• Hoppa till huvudinnehåll
  • Hoppa till det primära sidofältet
  • Hoppa till sidfot

Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Recension

Teaterkritik: Barnen – angelägen föreställning

24 februari, 2019 by Pernilla Wiechel

Barnen
Av Lucy Kirkwood
Översättning Niclas Nilsson
Regi Stefan Metz
Scenografi Lars Östbergh
Kostym Moa Holma*
Ljus Emily Lavebäck*
Ljud Jonatan Eklund*
Mask Maria Reis
Premiär på Teater Giljotin 22 februari 2019
Föreställning som recenseras: 23 februari 2019

Barnen på Teater Giljotin är en svart komedi närgånget och skickligt gestaltad av Katarina Ewerlöf, Gunilla Rör och Peter Andersson. Grundtemat i handlingen har flera paralleller till vår klimatoro, vilket gör uppsättningen angelägen. Skolstrejkande Greta Tunberg tycks ha en frände i den unga brittiska pjäsförfattaren Lucy Kirkwood, som skoningslöst ställer en äldre generation mot väggen. Hon synar dem i deras nostalgi, deras förnekande, och ser deras besvärande mänskliga skavanker.

När Barnen hade sitt uruppförande 2016 på Royal Court i London fick den stor uppmärksamhet. Det är lätt att förstå att pjäsen är nominerad till flera priser.

En hel arbetsplats på ett kärnkraftverk med fysiker och tekniker verkar ha misslyckats med säkerheten. Hur kunde det ske? Den oundvikliga katastrofen inträffar flera år efter deras arbete och de ansvariga har redan lämnat platsen. De har levt vidare i sina liv, satt barn till världen och skaffat en borgerligt trivsam tillvaro. Men så sker det som inte fick ske och en hel landsdel har blivit förgiftad. En av de ansvariga vid uppbyggnaden av kärnkraftverket som heter Rose – en barnlös kvinna nu märkt av katastrofen – försöker återsamla truppen som utformade kärnkraftverket. Hon föreslår att de alla offrar återstående delen av sina liv och åker till den radioaktiva katastrofplats som verket nu är och städar upp. De bör göra vad som ändå är möjligt – göra rätt inför sina barn och kommande generationer.

– Om du inte tänker växa låt bli att leva, brukar Hazel säga.

Det jag tar med mig hem är främst de olika strategier Hazel, Rose och Robin använder sig av när de står inför ett outhärdligt faktum. En intressant parallell finns i huvudpersonernas val – vid liknande hot – i Lars von Triers katastroffilm Melancholia. Hazel upprätthåller ritualer, gör yoga för att hålla den kropp – hon trots allt bär på – i trim den tid hon har kvar. Robin ägnar sig åt sorgeritualer. Han utför i sin ensamhet återkommande begravningar av älskade kor som nu är förgiftade kadaver. Hazel suggererar samtidigt fram en saga tillsammans med sin man, där det bara finns utrymme för lugnande positiv eskapism. Här ingår att odla, fastän gifthalterna är för höga. Eller att hålla utveckling högt och tvinga sig att njuta av allt nytt i livet – trots det alltför tidiga slutet.

Men Kirkwood själv föredrar sannolikt Roses nyktra strategi där man tar ansvar, agerar och se faran i vitögat. Hon som samlar en räddande armé och ägnar sina sista dagar åt att rädda vad som räddas kan för de efterkommande: Barnen.

I rollerna:
Rose: Katarina Ewerlöf
Hazel: Gunilla Röör
Robin: Peter Andersson

Arkiverad under: Recension, Scen, Teater, Teaterkritik, Toppnytt Taggad som: Kulturhuset stadsteatern, Recension, Scenkonst, Teater Giljotin, Teaterkritik, Teaterrecension

Teaterkritik: Sugerstar Sockerstjärna – intensivt annorlunda berättarteknik

24 februari, 2019 by Lotta Altner

Sugerstar Sockerstjärna
Manus Åsa Lindholm
Regi Ester Holmén
Koreografi Filippa Fahlin
Ljus Eleanor Bacon
Teater Heartbreaks gästspel på Teater Pero lördagen den 23 februari 2019

Agerandet från scen, påbörjades redan innan vi i publiken var i salen. Det kändes därmed nästan som om man ville be om ursäkt för sin försening. Man skyndade därför på med att komma på plats för att inte hindra skådespelarkonst.

