Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Tempo dokumentärfestival

Om alla bara drar vinnare av Tempo Documentary Award

by

Om alla bra drar vinnare av Tempo Documentary Award. Dokumentären vann också Svenska Kyrkans Filmpris på Göteborg Filmfestival 2024.

Ett pressmeddelande:
En film om en helt vanlig familj i Tensta som älskar sitt hem och sina grannar men blir drabbade av det ökande våldet och måste ta ett svårt beslut. Filmen ger oss ett annat perspektiv av förorten, vilka som bor där och vad det är som händer i Sverige just nu. Filmad under fem år.

Filmen ingår i de fem filmer som Kulturbloggen rekommenderade inför Tempo Dokumentärfestival.

Nazira och hennes man Bahityar lämnar sitt hem och sitt hemland Uzbekistan, för att i en framtid kunna ge sina barn ett säkrare liv i Sverige.
De hittar jobb, bygger sitt hem, lär känna sina grannar och skapar en gemenskap i sina kvarter i Tensta.
De trivs och och tycker beskrivningen av Tensta i medier är orättvis. En kväll händer dock något som förändrar allt. Nazira, hennes man Bahityar och deras då två barn utsätts för pistolhot på parkeringen utanför sitt hem. Ungdomar med mörka luvor och pistoler hotar hela familjen.
Det är en chock för dem alla. Nazira reagerar med ilska men hennes man och barn blir rädda. De vill flytta men hon vill inte.
Hon säger “Det här är ju vårt hem! De ska inte få förstöra för oss! Tänk om alla bra människor flyttar? Vem kan då göra skillnad?”

Tensta ligger endast 20 min med tunnelbanan från centralstationen i Stockholm. Det är idag en av deområden som polisen kallar ”särskilda utsatta områden” och de defineras av polisen som områden med en låg socioekonomisk nivå, låg tillit till myndigheter och en hög närvaro av kriminella nätverk. I Sverige bor mer än en halv miljon människor i områden som av samhället kallas ”utsatta områden”

Nazira Abzalova berättar:
– Jag var helt kär i Tensta, jag kände mig verkligen hemma där. Det är internationellt, olika kulturer, man kan knacka på dörren, man känner alla grannar. Jag har aldrig sett Tensta beskrivas så.

Juryn för Tempo Documentary Award har utgjorts av skådespelaren och regissören Lo Kauppi, skådespelaren och artisten Emil Jensen och filmklipparen Michał Leszczyłowski.

Ur juryns motivering:
Med värme som svar på samhällets kyla, får vi på nära håll följa huvudpersonerna i deras kamp för trygghet. En politiskt angelägen och personligt berörande film som rymmer både kärlek och rädsla.

Fem intressanta kultur-dokumentärer på Tempo dokumentärfestival

by

Tempo Dokumentärfestival startar 4 mars 2024 och pågår till och med 10 mars. Det är en fantastisk festival som både innehåller massor av dokumentärfilmer, både långfilmer och kortfilmer och dessutom presenterar Tempo och Sveriges Radio för andra året i rad en hel branschdag tillägnad det dokumentära ljudberättandet.

Kulturen tar en stor plats i årets upplaga. Redan öppningsfilmen sätter ned foten i kulturens tema med den helt fantastiska filmen ”Som vi har älskat – en film om Sara Parkman”. Violinisten, sångaren och kompositören Sara Parkman har revolutionerat svensk folkmusik med sin högstämda, mäktiga och maximalistiska musik. Hon är tredje generationens prästbarn som genom musiken predikar om solidaritet, kärlek och modet att förändra. I filmen får vi möta den hyllade folkmusikern Sara Parkman. Väldigt öppet och skört visar hon upp en sida av sig som är mer personlig. Ärligt visar hon upp sin känsla av dåligt självförtroende och svårighet att hitta en kärlek. Men när hon spelas musik strålar hon av kärlek till musiken. Det är stark film som är väl värd att öppna festivalen. Den kommer upp på svenska biografer i slutet av mars så att se den på festivalen är en chans att se den lite före alla andra.

