• Hoppa till huvudinnehåll
  • Hoppa till det primära sidofältet
  • Hoppa till sidfot

Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Recension

Filmrecension: Thor Love And Thunder – sommarunderhållning av första klass

5 juli, 2022 by Elis Holmström

Thor Love And Thunder
Betyg 4
Svensk biopremiär 6 juli 2022
Regi Taika Waititi

Den senaste fasen i Marvel Cinematic Unvierse – MCU har inte haft samma strikta riktning som de tre tidigare som kulminerade i Avengers Endgame. Istället har regissörer som Chloe Zhao och Cate Shortland använt plattformen för att skapa mer personliga och distinkta projekt, försedda med en budget som inget traditionellt dramatiskt projekt någonsin skulle kunna utrustas med. Detta har lett till filmer som inte måste fungera som essentiella pusselbitar i ett större sammanhang, även om det finns subtila indikationer på att en noga planerad mästarplan styr fartyget även denna gång.

Thor Ragnarök var en behövlig defibrillator för en karaktär som var nära att bli irrelevant bredvid favoriter som Iron Man och Captain America. Waititi avförde den rigida konstruktionen från de första Thor-filmerna och lät Chris Hemsworths humoristiska sida få framträda. Resultatet var en smärre chock och gjorde Thor till en av Marvels mest omtyckta karaktärer. Det var också en trampolin för Taika Waititi som ett par år senare skulle ta hem en Oscarsstayett för den fantastiska Jojo Rabbit.

Att MCU befinner sig i en mer obestämd fas passar Waititi och Hemsworth perfekt. Istället för att försöka överträffa Avengers Endgame och dess otroliga spektakel väljer duon att – ännu en gång, fokusera på de komiska inslagen. När Waititis unika känsla för kaosartad humor blandas med hans obegränsade energi finns det inga gränser vad gäller hastigheter.
Allt för mycket komik kan vara utmattande men Love And Thunder lyckas bibehålla en mängd kvalitativa skratt per minut genom att aldrig falla offer för någon påfrestande självgodhet. Att det älskade karaktärsgalleriet från Ragnarök återvänder, med fantastiska skådespelare som Tessa Thompson, gör det till ett rent nöje att bevittna hur Waititi omfamnar trams, förvirring och popmusik i en helt absurd mix.

Love And Thunder har kallats för Marvels första romantiska komedi och de sensuella inslagen implementeras med stor charm och värme. Natalie Portman, som återvänder efter nästan tio år, i rollen som Jane Foster verkar ha övertygats om att det finns utrymme för skådespel som inte består av 90% snyftande. Portman och Hemsworth har en kemi som är flera universum bättre än något vi fick beskåda i föregångarna och deras munhugg är helt befriat från plumpa anspelningar. Trots att både Kenneth Branagh och Alan Taylor misslyckades kapitalt med romansen i sina respektive filmer är samspelet trovärdigt och fullt naturligt denna gång, någonting som måste ses som en mindre triumf.

Men det är energinivån som demonstreras genom filmen som begeistrar om och om igen. Den hade gärna fått användas till att sänka de globala energipriserna. Genom två timmar kör Waititi på som om han hade samma kondition som Ingemar Stenmark årgång 1980. Det presenteras en kavalkad av komik och fantasirika miljöer. Actionscenerna är inte lika explosiva som den magiska buss-scenen från Shang-Chi eller det som Anthony och Joe Russo bjudit på, men det kompenseras genom en presentation som innehar en unik elegans och stilisering som leker med perspektiv och färger. Allt detta dränks i ett soundtrack som är lika eklektiskt som det är imponerande, Guns N Roses och ABBA är några av artisterna som skapar ett ljudlandskap för Love And Thunder som får filmen att kännas som en musikfestival en varm sommarkväll.