Två aktörer utförde reptilliknande rörelser på scen som därefter övergick till gangsterliknande toner från en film från 1950. Att inledningen var som direkt och pang på gjorde att tempot var högt redan från början, vilket gladde mig eftersom jag precis blivit informerad om att föreställningen skulle vara i 90 minuter utan paus.

I uppsättningen får vi möta tonåringen Sockerstjärnas pubertala jag, berättandes genom två skådespelare som båda agerar henne om vartannat. Berättandet har inte heller någon kronologisk ordning på något vis utan kommer som tematiska punkter, för att påvisa hur stressande, pressande och utsatt man är som ung 15-årig kvinna. Aktörerna spelar också andra karaktärer som Sugerstar får möte i sitt liv. Det tog en stund att förstå upplägget i historien, men när det väl föll på plats vill jag ge all eloge till idéen kring den typen av berättarteknik. Det gjorde inte bara berättelsen mer intressant, utan den gav också en vinkel åt tanken att tonårstiden verkligen är en tid då ens person/personlighet förändras mycket. Två skådespelare på en karaktär gav utrymme till många aspekter av Sockerstjärnas personlighet.

Det var intressant att bli påmind om hur en del vuxna människor faktiskt pratar till barn på ett ägande vis. De använder förminskade ord och gör sig lustig över det faktum att en 15-åring ena stunden faktiskt uppför sig vuxet, men innerst inne är ett barn. Maktmissbruket och förlöjligandet påverkar ungdomens självkänsla och gör dem till lätta offer. ”Sluta vara så känslig” och kom ihåg att det är ”oattraktivt med svaga kvinnor” ”din handfallna lilla varelse”. Ungas sexualitet är också något som en del vuxna förvirras av. Bara för att en tonåring beter sig som en vuxen genom anspelningar, uppvakning, brev eller förförande ord, innebär det inte att en vuxen man eller kvinna har rätt att lägga skuld på dem eller utnyttja dem. ”Har du någonsin längtat så mycket efter någon att det gjort ont i hela kroppen”. Trots liknande känsloliv är de forfarande så att ett barn är ett barn och en vuxen är en vuxen. Den vuxne har alltid ansvar.

Inledningsvis kunde replikerna vara rätt högljudda och levererades sluddrigt, men blev mer och mer artikulerande med tiden. Kanske var de också några lite väl överdrivna fnissningarna, höga skrik och sexuella anspelningarna, men oftast fyllde de ett rimligt syfte i sina utövningar. I sina ageranden att spela män som möte Sockerstjärna i livets gång, var jag mycket glatt överraskad över att de kroppsligen kunde återge manliga kroppsmönster utan att välja att bli löjeväckande. Att vara ung kvinna och spela äldre män kräver en hel del begåvning och förmåga till stor efterapning som man inte direkt kan kräva.

Scenen var i minsta laget och ibland kändes det tydligt som att nya känslomönster och handlingens gång inte kunde få nya fästen eftersom det redan upptogs av det som varit före. Att svängdörrarna på bakre del av scenen var genomskinliga, svajade och av plast gjorde också att inget fick lov att växa till eller lämnas bort i ett annat rums perspektiv. Det blev lite mycket känslomässig förstoppning i sinnena för mig. Det var dock nästan att uppsättningen kom undan med sin speltid på 90 minuter i sträck utan paus, eftersom tempot var högt mestadels. Jag är dock mycket förvånade över den trend som är att gör föreställningar så långa. Det går emot all pedagogisk- och metodisk retorik.

Föreställningens danser var mycket befriande och medryckande. Det är inte ofta koreografi tillåter att dans ska få lov att känns mer för aktörer och publik, än att enbart vara fröjder för ögonen. Dansandet var utvecklande för rollkaraktären och gav en hopp om att så länge dansen och glädjen fanns kvar i Sockerstjärnas liv, så skulle nog livet kunna ordna till sig trots allt.

Skillnaden mellan självförtroende och självkänsla för en tonåring togs upp som ämne i föreställningen. Det gladde mig mycket att de vill ta upp den skillnaden, eftersom det är redan i unga år är som vi formas till vuxna.

