2/7 2022 i Slottsskogen (Villa Belparc) Göteborg
Arrangör: Göteborgs Bluesförening (med stöd av Kulturrådet)
Publik: Drygt 500
Har underligt nog inte recenserat från någon renodlad bluesfestival tidigare, därför hög tid att jag tog chansen när möjligheten yppade sig. Eftersom festivalen gick av stapeln utomhus ska understrykas att vädergudarna var vänligt inställda. Och stämningen var lika vänlig och entusiastisk. Körschemat hölls till punkt och pricka, vilket bevisade att staben av funktionärer verkligen behärskade sina uppgifter. Med tanke på allt strul som kan uppstå, egentligen makalöst att allt flöt på smidigt. Tack vare upplägget med två scener uppstod aldrig någon längre paus. Roffe Wickström och hans band var på väg missa när de skulle på scen, fast någon malör uppstod aldrig. Dessutom närmast osannolikt att inga medverkande gav sken av att ha problem med sin utrustning. Somliga hade med egna ljudtekniker. Utbudet lockade mig, särskilt lördagens line up. På fredagen 1/7 (recenserade då istället Mikael Wiehe) uppträdde sex akter. Avslutade gjorde Kirk Fletcher med band som är femfaldig Blues Music Award mottagare och lirat med Fabulous Thunderbirds.
Först ut i den behagliga solen och byiga vinden på terrassen, råkar bli härliga musiker jag ofta hört live. Nämligen BLUES TRANSFUSION minus förgrundsgestalten Håkan Broström (befann sig med Norrbotten Big Band på Bangen). I denna upplaga frontar riviga ANNA SAHLENE på sång. Välkända jazzbaserade männen omkring henne är enormt allsidige Max Schultz på gitarr, Leo Lindberg på treradig elorgel samt trumslagare Chris Montgomery. Konstellationen råddar och soundcheckar på rekordtid. Blues Transfusion blandar in en hel del orgeljazz och grovkornig soul i sitt koncept, fast i saxofonistens frånvaro stuvas repertoaren om en smula på ett elegant sätt. Efter en försiktig start märks hos shoutern Sahlene Beth Hart-tendenser redan i andra versen, varvid trycket ökar dramatiskt.
Skönt släpigt sound kännetecknar Dr. Feelgood (A. Franklin). Röstens intensitet får fäste i publiken. Schultz hänger på medan Lindberg och Montgomery understödjer. Överhuvudtaget en vettig strategi att ge rikligt med utrymme åt de eminenta instrumentalisterna, där gitarrveteranen och förhållandevis nya stjärnskottet mitt emot avlöser varandra i solistrollen. Tilltalas av snyggt, avspänt lirande på gura i Wes Montgomery-låt. Att de bygger sina melodier på Lindbergs framvällande grundtoner är en styrka. Och just olika typer av orglar visar sig bli ett tungt vägande fundament i samtliga akter under kvällen.
En listframgång med Etta James (såg henne och Roots Band i minnesvärd festivalspelning på Heden för drygt trettio år sedan) tidigt 60-tal betitlad Something´s Got a Hold On Me, tillför djupt rotad gospelkänsla, vilket förstärks av att villig publik körar på uppmaning. Uppskattar det påtagliga gunget fast inbrytande tenorsax saknas. Lindberg briljerar och Schultz riffar förtjänstfullt, drar iväg ett läckert solo. Man brister ut i fräck Texas shuffle från sent 50-tal, i snärtig sak som först framfördes av Bobby Blue Bland, nämligen Further On Up The Road.
Ljudet är skapligt trots ogynnsam vind. Efter cirka halvtimmen sprids ett stampa-takten-groove. I framåtdrivet som uppstår i That´s Why I Sing The Blues demonstrerar musikerna galant sina färdigheter. Musikalmelodin Feelin´Good – starkt förknippad med Nina Simone -artar sig till fyndigt extranummer i sambastuk vars höjdpunkt är instrumentala konversationen mellan melodiutsmyckare Schultz och Lindberg. Deras och trumslagarens jazzbakgrund skiner igenom. Märker att jag borde kommenterat sånginsatsen mer. Glädjestrålande Anna Sahlene gör intryck med sin nerviga passion. Men jag köpte inte strategin rakt av, då hennes vassa offensiv tycktes mig alltför påverkad av särskilt Beth Hart.