Här är fem filmer till på festivalen med kultur-tema som jag rekommenderar:

Dancing on the Edge of a Volcano
Regi Cyril Aris
Nära Mounia Alk äntligen hade fått alla bitar på plats, hade fått ekonomin och skådespelare, för att börja inspelningen i Beirut av sin debutfilm ödelades stora delar av staden av den våldsamma explosionen i ett område där farliga vätskor förvarades. Och inte långt efter detta kom ytterligare en gigantisk utmaning: covid-pandemin som förde med sig lockdown och massor av restriktioner. Dessutom blev det nästan omöjligt för huvudrolls-innehavaren att ta sig in i Libanon under pandemin. När det blev dags att klippa ihop filmen drabbades staden av stora elavbrott dagligen under en lång tid. Som om inte allt detta räckte som löpte värdet amok och det blev intensiva hällregn.
Denna dokumentär om inspelningen som genomfördes trots alla motgångar är en hyllning till alla som jobbar med film och självklart till Mounia Akl och hennes team som genomförde inspelningen och skapade en film, trots allt.
Precis som många av stadens invånare frågar sig regissören och hennes team – ska vi stanna kvar eller lämna? Filmen om inspelningen av Costa Brava – som till slut får premiär i Venedig – för tankarna till såväl Lost in La Mancha som Apocalypse Now. Kan man göra konst under en pågående kris, och vilken funktion har den i sådana fall?

Karin Boye – kunde jag följa dig
Regi Charlotte Landelius
Karin Boye var en hyllad poet under 1900-talets början och de flesta i Sverige känner till flera av hennes dikter och också hennes bok Kallocain. Hon är inte okänt direkt men hennes berättelse är väl värd att föras vidare. Denna dokumentär är både vacker och kunnig. Som det står i festivalens program: En utsökt berättelse om dikt, åtrå och frigörelse. Karin Boye var modernistpionjären som trotsade tidens stränga konventioner och bröt ny mark i både konsten och livet.
Filmen berättar både om fakta men har också många dikter med som läses. Det är filmpoesi när den är som starkast och djupast.

Lewerentz
Regi Sven Blume
Skogskyrkogården i Stockholm är klassificerad som Världsarv. Det betyder att betyder att platsen är viktig för alla människor på jorden och ska bevaras för all framtid. Bakom design och planering av den stod två berömda svenska arkitekter, Gunnar Asplund och Sigurd Lewerentz.
I denna dokumentär kommer vi närmare Sigurd Lewerentz, som var den mer tillbakadragne av dessa två arkitekter.
Sigurd Lewerentz lät sig inte gärna fångas på bild. Han ville inte bli filmad eller intervjuad. Men som tur var hittades filmrullar och ljudband i en jordkällare i Lund, inspelade av hans vän och kollega arkitekten Bernt Nyberg.
Oavsett om man är intresserad av arkitektur eller inte bjuder denna dokumentär på en kulturhistorisk resa som kan öppna ögonen för vad omgivningen kan förmedla. Vi kan få våra ögonen öppna så vi kan se byggnader och parker med nya ögon.
Sigurd Lewerentz var noggrann och jobbade med detaljer och helhet och var noga med hur ljus och mörker skulle samarbeta och förmedla något.
Han har bland annat skapat operahuset i Malmö.
Missa in visningen under festivalen då filmen visas i Markuskyrkan som är ritad av Sigurd Lewerentz själv.

Everybody in the Place, An Incomplete History of Britain 1984-1992
Regi Jeremy Deller
En film om framväxten av House-musiken och rave, inspelat med utgångspunkt från en föreläsning.
Programmet beskriver filmen så här:
Euforiska rytmer, mytomspunna fester och radikal kulturhistoria – filmen har kallats ”en av de bästa skildringarna av acid house-scenen någonsin”. Konstnären Jeremy Deller har gjort sig känd för videokonst och installationer, ofta med kopplingar till politik och nutidshistoria. I Everybody in the Place vänder han upp och ner på gamla föreställningar kring betydelsen av acid house-kulturen och kopplar den till en rad andra politiska händelser som förändrade Storbritannien på 1980-talet. Genom sitt suggestiva arkivmaterial tar filmen oss rakt upp på ravescenen och bjuder på såväl omvälvande som extatiskt kulturhistoria.
Som allt som når ut stort i världen finns det förstås flera sanningar och att exakt slå fast hur en musikstil vuxit fram är, givetvis, omöjligt. House är mycket och har många undergrenar. Men det är intressant att se kopplingen till hur musiken kunde växa fram hemma i husen, i fester hemma. Lite skrämmande är att se hur musiken och ravefesterna utnyttjades av högerextrema krafter som uppmanade till festerna för att skapa våld och oro i samhället.
Denna dokumentär ger mycket att tänka på och diskutera.

