. Istället för att skapa en personlig, känslofylld och patosdriven film gör Saxon om det hela till en smärtsam uppvisning i motbjudande pretention och pseudo-intellektualism.

Redan i filmens utdragna och märkliga introduktioner börjar brandlarmet tjuta. Istället för att låta de deprimerade och våta miljöerna – de rumänska slätterna, tala för sig själva får publiken utstå den värsta tonsättningen till en film sedan Jonny Greenwood och Mica Levis vedervärdiga skapelser från Pablo Larraín-projekten Jackie och Spencer. Det spelar ingen roll att det finns en intention att belysa meningen bakom vokaliseringar och läten i filmens usla patos, denna ljudliga tortyr med falska fioler och gnölande mässingsinstrument får öronen att blöda och tålamodet att implodera.

Givetvis räcker det inte att utsätta intet ont anande biobesökare för denna soniska fasa. Visuellt väntar samma hiskeliga domedag, detta genom ett allmänt utseende som är så pass artificiellt och identitetslöst att det i många scener liknar en smetig AI-bild. The Legend Of Ochi är som en förvrängd och hiskelig TV-shop reklam som konstant utstöter ”men inte nog med det!”.

Dialog och personregi är bortom all beskrivning. Isaiah Saxon kan tillsammans med den Stephen Norrington – mannen bakom den katastrofala The League of Extraordinary Gentlemen, vara en av få människor som är tondöva inför att förundras eller glädjas av att arbete med fantastiska och övernaturliga element. Där mästare inom ämnet som Guillermo del Toro njuter av varenda sekund, då han kan utforska det osannolika, skrämmande men samtidigt fascinerande, verkar Saxon endast besvärad. Hela filmen drar sig för att verkligen anamma sina sagoboks-rötter, istället verkar målet vara att skapa någon absurd och fullkomligt grotesk version av Det Sjunde Inseglet, ja, utan den vassa dramatiken, minnesvärt skådespelet och det vackra fotot. Saxon liknar en ung filmstudent vars enda erfarenhet är introduktionsboken i första kursen i filmvetenskap. Därför plockar han element och inslag från klassiska och renommerade filmskapare som Andrei Tarkovsky och Wes Anderson, dock utan förstånd eller insikt, vilket gör att allt känns som en ytlig och – genomgående, löjlig imitation.

Inte för att det är brist på skådespelare av hög kaliber. Willem Dafoe fortsätter att vara en av industrins mest underskattade och mest magiska aktörer, men inte ens denna tillgång används till något annat än total dravel. Här får Dafoe springa runt, gapa och utstöta infernaliskt dålig dialog. Detsamma gäller Emily Watson som spökats ut till någon hipsterversion av Pomperipossa och som får den stora äran att spotta ut nonsens som måste skrivits då alkohol och gräs kombinerats. Unga Helena Zengel i huvudrollen gör inte heller mycket för att avancera sin karriär med ett dött skådespel som på sin höjd inspirerar till att fly fältet.

Hela cirkusen avslutas sedan med ett klimax så sockersött och sliskigt att tänderna ilar. The Legend Of Ochi hade potentialen att vara en vass och egensinnig barn- och ungdomsfilm i samma anda som Henry Selicks animerade Coraline eller en mer personlig karaktärsstudie likt Debra Graniks Leave No Trace. Vad vi istället får är en patetiskt pretentiös soppa som känns lika inbjudande som en våt filt.