Att stöpa en film som en renodlad rockkonsert som prioriterar det roliga före det allvarliga har dock sina nackdelar. När fyrverkerierna har avlossats och volymen har sänkts blir bristerna uppenbara. Marvels filmer är som bäst då de kan blanda in allvar, nutida allegorier och god dramatik. Den här gången tar komiken och energispurterna överhanden. Det finns ett genuint rörande sidospår som hade kunnat skänka filmen en behövlig svärta, och om det lagts lite mer tid på att utforska detta hade Love And Thunder kunnat beröra minst lika djupt som Jojo Rabbit. Bristen på ett starkt emotionellt ankare blir aningen problematiskt i en final som känns forcerad. För att uppnå maximal effekt hade balansen mellan komik och allvar behövt avvägas bättre. Christian Bale roll känns också som något av en efterkonstruktion, det hade behövts mer tid för att den karaktärens resa skulle kännas potent.

Thor: Love And Thunder är långtifrån lika helgjuten och omvälvande som Marvels bästa filmer. Däremot är det sommarunderhållning av första klass. Vad vi får är en gigantisk fest som tar publiken tillbaka till en era när elgitarrer och hårspray dominerade musikscenen. Allting är ett långt och överdrivet extranummer från valfritt arena-rockband, konfettin sprutar, högtalarna fattar eld och publiken dansar hela natten lång, även om sångens innehåll endast handlar om sommartider. Det må bara vara rock ’n’ roll men jag gillar det.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen, Toppnytt Taggad som: Filmrecension, Marvel

Varierat och välordnat med extatiska inslag – Göteborgs Bluesfestival i Slottsskogen dag 2 / del 1

5 juli, 2022 by Mats Hallberg

Eric Gales, Smoke Face och i bakgrunden skymtar LaDonna Gales – foto Leif Wivatt

2/7 2022 i Slottsskogen (Villa Belparc) Göteborg

Arrangör: Göteborgs Bluesförening (med stöd av Kulturrådet)

Publik: Drygt 500

Har underligt nog inte recenserat från någon renodlad bluesfestival tidigare, därför hög tid att jag tog chansen när möjligheten yppade sig. Eftersom festivalen gick av stapeln utomhus ska understrykas att vädergudarna var vänligt inställda. Och stämningen var lika vänlig och entusiastisk. Körschemat hölls till punkt och pricka, vilket bevisade att staben av funktionärer verkligen behärskade sina uppgifter. Med tanke på allt strul som kan uppstå, egentligen makalöst att allt flöt på smidigt. Tack vare upplägget med två scener uppstod aldrig någon längre paus. Roffe Wickström och hans band var på väg missa när de skulle på scen, fast någon malör uppstod aldrig. Dessutom närmast osannolikt att inga medverkande gav sken av att ha problem med sin utrustning. Somliga hade med egna ljudtekniker. Utbudet lockade mig, särskilt lördagens line up. På fredagen 1/7 (recenserade då istället Mikael Wiehe) uppträdde sex akter. Avslutade gjorde Kirk Fletcher med band som är femfaldig Blues Music Award mottagare och lirat med Fabulous Thunderbirds.

foto Erik Lindahl

Först ut i den behagliga solen och byiga vinden på terrassen, råkar bli härliga musiker jag ofta hört live. Nämligen BLUES TRANSFUSION minus förgrundsgestalten Håkan Broström (befann sig med Norrbotten Big Band på Bangen). I denna upplaga frontar riviga ANNA SAHLENE på sång. Välkända jazzbaserade männen omkring henne är enormt allsidige Max Schultz på gitarr, Leo Lindberg på treradig elorgel samt trumslagare Chris Montgomery. Konstellationen råddar och soundcheckar på rekordtid. Blues Transfusion blandar in en hel del orgeljazz och grovkornig soul i sitt koncept, fast i saxofonistens frånvaro stuvas repertoaren om en smula på ett elegant sätt. Efter en försiktig start märks hos shoutern Sahlene Beth Hart-tendenser redan i andra versen, varvid trycket ökar dramatiskt.

