• Hoppa till huvudinnehåll
  • Hoppa till det primära sidofältet
  • Hoppa till sidfot

Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Recension

Sällsam introspektiv monolog av intellektuellt högdjur – Mannen på bryggan i Gatenhielmska huset

31 mars, 2026 by Mats Hallberg

montage från Järnstudions hemsida

Av Horace Engdahl

Regi: Järnstudion

I rollen: Eskil Lundgren

Pianist: Pontus Edmar (valt musiken)

Spelas till och med 19/4

Med stöd av Flock & Myller och NBV

Texten av Horace Engdahl, den första han skrivit för scen, fick sitt uruppförande på Pustervik i maj 2024. Monologen där en medelålders man gör bokslut, framfördes också sommartid på Brännö Värdshus. Nu har den tagit sig in i anrik byggnad vid Stigbergstorget. Här i Sveriges första byggnadsminnesförklarade hus som stod klart mitten på 1700-talet, har jag sedan pandemin närvarat vid en handfull konserter. Folkteaterns nydanande version av Dödsdansen inspelad här, sågs i min lägenhet med VR-utrustning. Att jag 2022 erbjöds möjligheten att recensera Järnstudions uppsättning av En dåres försvarstal är jag tacksam för, är en ynnest att få besöka nya scener och fria grupper i Göteborg.

Efter lyckade projektet med Strindberg upptäckte gruppen som ser sig som ett garageband, Engdahls text när man sökte efter nytt stoff. Den ingår i samlingen Den sista grisen. Har inte läst den, däremot aforismerna som fick titeln Cigaretten efteråt, boken som kom fem år tidigare och kunde fyndas som rea på rean. Pjäsen skrevs ursprungligen till Dramaten. Men blev varken antagen där eller på Brunnsgatan 4. Järnstudion menar att tiden inte var mogen då, men nu har den livemusik-adderade monologen skördat framgång.

min bild från applådtacket

Kände initialt ett motstånd mot att utsättas för en längre text signerad den tidigare sekreteraren i Svenska Akademien. Genom sitt ansenliga kulturella kapital framställs han ofta som en slags übermensch, någon som därtill lierade sig med förövaren / de skyldiga under Me too-åtal och andra oegentlighet inom Akademien. Av verk som berör ämnet har jag läst den belysande genomgången vars underrubrik lyder ”Makten, kvinnorna och pengarna” , Klubben och Renegater. De två senast nämnda titlarna finns i mina bokhyllor. Har därtill tagit del av dokumentärer (P1/ SVT) och recenserat Katarina Frostenssons egendomligt motsägelsefulla svaromål som det skildrades på Folkteatern i K.

Lyckligtvis ger Mannen på bryggan oss en ny sida av den vittre mannen, med behörighet att kallas snille. Lika uppburen han varit i intellektuella kretsar sedan tiden i elitistiska KRIS, lika ömklig framstår han på det privata planet. Antar att självtvivlet och erkännandet av asociala tendenser, förstärkts i samband med den stormiga skilsmässan från Ebba Witt Brattström, vars version av äktenskapliga tillvaron ju blev både stridsskrift och pjäs. Till skillnad från Ebba (träffat, läst flera av hennes böcker och lyssnat live till flera föredrag), har jag aldrig hört något framträdande av Horace på plats. Underligt kan tyckas då 77-åringen ju flyttat till Göteborg, gift om sig med en cirka tjugofem år yngre kvinna. Har förvisso sett skaparen av monologen på premiärer. Han har varit på Gatenhielmska och nöjt bevittnat hu texten överförts från bokens sidor, meddelade mig Eskil Lundgrens hustru i biljettkassan.

Bild från urpremiären foto Amer Kapotanovic

Efter monologen som illustrerad med och interfolierad av sofistikerad pianomusik plus ett par duetter pågår i halvannan timme, sa jag i samtal med ett par nöjda kulturtanter, att filosofen vi lär känna är en anakronism. En betraktande individ som till övervägande delen verkar leva i sitt eget torn, där reflektion kring egna personen och andra ständigt sysselsätter tankarna. Finns extremt få samtidsmarkörer. Gay-parader, pappaledighet, orsaken till Estonias förlisning samt varbölden kring vem/ vilka var skyldiga till att Palme avrättades på öppen gata, tillhör monologens moderna inslag. Nedslagen kring olikheterna mellan könen och samvaron dem emellan trots oöverkomliga hinder är desto fler, liksom kulturhistoriska referenser. Goya, Swift, anekdot om Liszt och scen ur Ett drömspel virvlar förbi i utläggningar som vänder sig oftast till publiken, men bekräftelse hämtas också från oklanderlige pianisten i frack. Vi blir till en stum samtalspartner vars medhåll berättarjaget insisterar på. Han brinner för att göra sig förstådd, lansera sina teorier. Han tycks känna sig besläktad med Rousseau som används för att driva en tes. Fanns definitivt beröringspunkter med Strindberg

