Tempo dokumentärfestival

Tempo Dokumentärfestival startar 4 mars 2024 I Stockholm och pågår till 10 mars. Programmet är som alltid välfyllt med många filmer som är mycket aktuella. Frågan är om inte festivalen till och med överträffat sig själv i år med en lång rad angelägna filmer. En del berättelser blir allra bäst berättade som dokumentär, tycker jag. Ett exempel är en av filmerna på festivalen som jag starkt rekommenderar: Bröderna Andersson.

Bröderna Andersson, i regi av Johanna Bernhardson, skildrar ett möte med fyra bröder: Kjell, Leif, Ronny och Roy Andersson. De växte alla upp i under 1940- och 1950-talet i ett arbetarklass-område i Göteborgstrakten. De bodde med sina föräldrar i två rum och kök, föräldrarna sov i det ena rummet och bröderna i det andra.

Filmen är mycket tankeväckande och säger mycket om samhällsklasser och Sverige under tiden då det så kallade folkhemmet byggdes. Många kan säkert känna igen sin egen familj eller släkt i filmen och hur olika liv bröderna eller syskonen fick. En av dessa fyra bröder blev internationellt hyllad filmregissör, Roy Andersson. En av bröderna fastnade i droger och bodde mest på gatan eller i härbärgen och dog tidigt.
Denna dokumentär låter oss komma mycket närmare Roy Andersson än jag tror att någon annan regissör skulle lyckas med. Regissören, Johanna Bernhardson, är nära släkting till Roy. Hon är dotter till en av hans bröder. Det märks att Roy Andersson är mer bekväm med henne än jag skulle tro att han skulle vara om det var en dokumentär-filmare som inte stod honom nära.

Hur kan livet bli så olika för fyra bröder? Johanna Bernhardson skildrar med värme den relation som ofta är vår längsta i livet – syskonrelationen.
Denna film är en av de bästa dokumentärer jag sett på länge.

Festivalen invigs den 4 mars med filmen: Som vi har älskat – en film om Sara Parkman. Jag har inte sett den så jag kan inte säga något om den, men med tanke den höga kvalitet på de filmer jag sett är mina förväntningar höga.

Här är några fler filmer som jag rekommenderar starkt:

Om alla bara drar
Regissör: Karin Wegsjö och Nazira Abzalova
En mycket ärlig och rakryggad berättelse om att leva i ett område som Tensta som av polis fått stämpel som utsatt och farligt. Nazira bor med sin familj i Tensta och hon trivs. Hon och hennes familj har köpt en bostadsrätt i ett lugnare område i Tensta. Hon har inrett lägenheten så hon är nöjd och känner sig hemma och hon tycker om grannarna.
En dag när hon och hennes familj varit ute och handlat och ska parkera bilen har några gängkriminella ungdomar parkerat sin bil på deras p-plats. En av dessa två unga gängkriminella viftar med ett vapen och hotar dem. Varken Nazira, hennes man eller två små barn känner dessa två kriminella.

Nazira och hennes man polisanmälde händelsen. Behöver jag ens nämna att polisen inte grep de hotfulla ungdomarna som viftade med vapen? Polisen gjorde ingenting mer än sparade anmälas som ett ärende.

Allt eskalerar. På lekplatsen och nära grillplatsen där familjerna i området brukar umgås hänger numer unga som säljer knark. När Nazira ringer polisen och ber dem åtminstone få knarkförsäljaren att flytta på sig händer ingenting.

Polis gör ingenting, politiker gör ingenting. Och våldet ökar och blir värre med döds-skjutningar både i Tensta och andra förorter. En dag blir en ung man som inte ens var med i ett gäng skjuten till döds i Tensta. Han råkade bara befinna sig på fel plats vid fel tidpunkt.

Mer och mer av infrastrukturen i Tensta läggs ned. Gymnasiet som var en sådan satsning flyttar och Lidl flyttar. Ingen vill bege sig till Tensta.

Nazira älskar sitt område och trivs med sina grannar men någonstans går det en gräns vad en barnfamilj orkar med.