Skönt släpigt sound kännetecknar Dr. Feelgood (A. Franklin). Röstens intensitet får fäste i publiken. Schultz hänger på medan Lindberg och Montgomery understödjer. Överhuvudtaget en vettig strategi att ge rikligt med utrymme åt de eminenta instrumentalisterna, där gitarrveteranen och förhållandevis nya stjärnskottet mitt emot avlöser varandra i solistrollen. Tilltalas av snyggt, avspänt lirande på gura i Wes Montgomery-låt. Att de bygger sina melodier på Lindbergs framvällande grundtoner är en styrka. Och just olika typer av orglar visar sig bli ett tungt vägande fundament i samtliga akter under kvällen.

foto Erik Lindahl

En listframgång med Etta James (såg henne och Roots Band i minnesvärd festivalspelning på Heden för drygt trettio år sedan) tidigt 60-tal betitlad Something´s Got a Hold On Me, tillför djupt rotad gospelkänsla, vilket förstärks av att villig publik körar på uppmaning. Uppskattar det påtagliga gunget fast inbrytande tenorsax saknas. Lindberg briljerar och Schultz riffar förtjänstfullt, drar iväg ett läckert solo. Man brister ut i fräck Texas shuffle från sent 50-tal, i snärtig sak som först framfördes av Bobby Blue Bland, nämligen Further On Up The Road.

Chris Montgomery och bakom Leo Lindberg – foto Erik Lindahl

Ljudet är skapligt trots ogynnsam vind. Efter cirka halvtimmen sprids ett stampa-takten-groove. I framåtdrivet som uppstår i That´s Why I Sing The Blues demonstrerar musikerna galant sina färdigheter. Musikalmelodin Feelin´Good – starkt förknippad med Nina Simone -artar sig till fyndigt extranummer i sambastuk vars höjdpunkt är instrumentala konversationen mellan melodiutsmyckare Schultz och Lindberg. Deras och trumslagarens jazzbakgrund skiner igenom. Märker att jag borde kommenterat sånginsatsen mer. Glädjestrålande Anna Sahlene gör intryck med sin nerviga passion. Men jag köpte inte strategin rakt av, då hennes vassa offensiv tycktes mig alltför påverkad av särskilt Beth Hart.

foto Rustan Lefin

Vid sidan av stora scen finns en nybyggd läktare, vilket vi som blir trötta i benen tackar för. Av min svenska bluesfavorit ROFFE WIKSTRÖM visste jag inte vad det är rimligt att begära numera, efter 27 album och cirka 4 000 konserter. Äger ett antal bra skivor, både lp och cd. Såg honom första gången på Västgöta Nation -79 och har nog upplevt omkring femton spelningar. Ett par låtar från senaste skivan Ballader och bröl avverkas. I övrigt blandas friskt från en ymnig repertoar.

Tre ytterst stabila medarbetare ackompanjerar en sittande Roffe. Syftar på Bernt Andersson keyboard/ munspel som får åtskilliga vändor att dekorera samt lika superrutinerade rytmsektionen Tommy Cassemar (Electric Banana Band …)på mäktig bas och batterist Peter Korhonen (Reeperbahn, Sophie Zelmani mm). En drygt timme till förfogande förvaltas optimalt. Oberäknelige Roffe tappar inte fokus i excesser på sitt instrument, istället resulterar en helhjärtad satsning i enormt tajt och innerlig blues. Rullande blåa toner i kärlekens tecken inleder. Det kompakta soundet övergår i ett luftigare med bredare palett genom Leva som en luffare.

Inte en spänn på fickan fortsätter med bejakande shuffle i upplöjda fåror, trots textens dystra budskap. Jublar inombords över de första personligt utformade inläggen från Roffe i sina spetsiga ackordleverenser. Och Andersson från Kålltorp, som jag 2009 intervjuade på Kometen, broderar sinnrikt ut det okomplicerade temat. Han får många tillfällen att piffa upp en smaklig anrättning av blues i omväxlande tempo, blir något av växelspel huvudpersonerna emellan på initiativ av vår blueskung. Förekomsten av kvidande, kvardröjande toner har ju alltid varit ett signum, vilket exponeras ypperligt i Hela jorden är ett dårhus (bearbetning av original av P. Mayfield). Roffe berättar om originalets anspelning på Kuba-krisen och anknyter till kriget i Ukraina.

Bernt Andersson foto Rustan Lefin

Andra sidan viken tillhör den uppsluppna sortens kompositioner, studsar fram i affirmativ stil. Det här är mitt liv däremot är symtomatiskt för den emotionella sidan, någon som hängivet blottar sin sårbarhet, låter gitarren förmedla tungsinne och jädrar anamma-attityd. Ska påpekas att ljudet är perfekt, även dessa stunder av rusig improvisation. De explosiva attackerna avlöses av påstådd självbiografisk ballad. Hur strängar bänds och medmusiker fyller i orsakar stort bifall.