Eskil Lundgrens förmåga är beundransvärd. Att kunna lagra avancerade monologen i huvudet, minnas exakt hur varje detalj ska betonas och dessutom då och då samarbeta med musikern vars reflekterande spelstil raffinerat understödjer ett vindlande anförande, påminnande om författares stream of consciousness – teknik. Prosodin som måste till för att behålla greppet om oss, den böljande intensiteten, tycks Lundgren ha letat sig fram till utan någon annans regi. Imponerande! Han har en knappt synlig liten mikrofon hängande någon halvmeter från munnen. Föreställningen görs utan scenografi, däremot med effektfulla entréer och sortier via dörrarna bakom dem. Den lediga klädseln i grön nyans kontrasterar mot Edmars konsertpianist-utstyrsel. Lundgren strävar inte efter att imitera, möjligen har han studerat Engdahls gester och sätt att lägga ut texten. Rekvisitan i form av tyger, dukar, plagg och dylikt får på ett fantasifullt sätt symbolisera i första hand attraktionen hos det svårbegripliga motsatta könet.

repetitionsbild från facebooksida okänd fotograf

Med tanke på att jag inte citerat ur hemsida eller kikat i anteckningar fordras mer fokus för att inte sväva ut. Enligt uppgift bjuds åskådaren på svart humor, rannsakningar och (skoningslösa) granskningar av omgivningen. I likhet med vår nationalförfattare återvänder ”rabulisten” frekvent till förhållandet män – kvinnor, till dysfunktionella relationer. Titeln anspelar inte på den docerande mannen utan på en träffande iakttagelse över att vara tillfreds, om att ha uppnått vad man strävat efter. En betraktelse byggd på psykologisk skärpa, kanske rent av en cocktail av avundsjuka och stänk av förminskande. Det handlar mycket om folks beteenden så väl som det egna. Ett rosa skynke får symbolisera svårigheten att umgås, konsten att locka framför allt damer (kanske också läsare/ lyssnare) likt en tjurfäktare. En svart sjal å andra sidan tycks symbolisera en bortbytbar själ. Påstås att ingen kan leva ensam, att andra behövs men han tråkas ut av människor. I vissa tankegångar farligt nära misantropi således. Med andra ord ger sig ”svinet” till känna. Det sjungs följdriktigt till obehövlighetens lov som en psalm. Kan det hävdas att han ägnar sig åt konst med stort K som en slags tröst? Mannen på bryggan handlar inte minst om vikten att få göra egna val. Och det förväntat pretentiösa inslagen bryts avväpnande mot prosaiska.

Vore orättvist att jämföra Eskil Lundgrens prestation med våra mest magnetiska stjärnor. Ändå utstrålas stundtals en aura förknippad med Mikael Persbrandt, Samuel Fröler och Johan Rabaeus, för att ta några närliggande exempel. Växlingarna i intensitet för att understryka det angelägna. Sist men verkligen inte minst måste Pontus Edmars insats harangeras. Uppskattade mycket hans pauseringar, anslag, minspel och sättet att helhjärtat gå in i en tämligen ironisk roll. Harmoniskt vackra och uttrycksfulla stycken av Beethoven prioriterades, uppenbart en favorit hos Akademiledamoten. Romantiska standarden My Funny Valentine som blev Chet Bakers speciella signatur förekommer både som duett och i en alldeles ljuvlig tolkning som ett finalt inslag. Kan inte erinra mig ha hört honom som solopianist tidigare. Blev rörd av vad han uträttade eftersom vi haft täta vänskapsband genom att ha deltagit i samma lustläsarcirkel i många år och dessutom firat födelsedagar och bröllop. Skulle jag mot förmodan ha blivit besviken skulle jag förstås ha avstått från att skriva. Kontentan av Mannen på bryggan var att jag fick nya insikter samtidigt som somligt kändes väldigt bekant. Blev uppfylld av hur galant firma Lundgren & Edmar tog sig an projektet.

