• Hoppa till huvudinnehåll
  • Hoppa till det primära sidofältet
  • Hoppa till sidfot

Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Recension

Filmrecension: Cold War – oändligt vacker tragedi

20 oktober, 2018 by Rosemari Södergren

Cold War
Betyg 3
Svensk biopremiär 16 november 2018
Regi Paweł Pawlikowski
Originaltitel Zimna vojna
Manus Pawel Pawlikowski och Janusz Głowacki
I rollerna Joanna Kulig, Tomasz Kot, Borys Szyc, Agata Kulesza, Cédric Kahn, Jeanne Balibar

Oscarsvinnaren Paweł Pawlikowski är tillbaka med en oändligt vacker film. Paweł Pawlikowskis drama Ida vann en Oscar för bästa utländska film. I år fick han regipriset i Cannes för Cold War, som är en tragisk berättelse om kärlek i efterkrigstidens Europa under kalla kriget.

Konstnärligt är filmen obeskrivligt vacker, fotot i svartvitt och eftersom de två huvudkaraktärerna är musiker sätter musiken en stark prägel på filmen från polska folksånger till jazz och klassisk rock.

Handlingen utspelar sig efter andra världskriget, i ett Europa präglat av kalla kriget och där det var en stor osynlig mur mellan öst och väst. De två huvudkaraktärerna är pianisten Wiktor och sångbegåvningen Zula. De möts då Wiktor är med i en kommitté som ska välja ut unga flickor och pojkar som ska få gå en utbildning i sång och dans och sedan ska representera Polen och öststaterna i olika sammanhang. Zula är en av de unga landsbygdsflickor som ansöker om plats i utbildningen.

En passion drabbar Wiktor och Zula, en förälskelse som de måste hålla hemlig. De har väldigt olika bakgrund, Wiktor har finkulturell bakgrund medan den betydligt mer temperamentsfulla Zula kommer ut enkla fattiga förhållanden och är van att slåss ur underläge.

De älskar båda musik och mellan dem finns en attraktion som varken geografiska avstånd eller tidens tand rår på, men deras relation är destruktiv när de lever i skuggan av kalla kriget. I Polen tvingas Wiktor och Zula bli en del av Sovjets propagandamaskin. Vid en turné till Berlin ser de chansen att fly till Paris. Att leva i Paris är inte så enkelt för en människa uppväxt i en öststad.

Cold War skildrar politiska strömningar och två egensinniga människor och deras relation under femton års tid. Pawel Pawlikowski inspirerades av sina föräldrars kärlekshistoria när han skapade filmen och har gett Wiktor och Zula sina föräldrars förnamn.

Cold War är Polens officiella Oscarsbidrag och nämns redan som en favorit för statyetten som tilldelas bästa icke engelskspråkiga film, om den skulle nomineras.

Filmtekniskt, fotomässigt, ljudmässigt och ljusmässigt är filmen enastående. Musik och dans är extra plus. Varför får denna film då inte ännu högre betyg av mig? Den har flera lager i vad den berättar och det är mycket som inte sägs rent ut. Det är sådant som jag normalt uppskattar i en film. Varför blir jag mest obehagligt berörd av denna film? Det är för mycket som inte berättas, för mycket jag undrar över dessa två människor. Det är svårt att kalla det en kärlekshistoria när Zula sviker Wiktor så många gånger. Det är för mycket jag vill veta om karaktärerna, det är svårt att tycka om Zula.

Fakta om regissören:
Pawlikowski, född i Warsawa 1957, lämnade som tonåring det kommunistiska Polen. Efter en tid i Tyskland flyttade han till England och utbildade sig på universitetet i Oxford, varefter han inledde filmkarriären med en rad dokumentärer för brittisk tv. Han vann en BAFTA för bästa nykomling för långfilmen Last Resort, och ännu en BAFTA för My Summer of Love med Emily Blunt. Pawlikowski regisserade sedan Ethan Hawke och Kristin Scott-Thomas i The Woman in the Fifth, innan han återvände till sin barndoms Polen med Oscarvinnaren Ida.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen, Toppnytt Taggad som: Filmrecension, Kalla kriget, Recension, Scen

Teaterkritik: Den inbillade sjuke på Maximteatern med Mikael Persbrandt och Petra Mede

