• Hoppa till huvudinnehåll
  • Hoppa till det primära sidofältet
  • Hoppa till sidfot

Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Recension

Operakritik: Sweeney Todd på operan, musikal fylld av ögongodis

7 mars, 2023 by Thomas Johansson

Foto: Sören Vilks

Sweeney Todd
Av Stephen Sondheim
Regi: Michael Cavanagh
Koreografi: Joakim Stephenson
Scenografi: Magdalena Åberg
Kostym: Lena Lindgren
Ljus: Linus Fellbom
I rollerna: Ola Eliasson, Karolina Blixt, Linus Börjesson, Johanna Rudström, Jeremy Carpenter, Jonas Degerfeldt, Vivianne Holmberg, Niklas Björling Rygert, Klas Hedlund, Johan Rydh
Dirigent: David Angus
Scen: Kungliga Operan

En broadwaymusikal på operan, varför det när det finns så många operor som aldrig spelats på operan. Mitt svar är därför, att just Sweeney Todd är den rätta musikalen att spela på operan. Musiken höjs flera nivåer när den spelas av en riktig symfoniorkester. Skolade operaröster på alla roller, med en stor kör. Scenografin är lekfull med massor av snygga scener och kostymerna har många meter tyg och sykunskap.
Karolina Blixt är helt enkelt genial i rollen som Mrs Lovett, och till och med hennes engelska dialekt är snygg. Jag såg föreställningen den 6 mars, och det är cirka sex veckor efter premiären. En tid som i vanliga fall innebär att framträdandet på scenen blir snyggare, mer precist, men här får jag känslan ibland av att de inte spelat så mycket. Det snubblas en hel del, missas en del andra saker som gör att det mer känns som en nervös premiär. Johanna Rudström som spelar Lucy har för kvällen tappat rösten och hennes röst framförs av en i kulissen samtidigt som hon mimar. Efter inledande strul så fungerar detta helt ok.

Att få uppleva Sweeney Todd på originalspråket engelska är kul, och trots att jag anser mig vara ganska bra på engelska är det skönt att ha textmaskinen att kika på ibland. Jag såg Stadsteaterns version av Sweeney Todd och det är faktiskt samma som skött scenografin på den föreställningen och den nu på operan, Magdalena Åberg. Scenarbetarna får jobba hårt när många scener är rörliga, och skapar ett djup.

Det som eventuellt lite tappats bort i operans version av Sweeney Todd är den sociala kritiken och dubbelmoral av makten, men det är en anmärkning på kanten. Min känsla när jag går ut från operan är ändå glädje och tacksamhet. Vi lyckades få bra biljetter till denna kväll med både öron- och ögongodis.

När jag precis är på väg in hemma, stoppas jag av en granne på cykel. Han säger att han sett oss på rad 2 på operan, och att han spelar fiol i orkestern. Får en chans att diskutera musiken med en som spelar den varje kväll. Dock kunde han inte kommentera scenografin, för den har han ännu inte sett. ”Jag sitter ju med ryggen mot varje kväll”, säger han och jag inser att vi som får både musik och se scenen är lyckliga.

Arkiverad under: Opera, Recension, Scen, Toppnytt

Filmrecension: Ola Magnell – Den motvillige rockpoeten – ett måste att se på Tempo

7 mars, 2023 by Rosemari Södergren

Ola Magnell – Den motvillige rockpoeten
Betyg 4
Svensk biopremiär under Tempo Dokumentärfestival i mars 2023
Kommer att visas i SVT i april
Regi Martin Widman

En film som har svensk premiär under Tempo Dokumentärfestival och som jag verkligen uppmanar alla att gå och se är: Ola Magnell – Den motvillige rockpoeten.

Ola Magnells skivor snurrade ofta hemma hos mig när jag var i tjugo års-åldern och sedan dess har han unika texter, röst och musik följt mig i livet. Han hade sitt hjärta i vänsterrörelsen men tyvärr var den svenska musikrörelsen alldeles för ensidigt inriktad på ekonomiska vänster-frågor under 1960- och 1970-talet.