Arkiverad under: Scen, Teaterkritik, Toppnytt

Filmrecension: The Drama – seg och överdriven och svår att engagera sig i

31 mars, 2026 by Rosemari Södergren

The Drama

The Drama
Betyg 3
Svensk biopremiär 1 april 2026
Regi Kristoffer Borgli
I rollerna Zendaya, Robert Pattinson, Alana Haim, Mamoudou Athie, Hailey Benton Gates

Två skådespelare med en stor skara av beundrare, Zendaya och Robert Pattinson, garanterar väl att denna film har en stor målgrupp och kommer att dra en hel del publik. Jag tillhör inte den stora skaran och är inte så begeistrad i denna film. Den är svår att tro på och skildrar två förvirrade personer. Zendaya och Robert Pattinson spelar ett förälskat par som varit tillsammans i två år. Nu ska de gifta sig och veckan före bröllopet händer något som gör att båda blir panikslagna.

Ett sätt att tolka denna film är att den handlar om nervositet inför vigsel – fast något långsökt känns det. Ett tema som filmen gräver i är vilken person man är, är man som trettio-åring ansvarig för tankar man hade som femtonåring? Är vi samma personer alltid?

För mig var filmen ganska seg. Rolig och absurd och överdriven – men inget jag kunde engagera mig i. Människorna betedde sig huvudlöst. Fast det är väl så många gör. Följer sina lägsta känslor och ger sig inte tid att tänka efter. Den har flera poäng i scener där vi ser hur känslorna drar iväg och får dem att överreagera. Jo det är så vi människor kan agera. Absolut. Förmodligen är jag fel målgrupp för filmen. Dess främsta målgrupp är nog tonåringar.

Till stor del håller jag med om filmkritikern på Dagens Arena som skriver:
”The Drama” försöker vara någon sorts svart komedi med samhällskritiska inslag. Den går sådär. Jon Andersson är inte särskilt imponerad av den norske regissören Kristoffer Borglis nya film med Zendaya och Robert Pattinson i huvudrollerna.

Min uppfattning står absolut närmare Dagens Arena än Filmtopp som hyllar filmen och skriver:
”The Drama” är årets överraskning. Den är mörk, rolig, hjärtskärande och omöjlig att glömma. Zendaya och Pattinson levererar i toppklass.

Min uppfattning ligger någonstans emellan dessa två. Delvis är det roligt men det är så överdrivet och tja, jag är nog inte i rätt målgrupp för denna film som är både seg och överdriven och svår att engagera sig i.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen, Toppnytt

Filmrecension: Peak Everything – smart film som ändå faller på eget grepp

31 mars, 2026 by Rosemari Södergren

Peak Everything

Peak Everything
Betyg 3
Svensk biopremiär 3 april 2026
Regi Anne Émond
Skådespelare: Patrick Hivon, Piper Perabo, Gilles Renaud, Élizabeth Mageren, Leona Son, Eric K. Boulianne

En smart film som töjer på begrepp kring klimatångest och själv-utveckling och överlevnads-metoder.

När världen står i brand – ska vi då vända oss till självhjälp och lära oss leva i nuet?
I denna smarta film ställs budskapen från personlig och andlig utveckling mot en värld som brinner, där klimatförändringarna är verklighet i människors vardag. Hur ska vi hantera ångesten när det ser ut som att världen är på väg mot sin undergång – eller åtminstone på väg att förändras och bli en helt annan värld än den vi känner till?

Århundraden tidigare var det i västvärlden ofta kyrkans budskap som stod i konstrast mot naturkatastrofer och olika tragedier. Kyrkans budskap kunde vara tröst men också ett hot som förklarades olyckor och katastrofer som straff från gud. I dagens värld är det väl andlighet och personlig utveckling, yoga och meditation som är de vägar människor använder för att bevara sitt lugn i kriser?

Huvudpersonen är 45:årige Adam som arbetar med att sköta om hundar. Han lever i permanent existentiell ångest inför den oundvikliga undergången av vår värld: Klimatförändringar och utarmningen av jordens resurser lämnar honom utan hopp om framtiden. Men han har samtidigt ångest för att han inte har hittat någon livspartner. Ett sätt att hantera sin ångest hittar Adam genom att beställa en så kallad terapeutisk sollampa. Men lampan kommer ett telefonnummer till leverantörens tekniska support-linje. Adam ringer och börjar prata med Tina, som jobbar på supporten. Adam blir förälskad i hennes röst och hur hon lyssnar.