Vid sidan av stora scen finns en nybyggd läktare, vilket vi som blir trötta i benen tackar för. Av min svenska bluesfavorit ROFFE WIKSTRÖM visste jag inte vad det är rimligt att begära numera, efter 27 album och cirka 4 000 konserter. Äger ett antal bra skivor, både lp och cd. Såg honom första gången på Västgöta Nation -79 och har nog upplevt omkring femton spelningar. Ett par låtar från senaste skivan Ballader och bröl avverkas. I övrigt blandas friskt från en ymnig repertoar.
Tre ytterst stabila medarbetare ackompanjerar en sittande Roffe. Syftar på Bernt Andersson keyboard/ munspel som får åtskilliga vändor att dekorera samt lika superrutinerade rytmsektionen Tommy Cassemar (Electric Banana Band …)på mäktig bas och batterist Peter Korhonen (Reeperbahn, Sophie Zelmani mm). En drygt timme till förfogande förvaltas optimalt. Oberäknelige Roffe tappar inte fokus i excesser på sitt instrument, istället resulterar en helhjärtad satsning i enormt tajt och innerlig blues. Rullande blåa toner i kärlekens tecken inleder. Det kompakta soundet övergår i ett luftigare med bredare palett genom Leva som en luffare.
Inte en spänn på fickan fortsätter med bejakande shuffle i upplöjda fåror, trots textens dystra budskap. Jublar inombords över de första personligt utformade inläggen från Roffe i sina spetsiga ackordleverenser. Och Andersson från Kålltorp, som jag 2009 intervjuade på Kometen, broderar sinnrikt ut det okomplicerade temat. Han får många tillfällen att piffa upp en smaklig anrättning av blues i omväxlande tempo, blir något av växelspel huvudpersonerna emellan på initiativ av vår blueskung. Förekomsten av kvidande, kvardröjande toner har ju alltid varit ett signum, vilket exponeras ypperligt i Hela jorden är ett dårhus (bearbetning av original av P. Mayfield). Roffe berättar om originalets anspelning på Kuba-krisen och anknyter till kriget i Ukraina.
Andra sidan viken tillhör den uppsluppna sortens kompositioner, studsar fram i affirmativ stil. Det här är mitt liv däremot är symtomatiskt för den emotionella sidan, någon som hängivet blottar sin sårbarhet, låter gitarren förmedla tungsinne och jädrar anamma-attityd. Ska påpekas att ljudet är perfekt, även dessa stunder av rusig improvisation. De explosiva attackerna avlöses av påstådd självbiografisk ballad. Hur strängar bänds och medmusiker fyller i orsakar stort bifall.
Så skön så skön lanseras som en av ytterst få glada sånger. Komplexa synen på det andra könet ventileras i två glimrande låtar. Dels rytmiskt fulländade En helvetes vacker kvinna i den snabba versionen, dels Kom till mig kvinna där Cassemars basgångar firar triumfer. Bernt Andersson färgar ånyo på munspel. Ett lika oemotståndligt som anspråkslöst beat flyter fram. Låtarna samspelet och blues-nestorns utstrålning var extra deluxe. Bedriften bör sammanfattas: ”suverän spelning”.
EVA AND THE BLUE BOYS är ett lokalt band som vunnit jury- och publikpris på Mönsterås Blues Challenge. De består av Eva Karlefjärd (sång), Bo Hansson (orgel), Conny Sävmo (bas), Kent Helgesen (trummor) samt Lars-Olof Johansson (gitarr). Hör på distans deras tillställning på Lilla scen. Behövde hämtade andan och vila öronen ett tag. Därför ingen recension av dem.
obs Återkommer med ett nytt svep om resterande tre internationella akterna.