Denna finstämda dokumentär om Ola Magnell är en måste att se för alla som är intresserade av svensk musik, tänker jag. Oavsett ålder. Han var en individuell musikskapare som stod för vem han var och inte låtsades vara något annat. Han slog igenom stort med sina två förmodligen mest kända låtar Kliff och Påtalåten. Under tiden då han var mest hajpad verkade han inte så bekväm i rollen som stor rockmusiker.

Han är svår att placera i ett fack, han är vispoet, proggare, trubadur, rockmusiker men mest av allt är han Ola Magnell. Han stack verkligen ut då hans musik kom under 1970-talet. Jag minns hur hans med existentiella inställning och frågeställningar talade till mig och mina vänner på den tiden. De vänner jag hade var ofta, liksom jag, intresserade av existentiella frågor också och inte bara brann för att få ett mer rättvist samhälle med mer inflytande för de som var maktlösa. Internationellt gick ofta den stora proteströrelsen från sextiotalet parallellt med flera olika krav på förändringar, inte bara politiska förändringar. Det innebar till exempel ett uppvaknande av andra andliga eller religiösa tankar än de traditionella kyrkliga och det innebar ett bejakande av personliga tankar kring livets mening. I Sverige tappades dessa delar av studentrörelsen och det rebelliska oftast bort. Ola Magnell var en av de få som kunde lyfta fram sådana tankar.

Denna dokumentär visar hur han fortsatte och gav spelningar runt om i landet också då hans musik inte sålde i stora antal längre. I en intervju med honom blir det så tydligt att medier ofta är fixerade vid vad medier rapporterar om. Den som inte syns i medier tycks inte finnas. Men de flesta syns ju inte i medier.

Också för mig som ändå lyssnat mycket på honom fanns det en hel del nytt i dokumentären. Jag visste inte att han var uppväxt på en bondgård, på Skälby gård i Kalmar. Han föddes i januari 1946 och dog i februari 2020. Det är sorgligt att han fick ur tiden då när han hade börjat bli upptäckt på nytt av svenska musikintresserade i samband med då han På spåret gjorde en cover på Lalehs ”En stund på jorden”.

Ett extra plus är att flera av något yngre musiker som Lisa Nilsson, Lars Winnerbäck och Tomas Andersson Wij finns med i denna film.

Filmen berättar om Ola Magnell men den berättar också om det svenska samhället och om musikrörelsen under 1970-talet och hur medier fungerar.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen, Toppnytt Taggad som: Filmkritik, Filmrecension, Ola Magnell, Tempo dokumentärfestival

Kärvt, kul och lite kusligt när norrländska kynnet problematiseras – Jag ser allt du gör på Hagateatern

6 mars, 2023 by Mats Hallberg

foto Lina Ikse

Baserat på bok av Annika Norlin

Manus & regi: Marcus Carlsson

Scenografi & kostym: Heidi Saikkonen

Ljusdesign: Maxi Mitle

Komposition & ljuddesign: Ludvig Sjöstrand

Maskdesign: Linda Bill

Skådespelare: Sara Klingvall, Ylva Nilsson och Helena Gezelius

Låten Capitalism framförs av skådespelarna plus Amanda Nord (äv. teknik & Q-lab), komposition: Max Gertrudson med text av Annika Norlin

Skådespelare i inspelad form tillkommer liksom ansvariga/ team för foto, ljud och klippning av film.

Premiär 5/3 2023 på Hagateatern i Göteborg

Spelas till och med 23/4

Den mycket respekterade indieartisten Annika Norlin identifieras i musiken genom sina två alias, Säkert och när det sjungs på engelska Hello Saferide. Inte varit någon flitig lyssnare. Äger dock en cd och kämpade med recension som novis på WOW när Norlin möttes av extatisk respons. Trots att hon är nästan tjugo år yngre än skribenten fanns före låtskrivandet en annan inte lika uppmärksammad karriär. Kvinnan bördig från Östersund har ett förflutet på lokaltidning, Aftonbladet samt P3. 2010 hade hon framgång med novellen Balthoran som ges dramatiserad inramning i Hagateaterns uppsättning. Och 2020 kom skönlitterära debuten, novellsamlingen djupt rotad i karga myllan i Sveriges övre halva. För Jag ser allt du gör Augustpris-nominerades Norlin och tilldelades Karin Boyes litterära pris.