20 oktober, 2018 by Rosemari Södergren

Foto: Sören Vilks

Den inbillade sjuke
Av Molière
Regi och bearbetning: Stefan Larsson
Översättning: Sven-Åke Heed
Konstnärligt Team:
Scenografi/ljusdesign/rekvisita: Jens Sethzman
Kostymdesign: Nina Sandström
Mask och peruk: Nathalie Pujol
Koreografi: Per-Magnus Andersson
Musikbakgrund och film: David Nyström

Molières Den inbillade sjuke har sattes för första gången upp 1673. Den är en komedi men med udd på saker i dåtida samhället som Molière ofta angrep i komedins format. När Maximteatern nu sätter upp den i regi av Stefan Larsson med Mikael Persbrandt i huvudrollen har en inte särskilt mycket samhällskritik i sig utan är mest ett underhållande tidsfördriv. Den är rolig men inte så rolig att jag sitter och vrider mig av skratt. Tiden flyger iväg, jag sitter aldrig och tycker det är segt heller. Men frågan är om inte den som har allra roligast är Persbrandt själv. Han sitter och ler stort av och till. En vän till mig uttryckte det så här: ”Det är som när man äter en hamburgare. Det mättar för stunden och är inget fel på det, men det ger inte någon näring av betydelse.”

Premiärpubliken gav föreställningen stående ovationer. Jag vet inte om det var för att de tyckte den var så jätte-fantastisk eller om de mer applåderade att de haft en rolig kväll.

Mikael Persbrandt ska ha en stor eloge för att han bjuder på sig själv. Att just han gör denna löjliga figur som Argon är, det roligt redan i sig. Petra Mede spelar Nettan, familjens tjänstekvinna, som är en bekäftig karaktär. Hon gör den riktigt bra, hon är helt rätt i den rollen. Mikael Persbrandt är högaktuell i flera sammanhang denna höst. 7 november invigs Stockholms filmfestival med filmen X & Y där han spelar en av huvudrollerna.

Pjäsen handlar om Argon, en man som är omgift med en yngre kvinna och har en giftaslysten dotter från tidigare äktenskap. Argon är hypokondriker av värsta slag, han har inbillar både sig själv och omgivningen att han är sjuk. På så sätt får han uppmärksamhet. Han har bestämt sig för att hans äldsta dotter ska gifta sig med en läkare, då får han en svärson som kan ge honom medicinska råd gratis. Argons räkningar till läkare och apotekare är inte billiga.

Det är rätt svårt i dagens samhälle att ta till sig något av pjäsen som den sätts upp i denna version. Döttrar blir inte bortgifta i dagens Sverige och räkningar till sjukvård och läkare blir sällan så skyhöga eftersom vi har en högkostnadsskydd.

Ingen uppsättning av Den inbillade sjuke, eller någon komedi eller någon tragedi, är den andra lik. I denna versionen finns inte familjens yngsta dotter med. Hon nämns någon gång med finns inte på scen. Några anspelningar på nutiden finns med. Några av skådespelarnas kläder är en kombination av dagens mode och 1600-talets klädstil. Lite metateater finns också då Molière och komedin Den inbillade sjuke nämns. Sådant lockar väl alltid till skratt. Med en sådan uppsättning av duktiga skådespelare (utöver Persbrandt och Mede har vi duktiga Ellen Jelinek, Johan Wahlström ,Alexandra Zetterberg Ehn och Pelle Grytt) kommer den säkert att dra fullsatta hus ett bra tag.

Den inbillade sjuke (Le Malade imaginaire), blev Molières sista pjäs, eftersom under den fjärde föreställningen 17 februari 1673 kollapsade Molière, som även spelade titelrollen i pjäsen, och avled kort därefter.

I Dramatens uppsättning från 1987 spelade Sven Lindberg Argan, Mona Malm Béline och Anita Wall Toinette, pjäsen filmatiserades och sändes i SVT 1989. År 2001 sattes pjäsen upp på Fredriksdalsteatern, då under namnet Kärlek och Lavemang. I en nyöversättning 2010 för Åsa Kalmérs uppsättning som hade premiär på Göteborgs stadsteater i september 2010 har Anders Bodegård givit pjäsen titeln Den inbillningssjuke.

Mikael Persbrandt och föreställningens regissör Stefan Larsson har haft flera lyckade samarbeten tidigare. 2014 spelade Persbrandt i Stefan Larssons uppsättning av Dödsdansen och 2017 i MacBeth.

