The Roses
Betyg 3
Svensk biopremiär 29 augusti 2025
Regi Jay Roach
Potentialen för något bortom det storslagna står och väntar då Benedict Cumberbatch och Olivia Colman sammanstrålar. Det är två skådespelare vars talang och kapacitet många gånger går bortom det mänskliga. Duon kan på egen hand bära upp en hel film oavsett manuskript, addera sedan den geniala komikern Kate McKinnon samt den lyssnade Allison Janney och succén borde vara ett faktum.
Men även skinande potential och ingredienser av högsta kvalitet kan slå fel då de ska dirigeras av en filmskapare utan vidare förmåga. Jay Roach är en regissör som fått det – oförtjänta, privilegiet att genomgå filmvärldens motsvarighet till My Fair Lady-förvandlingen. Detta fenomen kan enklast beskrivas som de gånger branschen bestämmer sig för att övertyga sig själv – och allmänheten, om att regissörer och skådespelare, med ytterst tveksam historik, helt plötsligt ska in i förvandlingsskåpet och manifestera någon sorts gömd talang. Reese Witherspoon och Matthew McConaughey är två exempel där deras aningen mer dramatiska insatser i Walk The Line samt Dallas Buyers Club resulterade i varsin – oförtjänt, Oscar. Jay Roach som pendlat mellan att vara medioker till rent bedrövlig genomgick denna metamorfos med Trumbo och senare Bombshell. Filmer vars ämne var avsevärt mer allvarligt och svart än den – exempelvis, horribla Dinner For Schmucks. Dock gick inte bristen på talang och fingerfärdighet att maskera ens med solida ämnen som McCarthyism och MeToo-rörelsen.
Roach har nu blivit anförtrodd den oerhörda uppgiften att ta Cumberbatch och Coleman till nästa nivå, kanalisera deras talanger och bjuda på något oförglömligt. En uppgift han misslyckas med kapitalt i filmens första halva, något som blir än mer oförlåtligt då The Roses är en nyversion av Danny DeVitos The War Of The Roses från 1989 som i sin tur bygger på boken av Warren Adler med samma titel. Därmed finns ett narrativt fundament som borde resultera i lysande dialog, magiskt skådespel och syrlig brittisk humor. Istället serveras en ofokuserad, tam och ytterst slarvig film som inte tycks kunna hantera någonting. Alltför stora delar av The Roses skapar otäcka associationer till trassliga och obekväma repitioner, där kemin och bekvämlighetsfaktorn är mer eller mindre obefintlig. Trots de två titanerna till skådespelare verkar Roach inte förstå hur han ska hantera någon av dem, både Coleman och Cumberbatch får istället hantera scener som känns rent triviala där de tvingas iscensätta torftig komik som varken är fyndig eller vidare vass. Att Roach saknar kapaciteten att nyttja aktörer av denna kalibern är uppenbart då han fortfarande regisserar med samma slapphänta stil som då han lät Robert De Niro göra hela sin karriär till åtlöje i Meet The Parents.
Allt mynnar ut i flamsiga och helt uddlösa sekvenser som är lika minnesvärda som en regnig och kall måndag i november. Efter ett tag känns det hela som ett gruvligt och provocerade slöseri där Roach försöker dölja det faktum att han är ute på skräckinjagande djupt vatten. Det är endast Kate McKinnon som tycks tolerera eller kunna hantera den grundlösa bristen på kunskap, detta genom hennes numera patenterade hysteriska – men djupt underhållande, agerande. Att vi har att göra med ett manuskript av Tony McNamara, som var ansvarig för adaptionen av Poor Things, är svårt att tro då all udd och skärpa filats bort, detta för underlätta för Roach och dennes bristfälliga kompetens.
Först i filmens mitt hettar det till, då tycks Coleman och Cumberbatch ha att fått nog av att styras av en vettlös humbug. För då går filmen från att vara glättig och menlös till att bli en aningen mer lättsam version av Noah Baumbachs Marriage Story. Och då de två huvudrollsinnehavarna drabbar samman i hänsynslöst verbalt krig får vi äntligen se på hästkrafter och skådespel utan hastighetsbegränsningar. Då förolämpningarna och svavlet haglar är det hela närmast förtrollande, då Cumberbatch växlar upp gör Coleman detsamma. Deras skådespel är ständigt fokuserat, flexibelt och kapabelt att expandera bortom stratosfären. I dessa stunder kan man glömma bort den risiga regin och att majoriteten av filmens känns som en ren – och menlös, transportsträcka. För i stunderna då de hettar till bevittnar vi skådespelarbriljans alltför episk för att beskrivas.
The Roses klarar sig med nöd och näppe fram till betyget godkänt, allt som ett resultat av en oerhörd arbetsseger av sina två magnifika huvudrollsinnehavare.