Av film- och teaterregissör Marcus Carlsson har jag recenserat brännhett skavande Europas kniv, gåtfulla Shirins vargar samt tämligen intetsägande Helen och Agnes. Samtliga produktioner gjorda på Stadsteatern. Carlsson får i Norlins noveller utlopp för sin dragning till det sträva och udda. Märkliga, smått oförklarliga episoder kännetecknar ett drastiskt berättande tryfferat av svärta och svart humor. Att bokdebutanten numera bor i Umeå och där läst del av psykologprogrammet är en värdefull upplysning om det genomgående dråpliga stoffet utan spärrar. Gång på gång baxnar man av gränslösa repliker och knasigt beteende.

foto Lina Ikse

Dramatiseringen kan på sätt och vis betraktas som en karikatyr av våra föreställningar om det norrländska kynnet. Intressant då att det är en författare med insikt, som levt i denna karga geografi, som ger röst åt ett antal typiska särlingar och sorgliga öden. Iskalla Jägarna jämte godmodiga humorn i Pistvakt skulle kunna utgöra referensmaterial. Dessutom skönlitteratur i form av Ola Nilsson Country Noir-trilogi, förstås Händelser vid vatten (inte sett tv-serien än) och kanske också novellsamlingar av Helmer Grundström vars titel Det skriker i skogen säger mycket om naturens påverkan.

Vad som definitivt förefaller vara exotiskt i föreställningen ska i förlängningen upplevas självbespeglande. Tveksam till om målsättningen uppfylls, vilket inte gör Jag ser allt du gör mindre fascinerande. Istället fjättras man av en hejdlöst säregen värld genomsyrad av raka puckar och ofiltrerade känslor. Kärv naturalism mixas med absurda tillkortakommanden. Lätt att instämma i påståendet om att sorg och mörker samexisterar med värme och (tokrolig) humor. På slutet blir uppstår ett lite väl flummigt inslag, vilket kunde ha styrts upp eller strukits. Uppsättningen står stark trots denna skönhetsfläck.

Tre av Hagateaterns absolut mest förekommande skådespelare porträtterar frejdigt det fragmentariska persongalleriet. Klingvall, Nilsson och Gezelius är en driven och rutinerad trio vilka med fingertoppskänsla varvar trovärdig gestaltning med avsiktliga överdrifter. Det excelleras i fläckfri tajming, expressivt agerande, och exakt koordination Att kvinnorna genom Marcus Carlssons intelligenta anvisningar ibland gestaltar osäkra killar eller män med varierande grad av självförtroende är ett smart grepp, förvisso inte särskilt okonventionellt. I en exalterad scen då de förvandlas till aggressivt punkband går tankarna till Bikini Kill och Riot Grrrrl- rörelsen. I andra scener framställs snarare svävande könsidentitet, vilket bidrar till hälsosamt mångtydig botten.

foto Lina Ikse

Kan inte erinra mig att man tidigare spelat mot publiken sittandes på långsidornas två läktare. I detta ”skepp” med dess för och akter utspelas episoderna. I den bortre ändan huserar punkbandet. En träställning föreställer en hydda. På väggen intill entrén projiceras filmklipp, bland annat uttalanden från åtta skådespelare vilka figurerar i inledande berättelse. En lysande, psykologiskt inriktad novell med Sara Klingvall i högform, vars tes om bekräftelsens konsekvenser vänder upp och ner på vedertagna rön. Kan komplimanger vara destruktiva? Titeln på det specifikt norrländska collaget visar sig vara citat av psykolog.