Stefan Larsson har regisserat närmare 40 föreställningar på Dramaten, bland annat Rikard III, Medea och Fanny och Alexander. 2019 tillträder han som teaterchef på Den national scenen i Bergen i Norge.

Medverkande:
Mikael Persbrandt
Petra Mede
Ellen Jelinek
Johan Wahlström
Alexandra Zetterberg Ehn
Pelle Grytt

Arkiverad under: Recension, Scen, Teater, Teaterkritik, Toppnytt Taggad som: fars, Komedi, Maximteatern, Molière, Persbrandt, Recension, Scenkonst, Teater, Teaterkritik, Teaterrecension

Teaterkritik: De skyddssökande – något av det bästa på en Stockholms-scen den här säsongen

19 oktober, 2018 by Rosemari Södergren

Foto: Sören Vilks

De skyddssökande
Av Aischylos
Bearbetning David Greig
Regi Dritëro Kasapi
Översättning Helena Fagertun och Mirna Sakhleh
Scenografi och kostym Annika Nieminen Bromberg
Ljus Markus Granqvist
Ljud Magnus Ericsson
Mask Patricia Svajger
Premiär 18 oktober 2018 på Kulturhuset stadsteatern, Lilla scenen

En fantastisk uppsättning av den grekiska tragedin, där antiken möter nutid och allt fungerar perfekt. Berörande, går inte att värja sig. Föreställningen säger mycket om kvinnors situation i världen, om immigration och emigration, om att söka asyl, om vilka värderingar vi vill leva med, om att kunna se på sig själv med respekt – att vara människa.

Aischylos drama är 2.500 år och har något att säga människor idag fortfarande. Ja lika mycket som då det skrivs. 50 kvinnor flyr över Medelhavet i ett skepp. När de nått sitt mål – Argos i Grekland – vädjar de omedelbart till kung Pelasgos – skydda oss! De flyr undan krig, slaveri och tvångsgifte. Från män som erövrat deras hemland. Som troligen redan är på jakt efter dem. Det är en situation vi på flera sätt kan känna igen från dagens värld. Vem har inte sett bilderna på flyktingar som tar sig till Europa över Medelhavet i vingliga gummibåtar.

När Aischylos skrev denna tragedi framfördes scenkonst av en kör. Aischylos tros vara den som utvecklade dramat på scen med en skådespelare. I regi av den skotske dramatikern David Greig bibehålls formen med kör på ett smart sätt. Sju svenska skådespelare sitter vid var sitt litet bord och nio skådespelerskor från Palestina medverkar på länk och syns på en stor digital skärm. Tillsammans blir dessa svenska och palestinska skådespelare kören. Det fungerar starkt, mycket bra.

En bit in i föreställningen kommer då den enskilde skådespelaren fram, Per Sandberg, som spelar kung Pelasgos som får en svår situation att lösa. De 50 flyende, asylsökande kvinna hotas av att bli hämtade av de män som anser sig ha rätt att äga dem. För kungen och invånarna i Argos är det en skam att neka en flykting hjälp. Å andra sidan utsätts hela staden för en stor fara, staden kan bli tvungen att gå i krig för att hindra att kvinnorna blir tagna av de män som anser de vara deras egendom.

Kungen låter folket rösta. Folket måste vara enigt, menar han. Här ser vi hur Aischylos var en kämpe för demokrati, den nya formen av samhällsskikt. Regissören har valt att låta publiken agera folket och får rösta om hur de asylsökande 50 unga kvinnorna ska bemötas. Att interagera med publik kan bli krystat, men inte här. Det fungerar mycket bra. Den här uppsättningen är något av det bästa på en Stockholms-scen den här säsongen.

Medverkande:
Kirsti Stubø, Elisabet Carlsson, Eva Stenson, Angelika Prick, Leonard Terfelt, Per Sandberg, Åke Lundqvist och Annika Hallin.
Medverkar i bild från Al Harah – teatern:
Christin Hodali,Diana Swity,Faten Khoury,Hanin Tarabay,Iman Aoun,Mirna Sakhleh,Raeda Ghazaleh, Reem Talhami och Riham Isaac.