Sugerstar blir exempelvis alldeles till sig när hon förstår att hon faktiskt är söt och att pojkar gillar söta flickor. Men hon blir också ledsen när ingen bryr sig om henne när hon inte ger av sig själv på ett sätt som andra önskar. Att bara bli omtyckt när man ger och inte för det man är, blir en läskig upplevelse. Att ständigt bara göra sig till för andra för att få bekräftelse är en tuff väg att gå.

Jag håller med Sugerstar. Det är när vi måste vara allt för söta och snälla som vi utvecklas till ett ”japanskt vitt fluffigt sött djur som lockar barn med godis och sedan blir kolsvarta i pälsen och äter upp den”. För inte kan vi ”gå omkring och vara älskade av alla som Håkan Hellström”. Det låter inte hälsosamt.

På scen Hanna Elffors Elfström, Maja Boman Persson

Arkiverad under: Recension, Scen, Teater, Teaterkritik, Toppnytt Taggad som: Recension, Teater Pero

Teaterkritik: Människans Hemlighet – ett genuint försök att återge mänsklighetens kapacitet för etiska brott mot sig själv

23 februari, 2019 by Lotta Altner

Människans Hemlighet
Manus David Byrne
Regi Elisabeth Klasson
Översättning Joakim Siegård
Musik Daniel Douhan
Scenografi Pia Wiik
Ljusdesign Kevin Wyn-Jones Daniel Doughan
Rekvisita Maria Felldin Almgren
Premiär Playhouse teater fredagen den 22 februari 2019

Att öppna sinnena för att vilja se in i flera dimensioner och samtidigt kräva nytänk av åhörare, är kvällens förutsättning på Playhouse teatern. Om man dessutom försöker att inte naivt falla in i dåliga självklarheter kring vad som är totalt etiska- eller moraliska sanningar, kommer uppsättningen att grunda sig djupare. Dogmatismer kommer inte rädda dig från att djärvt behöva tänka, åh ena sidan…åh andra sidan. Tänk istället vad sjutton du skulle ha behövt göra där och då för att överleva men inte behöva dö av skam längre fram. För man får lov att vara ”oändligt glad att vara människa” trots sina fel och brister.

Uppsättningen spelar i olika tidsåldrar samtidigt. Det är här och nu, tillsammans med då för länge sedan och därefter framtiden med dess baksidor. Ofta gifter sig sammanhangen med varandra i alla fall och det är egentligen inte viktigt vad som kommer före den ena eller andra. Övergångarna är smidiga som rena skärsår mellan det ena och det andra, man förstår. Däremot kan det ibland uppfattas som något lätt förvirrande eftersom det ofta blir för många historier som är igång att berättas samtidigt. Man orkar inte riktigt med att ha hur många bollar som helst i luften på samma gång. Kanske påverkar det också att föreställningen är 90 minuter utan paus. Det är orimligt att kräva publikens fulla närvaro under en sådan lång tid när manuset inte kommer i sondmatnings portioner. Det hade varit mer rimligt med 45 minuter och två akter. Det fanns också utrymme för att eventuellt stryka visa övertydliga repliker och scener som kändes lätt upprepande om än bra.

Jag imponerades mycket över den s.k. Tinderdaten som karaktärerna Jamie och Ava har. Det visar på dagens snabba beslut kring attraktion som hör hemma i vår tid. Samtidigt är karaktärernas utgångspunkter och förutsättningar olika i en värld där ett intresse för något kan få lov att vara enbart nu eller också mera sedan. Intensioner behöver forfarande förklaras och inte tas för givet om man inte vill såra någon. Deras snabba beslut att ge sig hän åt varandra har inte samma dimensioner för dem båda, trots att resultatet blev den samma. Alla som någon gång behövt kyssas med någon på scen, vet att det är svårt att hångla estetiskt snyggt. Hångel ska ju bara kännas bra i verkligheten och behöver vanligtvis inga åskådare. Men på scen ska inte publiken känna sig obekväm och intimiteten behöver vara befogad och gärna snygg. Gustafsson och Jansson gör ett mycket trovärdigt samspel där kyssandet känns passionerade intensivt, samtidigt som det ser kliniskt attraktivt ut. Det var länge sedan jag såg något så professionellt och jag misstänker att de övat mycket (övning ger färdighet). Bra jobbat.