Märks att ljussättning och ljuddesign utgjort viktiga komponenter för att försätta publiken i avsett tillstånd, det modus novellerna utstrålar. Och det görs med mycket gott handlag. Ett aber är förvisso att somliga repliker inte går fram i detta bakgrundssound. Omständigheten att vi hör en del repliker med ansikten vända emot gör det än svårare. Vad som vinns på intimitetens och stämningsförstärkningens altare förloras ibland i bristande hörbarhet. Se detta som ett smärre påpekande. Noterar sömlöst skickligt agerande utifrån anmärkningsvärda noveller rotade i hudlös svart humor med sorgkant. Tillbringar således två givande timmar på Hagateatern! Lyckas ni skaffa biljetter har ni tur, eftersom det är nästan helt slutsålt.

Arkiverad under: Scen, Teaterkritik

Teaterkritik: Sommarboken, ger kroppsliga upplevelser kring den nordiska sommarens förändringar med liv och lust

5 mars, 2023 by Lotta Altner

Foto: Sören Vilks

Sommarboken
Av Tove Jansson
Dramatisering Pipsa Lonka
Översättning av den finskspråkiga dramatiseringen Annina Enckell
Regi Jakob Höglund
Scenografi och kostym Sven Haraldsson
Ljus Maria Ros
Ljud Hanna Mikander
Mask Patricia Svajger
Dramaturg Åsa Lindholm
Medverkande på scen Marika Lagercrantz (Farmor), Matilda Ragnerstam (Sophia) och Jonathan Lundberg (Pappan/ljudmakare/musiker)
Sverigepremiär den 4 mars 2023 på Kulturhuset stadsteatern i Stockholm

Det är scenens stilrenhet med enkla trälådor, vit lakans himmel och svarta golv som möter dig innan föreställningen börjar. Instinktivt frågar jag mig själv, hur det kan vara möjligt att återge en känsla av sommar, värme, grönska, mjukhet och finlandssvensk idyll. Jag blir med glädje glatt överraskad, eftersom varenda trälåda ger illusioner kring blomsterlådor, rabatter, skär, hav, blommor, insekter och sommarbris. Skådespelarna är ständigt i rörelse i skilda naturskildringar och flyttar rekvisitan för skilda syften och möjligheten att skapa en ny synlig värld i sommarens augusti.

På scen ser vi denna kväll tre medverkande. Farmodern (Marika Lagercrantz) inlindar den livfulla och sårade Sophia (Matilda Ragnerstam) med lekar, upptåg och vandringar genom sensommaren. Tillsammans bearbetar de livet, framtiden, äventyr och döden. Den tredje karaktären är en ljudmakare/musiker/illustratör/frånvarande fader (Jonathan Lundberg). Tillsammans bildar dessa tre en gemensam kraft i handlingen med skilda rörelser och upptåg, där de kompletterar varandra i spegelliknande aktiviteter. När det talas om insekter hjälper exempelvis ljudmakaren till att förstärka det ljudet, vilket ger sken av att känna årstiden närmare. Kvällens vackraste illusion är när man får känslan av dykning och simning under vattenytan. Det är så oerhört naturtroget att varenda en av oss som tycker om att simma i havet, därmed innerligt längtar till sommaren och den viktlöshet och frihet havet ger. Många av alla dessa ljudeffekter kring sommarkänslor och naturkrafter, görs också med glimten i ögat och med en precision som är både humoristisk och intuitiv. Alla längtar vi därmed till en fin liten stuga vid havet. Ljuden och rörelserna är så effektiv och klockrena, att de måste ha övats in på liknande sätt som repliker lärs in i skådespel.

Föreställningen har dock genomgående ett liknande tempo från början till slut. Inledningsvis är det mycket behagligt och meditativ, som att sitta på en brygga och hör vågorna slå. Men eftersom föreställningen är 2 timmar och 20 minuter lång (inklusive 20 min paus) hade takten behövt vara mer varierande för att vidhålla mystiken. Jag blir med tiden avtrubbad och kan inte vidhålla min nyfikenhet. Man hade också kunnat göra speltiden kortare om man hade velat behålla innehållets sävlighet. Dock tror jag mer på ökat tempo i andra delen av föreställningen i kombination med överraskande dramatik.