Miniatyrmakaren – en film om Niki Lindroth von Bahr
Regi Joanna Karlberg & Tove Palén
En varm och både rolig skildring av en stor mästare.
Vi bjuds in till ett porträtt av Guldbaggebelönade miniatyrmakaren Niki Lindroth von Bahr.
Pyttesmå cornflakespaket med exakta proportioner, absurdistisk vardagshumor och sorgsna djur är några av de saker som kännetecknar miniatyrmakaren Niki Lindroth von Bahr. Den guldbaggebelönade Min börda ledde till framgång och erkännande. Nu har hon vunnit så många priser att de inte längre får plats på hyllorna hemma.
I Joanna Karlberg och Tove Palens dokumentär får vi följa med in i modellstudion och de vardagssituationer som sedan förvandlas till stor konst i litet format.

Här tipsar jag om ytterliga fem sevärda filmer på Tempo

Missa inte dessa filmer på Tempo Dokumentärfestival

by

Tempo Dokumentärfestival startar 4 mars 2024 I Stockholm och pågår till 10 mars. Programmet är som alltid välfyllt med många filmer som är mycket aktuella. Frågan är om inte festivalen till och med överträffat sig själv i år med en lång rad angelägna filmer. En del berättelser blir allra bäst berättade som dokumentär, tycker jag. Ett exempel är en av filmerna på festivalen som jag starkt rekommenderar: Bröderna Andersson.

Bröderna Andersson, i regi av Johanna Bernhardson, skildrar ett möte med fyra bröder: Kjell, Leif, Ronny och Roy Andersson. De växte alla upp i under 1940- och 1950-talet i ett arbetarklass-område i Göteborgstrakten. De bodde med sina föräldrar i två rum och kök, föräldrarna sov i det ena rummet och bröderna i det andra.

Filmen är mycket tankeväckande och säger mycket om samhällsklasser och Sverige under tiden då det så kallade folkhemmet byggdes. Många kan säkert känna igen sin egen familj eller släkt i filmen och hur olika liv bröderna eller syskonen fick. En av dessa fyra bröder blev internationellt hyllad filmregissör, Roy Andersson. En av bröderna fastnade i droger och bodde mest på gatan eller i härbärgen och dog tidigt.
Denna dokumentär låter oss komma mycket närmare Roy Andersson än jag tror att någon annan regissör skulle lyckas med. Regissören, Johanna Bernhardson, är nära släkting till Roy. Hon är dotter till en av hans bröder. Det märks att Roy Andersson är mer bekväm med henne än jag skulle tro att han skulle vara om det var en dokumentär-filmare som inte stod honom nära.

Hur kan livet bli så olika för fyra bröder? Johanna Bernhardson skildrar med värme den relation som ofta är vår längsta i livet – syskonrelationen.
Denna film är en av de bästa dokumentärer jag sett på länge.

Festivalen invigs den 4 mars med filmen: Som vi har älskat – en film om Sara Parkman. Jag har inte sett den så jag kan inte säga något om den, men med tanke den höga kvalitet på de filmer jag sett är mina förväntningar höga.

Här är några fler filmer som jag rekommenderar starkt:

Om alla bara drar
Regissör: Karin Wegsjö och Nazira Abzalova
En mycket ärlig och rakryggad berättelse om att leva i ett område som Tensta som av polis fått stämpel som utsatt och farligt. Nazira bor med sin familj i Tensta och hon trivs. Hon och hennes familj har köpt en bostadsrätt i ett lugnare område i Tensta. Hon har inrett lägenheten så hon är nöjd och känner sig hemma och hon tycker om grannarna.
En dag när hon och hennes familj varit ute och handlat och ska parkera bilen har några gängkriminella ungdomar parkerat sin bil på deras p-plats. En av dessa två unga gängkriminella viftar med ett vapen och hotar dem. Varken Nazira, hennes man eller två små barn känner dessa två kriminella.

