Recension

4/9 2025

Bubblan vid Fiskehamnen i Göteborg

I början av månaden ägde internationella festivalen GOTHENBURG FREE SPIRIT rum arrangerad av GAC (Göteborg Artist Center). Fick en inbjudan av en dess representanter Maria Rylander som är en spindel i nätet (arrangörsnätverket Knupunkt med mera) för inte minst samtida svensk och europeisk jazz och avant garde. Bestämde mig för att begå min debut som livepublik på Bubblan, permanenta scenen för fri jazz vars initiativtagare varit paret Kerstin Ehrnlund & Mårten Magnefors (verksam som trumslagare). För egen del var det en ”grisen i säcken-historia” då jag saknade kännedom om norska trion. Angående fri form har musiken funnits med i periferin av mitt intresse för jazz, antagligen för att jag liksom Jan Lundgren favoriserar melodier. Dock kan spontaniteten, rytmiska accentueringar och kontrasterande energinivåer ibland locka mig bortom det igenkännbara. En mycket hörvärd veteran som Gilbert Holmström har exempelvis ena foten i bopp medan han med den andra experimenterat.

Finns tydligen inte mycket utgivet i eget namn med pianisten Isach Skeidsvoll (f.1998) som kommer från en musikalisk familj.. En kritikerrosad platta med stor sättning (bland med trions trummis och tenorist) kom i förfjol, utsågs till en av årets bästa jazzskivor i ett par tidningar. Under en cirka femtio minuter intensiv spelning framförs dennes kompositioner, merparten av dem utan att titlar anges. Repertoaren sägs kretsa kring livsbejakande frijazz med influenser från folkton, punk och till och med blues. I förgrunden dominerar hans bror Lauritz på tenorsax tillsammans med trumslagaren Martin Mellen. Dessa två musiker återfinns i Master Oogway vilka nominerats till Norges viktigaste musikpris (Spellemannsprisen). Bröderna Skeidsvoll har turnerat flitigt som duo och fått motta utmärkelse som talanger på festivalen i Molde.

Cirka 21:30 brakar det loss på scen. Stället som inte är särskilt stort, snarare intimt, är som sig bör fullt med folk. Antar att festivalpubliken är en blandning av musiker från staden, arrangörer, trogna Brötz-besökare samt medverkande från utlandet. Sitter parkerad längst bort i baren vid motsatta väggen, vilket medför att jag endast ser den stående mannen med sitt blåsinstrument, broder Lauritz som går på knock med obändig energi och ihärdigt formulerade fraser. Lika ihärdigt trakterar trions ledare sitt piano ser jag på videoklipp efteråt. Men tyvärr når Isach trots hårda anslaget sällan ut när övriga instrument attackerar med en attityd som en kännare kallar ”take no prisoner”.

Noterar som sagt en frenetisk och bångstyrig öppning i lagom avpassad volym. Lite som ljudmässig käftsmäll en begeistrad publik är beredda på. i Anthony Braxtons anda. Efter ett antal minuter med saxens sound i centrum blir längden på tonerna längre. Musikerna behöver hämta andan genom att utveckla teman vilket uppskattas. När det stretchas fräckt från flankerna känns det som att få lön för mödan efter att tålamodsprövande ha härdat ut. Ett visst mått av disharmoni och rent av kakafoni tycks vara en utgångspunkt för trions samexistens. Man lanserar ett par gånger positiv chockverkan genom att spela sprudlande, alternativt melankoliska melodier i folkton. Begreppet fjordjazz konkretiseras i några sekvenser. Kul när formen används för att accelerera tempot och att då låta duktiga rytmläggaren bakom trumsetet duellera med trions profilerade blåsare. Det skeva, snabba och gnissliga exalterar, ger en rå punkig vibe.

Efter cirka en kvart gavs äntligen utrymme åt ledaren på sitt volymsvaga instrument. efter ett uppstoppande intro framförs en dansant sak som får publikens kroppar att röra sig. För en trio uppenbarligen förtjust i dissonanser och off-beat är övergången till något radikalt annorlunda ytterst verkningsfullt. I andra sammanhang lirar enligt uppgift Isach Skeidsvoll boogie – woogie, medan fjordjazz, punkiga pang-på utbrott och stänk av Ornette Coleman adderas här. Coleman-referensen fäster! Att påstå att svängar togs ut är bara förnamnet. Hade personligen önskat att de vore mer inne på hookar och att skapa groove. Går igång på avsnitt när de coolar ner sig, en melodislinga utforskas. Ångrar inte att jag utsatte mig för en i massiva stycken otyglad struktur.

Det var kul även om jag i stunden kände mig splittrad inför den nya, fast ändå välbekanta utmaningen. På sluttampen återgår den bökande intensiva musiken till utgångsläget. Extrema Eruptioner får mig att tänka på Mats Gustafsson och dennes esoteriska ”hårdkörning” . Stora behållningen för undertecknad uppstår i kontrasterna, när tempo reduceras och frejdiga musikerna ägnar sig åt att sträcka ut. Förmodar att inspirerande improvisationer styr mycket av skeendet. Sist i ordinarie program bjuds på ett vackert vilsamt outro. Att konserten lämnas med ett leende på läpparna, beror inte i ringa grad på extranumret, en uppsluppen final i folkmusikens tecken vars medryckande kortis fick det att rycka i benen på samtliga i lokalen. När hastigheten ökar kränger melodin underhållande, går medvetet i otakt. Isach Skeidsvoll trio förnekar sig inte., utan återkommer till sitt frenetiska signum. Sannerligen en omtumlande upplevelse fylld av högoktanig friktion, fast också i mindre portioner sväng och skönhet.

OBS Nästa kväll var jag på Utopia dit festivalen flyttat. Hann höra merparten av spelningen med Ruslan Bolatov Trio feat Insomnia Taxxi och stannade dessutom kvar en stund på efterföljande jam. Trist nog märktes bristande disciplin bland festande kroggäster, vilket knappt har hänt förr på Utopia (en favvo-scen). Detta medförde att jag inte i tillräcklig uträckning kunde tillgodogöra mig den spännande livemusiken, vilken min generösa kontakt korrekt utlovat skulle vara en snällare festival-akt.