2-5/9 2025
Göteborgs Stadsteater
Emelie Sundborn & Rikard Flink till ackompanjemang av pianist Anders Kwarnmark
Vill vara transparant. Omgående avslöjas därför att jag blev inbjuden av kvinnan på scen, efter att hon hade blivit rekommenderad mig av en musikervän. Kände inte till duktiga vokalisterna, han tenor och hon sannolikt sopran, och lyssnade inte heller in mig i förväg. Ur den den aspekten var det en smula läskigt. Tänk om detta inte alls skulle vara min bag som man säger i mina jazziga kretsar? Paret Flink och Sundborn kommer från Kungsbacka och bör rimligen ha minst en musikalutbildning i botten. De tycks jobba antingen tillsammans eller var för sig, inte minst i kyrkor.
Efteråt kom några från fullsatta föreställningen (fredagen 5/)) fram, tackade dem och påminde om andra konserter. På så vis fick jag reda på att Sundborn har en jazztrio, sjungit Alice Babs och blandar visor och soundtrack med melodier från musikaler, opera och populärmusik. Eftersom deras breda repertoar i den stundtals komplicerade kärlekens tecken, exponerade exceptionella vokala färdigheter, håller jag det för troligt att duon jobbat som sånglärare (brukar benämnas pedagog eller coach). Programmet med underrubriken ”Stjärnfyllda duetter” lanseras som en hyllning till passionen och vad den resulterar i i olika skepnader. Kraft, värme och både storslagna och personliga tolkningar utlovas. Landar i den självklara konklusion att vi i vår plågsamt polariserande tid, emellanåt behöver en dos art för art´s sake, eskapism helt enkelt även om avigsidorna med kärlekens väsen inte förbigås.
Merparten av materialet presenteras. Dessutom finns repertoaren utlagd vid borden. Lunchteater indikerar att något gestaltas, eller åtminstone berättas. Här binds sångerna samman av att stämningar och texter apostroferas, ibland med självironiska glimtar kåseras kring det stora ämne paret valt som tema. Föreställningen är som sig bör proffsigt genomarbetad! Vid minst ett tillfälle leks det med italienska schabloner och macho-ideal genom yttre attribut. Vad beträffar det sångtekniska behärskas hantverket till fullo, möjligen på bekostnad av ett personligt uttryck. Å andra sidan är paret interpreter, utger sig inte för något annat. Och repertoarens spännvidd är frapperande, från Dolly Parton till Puccini.
, Man vårdar sig om texterna. Frasering, stämmors samklang och inlevelse bidrar till en mycket lyckad timme. Paret har tydligen nio ytterligare föreställningar inbokade i regionen och passar på att göra reklam för sin julkonsert i Stenhammarsalen. Pianisten Anders Kwarnmark märks mer i vissa melodier, exempelvis i musik signerad Björn & Benny. Annars verkar han mest som samlande nav i bakom frontande duo.. Kanske för att han knappt har några stick att ombesörja, ges utrymme för ett solostycke mitt i. Då spelas ett pampigt bröllopsmedley, vars högstämda anslag andas Mendelssohn. Inledningsvis får vi fransk stilig hymn översatt av Rikard Wolff (kan ha hört den med honom live) vars melodi numera förknippas med Celine Dion.
Högtidskläder, kristallkrona och belysta sammetsdraperier i rött bidrar till känslan av eskapism, signalerar att vi förflyttats långt ifrån vardagslunk även om just vardagen adresseras i en sekvens. Kul att få veta att musiken förde Rikard och Emelie samman på det privata planet och konstaterandet om hur väl deras röster passade ihop. Fritiof och Carmencita var den tolkning jag var minst förtjust i. Rent musikaliskt blev distansen till Taube i detta underhållande tango-stuk för stor, därav knepig att förhålla sig till. Fast förstår de åhörare som roas av tacksam drift med text, vilket de inte är ensamma om att ha gjort.
Fanns åtskilliga höjdpunkter. Tänker på arian O Mio Babbino Caro av Puccini från 1918. I denna mega-hit bottnar duon mästerligt trots rösttekniska utmaningar. Och deras version berör! När man gör entré andra gången är det Rikard som tar ton först, åtföljd av sin partner efter ett par minuter. Genom tillgången till låtlista kan fastslås att ett romantiskt ledmotiv från filmens värld framförs, duetten Come What May från 2001 ursprungligen från Moulin Rouge. Sjungs ut på publikfriande manér. Lysande bedrift lyder omdömet. Pärlan ur Chess slår nästan över, hamnar dock på rätt sida tack och lov.
Överhuvudtaget sätts stora känslor i rörelse. Ett ytterligare bevis på starka krafter i omlopp är som bekant I Will Always You, vars wailande av Whitney Houston jag inte klarar av. I b-delen utvecklas framförandet till smäktande duett. Det anmärkningsvärda var att Sundborn satte samman den hudlöst svulstiga stilen med det sparsmakade originalet signerat Dolly Parton. Snyggt gjort och omdömesgillt! Säcken i ett utomordentligt program präglat av sammanlänkat kåserande, knyts ihop förträffligt i en cirkelrörelse genom Rikard Wolff, vars original hämtats från europeiska visans kanske främste ambassadör, nämligen Jacques Brel. Blir med det greppet en bitterljuv kongenial final!