Nazira och hennes man polisanmälde händelsen. Behöver jag ens nämna att polisen inte grep de hotfulla ungdomarna som viftade med vapen? Polisen gjorde ingenting mer än sparade anmälas som ett ärende.

Allt eskalerar. På lekplatsen och nära grillplatsen där familjerna i området brukar umgås hänger numer unga som säljer knark. När Nazira ringer polisen och ber dem åtminstone få knarkförsäljaren att flytta på sig händer ingenting.

Polis gör ingenting, politiker gör ingenting. Och våldet ökar och blir värre med döds-skjutningar både i Tensta och andra förorter. En dag blir en ung man som inte ens var med i ett gäng skjuten till döds i Tensta. Han råkade bara befinna sig på fel plats vid fel tidpunkt.

Mer och mer av infrastrukturen i Tensta läggs ned. Gymnasiet som var en sådan satsning flyttar och Lidl flyttar. Ingen vill bege sig till Tensta.

Nazira älskar sitt område och trivs med sina grannar men någonstans går det en gräns vad en barnfamilj orkar med.

På Tempos hemsida står:
Om alla bara drar är en kärleksförklaring till Tensta, skildrat ur ett inifrånperspektiv.
Dokumentären är mer än så. Det är en skildring av hur polis och politiker tycks ha gett upp. En skildring av att när polis inte tar itu med när någon viftar med vapen går det inte att stoppa eskalering. När att hota med ett vapen inte längre räknas som grovt nog för att polis ska ingripa, då har samhället misslyckats. Eller om det till och med är ännu värre: när det sker i fel område finns det inga resurser. Vad hade hänt om en familj i ett område med hög medelinkomst hade blivit hotad på samma sätt? Det tål att fundera på.

Det omätbara
Regissör: Nils Petter Löfstedt
Nils Petter Löfstedts föräldrar har båda arbetat inom det som kallas ”vård och omsorg”. Den ena har arbetat som förskollärare, den andra som arbetsterapeut inom psykiatrin. När de går i pension bestämmer han sig för att skildra arbetet inom vård och omsorg, att lyfta fram alla de som arbetar där och älskar sitt jobb och är engagerade, trots att de tillhör de mer lågavlönade i samhället.
Det är en imponerande inspelning som pågått under många år. När covid-pandemin slog till fick han inte längre komma in och film på äldreboenden eller förskolor. Då fick han lösa det genom att få personal att filma. En annan stor utmaning har varit att få tillstånd att filma. Alla chefer på alla nivåer och all personal måste godkänna att han kommer in med filmteam. Föräldrar till de barn som ska filmas måste ge godkännande och alla patienter eller brukare och deras anhöriga.

Det är en stark dokumentär. I första delen möter vi flera mycket engagerade människor som jobbar där. Men allteftersom tiden går kommer problem. Vård och omsorg får mindre resurser och barngrupperna blir större och allt färre personal ska ta hand om allt fler behövande. För att inte tala om hemtjänsten som är vidrigt behandlad. Vi får se hur personal inom hemtjänsten kan ha nio minuter på sig för att duscha en behövande. Att ge medmänsklighet, att ha tid att bara prata en stund och inte behöva utföra allt i rask takt – det finns inte med i planeringen. Vad som inte tas upp är att förmodligen får de som sitter på höga chefsposter inom vård och omsorg högre bonus och mer betalt ju mer de kan skära ned på kostnader för personal.

När jag ser hur tjugo småknattar på förskolan får lägga sig på golvet på varsin liten matta som liknade yogamattor för att sova middag blir jag påmind om varför jag och mina vänner valde att ha våra barn på föräldrakooperativ. Då kunde vi välja bort så stora barngrupper och vi kunde prioritera att ha tid för våra barn.

En ung kvinna på en förskola säger i filmen att hon alltid vetat att hon vill jobba med barn. Hon vill vara med och hjälpa dem att bli bra vuxna. Det är fint sagt men jag skulle inte vilja att någon annan än jag och min man är de som står våra barn närmast. Så jag är lite skeptisk till att samhället ska ta över barnens trygghet och barnens väg in i samhället. Och värre har det blivit då resurserna minskat och det blir större barngrupper och färre personal.