Så skön så skön lanseras som en av ytterst få glada sånger. Komplexa synen på det andra könet ventileras i två glimrande låtar. Dels rytmiskt fulländade En helvetes vacker kvinna i den snabba versionen, dels Kom till mig kvinna där Cassemars basgångar firar triumfer. Bernt Andersson färgar ånyo på munspel. Ett lika oemotståndligt som anspråkslöst beat flyter fram. Låtarna samspelet och blues-nestorns utstrålning var extra deluxe. Bedriften bör sammanfattas: ”suverän spelning”.

Skribenten omgiven av musikprofilerna Leif Wivatt och Tommy Löfgren (Jefferson) – foto Erik Lindahl

EVA AND THE BLUE BOYS är ett lokalt band som vunnit jury- och publikpris på Mönsterås Blues Challenge. De består av Eva Karlefjärd (sång), Bo Hansson (orgel), Conny Sävmo (bas), Kent Helgesen (trummor) samt Lars-Olof Johansson (gitarr). Hör på distans deras tillställning på Lilla scen. Behövde hämtade andan och vila öronen ett tag. Därför ingen recension av dem.

obs Återkommer med ett nytt svep om resterande tre internationella akterna.

Arkiverad under: Musik, Recension

Gediget och välformulerat farväl till publiken – Mikael Wiehe i Gunnebo

3 juli, 2022 by Mats Hallberg

Gunnebo Slott i Mölndal

1/7 2022

Arrangör: Frihamnen Event

Är med om den 35:e konserten av vad som proklameras som Mikael Wiehes avskedsturné. Vi sitter på bänkar på området anlagt för friluftsteater, i en lummig naturskön miljö jag vistats mycket i då jag är uppväxt i närheten. Medelåldern på de som tagit sig till den inbjudande gläntan är hög. Mot bakgrund av skåningens långa karriär och genomslag, är betydligt färre på plats än vad man kunnat förmoda. Gunnebo är känt för sin konsertverksamhet både inomhus och under bar himmel. Har här sett många storheter inom olika genrer och recenserat ingående från Kammarmusikfestival.

I slutet på en cirka hundra minuter lång kavalkad, självklart övervägande längs minnenas allé, blir det lite kyligt i vinden och regn befaras.. Men beträffande nederbörd fick Wiehe rätt. Ösregnet föll lyckligtvis cirka tre timmar efter konsertens slut. Turnén genomförs i ett mindre format. Varken ljusshow, gästartister eller bildspel. I de mellansnack som formas till avvägda prator, har en av landets förnämligaste låtskrivare och översättare (främst Dylan), av naturliga skäl valt att eftertänksamt fokusera på sin person jämte omvärldsanalys. Det är oftast i lika portioner både tänkvärt och underhållande. Att han stundom i kategoriskt selektiva uttalanden gör det alldeles för enkelt för sig är man van vid, något man överser med, inte minst för att åtskilliga dräpande kommentarer går att instämma i. Att (L) och dess nya partiledare blev första måltavla jämte en kappvändande försvarsminister, var möjligen något överraskande.

Samma musiker som utgjort en stomme live sedan närmare tio år finns på scen. Det vill säga Christer Karlsson på tvåradigt keyboard och gitarristen Anders Pettersson. I Ni som tjänar på krig samt i ett uppsluppet extranummer kompletterade av Albin Östberg (i övrigt scentekniker och instrumentleverantör) på virveltrumma. De för mig obekanta namnen visar sig givetvis vara ytterst habila med enorm rutin på att framställa sin arbetsgivares melodier. Ändå kan jag sakna det lyft det hade inneburit att ha med Ebba Forsberg (gudabenådat förhöjt upplevelsen av Wiehes förträffliga Dylan-tolkningar), eller en instrumentalist av Ola Gustafssons kaliber som medverkat tidigare.