Rollkaraktären George är den rollkaraktär som uppfattas mest tydligt sympatisk i föreställningen. Kanske är det skådespelaren Španovićs övertydliga svenska och starka inlevelse som gör att man trots allt kan ha mer förståelse för honom, än herr Bronowski (Bruno) själv, trots att deras vetenskapliga brott nog kan anses som likvärdiga. George påvisar mer trovärdig ånger och försöker komma tillrätta med sitt dåliga samvete konstruktivt. Fast det är inte enbart karaktärens förtjänst att sympatier ges till George. Min upplevelse är att Slaven Španović besitter en stor begåvning i att i samma känsloregister kunna återge flera nivåer av känslouttryck. Han ger George de försvarstal som behövs.

Kvällens rekvisita bestod mestadels av stegar/trappsteg och bokhyllor som på olika vis flyttades runt på hjul. På många fyndiga, smidiga och snygga sätt lyckades man skapa olika nivåer av rum och avskilda platser. Skådespelarna rörde sig också i en jämn rytm mellan skilda karaktärer och platser för att tillhandahålla trovärdiga händelser som förde handlingen framåt. Tänk att mindre saker kan få lov att göra så stor skillnad (less is more). Inledningsvis var dock förflyttningarna något klumpiga och skrällande, men blev ständigt smidigare och bättre under kvällens gång.

Det är lätt att döma människor som begår brott mot mänskligheten, när man själv inte ens varit i närheten av krig, svält, död eller religionsförtryck. För man vill ju någonstans hoppas att man själv inte skulle ha betet sig lika grisaktigt och skamlöst. Sanningen är dock, att man inte vet vilken dimension av makabra beteenden som kan lockas fram i en, när man tvingas till att behöva ta svåra beslut om liv och död, ”att förlora sin mänsklighet”. Historien verkar i alla fall lära oss att historien inte lär oss något. Däremot får vi inte glömma att ”allt vi kan föreställa oss om framtiden är möjligt” om vi bara vill och bjuder till.

Ensemble Tobias Aspelin (Bruno), Marie Robertson (Rita), Charlie Gustafsson (Jamie), Amanda Jansson (Ava), Slaven Španović (George)

Arkiverad under: Recension, Scen, Teater, Teaterkritik, Toppnytt Taggad som: Playhouse Teater, Recension, Scenkonst, Teaterkritik

Filmrecension: The Prodigy – en film vi blir rädda av för stunden men glömmer efteråt

21 februari, 2019 by Redaktionen

The Prodigy
Betyg 3
Svensk biopremiär 22 februari 2019
Regi Nicholas McCarthy
Författare Jeff Buhler
Stjärnor Jackson Robert Scott, Taylor Schilling, Peter Mooney, Colm Feore, Paul Fauteux

När Sarah Blume (Taylor Schilling, The Orange är en ny svart) inser sin sons skrämmande beteende Miles (Jackson Robert Scott), måste hon bestämma sig för att ge upp på honom eller skydda honom för att då också kunna rädda sitt liv.

Egentligen när vi pratar om skräckfilmer, har vi en fördom att vi pratar om något som inte har en solid och rationell grund att lita på. Den här genren av film få ofta ett betyg längre än genomsnittet. I de flesta av dem är motiven alltid repetitiva och icke-kreativa. Vi tittar på dem för att vara rädda och ha kul och vi kommer att glömma dem efteråt. The Prodigy är inte något undantag.

Ett härlig par kämpar med sin son, som har tecken på intelligens som ett autistiskt barn och störande aggression samtidigt.
När Miles beteende blir sadistiskt mot sina klasskamrater, sin fars hund och så vidare, tror hans läkare att Miles har reinkarnerat och ärvt en seriemördare själ, Edward Scarka (Paul Fauteux), som har varit besatt av att samla offrens händer.

Detta motiv är inte nog för att på allvar skrämma publiken även om vi blir lite skrämda. Miles är väldigt läskigt när han tittar på oss, när han svär på ungerska i sömnen, som inte är hans modersmål och när han framför en underlig ungerska melodi. Inte någon unik idé, den användes redan i Måns Mårlinds och Björn Steins film, Sex själar 2010 där Jonathan Rhys Meyers, som lider av flera personlighetsstörningar framför en melodi som har komponerats av ett offer som dött tidigare.

Nicholas McCarty är en regissör som har gjort flera andra skräckfilmer (The Pact and Holidays) och The Prodigy är hans bästa arbete hittills. Flera scener är skrämmande scener och hans skådespelare, speciellt tonårs-skådespelaren Jackson Robert Scott, spelar väldigt bra. McCarthy vet hur man skrämmer publiken, även om han använder en del billiga trick för att skrämma publiken.

