Mission Impossible: Dead Reckoning Part One
Betyg 4
Svensk biopremiär 12 juli 2023
Regi: Christopher McQuarrie
Den actionfilm som Tom Cruise förälskat sig i är sakta men säkert på väg att försvinna. Genren har idag utvecklats till att vara mer komplex och spänna över multipla filmer som väver ihop ett massivt berättade. Det klara och det enkla – för att citera Ulf Lundell, är helt enkelt inte lika roligt, framförallt eftersom det setts och gjorts så många gånger om. Actionfilmer utan multiuniversum och specialförmågor blir antingen bökigt skräp som Fast & Furious, eller en extremt koreograferad blodsbalett – John Wick. Spioneri, män och kvinnor inom underrättelsetjänsten är inte längre intressant för biopubliken, framförallt i en värld där det mesta av detta farliga arbete sker genom datorer.
Tom Cruise kunde inte bry sig mindre. Trots att tiderna ändrats är Cruise kvar i den gamla skolan, alla stunts skall genomföras praktiskt – med livet som insats. Allting handlar också om att ge publiken maximal valuta för pengarna vad gäller häpnadsväckande action. Andra har försökt att fånga denna klassiska actionformula och misslyckats. Cruise och regissören Christopher McQuarrie visar dock var skåpet skall stå genom en otrolig övertygelse, och en bindgalen entusiasm genom att göra den bästa Mission Impossible-filmen på år och dagar.
Efter sex filmer, en karriär av galna stunts och ett än mer turbulent privatliv borde Tom Cruise inte ha mycket kvar att ge allmänheten. Otroligt nog så verkar något ha skett sedan inspelningen av den föregående filmen, ’’Fallout’’. Det är som att den hårda inspelningen av ”Dead Reckoning” – som plågades av COVID-19, fått samtliga inblandade att inse att inget kan tas för givet, att varje sekund av inspelningen måste nyttjas maximalt. Detta kombineras med att Christopher McQuarrie som regissör, för första gången, verkar ha genuint roligt. Rogue Nation och Fallout var förvisso kompetenta men det saknades vital lekfullhet och glädje. Det var som att alla de otroliga actionscenerna, där skådespelare och inspelningsteam riskerade allt, tärde på McQuarrie. Även om det bjöds på fantastiskt uppseendeväckande uppvisningar – som en hysterisk motorcykeljakt genom Paris, saknades det livsviktiga leendet på läpparna som tillät publiken att verkligen njuta.
Denna gång är denna osäkerhet och oro som bortblåst. Inte sedan J.J Abrams styrde upp den tredje – och enligt mig bästa filmen, i serien har det varit såhär roligt, ungdomligt och medryckande att hänga med på ett actionäventyr med Ethan Hunt och hans team. Att saker och ting rätats ut, förfinats märks tidigt genom fotot som nu framstår exotiskt och oerhört stilfullt. Det verkar som att allting fått nytt liv, ett nytt perspektiv vilket gör att saker och ting flyter på och manifesterar sig mer vitala än någonsin. Det märks även på ensemblen som – äntligen, svetsats samman och utvecklat en värmande kemi som skänker flera scener behövlig mänsklighet och humor. Ta bara Vanessa Kirby som verkar stortrivas, från att ha varit en parentes i föregående film har Kirby nu blivit till en diabolisk och fräsande nihilist som är en perfekt blandning av överdriven ondska och självmedvetet överspel.
Tyvärr så dras filmen fortfarande med vår egen Rebecca Ferguson, som spenderar det mesta av sin medverkan med att surmulet stirra in i kameran och definiera begreppet total irrelvans. Men här träder räddaren i nöden fram i och med fantastiska Hayley Atwell som är fullkomligt briljant. Till skillnad mot Ferguson har Atwell en ypperlig karisma och kraft i sitt agerande, hennes kemi med Cruise är påtaglig och mycket av deras antagonistiska relation påminner om något från klassisk relationskomik som ’’Go’dag yxskaft?’’. Detta är inte den enda parallellen eller hyllningen till det förflutna. Tom Cruise har aldrig försökt dölja sin kärlek till film, men till skillnad från det normala snobberiet hos personer inom industrin – som icke skall nämnas vid namn, är Cruise kärlek till mediet folkligt och brett. Det märks framförallt i en grandios hyllning till ’’Lawrence av Arabien’’ och i finalen som är en skamlös – men genuint varm, salut till Mordet På Orientexpressen av Sidney Lumet.
Dessa hyllningar, god kemi och uppenbar entusiasm må ha stor betydelse för en actionfilm… Men när gummit skall möta vägen återstår bara en fråga, är actionscenerna något att ha? Att svara ja på denna fråga vore en genuint patetisk underdrift. Detta är en actionbomb av första klass, tempot är oupphörligt högt, Cruise och McQuarrie lyckas överträffa allt de tidigare gjort med helt sanslösa scener som aldrig verkar ta slut. Det är alltifrån en makalös biljakt på Roms gator till den – numera, ökända sekvensen där Tompa kör motorcykel utför ett stup. Fantastisk action och en Cruise som riskerar livet i och med dessa eskapader är förvisso inget nytt, men aldrig tidigare har det känts såhär levande och smittsamt entusiastiskt. Cruise och samtliga inblandande i produktionen verkar alla vara i extas, mer sporrade än någonsin att slå oss alla med häpnad. Många gånger kan man inte låta bli att skratta i total eufori när explosionerna blir till en sorts symfoni. Det finns något barnsligt, pojkaktig och nästan oskyldigt över allt som sker. Det är som att Cruise och McQuarrie gått tillbaka till sina pojkrum och fantiserat fram den ultimata pojkdrömmen, med snabba bilar, pistoler och resor till exotiska platser. Medan konkurrensen innehållandes samma ingredienser ofta ter sig smaklösa, testosterona och tröttsamma återfinns inga av dessa attribut i Dead Recknoning. Istället är allt genomfört med en oväntad elegans som gör att flera scener – som i grund och botten är upprepningar av saker vi sett för, känns inspirerade och spännande.
Något som däremot inte kan tilldelas något beröm är filmens berättelse. Trots dagsaktuella ämnen som artificiell intelligens, samhällets ökande skepsis mot fakta och sanning och människans beroende av teknologi, är dessa brinnande ämnen endast en ursäkt att skapa galna upptåg. De sekvenser som inte innehåller en springande Tompa eller smattrande skjutvapen är överfyllda med ödesmättad dialog om undergång och mänsklighetens sista räddning. Och då det inte är bombastiska tal får vi istället tonvis med exposition som är totalt obegriplig och ointressant. Är detta nödvändigtvis ett sänke? Knappast… att söka efter bra berättande i en Mission Impossible-film är lika lönlöst som att leta efter bra mat i valfri restaurang från Gordon Ramsays Kitchen Nightmares. Den marginella story som finns är menad att vara en sorts ytlig krydda som förhöjer insatserna och bidrar till Hitchcocks klassiska suspensmoment, något som faktiskt uppnås många gånger om.
Dead Reckoning är en enda lång kavalkad av fantastisk action som spetsas ytterligare genom oväntad entusiasm från alla inblandade. I en nyligen publicerad intervju menade Tom Cruise att han gärna fortsätter göra Mission Impossible till 80 års ålder, något som är svårt att säga nej till om det är såhär pass underhållande.