Arkiverad under: Scen, Teater, Teaterkritik, Toppnytt Taggad som: Asyl, Emigration, Flyktingar, Immigration, Kulturhuset stadsteatern, Recension, Scenkonst, Teater, Teaterkritik, Teaterrecension

Stockholm Jazzfestival 2018 del I

18 oktober, 2018 by Mats Hallberg

Magnus Palmquist

Stockholm Jazzfestival 12-21 oktober

Jazzfesten i huvudstaden är i full swing. Under tisdagskvällen delades de så kallade Jazzkatterna ut, vilket ni kunde läsa om i Kulturbloggen. Undertecknad är press på festivalen för fjärde eller femte året. Då jag bor på västkusten väljer jag  godbitar ur programmet under helgerna och planerar in resor därefter. Till skillnad från Ystad får en finna sig i krockar och att endast kunna tillgodogöra sig en bråkdel av utbudet. Under första helgen var ju vädret strålande. Passade under lediga stunder på att vandra till både nyinvigda  Nationalmuseum och Moderna. Men det är en annan historia. Jazzfestivalen invigdes av dess chef Eric Birath på Kulturhusets största scen inför ett fullsatt auditorium.  Antalet scener har utökats.  Man ansvarar denna gång för omkring hundraåttio programpunkter.

JAN GARBAREK är en monumental musiker , har varit protypen för ECM-soundet i mer än fyra decennier. Jag har haft några vinyl och hörde honom på Liseberg för cirka trettio år sedan. Sedan dess ingen större koll ska erkännas. Det nordiska vemodet finns kvar, ränderna har inte gått ur. Dock har han blivit en uppfriskande genreöverskridare. För det kuriösa med Jan Garbarek Group är att en norrman besjälad av karga ödsliga landskap, omger sig med en tysk klaviaturspelare, en indisk slagverkare samt en elbasist från Brasilien. Medlemmarna tilldelas flera solistavsnitt av varierande längd. De håller på uppemot två timmar, vilket nästan blir för långt. Föga förvånande yttrar inte Garbarek ett enda ord, tackar istället genom att bocka jämte en utsträckt hand i riktning mot sina kamrater.  Har således ingen info om vad som spelades. Tyckte mig första halvtimman känna igen temat, skulle kunna vara från He Comes From The North, i så fall baserat på en jojk. Satt för första gången på balkong. Ljudet var delikat, lagom volym och reverb som gav trolsk efterklang. 71-årige pionjären har en omisskännlig ton oavsett om han hanterar sopran- eller tenorsax. I ett långsamt stycke får han mig ändå att tänka på sådana som Ben Webster och Zoot Sims.   Vackra expanderande klanger mixas med episkt ensemblespel och lagom utmanande fri form -skrynkliga tendenser. Är inte hela tiden lättillgängligt, men blandningen av suggestiva mjuka melodier, virtuos världsmusik och en skvätt avantgarde är definitivt örongodis.  Trogne medarbetaren Rainer Brüninghaus hade flera fina solon på piano, medan slagverkaren Trilok  Gurtu gavs ännu längre tid för att skapa fräcka  rytmer och (vatten) ljud. Ska tilläggas att bandledaren hade lagt in flera fruktbara duetter, varav den med honom på sälgflöjt(?) och Gurtu på tablas var extravagant.

WOLFGANG HAFFNER BAND med gästen RIGMOR GUSTAFSSON i Nisse Landgrens hörna gjorde ingen besviken, tvärtom. Fick rusa till nästa utsålda konsert i samma byggnad några våningar längre upp. Om denna sprudlande tillställning och ”talkshow” har jag skrivit i Orkesterjournalen, på deras hemsida. I somras premiärlyssnade jag på detta band i toppklass lett av en mycket produktiv renommerad trumslagare. Man lirar allt möjligt  – fusion , bebop, klassiskt, funk, swing – med stil och finess.  De genommusikaliska tyskarna var föga förvånande på bejublat spelhumör, tillsammans med vännerna Landgren och Gustafsson.  Härligt lirat på vibrafon,  Simon Oslender på klaviatur gör underbara saker medan skicklige Haffner håller  grytan kokande. Landgrens röda trombon medverkar lite här och var med distinkta svängiga toner. Sångfågeln Rigmor Gustafsson förekommer anmärkningsvärt sparsam, fast när hon medverkar gör hon det med besked.  Hon äger scen i de tre vokala inhopp hon har till förfogande. Livemusiken interfolierades av ganska ostrukturerat och avspänt samtal mellan de tre sistnämnda (antecknade en del).