I programmet står att filmskaparen Nils Petter Löfstedt skildrar den hopplösa kampen mot samtidens tidmätningar och effektivisering. Det gör han, mycket väl och tydligt. Detta är en stark dokumentär som jag hoppas når ut till många och jag hoppas den kan sätta igång diskussioner kring förutsättningarna för vård och omsorg. Att ha tid för att möta en annan människa ska inte mätas i minuter.

Meteoriten
​Regissör: Johan Palmgren och Isabel Andersson
Om det absurda i att någon kan anse sig äga rymden. Vem äger meteoriter som faller från himlen?

En meteorit föll någonstans i trakten kring Enköping och Uppsala. Många rymd-intresserade begav sig ut och letade. Två entusiaster, varav en har en rejäl akademisk examen i geologi, hittar stenen. Nu råkar det finns en greve som äger marken där denna stora järnmeteorit hittas. Stenbumlingen väger fjorton kilo. Greven anser att äganderätten är en viktig princip och han startar en rättsprocess för att kräva att han får meteoriten som de två entusiasterna skänkt till vetenskapen och Naturhistoriska museet, för att viktig forskning ska kunna göras och alla ska kunna få se meteoriten.

Greven bryr sig inte ett dugg om att de två som hittade stenen inte alls är lika rika som han utan tvingar dem att gå till domstol och betala advokater. Det är helt sjukt. Detta har hänt och händer i Sverige idag. Det är som om det vore en absurd komedi. Greven planerar ett monument på platsen där meteoriten hittades. Han bjuder in tv och tidningar för att fira meteoriten, han låter en särskilt tårta bakas för att fira meteoriten. Han gör helt klart business av det hela.

Dokumentären ställer viktiga frågor om äganderätten och visar hur vår lag har luckor som måste fyllas i. Vem äger rymden? Vad säger att en greve som ärvt sin mark och sitt herresäte har rätten till allt som rymden placerar på hans mark? Hur kommer det sig ens att några släkter kan äga mark i många generationer? Det är film som sätter igång många funderingar,

Blix Not Bombs
Regissör: Greta Stocklassa
Blix Not Bombs är ett djupgående intervjuporträtt av den svenske toppdiplomaten Hans Blix som höll världshistorien i sina händer för drygt tjugo år sedan.

Greta Stocklasa, filmens regissör, hade precis fyllt åtta år när flygplanen kraschade in i World Trade Center den 11 september 2001. Under de efterföljande månaderna såg hon hur den svenska diplomaten Hans Blix blev en central del i den globala krisen. I det nuvarande politiska klimatet får Greta idén om att höra av sig till Hans, som nu är 94 år gammal, för att se om han kan hjälpa henne förstå sig på världen.

Filmen hade världspremiär vid CPH:DOX i tävlan och är nominerad till den tjeckiska motsvarigheten till vår Guldbagge, Tjeckiska lejonet (Český lev) – en årlig utmärkelse som belönar prestationer inom film och TV. Det är den högsta utmärkelsen inom film som delas ut i Tjeckien. Juryn består av medlemmar i den tjeckiska film- och tv-akademin (ČFTA).

En stor del av filmen ägnas åt tiden efter elfte september och attacken mot World Trade Center. Iraks diktator Saddam Hussein var en besvärlig diktator. USA och flera länder hävdade att han hade massförstörelsevapen. Hans Blix, den svenske toppdiplomaten, hade egentligen gått i pension men han gick med på att leda FN:s inspektionskommission för kärnvapen för att utreda om Irak hade kärnvapen.

Vi som kan historien vet att inspektionen inte hittade några bevis för att det fanns kärnvapen i Irak men det är ju inte samma sak som att det inte fanns. USA och Storbritannien valde att attackera Irak och Saddam Hussein föll. Greta Stocklasa menar denna amerikanska invasion är orsaken till det som händer i världen idag. Men hon glömmer att Saddam Hussein var en diktator och det fanns människor som flydde från Irak under hans regim. Vi vet ju också vad han var kapabel till. Vem har glömt sasattacken i Halabja den 16 mars 1988, i samband med kriget mellan Iran och Irak. Iraks armé bombarderade då staden Halabja i Irakiska Kurdistan i norra Irak med giftgaser, vilket krävde cirka 5.000 människoliv; tre fjärdedelar av dem var kvinnor och barn.

