Gunnebo Slott i Mölndal
1/7 2022
Arrangör: Frihamnen Event
Är med om den 35:e konserten av vad som proklameras som Mikael Wiehes avskedsturné. Vi sitter på bänkar på området anlagt för friluftsteater, i en lummig naturskön miljö jag vistats mycket i då jag är uppväxt i närheten. Medelåldern på de som tagit sig till den inbjudande gläntan är hög. Mot bakgrund av skåningens långa karriär och genomslag, är betydligt färre på plats än vad man kunnat förmoda. Gunnebo är känt för sin konsertverksamhet både inomhus och under bar himmel. Har här sett många storheter inom olika genrer och recenserat ingående från Kammarmusikfestival.
I slutet på en cirka hundra minuter lång kavalkad, självklart övervägande längs minnenas allé, blir det lite kyligt i vinden och regn befaras.. Men beträffande nederbörd fick Wiehe rätt. Ösregnet föll lyckligtvis cirka tre timmar efter konsertens slut. Turnén genomförs i ett mindre format. Varken ljusshow, gästartister eller bildspel. I de mellansnack som formas till avvägda prator, har en av landets förnämligaste låtskrivare och översättare (främst Dylan), av naturliga skäl valt att eftertänksamt fokusera på sin person jämte omvärldsanalys. Det är oftast i lika portioner både tänkvärt och underhållande. Att han stundom i kategoriskt selektiva uttalanden gör det alldeles för enkelt för sig är man van vid, något man överser med, inte minst för att åtskilliga dräpande kommentarer går att instämma i. Att (L) och dess nya partiledare blev första måltavla jämte en kappvändande försvarsminister, var möjligen något överraskande.
Samma musiker som utgjort en stomme live sedan närmare tio år finns på scen. Det vill säga Christer Karlsson på tvåradigt keyboard och gitarristen Anders Pettersson. I Ni som tjänar på krig samt i ett uppsluppet extranummer kompletterade av Albin Östberg (i övrigt scentekniker och instrumentleverantör) på virveltrumma. De för mig obekanta namnen visar sig givetvis vara ytterst habila med enorm rutin på att framställa sin arbetsgivares melodier. Ändå kan jag sakna det lyft det hade inneburit att ha med Ebba Forsberg (gudabenådat förhöjt upplevelsen av Wiehes förträffliga Dylan-tolkningar), eller en instrumentalist av Ola Gustafssons kaliber som medverkat tidigare.
Mikael Wiehe går överlag folks förväntningar till mötes. Kryddar därutöver med nyare låtar som passar kontexten. Murriga ljudet i inledande, ur musikaliskt perspektiv ospännande, En gammal man åtgärdas på tillfredsställande sätt. Prisade artisten avslöjar hur knepigt det varit att bestämma låtordning och vilka alster – har 340 titlar registrerade hos STIM – som inte får förbigås. Går absolut att beklaga att de åttiotalsplattor jag äger ( Lindansaren och I Hemingwayland) helt ratades. ”Ska det vara snabbt – långsamt, glatt – sorgset, och rösten är inte densamma.” Hans emellanåt skorrande röst artikulerar utomordentligt väl, till skillnad från bland andra liveveteraner som Lundell och Plura. Och redan i andra låten nås ett krön genom ovan nämnd aggressiv stänkare, från en 22-årig Bob Dylan vars statement Masters of War kläs i suggestivt marsch-beat med fräsande gitarrslinga. Vill hävda att Wiehe är en fenomenal Dylan-uttolkare vars översättningar känns anmärkningsvärt naturliga. Redan i de första låtarna bevisas bredden hos låtskrivaren, vars kvalité gjort honom relevant i långa perioder under ett halvsekel. Konstaterar tidigt i spelningen att detta avskalade format funkar för mig.
”Progglegendaren” lät den avlösas av Keops pyramid, den sinnrika symboliken av klassamhällets brutala princip, minst lika relevant idag som när den gavs ut för femtio år sedan av Hoola Bandoola Band, vilket förstås textförfattaren noga redogör för. Noterar anknytningen till den tidens folkmusik jämte att Anders Petterssons snyggt återskapar originalets riff.
Osäker på vem som arrat om melodierna till denna intima sättning. Fungerar genomgående tillfyllest, även om det blir ofrånkomligt att instrument fattas i ljudbilden ibland (förekom ingen sampling). Först i låt om pågående klimatkris träder Christer Karlsson fram i helfigur. Här och i ett lyckat arr på sorgliga berättelsen Flickan och kråkan blir det uppenbart, hur mycket han betyder som instrumentalt ankare. I visan och i ett par andra nummer agerar den flankerande duon kör. När motorn varvade som mest påminde den om soundet som frambringades av Annie Bodelsen på nämnda, till viss del experimentella 80-tals plattor. Dessutom fick han agera sufflör vid flera tillfällen för en person med oroväckande, möjligen begynnande tecken på afasi.
Hade, inte minst för att rytmsektion exkluderats, föreställt mig ett sound genomgående av viskaraktär. Så blev överlag inte fallet, även om fyndiga arrangemangen vette åt olika håll. Visformeln var som mest påtagligt i första verserna av Titanic (när Wiehe ackompanjerar sig själv på den akustiska gitarr han aldrig överger då den verkar utgöra en trygghet), i Victor Jara och En sång till friheten (Björn Afzelius berömda omstöpning/ översättning av Silvio Rodriguez hit). För att nämna några uppenbara exempel vilka bröt mönstret. Skulle tippa på att den mogna publiken sällan utsätter sig för lika mycket volym från gnistrande elgitarr. Anders Pettersson förtjänar också att harangeras för sin insats. Skiftar emellan tre gitarrer plus trakterar ett par gånger en sidledes uppställd lap steel.
Med ålderns rätt har inte artistens röst samma eldfängda energi eller vibrato. Något som inte heller behövs. Draget av reflekterande överblick kring nuets ålderdom, karriären och den fabulösa låtskatten, ger en berörande patina. Och i extranumret ställer sig männen till slut upp. Då avfyrar Mikael Wiehe en befriande appell omvandlad till uppsluppen sång i boogiestuk, ett rörande naivt motståndsförsök mot livets obönhörliga slut betitlad Leva tills jag dör.
Vad bör lyftas fram som höjdpunkter i övrigt? Jo, sugande harmoniken i titellåten från senaste skivan, fräscha inramningen av kult-låten Vem i hela världen kan man lita på, ömsint molldrypande Den jag kunde va om vänskapsrelationen till Björn Afzelius, som vi påminns om varit död i 23 år, ypperliga pianospelet i En sång till friheten, Woody Guthrie på svenska med dominerande lap steel-diskant i enande sång med nästan samma räckvidd som Vintersaga samt ytterligare en ikonisk Dylan-tolkning – Sakta lägger båten ut från land är ju en storslagen text skriven redan på 70-talet och utgiven på plattan Sjömansvisor. Och de prator som utgör mellansnack är noga komponerade, ges extra betydelse då vi har att göra med ett officiellt avsked till konsertpubliken.
Lämnar nöjd mitt natursköna Gunnebo. Mikael Wiehe förvaltar fint sin lysande låtskatt i livetappning, med synnerligen god assistans av två duktiga musiker som behärskar hantverket. Hade oannonserade karismatiska gäster (se ovan) dykt upp, skulle mitt nöjda tillstånd förbytts till hänryckning.