Den så kallade LÖNNKROGEN i Scalateaterns källare drivs i tillåtande, bekymmersfri anda under ledning av charmige trumslagaren Daniel Fredriksson.  Den vilda lössläppta stämningen ska påminna om  halvhemlig dekadens  under dixieland-eran i USA. Superproffs levererar glad jazz, kryddad med sting och svärta.  Sent på aftonen var lokalen knökfull. Omgiven av stimmig uppmuntrande publik lirar Daniel svängiga vibrerande toner, tillsammans med bland andra Niklas Fernqvist, Filip Ekestubbe, Klas Lindquist, Fredrik Lindborg och Johan Åström.  Flera spetsiga solon hördes från blåsarna.  Högsta betyg utdelas till Klas på  klarinett och Johan på ”dragbasun”, två sköna snubbar  som absolut inte softade på halvfart. Noterade att en släpig melodi på slutet gjorde störst avtryck hos den sorlande publiken. Lönnkrogen är en livsbejakande otvungen mötesplats. Den krängande musiken med improvisatoriska inslag präglas av rummet, blir kvar där. Den är kanske inget man tar med sig hem, utan det är själva stämningen som utgör hågkomsten av timmarna i källaren. Det är kul att vistas här och få ryckas med av vildvuxen livemusik.

 

 

Arkiverad under: Musik, Recension

Filmrecension: Ramen shop – En film för de som älskar mat och matlagning och mat som en skön konst

18 oktober, 2018 by Birgitta Komaki

Ramen shop
Betyg 3
Premiär 19 oktober 2018
Regi Eric Khoo

En film för de som älskar mat och matlagning och mat som en skön konst.

Den unge Masato driver en Ramenshop i Japan tillsammans med sin far. Fadern som håller moderns minne vid liv med varenda ramenskål han serverar. När fadern dör beslutar sig Masato att resa till Singapore för att söka sin mors släkt och rötter. Den kinesiska släkt som inte ville ha någon kontakt med Japan efter grymheterna i andra världskriget.

Maten blir ingången till en andra kultur. Liksom i Japan är maten i Singapore otroligt viktig del av samhället och kulturen. Den fulländade tillagningen är målet och allt måste ske med allvar och noggrannhet. Ingredienser och tillagning är av största vikt och när människor med mat som sitt stora intresse möts blir maten en bro över kulturskillnader. Här har personerna det också som arbete och livsuppgift. Men viktigast av allt är att maten berör och öppnar känslor.

En estetiskt tilltalande film med de mest fantastiska filmsekvenser av mat. När kameran dröjer sig kvar över nystekta droppande fläsksidor eller puttrande grytor med buljong vattnas det i munnen. Genom maten visar regissören vad som förenar men också de olikheter som finns mellan Japan och Singapore. Det är synd att själva historien om Masato och hans resa är så lågmäld. Där finns ju både kärlek, längtan och en oförsonlig vrede men filmen går aldrig på djupet.

Med ett manus som känns som en ursäkt att få presentera olika matkulturer blir filmen inte en engagerande historia. Det hade varit spännande att se mer vad som förenar och skiljer även på andra områden än vid matbordet. Två asiatiska kulturer som har mycket gemensamt från grunden men också stora skillnader.

Jag hade velat se mer av hur relationerna mellan släktingar utvecklas och hur man förstår varandra. Men för alla de som älskar matlagningsprogram på TV, avsmakningsmenyer och matbloggar är det här den perfekta filmen. Och den retar garanterat aptiten på alla.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Toppnytt Taggad som: Filmrecension, Japan, Recension, Scen

  • « Go to Föregående sida
  • Sida 1
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 635
  • Sida 636
  • Sida 637
  • Sida 638
  • Sida 639
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 1557
  • Go to Nästa sida »

Primärt sidofält

Nytt

Filmrecension: Primetime – får många applåder

Primetime Betyg 4 Svensk biopremiär 20 … Läs mer om Filmrecension: Primetime – får många applåder

Köp grisen i säcken – ibland hittar man nya favoritband – En hemlig artist

Det finns något befriande med att köpa … Läs mer om Köp grisen i säcken – ibland hittar man nya favoritband – En hemlig artist