Mikael Wiehe går överlag folks förväntningar till mötes. Kryddar därutöver med nyare låtar som passar kontexten. Murriga ljudet i inledande, ur musikaliskt perspektiv ospännande, En gammal man åtgärdas på tillfredsställande sätt. Prisade artisten avslöjar hur knepigt det varit att bestämma låtordning och vilka alster – har 340 titlar registrerade hos STIM – som inte får förbigås. Går absolut att beklaga att de åttiotalsplattor jag äger ( Lindansaren och I Hemingwayland) helt ratades. ”Ska det vara snabbt – långsamt, glatt – sorgset, och rösten är inte densamma.” Hans emellanåt skorrande röst artikulerar utomordentligt väl, till skillnad från bland andra liveveteraner som Lundell och Plura. Och redan i andra låten nås ett krön genom ovan nämnd aggressiv stänkare, från en 22-årig Bob Dylan vars statement Masters of War kläs i suggestivt marsch-beat med fräsande gitarrslinga. Vill hävda att Wiehe är en fenomenal Dylan-uttolkare vars översättningar känns anmärkningsvärt naturliga. Redan i de första låtarna bevisas bredden hos låtskrivaren, vars kvalité gjort honom relevant i långa perioder under ett halvsekel. Konstaterar tidigt i spelningen att detta avskalade format funkar för mig.

foto THENEWS

”Progglegendaren” lät den avlösas av Keops pyramid, den sinnrika symboliken av klassamhällets brutala princip, minst lika relevant idag som när den gavs ut för femtio år sedan av Hoola Bandoola Band, vilket förstås textförfattaren noga redogör för. Noterar anknytningen till den tidens folkmusik jämte att Anders Petterssons snyggt återskapar originalets riff.

Osäker på vem som arrat om melodierna till denna intima sättning. Fungerar genomgående tillfyllest, även om det blir ofrånkomligt att instrument fattas i ljudbilden ibland (förekom ingen sampling). Först i låt om pågående klimatkris träder Christer Karlsson fram i helfigur. Här och i ett lyckat arr på sorgliga berättelsen Flickan och kråkan blir det uppenbart, hur mycket han betyder som instrumentalt ankare. I visan och i ett par andra nummer agerar den flankerande duon kör. När motorn varvade som mest påminde den om soundet som frambringades av Annie Bodelsen på nämnda, till viss del experimentella 80-tals plattor. Dessutom fick han agera sufflör vid flera tillfällen för en person med oroväckande, möjligen begynnande tecken på afasi.

Hade, inte minst för att rytmsektion exkluderats, föreställt mig ett sound genomgående av viskaraktär. Så blev överlag inte fallet, även om fyndiga arrangemangen vette åt olika håll. Visformeln var som mest påtagligt i första verserna av Titanic (när Wiehe ackompanjerar sig själv på den akustiska gitarr han aldrig överger då den verkar utgöra en trygghet), i Victor Jara och En sång till friheten (Björn Afzelius berömda omstöpning/ översättning av Silvio Rodriguez hit). För att nämna några uppenbara exempel vilka bröt mönstret. Skulle tippa på att den mogna publiken sällan utsätter sig för lika mycket volym från gnistrande elgitarr. Anders Pettersson förtjänar också att harangeras för sin insats. Skiftar emellan tre gitarrer plus trakterar ett par gånger en sidledes uppställd lap steel.

bild från 2012 – foto Emil Dahlqvist

Med ålderns rätt har inte artistens röst samma eldfängda energi eller vibrato. Något som inte heller behövs. Draget av reflekterande överblick kring nuets ålderdom, karriären och den fabulösa låtskatten, ger en berörande patina. Och i extranumret ställer sig männen till slut upp. Då avfyrar Mikael Wiehe en befriande appell omvandlad till uppsluppen sång i boogiestuk, ett rörande naivt motståndsförsök mot livets obönhörliga slut betitlad Leva tills jag dör.

Vad bör lyftas fram som höjdpunkter i övrigt? Jo, sugande harmoniken i titellåten från senaste skivan, fräscha inramningen av kult-låten Vem i hela världen kan man lita på, ömsint molldrypande Den jag kunde va om vänskapsrelationen till Björn Afzelius, som vi påminns om varit död i 23 år, ypperliga pianospelet i En sång till friheten, Woody Guthrie på svenska med dominerande lap steel-diskant i enande sång med nästan samma räckvidd som Vintersaga samt ytterligare en ikonisk Dylan-tolkning – Sakta lägger båten ut från land är ju en storslagen text skriven redan på 70-talet och utgiven på plattan Sjömansvisor. Och de prator som utgör mellansnack är noga komponerade, ges extra betydelse då vi har att göra med ett officiellt avsked till konsertpubliken.