Visst finns det mycket i vår tid som kan få oss att känna ångest och oro inför framtiden: klimatförändringar, överexploatering av naturresurser, kollapsen av den biologiska mångfalden, krig, flyktingströmmar. Förändringar är dock det enda som alltid varit verklighet. Det ända oföränderliga är sanningen att allt förändras. Inget är för evigt. Alla förlorar någon de älskar någon gång och alla ska någon gång lämna denna fysiska existens. Oavsett om det finns själavandring eller inte. Människors liv har alltid vari fyllt av vedermödor och farligheter. Att vara människa har alltid varit fyllt av utmaningar och svårigheter.

Filmens distributör kallar talar om att filmen handlar om kärlek i ångestens tid. Jo det är väl dess huvud-tema och delvis är detta mycket smart genomfört med scener med djup som förmedlar budskap på flera nivåer och ger en hel del att tänka på. Men för mig har filmen också några minus, den är delvis seg och svår att engagera sig i, huvudpersonen är inte särskilt charmig.

Ett plus är att Peak Everything är filmad på 35 mm, vilket bidrar till en lätt nostalgisk, varm retrokänsla i bilden, som regissören Anne Émond beskriver som “soft pre-apocalyptic”.

Regissörens kommentar:
– I first started writing this script to save my life. I was suffering from a kind of distress that feels specific to our time, that’s become the norm: depression, anxiety, eco-anxiety, feeling of emptiness, fear of the future. Strangely, or maybe logically, Peak Everything, a zany, absurd, romantic and chaotic comedy grew out of this painful chapter in my life.
Like Adam, the main character, I own a light therapy lamp, and that lamp came with a support line phone number. In the end, I never called, and instead I invented these conversations for myself.

Tyvärr tycker jag att regissören ändå faller för gamla knep och inte följer de alternativ som trots allt bubblar under ytan. Är svaret verkligen att trots allt att leva i nuet och hitta någon att ha sex med? Och hur kan någon påstå sig älska sina hundar och ändå överge dem när det gäller? Under ytan bubblar andra lösningar som hade varit mycket mer spännande att följa.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen, Toppnytt

Filmrecension: I Was a Stranger – talar till alla sinnen och både till tankar och känslor och den dröjer kvar länge, länge

30 mars, 2026 by Rosemari Södergren

I Was a Stranger

I Was a Stranger
Betyg 5
Svensk biopremiär 3 april 2026
Regi Brandt Andersen

Oj. Det gör ont i hjärtat. En stark film och på alla plan så proffsigt skapad, både bildmässigt, dramaturgiskt och ljudet – allt samspelar och gör att filmen inte går att väj dig sig emot. Den finns kvar inom mig länge, länge efteråt.

Denna film visar mänskligheten i dess råaste, fulaste form. Det är lätt att tappa tilltron till människor och i synnerhet alla de som bär upp monopolet till våld när man ser denna film. Världen över finns det grupper som har monopol på och rätt att utöva våld mot medborgare. Också i Sverige finns personer som missbrukar denna ställning de har. Filmen utspelas i Syrien, Turkiet och Grekland och skildrar människor i krigstillstånd och starar i Syrien och dess inbördes kring. Men skaka inte av dig filmens budskap för att du lever i Sverige. Det blir extremt tydligt i filmen, våldsmonopol kan alltid missbrukas.

Teatermannen Bertolt Brecht ville att när publiken gick ut från en föreställning skulle de känna att de var stärka av lust att vilja förändra. På ett sätt känns det så efter att ha sett denna film men samtidigt känns det alltför stort, alltför utmanande och alltför svårt. Våldsmonopolet har genom hela mänsklighetens historia varit hänsynslös och speciellt utsatt de svagare grupperna som har minde makt och mindre vapen till sitt förfogande.

Berättelsen är indelad i fyra delar där vi följer olika människor som på olika sätt möts. Vi får följa en syrisk läkare som ambitiöst och kunnigt i sitt arbete räddar liv på alla sårade, oavsett vilken sida de kämpar på. Hon tvingas fly från Aleppo med sin unga dotter. Det är inte populärt att rädda livet på alla. Läkarens flykt sätter igång en kedja av händelser som sträcker sig över gränser och drar in fyra främlingar i samma storm: En flyktingsmugglare som försöker rädda sin son. En soldat som brottas med sitt samvete. En poet på jakt efter ett hem. En grekisk kustbevakningskapten fångad mellan plikt och barmhärtighet. Deras vägar korsas under en natt på Medelhavet, där överlevnaden är osäker och mänskligheten blottas i sin allra råaste form.

