Magnus Palmquist
Stockholm Jazzfestival 12-21 oktober
Jazzfesten i huvudstaden är i full swing. Under tisdagskvällen delades de så kallade Jazzkatterna ut, vilket ni kunde läsa om i Kulturbloggen. Undertecknad är press på festivalen för fjärde eller femte året. Då jag bor på västkusten väljer jag godbitar ur programmet under helgerna och planerar in resor därefter. Till skillnad från Ystad får en finna sig i krockar och att endast kunna tillgodogöra sig en bråkdel av utbudet. Under första helgen var ju vädret strålande. Passade under lediga stunder på att vandra till både nyinvigda Nationalmuseum och Moderna. Men det är en annan historia. Jazzfestivalen invigdes av dess chef Eric Birath på Kulturhusets största scen inför ett fullsatt auditorium. Antalet scener har utökats. Man ansvarar denna gång för omkring hundraåttio programpunkter.
JAN GARBAREK är en monumental musiker , har varit protypen för ECM-soundet i mer än fyra decennier. Jag har haft några vinyl och hörde honom på Liseberg för cirka trettio år sedan. Sedan dess ingen större koll ska erkännas. Det nordiska vemodet finns kvar, ränderna har inte gått ur. Dock har han blivit en uppfriskande genreöverskridare. För det kuriösa med Jan Garbarek Group är att en norrman besjälad av karga ödsliga landskap, omger sig med en tysk klaviaturspelare, en indisk slagverkare samt en elbasist från Brasilien. Medlemmarna tilldelas flera solistavsnitt av varierande längd. De håller på uppemot två timmar, vilket nästan blir för långt. Föga förvånande yttrar inte Garbarek ett enda ord, tackar istället genom att bocka jämte en utsträckt hand i riktning mot sina kamrater. Har således ingen info om vad som spelades. Tyckte mig första halvtimman känna igen temat, skulle kunna vara från He Comes From The North, i så fall baserat på en jojk. Satt för första gången på balkong. Ljudet var delikat, lagom volym och reverb som gav trolsk efterklang. 71-årige pionjären har en omisskännlig ton oavsett om han hanterar sopran- eller tenorsax. I ett långsamt stycke får han mig ändå att tänka på sådana som Ben Webster och Zoot Sims. Vackra expanderande klanger mixas med episkt ensemblespel och lagom utmanande fri form -skrynkliga tendenser. Är inte hela tiden lättillgängligt, men blandningen av suggestiva mjuka melodier, virtuos världsmusik och en skvätt avantgarde är definitivt örongodis. Trogne medarbetaren Rainer Brüninghaus hade flera fina solon på piano, medan slagverkaren Trilok Gurtu gavs ännu längre tid för att skapa fräcka rytmer och (vatten) ljud. Ska tilläggas att bandledaren hade lagt in flera fruktbara duetter, varav den med honom på sälgflöjt(?) och Gurtu på tablas var extravagant.
WOLFGANG HAFFNER BAND med gästen RIGMOR GUSTAFSSON i Nisse Landgrens hörna gjorde ingen besviken, tvärtom. Fick rusa till nästa utsålda konsert i samma byggnad några våningar längre upp. Om denna sprudlande tillställning och ”talkshow” har jag skrivit i Orkesterjournalen, på deras hemsida. I somras premiärlyssnade jag på detta band i toppklass lett av en mycket produktiv renommerad trumslagare. Man lirar allt möjligt – fusion , bebop, klassiskt, funk, swing – med stil och finess. De genommusikaliska tyskarna var föga förvånande på bejublat spelhumör, tillsammans med vännerna Landgren och Gustafsson. Härligt lirat på vibrafon, Simon Oslender på klaviatur gör underbara saker medan skicklige Haffner håller grytan kokande. Landgrens röda trombon medverkar lite här och var med distinkta svängiga toner. Sångfågeln Rigmor Gustafsson förekommer anmärkningsvärt sparsam, fast när hon medverkar gör hon det med besked. Hon äger scen i de tre vokala inhopp hon har till förfogande. Livemusiken interfolierades av ganska ostrukturerat och avspänt samtal mellan de tre sistnämnda (antecknade en del).
Den så kallade LÖNNKROGEN i Scalateaterns källare drivs i tillåtande, bekymmersfri anda under ledning av charmige trumslagaren Daniel Fredriksson. Den vilda lössläppta stämningen ska påminna om halvhemlig dekadens under dixieland-eran i USA. Superproffs levererar glad jazz, kryddad med sting och svärta. Sent på aftonen var lokalen knökfull. Omgiven av stimmig uppmuntrande publik lirar Daniel svängiga vibrerande toner, tillsammans med bland andra Niklas Fernqvist, Filip Ekestubbe, Klas Lindquist, Fredrik Lindborg och Johan Åström. Flera spetsiga solon hördes från blåsarna. Högsta betyg utdelas till Klas på klarinett och Johan på ”dragbasun”, två sköna snubbar som absolut inte softade på halvfart. Noterade att en släpig melodi på slutet gjorde störst avtryck hos den sorlande publiken. Lönnkrogen är en livsbejakande otvungen mötesplats. Den krängande musiken med improvisatoriska inslag präglas av rummet, blir kvar där. Den är kanske inget man tar med sig hem, utan det är själva stämningen som utgör hågkomsten av timmarna i källaren. Det är kul att vistas här och få ryckas med av vildvuxen livemusik.