Sweeney Todd
Av Stephen Sondheim
Regi: Michael Cavanagh
Koreografi: Joakim Stephenson
Scenografi: Magdalena Åberg
Kostym: Lena Lindgren
Ljus: Linus Fellbom
I rollerna: Ola Eliasson, Karolina Blixt, Linus Börjesson, Johanna Rudström, Jeremy Carpenter, Jonas Degerfeldt, Vivianne Holmberg, Niklas Björling Rygert, Klas Hedlund, Johan Rydh
Dirigent: David Angus
Scen: Kungliga Operan
En broadwaymusikal på operan, varför det när det finns så många operor som aldrig spelats på operan. Mitt svar är därför, att just Sweeney Todd är den rätta musikalen att spela på operan. Musiken höjs flera nivåer när den spelas av en riktig symfoniorkester. Skolade operaröster på alla roller, med en stor kör. Scenografin är lekfull med massor av snygga scener och kostymerna har många meter tyg och sykunskap.
Karolina Blixt är helt enkelt genial i rollen som Mrs Lovett, och till och med hennes engelska dialekt är snygg. Jag såg föreställningen den 6 mars, och det är cirka sex veckor efter premiären. En tid som i vanliga fall innebär att framträdandet på scenen blir snyggare, mer precist, men här får jag känslan ibland av att de inte spelat så mycket. Det snubblas en hel del, missas en del andra saker som gör att det mer känns som en nervös premiär. Johanna Rudström som spelar Lucy har för kvällen tappat rösten och hennes röst framförs av en i kulissen samtidigt som hon mimar. Efter inledande strul så fungerar detta helt ok.
Att få uppleva Sweeney Todd på originalspråket engelska är kul, och trots att jag anser mig vara ganska bra på engelska är det skönt att ha textmaskinen att kika på ibland. Jag såg Stadsteaterns version av Sweeney Todd och det är faktiskt samma som skött scenografin på den föreställningen och den nu på operan, Magdalena Åberg. Scenarbetarna får jobba hårt när många scener är rörliga, och skapar ett djup.
Det som eventuellt lite tappats bort i operans version av Sweeney Todd är den sociala kritiken och dubbelmoral av makten, men det är en anmärkning på kanten. Min känsla när jag går ut från operan är ändå glädje och tacksamhet. Vi lyckades få bra biljetter till denna kväll med både öron- och ögongodis.
När jag precis är på väg in hemma, stoppas jag av en granne på cykel. Han säger att han sett oss på rad 2 på operan, och att han spelar fiol i orkestern. Får en chans att diskutera musiken med en som spelar den varje kväll. Dock kunde han inte kommentera scenografin, för den har han ännu inte sett. ”Jag sitter ju med ryggen mot varje kväll”, säger han och jag inser att vi som får både musik och se scenen är lyckliga.