Oavsett inställning till migrationsfrågor som tittaren har kommer denna film att förmedla något viktigt. Det handlar inte om hur många som ska få uppehållstillstånd eller inte, det handlar istället om att förändra världen så att ingen människa behöver fly. Att utbilda de personer världen över som i olika nationer har makten att utöva våld – att utbilda i moral och etik och människors lika värde. Ska det vara så svårt? Hur kan världen ens få se ut så här?

Filmen är dramaturgiskt perfekt berättad. Skådespelarna har alla hög klass och är oerhört trovärdiga. Ljudet är integrerat i bilderna på ett fantastiskt talande sätt. Filmen talar till alla sinnen och både till tankar och känslor – och den dröjer kvar länge, länge. Ett mästerverk, men så sorgligt att se människan som så usel och hänsynslös.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen, Toppnytt

Recension: Tio år in – Division 7 hittar hem i Långbro feelin’

28 mars, 2026 by Thomas Johansson

Division 7 Långbro Feelin – Betyg 4

Det finns band som låter som en scen. Och så finns det band som är en scen. Division 7 har länge tillhört den senare kategorin – mer rörelse än produkt, mer kollektiv känsla än enskilda låtar. Med nya albumet Långbro feelin’ försöker de inte ändra på det. De försöker snarare förfina det.

Och det är just där skivan hittar sin styrka.

Tio år har gått sedan bandet bildades, och Långbro feelin’ är deras tredje fullängdare. Det märks att de har vuxit in i sitt uttryck. För första gången har de tagit in externa producenter, vilket ger en ljudbild som är renare och mer fokuserad – utan att tappa den där känslan av att allt när som helst kan välta över kanten. Det är fortfarande stort, fortfarande maxat – men inte lika spretigt. Snarare riktat.

Där tidigare släpp ibland känts som att de kastat alla idéer på väggen och hoppats att tillräckligt många fastnar, finns här en tydligare kärna. Det gör att låtarna får mer utrymme att andas – och träffa.

Tematiskt rör sig Långbro feelin’ i ett landskap som är både skört och trotsigt. Det handlar om att hålla ihop när saker faller isär, om relationer som både räddar och binder, om att försöka stå upp i en värld som inte väntar in någon. Det är inte direkt nya ämnen – men Division 7 har ett sätt att göra dem akuta.

Det som fortfarande särskiljer bandet är hur nära de ligger sin publik. Det finns något nästan fotbollsläktar-aktigt i hur deras musik fungerar: refrängerna är skrivna för att sjungas tillsammans, inte bara lyssnas på. Den känslan genomsyrar även skivan, även om den förstås kommer till sin fulla rätt live.

Samtidigt finns här en liten men viktig förskjutning. Mörkret finns kvar, men det har fått sällskap. Det finns en lätthet här som inte alltid funnits tidigare, en slags klackspark mitt i allvaret.

Det gör Långbro feelin’ till deras mest balanserade skiva hittills.

Men helt utan invändningar är det inte. När ett band bygger så mycket av sin identitet på intensitet och kollektiv eufori finns alltid risken att studioformatet känns som en kompromiss. Vissa låtar längtar uppenbart efter svettiga golv och publikens röster för att nå hela vägen fram. På skiva blir de ibland mer kontrollerade än de kanske mår bäst av.

Samtidigt är det kanske ett lyxproblem.

För Division 7 fortsätter vara ett av de mest levande banden i svensk indierock just nu. Inte för att de uppfinner något nytt – utan för att de får det att kännas nödvändigt igen.

Och i en genre som ofta lever på gamla minnen är det inte lite.

Arkiverad under: Musik, Recension, Skivrecensioner, Toppnytt

  • « Go to Föregående sida
  • Sida 1
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 60
  • Sida 61
  • Sida 62
  • Sida 63
  • Sida 64
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 1556
  • Go to Nästa sida »

Primärt sidofält

Nytt

Filmrecension: The Hunger Games: Sunrise on the Reaping

The Hunger Games: Sunrise on the … Läs mer om Filmrecension: The Hunger Games: Sunrise on the Reaping

Sten Ljunggren spelar Owe Gustafsons alter ego

Herr O, urpremiär 27 november 2026 på … Läs mer om Sten Ljunggren spelar Owe Gustafsons alter ego

Mogen publik fick vad de önskade sig och mer därtill – Bohuslän Big Band & Margareta Bengtsson i Lerum