På Tempos hemsida står:
Om alla bara drar är en kärleksförklaring till Tensta, skildrat ur ett inifrånperspektiv.
Dokumentären är mer än så. Det är en skildring av hur polis och politiker tycks ha gett upp. En skildring av att när polis inte tar itu med när någon viftar med vapen går det inte att stoppa eskalering. När att hota med ett vapen inte längre räknas som grovt nog för att polis ska ingripa, då har samhället misslyckats. Eller om det till och med är ännu värre: när det sker i fel område finns det inga resurser. Vad hade hänt om en familj i ett område med hög medelinkomst hade blivit hotad på samma sätt? Det tål att fundera på.

Det omätbara
Regissör: Nils Petter Löfstedt
Nils Petter Löfstedts föräldrar har båda arbetat inom det som kallas ”vård och omsorg”. Den ena har arbetat som förskollärare, den andra som arbetsterapeut inom psykiatrin. När de går i pension bestämmer han sig för att skildra arbetet inom vård och omsorg, att lyfta fram alla de som arbetar där och älskar sitt jobb och är engagerade, trots att de tillhör de mer lågavlönade i samhället.
Det är en imponerande inspelning som pågått under många år. När covid-pandemin slog till fick han inte längre komma in och film på äldreboenden eller förskolor. Då fick han lösa det genom att få personal att filma. En annan stor utmaning har varit att få tillstånd att filma. Alla chefer på alla nivåer och all personal måste godkänna att han kommer in med filmteam. Föräldrar till de barn som ska filmas måste ge godkännande och alla patienter eller brukare och deras anhöriga.

Det är en stark dokumentär. I första delen möter vi flera mycket engagerade människor som jobbar där. Men allteftersom tiden går kommer problem. Vård och omsorg får mindre resurser och barngrupperna blir större och allt färre personal ska ta hand om allt fler behövande. För att inte tala om hemtjänsten som är vidrigt behandlad. Vi får se hur personal inom hemtjänsten kan ha nio minuter på sig för att duscha en behövande. Att ge medmänsklighet, att ha tid att bara prata en stund och inte behöva utföra allt i rask takt – det finns inte med i planeringen. Vad som inte tas upp är att förmodligen får de som sitter på höga chefsposter inom vård och omsorg högre bonus och mer betalt ju mer de kan skära ned på kostnader för personal.

När jag ser hur tjugo småknattar på förskolan får lägga sig på golvet på varsin liten matta som liknade yogamattor för att sova middag blir jag påmind om varför jag och mina vänner valde att ha våra barn på föräldrakooperativ. Då kunde vi välja bort så stora barngrupper och vi kunde prioritera att ha tid för våra barn.

En ung kvinna på en förskola säger i filmen att hon alltid vetat att hon vill jobba med barn. Hon vill vara med och hjälpa dem att bli bra vuxna. Det är fint sagt men jag skulle inte vilja att någon annan än jag och min man är de som står våra barn närmast. Så jag är lite skeptisk till att samhället ska ta över barnens trygghet och barnens väg in i samhället. Och värre har det blivit då resurserna minskat och det blir större barngrupper och färre personal.

I programmet står att filmskaparen Nils Petter Löfstedt skildrar den hopplösa kampen mot samtidens tidmätningar och effektivisering. Det gör han, mycket väl och tydligt. Detta är en stark dokumentär som jag hoppas når ut till många och jag hoppas den kan sätta igång diskussioner kring förutsättningarna för vård och omsorg. Att ha tid för att möta en annan människa ska inte mätas i minuter.

Meteoriten
​Regissör: Johan Palmgren och Isabel Andersson
Om det absurda i att någon kan anse sig äga rymden. Vem äger meteoriter som faller från himlen?

En meteorit föll någonstans i trakten kring Enköping och Uppsala. Många rymd-intresserade begav sig ut och letade. Två entusiaster, varav en har en rejäl akademisk examen i geologi, hittar stenen. Nu råkar det finns en greve som äger marken där denna stora järnmeteorit hittas. Stenbumlingen väger fjorton kilo. Greven anser att äganderätten är en viktig princip och han startar en rättsprocess för att kräva att han får meteoriten som de två entusiasterna skänkt till vetenskapen och Naturhistoriska museet, för att viktig forskning ska kunna göras och alla ska kunna få se meteoriten.