Glöm inte att Centerpartiet rustat ned den svenska demokratin

Centerpartiet har fått stort inflytande … Läs mer om Glöm inte att Centerpartiet rustat ned den svenska demokratin

Recension: Tove Lo bjuder Avicii Arena på en rejäl dos sex, pop och attityd

Det är knappast någon som går på en Tove … Läs mer om Recension: Tove Lo bjuder Avicii Arena på en rejäl dos sex, pop och attityd

Filmrecension: Woman and Child – När kärleken möter sorgen – och rättvisan blir en kamp

Woman and Child Betyg 4 Svensk … Läs mer om Filmrecension: Woman and Child – När kärleken möter sorgen – och rättvisan blir en kamp

Teaterkritik: Unna dig en lycklig liten jul – Historien om årets köpfest – humor som finns utifrån satir, ironi och fniss blandat

Foto Peter Fredriksson Unna dig en … Läs mer om Teaterkritik: Unna dig en lycklig liten jul – Historien om årets köpfest – humor som finns utifrån satir, ironi och fniss blandat

Underfundiga visor med lokalfärg inramas av underhållande anekdoter – Axel Sondén och Flyttfåglarna på Göteborgs Stadsteater

v 47 17-20/11 2026 Lunchteatern / … Läs mer om Underfundiga visor med lokalfärg inramas av underhållande anekdoter – Axel Sondén och Flyttfåglarna på Göteborgs Stadsteater

Filmrecension: Wild Horse Nine – lurig, klurig, tankeväckande med en fantastisk John Malkovich

Wild Horse Nine Betyg 4 Premiär 20 … Läs mer om Filmrecension: Wild Horse Nine – lurig, klurig, tankeväckande med en fantastisk John Malkovich

Filmrecension: The Hunger Games: Sunrise on the Reaping

The Hunger Games: Sunrise on the … Läs mer om Filmrecension: The Hunger Games: Sunrise on the Reaping

Casino som kulturens scen för pengar och längtan

Casinot är en av populärkulturens mest … Läs mer om Casino som kulturens scen för pengar och längtan

Sten Ljunggren spelar Owe Gustafsons alter ego

Herr O, urpremiär 27 november 2026 på … Läs mer om Sten Ljunggren spelar Owe Gustafsons alter ego

Mogen publik fick vad de önskade sig och mer därtill – Bohuslän Big Band & Margareta Bengtsson i Lerum

14/11 2026 Dergårdsteatern i … Läs mer om Mogen publik fick vad de önskade sig och mer därtill – Bohuslän Big Band & Margareta Bengtsson i Lerum

Följ oss på Facebook

Här hittar du Kulturbloggen på Facebook.

Kategorier

  • ..
  • Intervju
  • Kulturpolitik
    • Krönikor
  • Litteratur och konst
  • Musik
  • Recension
    • Bokrecension
    • Dans recension
    • Filmrecension
    • Operarecension
    • Recension av TV-serier
    • Skivrecensioner
    • Spel
    • Teaterkritik
  • Scen
    • Dans
    • Film
    • Musikal
    • Opera
    • Teater
    • TV
    • TV-serier
  • Toppnytt

Etiketter

Bok Bokrecension Böcker Dans Debaser Deckare Dokumentär Dramaten ekonomi Filmkritik Filmrecension Göteborg Hårdrock indie Konserter Konst Kultur Kulturhuset stadsteatern Kulturpolitik Medier Musik Musikfestival Musikvideo Opera Politik Popmusik Recension recensioner rock Rockmusik samhälle Scen Scenkonst skivnytt skivrecension Spotify Stockholm Stockholms stadsteater Teater Teaterkritik Teaterrecension tv TV-serie Video Way Out West

Annonser

Shiba - urhunden med stil
Vill du lära dig att tolka med Lenormand? Här hittar du information om kurs.

SPEL KAN SKAPA BEROENDE

casino utan svensk licens Trustly
Är du från Norge och är intresserad av nätcasinon? På Spillsen.com finns det senaste inom norska online casinon, licenser och slots.
För bäst guide till online casino rekommenderas Casivo

För spel: Minimiålder 18 år - Spela ansvarsfullt | https://www.spelpaus.se/ | https://stodlinjen.se/

Footer

Om oss

  • Kontakt
  • Om oss
  • Sajtips – länkar

Copyright © 2026 · Metro Pro on Genesis Framework · WordPress · Logga in