Barnen
Av Lucy Kirkwood
Översättning Niclas Nilsson
Regi Stefan Metz
Scenografi Lars Östbergh
Kostym Moa Holma*
Ljus Emily Lavebäck*
Ljud Jonatan Eklund*
Mask Maria Reis
Premiär på Teater Giljotin 22 februari 2019
Föreställning som recenseras: 23 februari 2019
Barnen på Teater Giljotin är en svart komedi närgånget och skickligt gestaltad av Katarina Ewerlöf, Gunilla Rör och Peter Andersson. Grundtemat i handlingen har flera paralleller till vår klimatoro, vilket gör uppsättningen angelägen. Skolstrejkande Greta Tunberg tycks ha en frände i den unga brittiska pjäsförfattaren Lucy Kirkwood, som skoningslöst ställer en äldre generation mot väggen. Hon synar dem i deras nostalgi, deras förnekande, och ser deras besvärande mänskliga skavanker.
När Barnen hade sitt uruppförande 2016 på Royal Court i London fick den stor uppmärksamhet. Det är lätt att förstå att pjäsen är nominerad till flera priser.
En hel arbetsplats på ett kärnkraftverk med fysiker och tekniker verkar ha misslyckats med säkerheten. Hur kunde det ske? Den oundvikliga katastrofen inträffar flera år efter deras arbete och de ansvariga har redan lämnat platsen. De har levt vidare i sina liv, satt barn till världen och skaffat en borgerligt trivsam tillvaro. Men så sker det som inte fick ske och en hel landsdel har blivit förgiftad. En av de ansvariga vid uppbyggnaden av kärnkraftverket som heter Rose – en barnlös kvinna nu märkt av katastrofen – försöker återsamla truppen som utformade kärnkraftverket. Hon föreslår att de alla offrar återstående delen av sina liv och åker till den radioaktiva katastrofplats som verket nu är och städar upp. De bör göra vad som ändå är möjligt – göra rätt inför sina barn och kommande generationer.
– Om du inte tänker växa låt bli att leva, brukar Hazel säga.
Det jag tar med mig hem är främst de olika strategier Hazel, Rose och Robin använder sig av när de står inför ett outhärdligt faktum. En intressant parallell finns i huvudpersonernas val – vid liknande hot – i Lars von Triers katastroffilm Melancholia. Hazel upprätthåller ritualer, gör yoga för att hålla den kropp – hon trots allt bär på – i trim den tid hon har kvar. Robin ägnar sig åt sorgeritualer. Han utför i sin ensamhet återkommande begravningar av älskade kor som nu är förgiftade kadaver. Hazel suggererar samtidigt fram en saga tillsammans med sin man, där det bara finns utrymme för lugnande positiv eskapism. Här ingår att odla, fastän gifthalterna är för höga. Eller att hålla utveckling högt och tvinga sig att njuta av allt nytt i livet – trots det alltför tidiga slutet.
Men Kirkwood själv föredrar sannolikt Roses nyktra strategi där man tar ansvar, agerar och se faran i vitögat. Hon som samlar en räddande armé och ägnar sina sista dagar åt att rädda vad som räddas kan för de efterkommande: Barnen.
I rollerna:
Rose: Katarina Ewerlöf
Hazel: Gunilla Röör
Robin: Peter Andersson