Det är tydligt att Greta Stocklasa bestämt sig för sin bild av vad som hänt och hur det påverkat nutiden. Hon menar tydligt att om USA med allierade inte hade gått in i Irak hade världen idag varit mer fredlig. Jag har svårt att se hur hon kan dra paralleller till invasionen av Irak med Putins invasion av Ukraina. Det är trots allt två väldigt olika skeenden.

Men även om jag inte håller med om hennes analys ger filmen ger underlag för viktiga diskussioner och visar många klipp från tiden före USA:s invasion av Irak, mycket som jag som har åldern inne minns så väl. Vad jag också minns var flera tv-klipp från bland annat Iraks statliga tv där Saddam Hussein uttalade sig oerhört skrämmande med hot om vad han skulle göra med västvärlden. Sådana filmklipp finns dock inte med i filmen, så det är uppenbart att filmen skildrar regissörens åsikt. Det gör ingenting. Det är viktiga frågor som filmer tar upp och som är viktiga att reflektera kring och prata om. Och framför allt skulle världen behöva fler som Hans Blix som inte rusar in och tar beslut utan söker sanningen noggrant. Världen skulle helt klart behöva fler noggranna toppdiplomater.

Film om Sara Parkman inviger Tempo Dokumentärfestival som firar 25 år

by

Måndagen den 4 mars 2024 går startskottet för Tempo Dokumentärfestival, som 2024 firar 25-årsjubileum! Festivalens invigningsfilm blir Som vi har älskat – en film om Sara Parkman av regissören Gustav Ågerstrand och årets fokus blir PENGAR.

Ett pressmeddelande berättar:
– Det är otroligt roligt att få öppna festivalen med Som vi har älskat – en film om Sara Parkman. Parkman är ju en så älskad artist och filmen målar ett intimt och mångfacetterat porträtt av henne, samtidigt som den lyfter och hyllar kulturens värde.Tempo har dessutom fått följa regissören Gustav Ågerstrands filmbana sedan vi visade hans kortfilm, Tjuvgods, i vår talangtävling New Doc 2013, så det känns helt rätt att nu kunna visa hans första långfilm i ensam regi, säger Ulrika Bandeira, Tempos konstnärliga ledare.

Filmen får premiär på Tempo, där den också är nominerad till den svenska långfilmstävlingen Tempo Documentary Award. Under våren kommer Som vi älskat – en film om Sara Parkman få svensk biodistribution av Folkets Bio, med premiär den 15 mars.

Tempo dokumentärfestival har varje år ett fokus, som återspeglas i flera av de medverkande titlarna. 2024 djupdyker Tempo i PENGAR.

– I en tid då ord som inflation och belåningsgrad är på allas läppar, samtidigt som det diskuteras om kulturen ska drivas av vinstintressen har vi valt att ha ett särskilt fokus på PENGAR. Här kommer vi att visa dokumentära verk som lyfter allt ifrån konsekvenserna av en globaliserad marknad och inkomstklyftor till lyx och överflöd. Vi kommer även att snudda vid de värden som inte kan mätas i pengar, säger Ulrika Bandeira.

Filmerna på 25:e upplagan av Tempo Dokumentärfestival kommer visas på biografer runt om i Stockholm, såväl som digitalt på strömningstjänsten Draken Film, med några få undantag. Alla medverkande titlar i festivalprogrammet släpps den 7 februari. Mer information samt pressbilder kommer löpande att finnas på www.tempofestival.se.

Tips att se på under Tempo Dokumentärfestival

by

Tempo Dokumentärfestival pågår i Stockholm 6-12 mars 2023, men inte bara i Stockholm. En stor del av filmerna visas också online.

Jag har haft förmånen att kunna se en del av festivalens filmer i förväg och jag är imponerad av bredden och den stora kvaliteten på många av filmerna. Festivalen rymmer 14 radioverk, 19 internationella filmer, över 20 regissörsbesök, 35 svenska premiärer och 55 dokumentärer. Där finns en otrolig bredd i vad dokumentärerna tar upp. Där finns starka film från musikens och kulturens område som Ola Magnell – Den motvillige rockpoeten (regi Martin Widman) och den irländska North Circular (regi Luke McManus), båda rekommenderar jag.
Där finns filmer om viktiga samhällsfrågor, om filmen Colette & Justin av Alain Kassanda, en fenastående blandning av familjeporträtt och Demokratiska republiken Kongos komplexa politiska historia. En film om Kongo och om hur den belgiska kolonisationen byggde om ett system som satte eld på inbördeskrig.