14/11 2026 Dergårdsteatern i … Läs mer om Mogen publik fick vad de önskade sig och mer därtill – Bohuslän Big Band & Margareta Bengtsson i Lerum

Opera, teater, akrobatik och cirkus blir ett när Orionteatern i Stockholm sätter upp Purcells klassiker Fairy Queen

Sara Runsten Foto Daniel … Läs mer om Opera, teater, akrobatik och cirkus blir ett när Orionteatern i Stockholm sätter upp Purcells klassiker Fairy Queen

Klangrikedom, virtuositet, hisnande samspel och musikaliskt flöde med uppenbar koppling en förförisk kvadrupel – Scott Kinsey Group hos Playhouse

13/11 2026 Valand i Göteborg … Läs mer om Klangrikedom, virtuositet, hisnande samspel och musikaliskt flöde med uppenbar koppling en förförisk kvadrupel – Scott Kinsey Group hos Playhouse

Filmrecension: Bara till jul

Bara till jul Betyg 3 Premiär på Netflix … Läs mer om Filmrecension: Bara till jul

Akustisk punk – Två timmar svensk punkhistoria med skratt, minnen och musik

Betyg: 4/5 Det är något speciellt med … Läs mer om Akustisk punk – Två timmar svensk punkhistoria med skratt, minnen och musik

Originell sättning resulterar i jazzigt finurligt sound – Lina Lövstrand Woodwind Stories feat Per ”Texas” Johansson i Kungsbacka

12/11 2026 Rest. Ester i … Läs mer om Originell sättning resulterar i jazzigt finurligt sound – Lina Lövstrand Woodwind Stories feat Per ”Texas” Johansson i Kungsbacka

Historien om Per, Marie och musiken som tog dem ut i världen – ny dokumentär i tre delar om Roxette

SVT öppnar Roxettes arkiv med en ny … Läs mer om Historien om Per, Marie och musiken som tog dem ut i världen – ny dokumentär i tre delar om Roxette

Recension: U2 – Carnaval de Luz: En platta för alla U2-lovers

U2 - Carnaval De Luz - Betyg 4 … Läs mer om Recension: U2 – Carnaval de Luz: En platta för alla U2-lovers

Filmrecension: Lilla Amélie eller tecknet för regn – storslagen, hänförande, trollbindande

Lilla Amélie eller tecknet för … Läs mer om Filmrecension: Lilla Amélie eller tecknet för regn – storslagen, hänförande, trollbindande

Teaterkritik: God jul – Underbart rolig och träffsäker

God jul Av Jonas Karlsson Dramatisering … Läs mer om Teaterkritik: God jul – Underbart rolig och träffsäker

Följ oss på Facebook

Här hittar du Kulturbloggen på Facebook.

Kategorier

  • ..
  • Intervju
  • Kulturpolitik
    • Krönikor
  • Litteratur och konst
  • Musik
  • Recension
    • Bokrecension
    • Dans recension
    • Filmrecension
    • Operarecension
    • Recension av TV-serier
    • Skivrecensioner
    • Spel
    • Teaterkritik
  • Scen
    • Dans
    • Film
    • Musikal
    • Opera
    • Teater
    • TV
    • TV-serier
  • Toppnytt

Etiketter

Bok Bokrecension Böcker Dans Debaser Deckare Dokumentär Dramaten ekonomi Filmkritik Filmrecension Göteborg Hårdrock indie Konserter Konst Kultur Kulturhuset stadsteatern Kulturpolitik Medier Musik Musikfestival Musikvideo Opera Politik Popmusik Recension recensioner rock Rockmusik samhälle Scen Scenkonst skivnytt skivrecension Spotify Stockholm Stockholms stadsteater Teater Teaterkritik Teaterrecension tv TV-serie Video Way Out West

Annonser

Shiba - urhunden med stil
Vill du lära dig att tolka med Lenormand? Här hittar du information om kurs.

SPEL KAN SKAPA BEROENDE

casino utan svensk licens Trustly
Är du från Norge och är intresserad av nätcasinon? På Spillsen.com finns det senaste inom norska online casinon, licenser och slots.
För bäst guide till online casino rekommenderas Casivo

För spel: Minimiålder 18 år - Spela ansvarsfullt | https://www.spelpaus.se/ | https://stodlinjen.se/

Footer

Om oss

  • Kontakt
  • Om oss
  • Sajtips – länkar

Copyright © 2026 · Metro Pro on Genesis Framework · WordPress · Logga in