Det är klockrent att ge Marika Lagercrantz rollen som den goa farmodern, där hela hennes kroppshållning, framtoning och mildhet är en klar kopia av den Tove Jansson man oftast sett. I rollkaraktären Sophia ser jag klara likheter med den Lilla My jag väl känner till (en av Janssons mest omtalade karaktär i böckerna om Mumintrollet). Det är också mycket lugnande och härligt att se hur farmor och Sophia samspråkar, busar, skojar, blir osams och blir vänner igen. Deras relation är så etablerad att den tål att inte varje dag är en dans på rosor. Sophias stora och frågvisa frågor om livet (ex. Vad händer om en sjöman dör på land?) är så klurigt härliga att man själv måste tänka till varje gång. Hon ställer de frågor som enbart en sälle med fantasi och nyfikenhet ställer. Farmodern svarar aldrig med självklarheter utan med eftertänksamhet som snarare ger fler frågor än lättsamma svar (”…att tåla livet i yttersta skär.”) och menar att livet kan vara svårt, men att man också kan bli förvånad över vad man kan lära sig att klara av. Det ger oss hopp kring att farmodern ska våga få lov att dö, när Sophia kommer att våga leva igen. De möts någonstans i mitten och kommer sedan att gå hand i hand fram till den stund då de får lov att gå skilda vägar. Det är vackert.

Arkiverad under: Recension, Scen, Teater, Teaterkritik, Toppnytt Taggad som: Kulturhuset stadsteatern, Teaterkritik, Teaterrecension

Stilsäker boppare använder primitiv inspelningsmetod – Sweetspot Revisited av Per Thornberg

5 mars, 2023 by Mats Hallberg

Artwork och design Karin Almlöf

Per Thornberg

Sweetspot Revisited

4

Inspelad november 2021 i Halmstad (Sweetspot Studio)

Producent: Per Thornberg

Thornberg Music Production

34:21

Releasedatum: 2/1 2023

Per Thornberg heter en 61-årig tenorsaxofonist från Halmstad. Vi har hela 365 gemensamma facebook-vänner. Under loppet av tjugofem år har han släppt tretton skivor i eget namn, publicerat notböcker och ofta samarbetat med konstnärer. Releasen av Sweetspot Revisted som är inspelad live på kvartett åtföljs av en grafiskt formgiven notbok. Bör rimligen ha hört honom live, men kan inte erinra mig med bestämdhet när så skulle skett fram tills gånga helgen.

Passade nämligen ånyo på att avlägga besök hos Göteborgs vibrerande, mest centralt belägna jazzbar. Syftar på intima Unity där man kommer VÄLDIGT NÄRA musiken. Kom dit i slutet av första låten under den sena konserten. Satt ett par meter från den välformulerade saxofonisten vars spelkamrater var sonen Max på kontrabas, den i staden mycket flitige dynamon Ossian Ward bakom trumsetet samt gitarristen Rolf Jardemark, också en av Göteborgs mest aktiva livemusiker jag ofta kunnat njuta av. Blev genom föredömliga växlingar mellan tempostarka alster och ballader en påtagligt elastisk och stimulerande konsert. Original varierades med kompositioner från bland andra Ornette Coleman och Hank Mobley. Lägger man till Bernt Rosengren, en förebild för hallänningen, har Per Thornbergs hemvist musikaliskt ringats in någorlunda.

Att mannen som hör och häpna spelat med Per Gessle behärskar hantverket att skriva jazzlåtar och lira tenorsaxofon, framgår med all önskvärd tydlighet på nya albumet. Saxofonisten omger sig i en pianolös kvartett av nämnde Rolf Jardemark (fick som melodipartner på Unity generöst med utrymme för fräcka licks, vilka stundtals expanderade bortom jazzgitarr-idiomet), Mattias Grönroos på kontrabas samt trumslagaren Michael Edlund (känd från Music Music Music, Anders Boson Jazz Ensemble och Cedergren/ Jansson 5).