Lämnar nöjd mitt natursköna Gunnebo. Mikael Wiehe förvaltar fint sin lysande låtskatt i livetappning, med synnerligen god assistans av två duktiga musiker som behärskar hantverket. Hade oannonserade karismatiska gäster (se ovan) dykt upp, skulle mitt nöjda tillstånd förbytts till hänryckning.

Arkiverad under: Musik, Recension, Toppnytt

Recension av tv-serie: Stranger Things 4 -volym 2 – inte riktigt värd hajpen

2 juli, 2022 by Rosemari Södergren

Stranger Things 4 – volym 2
Betyg 3
Premiär på Netflix 1 juli 2022

En av sommarens mest hajpade tv-serie-släpp är nog volym 2 av den fjärde säsongen av Stranger Things. Förhands-spekulationerna om vad som skulle hända har gått vilda på olika forum som är engagerade i Stranger Things. Utan att avslöja vad som händer (vilket jag tycker är högst ofint att avslöja) kan jag konstatera att mörkret som återvände till Hawkins med stora illavarslande hot om världens undergång får möta motstånd av våra vänner. Det är spännande och ovisst in i det sista – och kanske ganska ovisst inför framtiden också. En sådan lyckad affärsidé som denna serien får minste en säsong till, det är uppenbart.

Jag kan ju knappt ens skriva om vad som hände i volym 1 i denna fjärde säsong. Det finns säkert en del som avvaktat med att kolla på säsongen till hela säsongen släppts. Varför dela upp den femte säsongen i två delar? För att kunna skapa hype och marknadsföra serien ännu mer? Konkurrensen mellan streamingtjänsterna har hårdnat och nu när det är hög inflation och många hushåll funderar på vad de kan spara in på kan streaming-tjänster ligga i farozonen att bli bortvalda.

Del 2 skiljer sig rätt rejält från många tv-serier då den endast innehåller två avsnitt men dessa är långa som en spelfilm. Avsnitt 8 är kring en och en halv timme långt och avsnitt 9 är drygt två timmar.

Mörkt är väl bara förnamnet på denna volym. Av och till ger serieskaparna oss små pauser av sentimentalitet av högsta graden för att vi ska kunna hämta andan. Jag tycker serien förlorat en hel del i kvalitet när den nu mer handlar om skräck i full action. Säsong 1 var utan tvekan den bästa. Volym 1 i denna fjärde säsong var ändå rätt bra och gav en del förklaringar och djupdykningar och överraskande återkomster. Men nja, sammandrabbningarna i denna sista volym tillhör inte det jag tycker är bra eller intressant med denna serie. Spännande? Jovisst. Det går inte att sluta att kolla, jag vill ju veta hur det ska gå. Det är rätt snyggt berättat med handlingen uppdelad på tre platser och våra hjältar är indelade i tre grupper som tar itu med hotet från mörkret på var sitt sätt, samtidigt.

Hur ska vi tolka vad Brenner och hans forskare gör i laboratorier och hur ska vi tolka de odjur som växer fram när gränsen mellan de olika världarna öppnas? Är det symboler för klimatförändringarna, kärnkraftens farlighet? Serien sätter igång funderingar, det är ett av seriens plus. Musiken är ett annat plus, förstås. Kate Bush har välförtjänt blivit upptäckt av en yngre generation.

För alla Stranger Things-nördar är fjärde säsongens volym 2 ett måste att se, självklart. Men den som lade av efter första eller andra säsongen behöver inte nödvändigtvis titta ikapp. Det finns rätt mycket annat att välja på också. Stranger Things säsong 4 – volym 2 är inte riktigt värd hajpen.