Det stora problemet är författaren (Jeff Buhler) som inte ger oss någon anledning att komma ihåg filmens berättelse. Miles föräldrar står mest och ser dumma och passiva ut medan de har all världens anledningar att göra något för att hjälpa sin son, men de gör det inte. Och anledningen till att han reinkarnerats i en ny kropp (att samla det sista offrets hand som en trofé) är också barnslig.

Men ok, det är en hygglig skräckfilm, men inte något mästerverk. Gillar du att bli skrämd på bio kommer du att bli nöjd när de ser The Prodigy.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen, Toppnytt Taggad som: Filmrecension, Recension, Scen, Skräckfilmer

Filmrecension: Kungen av Atlantis

21 februari, 2019 by Rosemari Södergren

Kungen av Atlantis
Betyg 4
Svensk biopremiär 1 mars 2019
Manus Simon Settergren & Ursula Fogelström
Foto Nils Croné
Klippning Darek Hodor, SFK & Joel Brunskog
Regi (Inspelning) Marina Nyström
Regi (Klippning & Postproduktion) Soni Jorgensen

En stark, en tragisk film om liv som det är svårt att ens föreställa sig i dagens Sverige. Själv kan jag väl placeras i facket curlingförälder, jag har väl försökt ställa upp på mina barn och underlätta för dem, försökt stå vid deras sida när det behövts. I Kungen av Atlantis får vi träffa två unga människor som inte fått chansen att börja leva sina liv utan de har fått ställa upp på sina föräldrar.

Samuel är huvudkaraktären. Han är en snäll ung man som tar hand om sin pappa som har svår shizofreni. Pappan, Magnus, spelas så enastående av Philip Zandén, som för övrigt är en av mina absoluta favoriter bland svenska skådespelare.

Samuel får ha rollen som förälder åt sin pappa och tar hand om honom på alla möjliga sätt, från att torka av sin pappa i ansikttn när han spillt glass, till att följa med honom till tandläkaren och locka fram honom ur en toalett när pappan rosenrasande stängt in sig på en publik toalett.

Ganska snabbt in i filmen får vi också reda på att Samuel varit duktig i skolan och till och med kommit in på en av de finaste ekonomiutbildningarna i London. Men för att ta hand om sin pappa har Samuel hoppat av sin utbildning och jobbar som timanställd i en matbutik.

Samuel måste på alla sätt och vis vara som en förälder till sin pappa. Han får ge sin pappa fickpengar.

Så möter Samuel en ung kvinna, Cleo, spelas av Happy Jankell. Samuel och Cleo blir mycket nära veckor och kära i varandra. Cleo är en fantastisk person som också kan charma pappa Magnus. Men pappan vill inte på något sätt acceptera att Samuel har någon flickvän. Pappan är livrädd för att Samuel ska lämna honom. Samuels mamma lämnade dem båda när Samuel var liten och Magnus är övertygad om att alla kvinnor bara lurar männen och överger dem.

Men Cleo har också en komplicerad relation till sin mamma. Jag ska inte berätta för mycket men det är uppenbart att inte heller Cleo får leva sitt liv utan måste ställa upp på sin mammas liv hela tiden.

Det är en hemsk berättelse, egentligen, om föräldrar som socialt eller psykiskt kan säga ha låst in sina barn. Det är svårt att glömma filmen efteråt.

Simon Settergren, som spelar Samuel, har haft en lång rad roller i filmer och tv-serier tidigare men lär slå igenom ordentligt i och med rollen i Kungen av Atlantis som han är som klippt och skuren för.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen, Toppnytt Taggad som: Filmrecension, Folkets bio, Recension, Scen

  • « Go to Föregående sida
  • Sida 1
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 605
  • Sida 606
  • Sida 607
  • Sida 608
  • Sida 609
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 1557
  • Go to Nästa sida »

Primärt sidofält

Nytt

Filmrecension: Primetime – får många applåder

Primetime Betyg 4 Svensk biopremiär 20 … Läs mer om Filmrecension: Primetime – får många applåder

Köp grisen i säcken – ibland hittar man nya favoritband – En hemlig artist

Det finns något befriande med att köpa … Läs mer om Köp grisen i säcken – ibland hittar man nya favoritband – En hemlig artist