En annan film om inbyggd strukturell rasism är The Visitors (regi Veronika Lišková) som utspelas på Svalbard, ett samhälle där nybyggare som inte är från Norge inte får bli medborgare. De får bo där så länge de har jobb eller kan visa att de kan försörja sig men de kan inte söka norskt medborgarskap. Det är intressant att inse att folkgrupper som oftast inte brukar ha problem med att bli mottagna är lika ovälkomna som människor från länder som många immigranter kommer ifrån. En tysk har samma svårighet att bli accepterad som en afrikan.

En berörande film om kris i äldreomsorgen är den finländska ”Grymma tider – vårdarbetets sånger” (av Susanna Helke). En film det inte går att värja sig emot.

Där finns också två filmer som är kring en halvtimme långa som tar upp sorg på ett sätt som känns äkta. Efterföljare (regi Hanna Högstedt) skildrar hur det var att växa upp i en familj märkt av sorg. Nät Hanna var tre år fick hon en lillasyster som bara levde i några veckor.
Om sorg (regi Emelie Löfgren) låta fyra personen berätta om sorg och förlust. Klyschor kring sorgbearbetning tas upp.

Flera filmer som drar åt det meditativa som sätter igång reflektioner och ger tankar om vad som är viktigt i livet som Glitterfabriken (regi Alexander Rynéus), som är en av de filmer som öppnar festivalen.

Filmer jag rekommenderar under festivalen:
Ola Magnell – Den motvillige rockpoeten
Ola Magnells skivor snurrade ofta hemma hos mig när jag var i tjugo års-åldern och sedan dess har han unika texter, röst och musik följt mig i livet. Han hade sitt hjärta i vänsterrörelsen men tyvärr var den svenska musikrörelsen alldeles för ensidigt inriktad på ekonomiska vänster-frågor under 1960- och 1970-talet.
Här kan du läsa Kulturbloggens recension av den.

North Circular
En musikalisk och atmosfärstinn road movie som rör sig runt en stad: Dublin. Filmen utforskar den utrotningshotade lokala arbetarklassgemenskapen – men även en högst levande musikscen. North Circular – eller ”The Norrier” som den kallas – är en ringled som snirklar sig runt Dublin. Längs denna ryms mycket av Irlands våldsamma historia – men också stark sammanhållning mellan människor i slitna kvarter som nu byter befolkning, i takt med gentrifieringen. Luke Mc Manus essäistiska film är en vacker och melankolisk hyllning till ett Dublin som sjunker under horisonten. Miniberättelser från ett fängelse, ett mentalsjukhus och en legendarisk musikpub varvas med intervjuer och fantastiska musikakter, toppade av Gemma Dunleavy.

Glitterfabriken
En utvidgad meditativ vandring i tid och rum om allt som glittrar, om stjärnor, fåglar och julgransglitter där allt det som tycks vara vardagligt får ett magiskt skimmer.
I ett hus nära Västansjö i Dalarna låg mellan åren 1950-1970 Sveriges enda glitterfabrik. I fabriken materialiserades årets cykler. Julgransglitter på vintern, kikare på våren, solglasögon på sommaren och dragkedjor på hösten. När fabriken lades ner blev den hem till regissören Alexander Rynéus morföräldrar som även de har gått ur tiden. Tillsammans med sina föräldrar går han igenom fabrikens gamla artefakter och huset förvandlas till en arkeologisk utgrävning. I en visuellt berusande estetik bjuder Alexander Rynéus in till 51 minuter av fullständig närvaro. Och vi påminns om att världen vi lever i är en ganska förtrollande plats. Det taktfasta ropet från en kattuggla förhöjer stämningen.