Arkiverad under: Recension, Recension av TV-serier, Scen, Toppnytt, TV Taggad som: Stranger Things

Recension: Alla kort på bordet – sommarfars med fejkad död och speldjävul i en skrattsalig blandning

28 juni, 2022 by Martin Moberg

Betyg: 4

Premiär: 26 juni 2022, Bellevueparken, Karlshamn – spelas till och med den 6 augusti.

Manuskript: Jan Sundberg

Bearbetning och sångtexter: Elin & Mats Sandelius

Regi: Nina Olsson och Mats Sandelius

I rollerna: Per-Anders Gustafsson, Mitzou Hedén, Johan Jansson, Britta Lindgren, Elin Sandelius och Mats Sandelius.

Årets sommarfars i Karlshamn: ”Alla kort på bordet” 😆

Kan man göra något som i grund och botten är en personlig tragedi, kortspelande som i sin tur leder till stora spelskulder, och det kombinerat med en fejkad död med en dito fejkad dödsannons i tidningen till en sommarfars? Ja, det kan Sandelius Kultur och Nöje, som i år sätter upp föreställningen ”Alla kort på bordet”, där det kläcks en ”genial” plan som är så invecklad och osannolik att det står klart, om man utgår från sunt förnuft, att det inte kommer att fungera. Och när det inte gör det kräver det förstås än mer (o)genomtänkta och föga geniala planer för att lösa problemet som växer likt en snöboll i rullning utefter en brant sluttning.

Och när det inte fungerar som det ju borde, blir det förstås allt galnare, men samtidigt riktigt roligt. Handlingen kretsar kring bonden Rudolf som drabbas av speldjävulen och drar på sig 10 000 kr i spelskulder hos en korthaj. Denne vill ha betalt, annars ryker fingrarna på bonden. Men istället för en enkel lösning baserad på sunt förnuft, väljer alltså Rudolf att krångla till det, rejält. Det med en, så klart, genial plan – man kan ju inte utkräva en spelskuld från någon som är död. En dödsannons i lokaltidningen för den i allra högsta grad levande bonden kanske kan lösa alla problem en gång för alla? Nja, det vete hundan. Snarare eskaleras problemen och skrattsalvorna haglar.

Med i handlingen i årets sommarfars i Bellevueparken, Karlshamn, får vi alltså se bonden Rudolf (Mats Sandelius), drängen Axel (Johan Jansson), pigan Britta (Elin Sandelius), svärmor (Britta Lindgren), husmor (Mitzou Hedén) och prästen (Per-Anders Gustafsson) och det märks att de kan genren. De har tidigare varit med i ”Bakom lås och Boom” (2017), Smällar man får ta (2018), ”En riktig Hästkur” (2019) och ”Vattnet har gått” (2021). Årets sommarfars är både snabb och rolig, det med lättsamma små och bra sångnummer som är med här och där under handlingens gång. Föreställningen sätts upp i Bellevueparken i Karlshamn till och med den 6 augusti.

Arkiverad under: Recension, Scen, Teater, Teaterkritik, Toppnytt Taggad som: Alla kort på bordet, Blekinge, fars, Karlshamn, Kulturbloggen, Recension, Sandelius Kultur och Nöje, Sommarteater

  • « Go to Föregående sida
  • Sida 1
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 382
  • Sida 383
  • Sida 384
  • Sida 385
  • Sida 386
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 1557
  • Go to Nästa sida »

Primärt sidofält

Nytt

Glöm inte att Centerpartiet rustat ned den svenska demokratin

Centerpartiet har fått stort inflytande … Läs mer om Glöm inte att Centerpartiet rustat ned den svenska demokratin

Recension: Tove Lo bjuder Avicii Arena på en rejäl dos sex, pop och attityd

Det är knappast någon som går på en Tove … Läs mer om Recension: Tove Lo bjuder Avicii Arena på en rejäl dos sex, pop och attityd

Filmrecension: Woman and Child – När kärleken möter sorgen – och rättvisan blir en kamp

Woman and Child Betyg 4 Svensk … Läs mer om Filmrecension: Woman and Child – När kärleken möter sorgen – och rättvisan blir en kamp

Teaterkritik: Unna dig en lycklig liten jul – Historien om årets köpfest – humor som finns utifrån satir, ironi och fniss blandat