Greven bryr sig inte ett dugg om att de två som hittade stenen inte alls är lika rika som han utan tvingar dem att gå till domstol och betala advokater. Det är helt sjukt. Detta har hänt och händer i Sverige idag. Det är som om det vore en absurd komedi. Greven planerar ett monument på platsen där meteoriten hittades. Han bjuder in tv och tidningar för att fira meteoriten, han låter en särskilt tårta bakas för att fira meteoriten. Han gör helt klart business av det hela.

Dokumentären ställer viktiga frågor om äganderätten och visar hur vår lag har luckor som måste fyllas i. Vem äger rymden? Vad säger att en greve som ärvt sin mark och sitt herresäte har rätten till allt som rymden placerar på hans mark? Hur kommer det sig ens att några släkter kan äga mark i många generationer? Det är film som sätter igång många funderingar,

Blix Not Bombs
Regissör: Greta Stocklassa
Blix Not Bombs är ett djupgående intervjuporträtt av den svenske toppdiplomaten Hans Blix som höll världshistorien i sina händer för drygt tjugo år sedan.

Greta Stocklasa, filmens regissör, hade precis fyllt åtta år när flygplanen kraschade in i World Trade Center den 11 september 2001. Under de efterföljande månaderna såg hon hur den svenska diplomaten Hans Blix blev en central del i den globala krisen. I det nuvarande politiska klimatet får Greta idén om att höra av sig till Hans, som nu är 94 år gammal, för att se om han kan hjälpa henne förstå sig på världen.

Filmen hade världspremiär vid CPH:DOX i tävlan och är nominerad till den tjeckiska motsvarigheten till vår Guldbagge, Tjeckiska lejonet (Český lev) – en årlig utmärkelse som belönar prestationer inom film och TV. Det är den högsta utmärkelsen inom film som delas ut i Tjeckien. Juryn består av medlemmar i den tjeckiska film- och tv-akademin (ČFTA).

En stor del av filmen ägnas åt tiden efter elfte september och attacken mot World Trade Center. Iraks diktator Saddam Hussein var en besvärlig diktator. USA och flera länder hävdade att han hade massförstörelsevapen. Hans Blix, den svenske toppdiplomaten, hade egentligen gått i pension men han gick med på att leda FN:s inspektionskommission för kärnvapen för att utreda om Irak hade kärnvapen.

Vi som kan historien vet att inspektionen inte hittade några bevis för att det fanns kärnvapen i Irak men det är ju inte samma sak som att det inte fanns. USA och Storbritannien valde att attackera Irak och Saddam Hussein föll. Greta Stocklasa menar denna amerikanska invasion är orsaken till det som händer i världen idag. Men hon glömmer att Saddam Hussein var en diktator och det fanns människor som flydde från Irak under hans regim. Vi vet ju också vad han var kapabel till. Vem har glömt sasattacken i Halabja den 16 mars 1988, i samband med kriget mellan Iran och Irak. Iraks armé bombarderade då staden Halabja i Irakiska Kurdistan i norra Irak med giftgaser, vilket krävde cirka 5.000 människoliv; tre fjärdedelar av dem var kvinnor och barn.

Det är tydligt att Greta Stocklasa bestämt sig för sin bild av vad som hänt och hur det påverkat nutiden. Hon menar tydligt att om USA med allierade inte hade gått in i Irak hade världen idag varit mer fredlig. Jag har svårt att se hur hon kan dra paralleller till invasionen av Irak med Putins invasion av Ukraina. Det är trots allt två väldigt olika skeenden.

Men även om jag inte håller med om hennes analys ger filmen ger underlag för viktiga diskussioner och visar många klipp från tiden före USA:s invasion av Irak, mycket som jag som har åldern inne minns så väl. Vad jag också minns var flera tv-klipp från bland annat Iraks statliga tv där Saddam Hussein uttalade sig oerhört skrämmande med hot om vad han skulle göra med västvärlden. Sådana filmklipp finns dock inte med i filmen, så det är uppenbart att filmen skildrar regissörens åsikt. Det gör ingenting. Det är viktiga frågor som filmer tar upp och som är viktiga att reflektera kring och prata om. Och framför allt skulle världen behöva fler som Hans Blix som inte rusar in och tar beslut utan söker sanningen noggrant. Världen skulle helt klart behöva fler noggranna toppdiplomater.