Keno city – The Wild Gold
Ett fascinerande mikrokosmos av ett kanadensiskt vilda västern i 2000-talet, fint fångat av Jonny von Wallström. I ödemarken längs Klondike Highway ligger Keno City. Först var det vildmark, sen kom guldrushen, på 1900-talet den största silvergruvan, på 1970-talet en hippiekoloni – och nu? En gudsförgäten avkrok i ett bedövande vackert bergslandskap. Under guldrushens dagar kom tusentals män hit för att söka sin lycka. I den gamla övergivna guldgrävarhålan bor idag 16 själar, delade i två läger kring en pub och en bar i ett kärleksfullt renoverat hotell. Faktum är att de är osams om det mesta – från vilken av barerna man bör frekventera till miljögifterna från gruvnäringen. Då det legendariska hotellet brinner ner får det pyrande hatet ny näring.

Colette & Justin
En skicklig väv av familjeporträtt och historien bakom den Demokratiska republiken Kongo. En komplex historia om hur de belgiska kolonisatörerna lade grunden för konflikten mellan olika folkgrupper.
Alain Kassanda återvänder till sitt afrikanska födelseland. Hur väl känner han egentligen sina farföräldrar? När han börjar undersöka sitt eget förflutna upptäcker han snart att den personliga familjehistorien är intimt förknippad med det koloniala Kongos självständighet på 60-talet. Då regissören intervjuar sina farföräldrar, Justin och Colette, inser han att Justin spelat en viktig roll under de år som följde efter frigörelsen från Belgien. Men var han kolonisatörernas lydiga springpojke eller en krasst realpolitisk frihetskämpe? Och hur såg den belgiska planen egentligen ut när man ”gav” kongoleserna deras högst villkorade självständighet?

Grymma tider – vårdarbetets sånger
När de trötta sjuksköterskorna framför körsånger som speglar den skrämmande verklighet de kämpar i blir det lika mäktigt som drabbande. Den krisande, hårt effektiviserade äldreomsorgen, går det rakt in i hjärtat. I korsdraget mellan effektivisering och ekonomisk vinning går något sönder. Vi får följa närvårdaren Tiina och pensionärerna i Kaavi i kampen mot besparingar och för närståendes värdighet. Där systemets lösning på ekvationen med den minskande offentliga finansieringen på grund av den åldrande befolkningen blir digitalisering: en robot möter de äldre på boendena och vårdare som jobbar på en distansvårdcentral. Märkliga digitala möten skapar frågor om värdighet och om vad som kan effektiviseras och inte. Det som man inte kan prata om, kan sjungas.

The Visitors
Om drömmen att skapa sig ett nytt liv långt ovanför polcirkeln.
Antropologen Zdenka tar med sin man och sina små barn och flyttar till Svalbard, för att studera hur livet ovanför polcirkeln förändras av klimatpåverkan, turism, invandring och kommers. Hon förförs av platsens skönhet och känner att de äntligen hittat sitt hem i världen. Men när smekmånaden tagit slut börjar hon också se andra sidor av samhället här, och hon känner sig mer och mer som en outsider. Är hennes egen närvaro ett hot mot Svalbards egensinnighet som hon kom dit för att studera? Vem har egentligen rätt till en plats dit alla är inflyttade? The Visitors är en spektakulärt vacker film som tecknar ett ovanligt porträtt av migration.

Kärlek på svenska
Festivalen bjuder in till världspremiär av långfilmen ”Kärlek på svenska” + seminarieserien ”Jakten på det autentiska”
Kärleken är allt! Som en vind, som ögonblicket av skratt med en döende partner, som lyckoruset på grusvägen hem, som saknad efter någon som funnits eller ännu inte dykt upp i ens liv – uttrycken är oändliga i Staffan Juléns förtroliga långfilm ”Kärlek på svenska”. En varm och omtumlande resa genom vardagen från Karesuando i norr till Ystad i söder över åldrar, kön och nationaliteter. Staffan Juléns intervjuer är även utgångspunkten för författaren Marit Kaplas bok med samma namn som filmen. Hennes läsning ur boken ackompanjeras här av specialskriven filmmusik komponerad av Philippe Boix-Vives och framförd av Anders Lagerqvist, violin, och Philippe Boix-Vives, elektronik, följt av premiärvisning av långfilmen och ett samtal med Staffan Julén och Marit Kapla om deras dokumentära samarbete. Moderator: Folke Tersman, professor i filosofi och ställföreträdande vd för Institutet för Framtidsstudier.

Detta är bara ett litet urval. Filmen jag inte sett än men dessutom vill se är Karaoke Paradise och Puss hej då.