Foto Peter Fredriksson Unna dig en … Läs mer om Teaterkritik: Unna dig en lycklig liten jul – Historien om årets köpfest – humor som finns utifrån satir, ironi och fniss blandat

Underfundiga visor med lokalfärg inramas av underhållande anekdoter – Axel Sondén och Flyttfåglarna på Göteborgs Stadsteater

v 47 17-20/11 2026 Lunchteatern / … Läs mer om Underfundiga visor med lokalfärg inramas av underhållande anekdoter – Axel Sondén och Flyttfåglarna på Göteborgs Stadsteater

Filmrecension: Wild Horse Nine – lurig, klurig, tankeväckande med en fantastisk John Malkovich

Wild Horse Nine Betyg 4 Premiär 20 … Läs mer om Filmrecension: Wild Horse Nine – lurig, klurig, tankeväckande med en fantastisk John Malkovich

Filmrecension: The Hunger Games: Sunrise on the Reaping

The Hunger Games: Sunrise on the … Läs mer om Filmrecension: The Hunger Games: Sunrise on the Reaping

Sten Ljunggren spelar Owe Gustafsons alter ego

Herr O, urpremiär 27 november 2026 på … Läs mer om Sten Ljunggren spelar Owe Gustafsons alter ego

Mogen publik fick vad de önskade sig och mer därtill – Bohuslän Big Band & Margareta Bengtsson i Lerum

14/11 2026 Dergårdsteatern i … Läs mer om Mogen publik fick vad de önskade sig och mer därtill – Bohuslän Big Band & Margareta Bengtsson i Lerum

Opera, teater, akrobatik och cirkus blir ett när Orionteatern i Stockholm sätter upp Purcells klassiker Fairy Queen

Sara Runsten Foto Daniel … Läs mer om Opera, teater, akrobatik och cirkus blir ett när Orionteatern i Stockholm sätter upp Purcells klassiker Fairy Queen

Klangrikedom, virtuositet, hisnande samspel och musikaliskt flöde med uppenbar koppling en förförisk kvadrupel – Scott Kinsey Group hos Playhouse

13/11 2026 Valand i Göteborg … Läs mer om Klangrikedom, virtuositet, hisnande samspel och musikaliskt flöde med uppenbar koppling en förförisk kvadrupel – Scott Kinsey Group hos Playhouse

Filmrecension: Bara till jul

Bara till jul Betyg 3 Premiär på Netflix … Läs mer om Filmrecension: Bara till jul

Följ oss på Facebook

Här hittar du Kulturbloggen på Facebook.

Kategorier

  • ..
  • Intervju
  • Kulturpolitik
    • Krönikor
  • Litteratur och konst
  • Musik
  • Recension
    • Bokrecension
    • Dans recension
    • Filmrecension
    • Operarecension
    • Recension av TV-serier
    • Skivrecensioner
    • Spel
    • Teaterkritik
  • Scen
    • Dans
    • Film
    • Musikal
    • Opera
    • Teater
    • TV
    • TV-serier
  • Toppnytt

Etiketter

Bok Bokrecension Böcker Dans Debaser Deckare Dokumentär Dramaten ekonomi Filmkritik Filmrecension Göteborg Hårdrock indie Konserter Konst Kultur Kulturhuset stadsteatern Kulturpolitik Medier Musik Musikfestival Musikvideo Opera Politik Popmusik Recension recensioner rock Rockmusik samhälle Scen Scenkonst skivnytt skivrecension Spotify Stockholm Stockholms stadsteater Teater Teaterkritik Teaterrecension tv TV-serie Video Way Out West

Annonser

Shiba - urhunden med stil
Vill du lära dig att tolka med Lenormand? Här hittar du information om kurs.

SPEL KAN SKAPA BEROENDE

casino utan svensk licens Trustly
Är du från Norge och är intresserad av nätcasinon? På Spillsen.com finns det senaste inom norska online casinon, licenser och slots.
För bäst guide till online casino rekommenderas Casivo

För spel: Minimiålder 18 år - Spela ansvarsfullt | https://www.spelpaus.se/ | https://stodlinjen.se/

Footer

Om oss

  • Kontakt
  • Om oss
  • Sajtips – länkar

Copyright © 2026 · Metro Pro on Genesis Framework · WordPress · Logga in