Thor Love And Thunder
Betyg 4
Svensk biopremiär 6 juli 2022
Regi Taika Waititi
Den senaste fasen i Marvel Cinematic Unvierse – MCU har inte haft samma strikta riktning som de tre tidigare som kulminerade i Avengers Endgame. Istället har regissörer som Chloe Zhao och Cate Shortland använt plattformen för att skapa mer personliga och distinkta projekt, försedda med en budget som inget traditionellt dramatiskt projekt någonsin skulle kunna utrustas med. Detta har lett till filmer som inte måste fungera som essentiella pusselbitar i ett större sammanhang, även om det finns subtila indikationer på att en noga planerad mästarplan styr fartyget även denna gång.
Thor Ragnarök var en behövlig defibrillator för en karaktär som var nära att bli irrelevant bredvid favoriter som Iron Man och Captain America. Waititi avförde den rigida konstruktionen från de första Thor-filmerna och lät Chris Hemsworths humoristiska sida få framträda. Resultatet var en smärre chock och gjorde Thor till en av Marvels mest omtyckta karaktärer. Det var också en trampolin för Taika Waititi som ett par år senare skulle ta hem en Oscarsstayett för den fantastiska Jojo Rabbit.
Att MCU befinner sig i en mer obestämd fas passar Waititi och Hemsworth perfekt. Istället för att försöka överträffa Avengers Endgame och dess otroliga spektakel väljer duon att – ännu en gång, fokusera på de komiska inslagen. När Waititis unika känsla för kaosartad humor blandas med hans obegränsade energi finns det inga gränser vad gäller hastigheter.
Allt för mycket komik kan vara utmattande men Love And Thunder lyckas bibehålla en mängd kvalitativa skratt per minut genom att aldrig falla offer för någon påfrestande självgodhet. Att det älskade karaktärsgalleriet från Ragnarök återvänder, med fantastiska skådespelare som Tessa Thompson, gör det till ett rent nöje att bevittna hur Waititi omfamnar trams, förvirring och popmusik i en helt absurd mix.
Love And Thunder har kallats för Marvels första romantiska komedi och de sensuella inslagen implementeras med stor charm och värme. Natalie Portman, som återvänder efter nästan tio år, i rollen som Jane Foster verkar ha övertygats om att det finns utrymme för skådespel som inte består av 90% snyftande. Portman och Hemsworth har en kemi som är flera universum bättre än något vi fick beskåda i föregångarna och deras munhugg är helt befriat från plumpa anspelningar. Trots att både Kenneth Branagh och Alan Taylor misslyckades kapitalt med romansen i sina respektive filmer är samspelet trovärdigt och fullt naturligt denna gång, någonting som måste ses som en mindre triumf.
Men det är energinivån som demonstreras genom filmen som begeistrar om och om igen. Den hade gärna fått användas till att sänka de globala energipriserna. Genom två timmar kör Waititi på som om han hade samma kondition som Ingemar Stenmark årgång 1980. Det presenteras en kavalkad av komik och fantasirika miljöer. Actionscenerna är inte lika explosiva som den magiska buss-scenen från Shang-Chi eller det som Anthony och Joe Russo bjudit på, men det kompenseras genom en presentation som innehar en unik elegans och stilisering som leker med perspektiv och färger. Allt detta dränks i ett soundtrack som är lika eklektiskt som det är imponerande, Guns N Roses och ABBA är några av artisterna som skapar ett ljudlandskap för Love And Thunder som får filmen att kännas som en musikfestival en varm sommarkväll.
Att stöpa en film som en renodlad rockkonsert som prioriterar det roliga före det allvarliga har dock sina nackdelar. När fyrverkerierna har avlossats och volymen har sänkts blir bristerna uppenbara. Marvels filmer är som bäst då de kan blanda in allvar, nutida allegorier och god dramatik. Den här gången tar komiken och energispurterna överhanden. Det finns ett genuint rörande sidospår som hade kunnat skänka filmen en behövlig svärta, och om det lagts lite mer tid på att utforska detta hade Love And Thunder kunnat beröra minst lika djupt som Jojo Rabbit. Bristen på ett starkt emotionellt ankare blir aningen problematiskt i en final som känns forcerad. För att uppnå maximal effekt hade balansen mellan komik och allvar behövt avvägas bättre. Christian Bale roll känns också som något av en efterkonstruktion, det hade behövts mer tid för att den karaktärens resa skulle kännas potent.
Thor: Love And Thunder är långtifrån lika helgjuten och omvälvande som Marvels bästa filmer. Däremot är det sommarunderhållning av första klass. Vad vi får är en gigantisk fest som tar publiken tillbaka till en era när elgitarrer och hårspray dominerade musikscenen. Allting är ett långt och överdrivet extranummer från valfritt arena-rockband, konfettin sprutar, högtalarna fattar eld och publiken dansar hela natten lång, även om sångens innehåll endast handlar om sommartider. Det må bara vara rock ’n’ roll men jag gillar det.