Glöm inte att Centerpartiet rustat ned den svenska demokratin

Centerpartiet har fått stort inflytande … Läs mer om Glöm inte att Centerpartiet rustat ned den svenska demokratin

Recension: Tove Lo bjuder Avicii Arena på en rejäl dos sex, pop och attityd

Det är knappast någon som går på en Tove … Läs mer om Recension: Tove Lo bjuder Avicii Arena på en rejäl dos sex, pop och attityd

Filmrecension: Woman and Child – När kärleken möter sorgen – och rättvisan blir en kamp

Woman and Child Betyg 4 Svensk … Läs mer om Filmrecension: Woman and Child – När kärleken möter sorgen – och rättvisan blir en kamp

Teaterkritik: Unna dig en lycklig liten jul – Historien om årets köpfest – humor som finns utifrån satir, ironi och fniss blandat

Foto Peter Fredriksson Unna dig en … Läs mer om Teaterkritik: Unna dig en lycklig liten jul – Historien om årets köpfest – humor som finns utifrån satir, ironi och fniss blandat

Underfundiga visor med lokalfärg inramas av underhållande anekdoter – Axel Sondén och Flyttfåglarna på Göteborgs Stadsteater

v 47 17-20/11 2026 Lunchteatern / … Läs mer om Underfundiga visor med lokalfärg inramas av underhållande anekdoter – Axel Sondén och Flyttfåglarna på Göteborgs Stadsteater

Filmrecension: Wild Horse Nine – lurig, klurig, tankeväckande med en fantastisk John Malkovich

Wild Horse Nine Betyg 4 Premiär 20 … Läs mer om Filmrecension: Wild Horse Nine – lurig, klurig, tankeväckande med en fantastisk John Malkovich

Filmrecension: The Hunger Games: Sunrise on the Reaping

The Hunger Games: Sunrise on the … Läs mer om Filmrecension: The Hunger Games: Sunrise on the Reaping

Casino som kulturens scen för pengar och längtan

Casinot är en av populärkulturens mest … Läs mer om Casino som kulturens scen för pengar och längtan

Sten Ljunggren spelar Owe Gustafsons alter ego

Herr O, urpremiär 27 november 2026 på … Läs mer om Sten Ljunggren spelar Owe Gustafsons alter ego

Mogen publik fick vad de önskade sig och mer därtill – Bohuslän Big Band & Margareta Bengtsson i Lerum

14/11 2026 Dergårdsteatern i … Läs mer om Mogen publik fick vad de önskade sig och mer därtill – Bohuslän Big Band & Margareta Bengtsson i Lerum

Följ oss på Facebook

Här hittar du Kulturbloggen på Facebook.

Kategorier

  • ..
  • Intervju
  • Kulturpolitik
    • Krönikor
  • Litteratur och konst
  • Musik
  • Recension
    • Bokrecension
    • Dans recension
    • Filmrecension
    • Operarecension
    • Recension av TV-serier
    • Skivrecensioner
    • Spel
    • Teaterkritik
  • Scen
    • Dans
    • Film
    • Musikal
    • Opera
    • Teater
    • TV
    • TV-serier
  • Toppnytt

Etiketter

Bok Bokrecension Böcker Dans Debaser Deckare Dokumentär Dramaten ekonomi Filmkritik Filmrecension Göteborg Hårdrock indie Konserter Konst Kultur Kulturhuset stadsteatern Kulturpolitik Medier Musik Musikfestival Musikvideo Opera Politik Popmusik Recension recensioner rock Rockmusik samhälle Scen Scenkonst skivnytt skivrecension Spotify Stockholm Stockholms stadsteater Teater Teaterkritik Teaterrecension tv TV-serie Video Way Out West

Annonser

Shiba - urhunden med stil
Vill du lära dig att tolka med Lenormand? Här hittar du information om kurs.

SPEL KAN SKAPA BEROENDE

casino utan svensk licens Trustly
Är du från Norge och är intresserad av nätcasinon? På Spillsen.com finns det senaste inom norska online casinon, licenser och slots.
För bäst guide till online casino rekommenderas Casivo

För spel: Minimiålder 18 år - Spela ansvarsfullt | https://www.spelpaus.se/ | https://stodlinjen.se/

Footer

Om oss

  • Kontakt
  • Om oss
  • Sajtips – länkar

Copyright © 2026 · Metro Pro on Genesis Framework · WordPress · Logga in