Baserat på bok av Annika Norlin
Manus & regi: Marcus Carlsson
Scenografi & kostym: Heidi Saikkonen
Ljusdesign: Maxi Mitle
Komposition & ljuddesign: Ludvig Sjöstrand
Maskdesign: Linda Bill
Skådespelare: Sara Klingvall, Ylva Nilsson och Helena Gezelius
Låten Capitalism framförs av skådespelarna plus Amanda Nord (äv. teknik & Q-lab), komposition: Max Gertrudson med text av Annika Norlin
Skådespelare i inspelad form tillkommer liksom ansvariga/ team för foto, ljud och klippning av film.
Premiär 5/3 2023 på Hagateatern i Göteborg
Spelas till och med 23/4
Den mycket respekterade indieartisten Annika Norlin identifieras i musiken genom sina två alias, Säkert och när det sjungs på engelska Hello Saferide. Inte varit någon flitig lyssnare. Äger dock en cd och kämpade med recension som novis på WOW när Norlin möttes av extatisk respons. Trots att hon är nästan tjugo år yngre än skribenten fanns före låtskrivandet en annan inte lika uppmärksammad karriär. Kvinnan bördig från Östersund har ett förflutet på lokaltidning, Aftonbladet samt P3. 2010 hade hon framgång med novellen Balthoran som ges dramatiserad inramning i Hagateaterns uppsättning. Och 2020 kom skönlitterära debuten, novellsamlingen djupt rotad i karga myllan i Sveriges övre halva. För Jag ser allt du gör Augustpris-nominerades Norlin och tilldelades Karin Boyes litterära pris.
Av film- och teaterregissör Marcus Carlsson har jag recenserat brännhett skavande Europas kniv, gåtfulla Shirins vargar samt tämligen intetsägande Helen och Agnes. Samtliga produktioner gjorda på Stadsteatern. Carlsson får i Norlins noveller utlopp för sin dragning till det sträva och udda. Märkliga, smått oförklarliga episoder kännetecknar ett drastiskt berättande tryfferat av svärta och svart humor. Att bokdebutanten numera bor i Umeå och där läst del av psykologprogrammet är en värdefull upplysning om det genomgående dråpliga stoffet utan spärrar. Gång på gång baxnar man av gränslösa repliker och knasigt beteende.
Dramatiseringen kan på sätt och vis betraktas som en karikatyr av våra föreställningar om det norrländska kynnet. Intressant då att det är en författare med insikt, som levt i denna karga geografi, som ger röst åt ett antal typiska särlingar och sorgliga öden. Iskalla Jägarna jämte godmodiga humorn i Pistvakt skulle kunna utgöra referensmaterial. Dessutom skönlitteratur i form av Ola Nilsson Country Noir-trilogi, förstås Händelser vid vatten (inte sett tv-serien än) och kanske också novellsamlingar av Helmer Grundström vars titel Det skriker i skogen säger mycket om naturens påverkan.
Vad som definitivt förefaller vara exotiskt i föreställningen ska i förlängningen upplevas självbespeglande. Tveksam till om målsättningen uppfylls, vilket inte gör Jag ser allt du gör mindre fascinerande. Istället fjättras man av en hejdlöst säregen värld genomsyrad av raka puckar och ofiltrerade känslor. Kärv naturalism mixas med absurda tillkortakommanden. Lätt att instämma i påståendet om att sorg och mörker samexisterar med värme och (tokrolig) humor. På slutet blir uppstår ett lite väl flummigt inslag, vilket kunde ha styrts upp eller strukits. Uppsättningen står stark trots denna skönhetsfläck.
Tre av Hagateaterns absolut mest förekommande skådespelare porträtterar frejdigt det fragmentariska persongalleriet. Klingvall, Nilsson och Gezelius är en driven och rutinerad trio vilka med fingertoppskänsla varvar trovärdig gestaltning med avsiktliga överdrifter. Det excelleras i fläckfri tajming, expressivt agerande, och exakt koordination Att kvinnorna genom Marcus Carlssons intelligenta anvisningar ibland gestaltar osäkra killar eller män med varierande grad av självförtroende är ett smart grepp, förvisso inte särskilt okonventionellt. I en exalterad scen då de förvandlas till aggressivt punkband går tankarna till Bikini Kill och Riot Grrrrl- rörelsen. I andra scener framställs snarare svävande könsidentitet, vilket bidrar till hälsosamt mångtydig botten.
Kan inte erinra mig att man tidigare spelat mot publiken sittandes på långsidornas två läktare. I detta ”skepp” med dess för och akter utspelas episoderna. I den bortre ändan huserar punkbandet. En träställning föreställer en hydda. På väggen intill entrén projiceras filmklipp, bland annat uttalanden från åtta skådespelare vilka figurerar i inledande berättelse. En lysande, psykologiskt inriktad novell med Sara Klingvall i högform, vars tes om bekräftelsens konsekvenser vänder upp och ner på vedertagna rön. Kan komplimanger vara destruktiva? Titeln på det specifikt norrländska collaget visar sig vara citat av psykolog.
Märks att ljussättning och ljuddesign utgjort viktiga komponenter för att försätta publiken i avsett tillstånd, det modus novellerna utstrålar. Och det görs med mycket gott handlag. Ett aber är förvisso att somliga repliker inte går fram i detta bakgrundssound. Omständigheten att vi hör en del repliker med ansikten vända emot gör det än svårare. Vad som vinns på intimitetens och stämningsförstärkningens altare förloras ibland i bristande hörbarhet. Se detta som ett smärre påpekande. Noterar sömlöst skickligt agerande utifrån anmärkningsvärda noveller rotade i hudlös svart humor med sorgkant. Tillbringar således två givande timmar på Hagateatern! Lyckas ni skaffa biljetter har ni tur, eftersom det är nästan helt slutsålt.