Albumet präglas av spänstigt exekverad melodisk bebop jämte utförliga solon från i första hand Thorberg. I Atelier Nord navigeras till och med till randen av frijazz i ett vitalistisk statement. Albumets sex låtar har komponerats och arrangerats av den erfarne saxofonisten. Att samverka med ackord från gitarr istället för piano skapar en nervig intensitet som tycks passa en musiker inriktad på att etablera en närvarokänsla.

pressfoto Göran Stierna

Har lyssnat två gånger i högkvalitativa Sony-hörlurar och delvis kommit till olika slutsats. Finns förmodligen fördelar med det inspelningsmässiga förfarandet. Att samla upp ljudet i en gemensam mikrofon medför dock att det låter spetsigt och genomgående stämmer beteckningen ”skitigt sound”. Inga pålägg, utan samtliga instrument upptagna samtidigt i livesessioner, gör att man undrar hur många tagningar som behövdes till de mest komplexa låtarna. Förlikade mig någorlunda med ljudstandarden andra gången, även om bra hörlurar i detta fall snarast är ett hinder.

Omgående etableras svalt och snyggt sväng i midtempo i Back At Sweetspot. Öppningsspåret liksom majoriteten låtar går i vad som förefaller vara dur. Förhållandevis stillsamma Summer Night bryter mönstret. Första ivägsvävande solot på tenorsax är alltför snirkligt utdraget. Förvisso utdelas sammantaget högt betyg. Men det finns en tendens hos Thornberg att alltför vidlyftigt brodera ut sina solon. Hans sideman Rolf Jardemark riskerar komma bort i hanteringen i somliga låtar. Uppskattar mycket när han ges möjlighet att träda fram i helfigur. Hans utsmyckningar sker medelst alldeles lagom koncisa och på samma gång uttrycksfulla tillägg. Då blir han en finessrik bjässe. Rytmsektionen med Michael Edlund i spetsen tillför stadga och rafflande ingredienser som genererar sväng. Rytmläggaren ser till att musiken hela tiden puttrar eller rent av når kokpunkten. Kan ta ny sats genom att röja runt en smula, lätta på trycket. Stimulerande stil Edlund praktiserar på skivan. Pålitlige Mattias Grönroos intar en ganska diskret position.

Pastime utkristalliseras som en snärtig framåtdrivande trevlig melodi med latin-doft. Albumets längsta låt avslutar. The Sensitive EarI är titeln på en riktigt lyckad, avspänd bossa-influerad melodi. Tänk Stan Getz, Gato Barberi eller smoothjazzens främste uttolkare Groover Washington Jr. Den annars tämligen anonyme Grönroos färgar elegant i basfeature. Ska understrykas att Per Thornberg visar att han är en kvalificerad kompositör. Och på denna egenproducerade skiva vill jag påstå att hans sound har mer gemensamt med Nils Sandström, Karl-Martin Almqvist och i viss mån Tomas Franck än Bernt Rosengren.

Arkiverad under: Skivrecensioner

  • « Go to Föregående sida
  • Sida 1
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 317
  • Sida 318
  • Sida 319
  • Sida 320
  • Sida 321
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 1557
  • Go to Nästa sida »

Primärt sidofält

Nytt

Recension: Tove Lo bjuder Avicii Arena på en rejäl dos sex, pop och attityd

Det är knappast någon som går på en Tove … Läs mer om Recension: Tove Lo bjuder Avicii Arena på en rejäl dos sex, pop och attityd

Filmrecension: Woman and Child – När kärleken möter sorgen – och rättvisan blir en kamp

Woman and Child Betyg 4 Svensk … Läs mer om Filmrecension: Woman and Child – När kärleken möter sorgen – och rättvisan blir en kamp

Teaterkritik: Unna dig en lycklig liten jul- Historien om årets köpfest – humor som finns utifrån satir, ironi och fniss blandat

Foto Peter Fredriksson Unna dig en … Läs mer om Teaterkritik: Unna dig en lycklig liten jul- Historien om årets köpfest – humor som finns utifrån satir, ironi och fniss blandat

Underfundiga visor med lokalfärg inramas av underhållande anekdoter – Axel Sondén och Flyttfåglarna på Göteborgs Stadsteater

v 47 17-20/11 2026 Lunchteatern / … Läs mer om Underfundiga visor med lokalfärg inramas av underhållande anekdoter – Axel Sondén och Flyttfåglarna på Göteborgs Stadsteater

