15/5 2025
Valand i Göteborg (arr: Jazzföreningen Playhouse)
Soft Machine var ett nav i mytomspunna psykedeliskt präglade Canterbury-scenen under 60-talet andra hälft. Att gruppen bildades av några musiker som i flera fall gjort djupa avtryck på brittiskt musikliv bidrog till statusen. Syftar på exempelvis Robert Wyatt, Kevin Ayers och Daevid Allen (den sist nämnde tillhörde de som gick vidare, grundade Gong). Kan tyckas anmärkningsvärt att en resursstark jazzförening arrangerar konsert med en progressiv kvartett, vilka främst associerats till varianter av rock: progessive, psykedelia art rock och inslag av avant garde.
Sättningen har i princip varit den samma hela tiden även efter att första upplagan upplöstes omkring 1980. Rytmsektion med trummis och elbasist fyller i det sound driven gitarrist skapar tillsammans med på scen dubbelarbetande musiker vars instrument är träblås och klaviaturer. Mellan 1978-2015 har alternativa konstellationer med Soft i namnet existerat. Och 1981 producerades en platta rotad i expansiv jazzrock-tradition med en formation på tio man (Jack Bruce, Alan Holsworth med flera). Från nuvarande upplagas talesperson delges publiken en hel del fakta och kuriosa om gruppens snåriga historik. John Marshall (dog 2023) och Mike Ratledge (lämnade gruppen 1976) ges extra utrymme i genomgången, liksom Elton Dean tack vare att Elton John tog sitt artistnamn delvis från honom. Efter tio studioalbum blev det ett exceptionellt långt uppehåll. Först 2018 kom nästa skiva och uppföljaren fem år senare, båda producerade av två bandmedlemmar. Flera live- och samlingsplattor har också släppts.
Idag består SM av deras historieskrivare gitarristen John Etheridge ( funnits i bandet när det varit aktivt under ett femtioårigt förlopp), Theo Travis med meriter från Gong på tenor- och sopransax, tvärflöjt och keyboard, Fred Thelonious Baker från Cahoots på elbas samt sedan 2022 israeliske trumslagaren Sarif Sarkis vars cv och flit imponerar kolossalt. Enheten fungerade som jag bespetsar mig på, det vill säga långt över rimlig förväntan. Kan tilläggas att denna inkarnation av SM drogs enligt Etheridge samman 2004.
Kvartetten är remarkabelt trogen det sound som varit gruppens signum även i låtarna man komponerat på senare år, vilket måste betecknas som beundransvärd konstnärlig konsekvens. Udda takter, ackordföljder och abrupta skiftningar definierar dem som om tiden stått still i drygt femtio år. Etheridge avslöjar merparten av låtlistan för entusiastisk publik och i första mellansnacket berättas om en svensk flickvän och när han gjordes uppmärksam på Tommy Körberg och Amanda Ooms under spelperioden med Chess på West End. När han är i färd med att signera efteråt tackar jag för spelningen och berättar att jag kommer recensera, talar om att jag har 7 på vinyl liksom en nästan bortglömd raritet med Wolf köpt för drygt femtio år sedan, ett tajt lite obskyrt band Etheridge var medlem i några år. Numerären fans och nyfikna är för övrigt hyfsad, fast det är gott om ståplats. Jag håller mestadels till i soffgruppen längst bak. Ljudet är starkt, omsluter, lyckligtvis utmärkt balanserat även om trummisens lust att vara en ”hard hitter” påverkar mixen.
Första set varar i cirka en timma, innehåller typiska för genren stimulerande kontraster. Efter ödesmättad pampig öppning kastar sig kvartetten rakt in i ett medryckande beat vars feature levereras lödigt på tenorsax. Detta bör ha varit Burden Of Proof från 2013. Fäster mig därpå vid olikartade upphetsande inslag : kringströvande solo på gitarr, spejsigt intro, jazzrockigt larmig sekvens och det pulserande beat som kännetecknar titellåten från senaste skivan, för att skilja ut några belysande segment. Tänker att Other Doors i och med sitt medryckande groove frambesvärjt av pumpande basgång är en av få potentiella hits. ett intrikat feature från inspirerad gitarrist avlöses av vacker slinga på tvärflöjt varpå rytmsektionen elegant fyller i.
Ett par låtar från debuten avverkas. Det ska påpekas att nyinspelningar gjorts av somliga av de betydelsefulla tidiga kompositionerna. Suggestivt svävande Fourteen Hour Dream skriven av Theo Travis, vars tvärflöjt färgar låten, avrundar en fyllig och mycket varierad första halva.
Pausen tar slut i och med första tonerna i sprillans färsk låt. Open Up Road(?) baseras på spännande repetitiva klanger vilka leder tanken till stundtals närbesläktade akter såsom Camel, Supertramp och Gong. Det är omtumlande och energiskt, vackert och omväxlande. Hög tid att uppmärksamma gruppens senaste nytillskott, den fantastiske Asaf Sirkis. Han som undervisar i Leeds har i eget namn eller i samarbeten släppt tolv album, varav ett par erhållit fina utmärkelser. Pådrivande rytmläggaren förekommer på över nittio(!) album och har spelat med stora namn som Kenny Wheeler, Norma Winstone, Dave Holland, John Abercrombie, Gary Husband, Jeff Berlin, Dave Liebman, Natacha Atlas och Larry Coryell. Första singeln för lansering i USA framförs. Joy Of A Toy från 1968 består av trixig harmonik och sugande bas vilket resulterar i förförisk dynamik.
Tale Of Taliesin av Karl Jenkins från -76 utgör otvetydigt konsertens kulmen. Sanslöst teknik och sömlöst samspel uppvisas. Denna sinnesutvidgande höjdpunkt bländar när den övergår i höghastighets-tempo, vars euforiska utlevelse förmodligen golvar samtliga på Valand. Gitarrist och trummis anför med enastående kontroll i ett galet uppdrivet beat. Det tassas tjusigt i komposition tillägnad Robert Wyatt. Låter subtilt och stillsamt i en symtomatiskt spröd melodi. Fångas av basgången och cymbalspel. Snacka om effektfull kontrast. Out Bloody Rageous av originalmedlemmen Ratledge är till att börja med drömskt flummig. Dess framvällande kantiga rytmik och i förgrunden glimrande spel på sopransax får mig att associera till Gentle Giant.
Mot slutet sker förväntad uppvisning av den profilerade trumslagaren. Vi förunnas tunga, smattrande ”slagserier” längs hela registret. Således ursinnig urladdning på upploppet. Spänstiga fraser på tenorsaxofon samspråkar med minst sagt alert rytmsektion, blir än mer exalterad av nästa solo, då ackord formligen sprutar ur mångsidige gitarristens instrument. Denna otroligt ösiga virtuositet utgår från albumet Backwards.
Sammanfattningsvis kan det inte nog betonas vilken härlig tripp konserten utvecklades till. Kvällen före var jag på Konserthuset och njöt av musik signerad Chopin och Tjajkovskij och kvällen efter blev det lekfullt jazziga kärlekssånger med ett förstärkt Backlura featuring Isabella Lundgren & Lisa Långbacka. Tre totalt väsensskilda tillställningar vilka gjorde mig upprymd. Kontentan är att veckan efter jag missade Robert Plant och hans musiker hade jag förmånen att få tillägna mig inte minst supertaggade traditionsbärarna Soft Machine.