Filmrecension: Wild Horse Nine – lurig, klurig, tankeväckande med en fantastisk John Malkovich

Wild Horse Nine Betyg 4 Premiär 20 … Läs mer om Filmrecension: Wild Horse Nine – lurig, klurig, tankeväckande med en fantastisk John Malkovich

Filmrecension: The Hunger Games: Sunrise on the Reaping

The Hunger Games: Sunrise on the … Läs mer om Filmrecension: The Hunger Games: Sunrise on the Reaping

Sten Ljunggren spelar Owe Gustafsons alter ego

Herr O, urpremiär 27 november 2026 på … Läs mer om Sten Ljunggren spelar Owe Gustafsons alter ego

Mogen publik fick vad de önskade sig och mer därtill – Bohuslän Big Band & Margareta Bengtsson i Lerum

14/11 2026 Dergårdsteatern i … Läs mer om Mogen publik fick vad de önskade sig och mer därtill – Bohuslän Big Band & Margareta Bengtsson i Lerum

Opera, teater, akrobatik och cirkus blir ett när Orionteatern i Stockholm sätter upp Purcells klassiker Fairy Queen

Sara Runsten Foto Daniel … Läs mer om Opera, teater, akrobatik och cirkus blir ett när Orionteatern i Stockholm sätter upp Purcells klassiker Fairy Queen

Klangrikedom, virtuositet, hisnande samspel och musikaliskt flöde med uppenbar koppling en förförisk kvadrupel – Scott Kinsey Group hos Playhouse

13/11 2026 Valand i Göteborg … Läs mer om Klangrikedom, virtuositet, hisnande samspel och musikaliskt flöde med uppenbar koppling en förförisk kvadrupel – Scott Kinsey Group hos Playhouse

Filmrecension: Bara till jul

Bara till jul Betyg 3 Premiär på Netflix … Läs mer om Filmrecension: Bara till jul

Akustisk punk – Två timmar svensk punkhistoria med skratt, minnen och musik

Betyg: 4/5 Det är något speciellt med … Läs mer om Akustisk punk – Två timmar svensk punkhistoria med skratt, minnen och musik

Följ oss på Facebook

Här hittar du Kulturbloggen på Facebook.

Kategorier

  • ..
  • Intervju
  • Kulturpolitik
    • Krönikor
  • Litteratur och konst
  • Musik
  • Recension
    • Bokrecension
    • Dans recension
    • Filmrecension
    • Operarecension
    • Recension av TV-serier
    • Skivrecensioner
    • Spel
    • Teaterkritik
  • Scen
    • Dans
    • Film
    • Musikal
    • Opera
    • Teater
    • TV
    • TV-serier
  • Toppnytt

Etiketter

Bok Bokrecension Böcker Dans Debaser Deckare Dokumentär Dramaten ekonomi Filmkritik Filmrecension Göteborg Hårdrock indie Konserter Konst Kultur Kulturhuset stadsteatern Kulturpolitik Medier Musik Musikfestival Musikvideo Opera Politik Popmusik Recension recensioner rock Rockmusik samhälle Scen Scenkonst skivnytt skivrecension Spotify Stockholm Stockholms stadsteater Teater Teaterkritik Teaterrecension tv TV-serie Video Way Out West

Annonser

Shiba - urhunden med stil
Vill du lära dig att tolka med Lenormand? Här hittar du information om kurs.

SPEL KAN SKAPA BEROENDE

casino utan svensk licens Trustly
Är du från Norge och är intresserad av nätcasinon? På Spillsen.com finns det senaste inom norska online casinon, licenser och slots.
För bäst guide till online casino rekommenderas Casivo

För spel: Minimiålder 18 år - Spela ansvarsfullt | https://www.spelpaus.se/ | https://stodlinjen.se/

Footer

Om oss

  • Kontakt
  • Om oss
  • Sajtips – länkar

Copyright © 2026 · Metro Pro on Genesis Framework · WordPress · Logga in