Tempo Dokumentärfestival pågår i Stockholm 6-12 mars 2023, men inte bara i Stockholm. En stor del av filmerna visas också online.
Jag har haft förmånen att kunna se en del av festivalens filmer i förväg och jag är imponerad av bredden och den stora kvaliteten på många av filmerna. Festivalen rymmer 14 radioverk, 19 internationella filmer, över 20 regissörsbesök, 35 svenska premiärer och 55 dokumentärer. Där finns en otrolig bredd i vad dokumentärerna tar upp. Där finns starka film från musikens och kulturens område som Ola Magnell – Den motvillige rockpoeten (regi Martin Widman) och den irländska North Circular (regi Luke McManus), båda rekommenderar jag.
Där finns filmer om viktiga samhällsfrågor, om filmen Colette & Justin av Alain Kassanda, en fenastående blandning av familjeporträtt och Demokratiska republiken Kongos komplexa politiska historia. En film om Kongo och om hur den belgiska kolonisationen byggde om ett system som satte eld på inbördeskrig.
En annan film om inbyggd strukturell rasism är The Visitors (regi Veronika Lišková) som utspelas på Svalbard, ett samhälle där nybyggare som inte är från Norge inte får bli medborgare. De får bo där så länge de har jobb eller kan visa att de kan försörja sig men de kan inte söka norskt medborgarskap. Det är intressant att inse att folkgrupper som oftast inte brukar ha problem med att bli mottagna är lika ovälkomna som människor från länder som många immigranter kommer ifrån. En tysk har samma svårighet att bli accepterad som en afrikan.
En berörande film om kris i äldreomsorgen är den finländska ”Grymma tider – vårdarbetets sånger” (av Susanna Helke). En film det inte går att värja sig emot.
Där finns också två filmer som är kring en halvtimme långa som tar upp sorg på ett sätt som känns äkta. Efterföljare (regi Hanna Högstedt) skildrar hur det var att växa upp i en familj märkt av sorg. Nät Hanna var tre år fick hon en lillasyster som bara levde i några veckor.
Om sorg (regi Emelie Löfgren) låta fyra personen berätta om sorg och förlust. Klyschor kring sorgbearbetning tas upp.
Flera filmer som drar åt det meditativa som sätter igång reflektioner och ger tankar om vad som är viktigt i livet som Glitterfabriken (regi Alexander Rynéus), som är en av de filmer som öppnar festivalen.
Filmer jag rekommenderar under festivalen:
Ola Magnell – Den motvillige rockpoeten
Ola Magnells skivor snurrade ofta hemma hos mig när jag var i tjugo års-åldern och sedan dess har han unika texter, röst och musik följt mig i livet. Han hade sitt hjärta i vänsterrörelsen men tyvärr var den svenska musikrörelsen alldeles för ensidigt inriktad på ekonomiska vänster-frågor under 1960- och 1970-talet.
Här kan du läsa Kulturbloggens recension av den.
North Circular
En musikalisk och atmosfärstinn road movie som rör sig runt en stad: Dublin. Filmen utforskar den utrotningshotade lokala arbetarklassgemenskapen – men även en högst levande musikscen. North Circular – eller ”The Norrier” som den kallas – är en ringled som snirklar sig runt Dublin. Längs denna ryms mycket av Irlands våldsamma historia – men också stark sammanhållning mellan människor i slitna kvarter som nu byter befolkning, i takt med gentrifieringen. Luke Mc Manus essäistiska film är en vacker och melankolisk hyllning till ett Dublin som sjunker under horisonten. Miniberättelser från ett fängelse, ett mentalsjukhus och en legendarisk musikpub varvas med intervjuer och fantastiska musikakter, toppade av Gemma Dunleavy.
Glitterfabriken
En utvidgad meditativ vandring i tid och rum om allt som glittrar, om stjärnor, fåglar och julgransglitter där allt det som tycks vara vardagligt får ett magiskt skimmer.
I ett hus nära Västansjö i Dalarna låg mellan åren 1950-1970 Sveriges enda glitterfabrik. I fabriken materialiserades årets cykler. Julgransglitter på vintern, kikare på våren, solglasögon på sommaren och dragkedjor på hösten. När fabriken lades ner blev den hem till regissören Alexander Rynéus morföräldrar som även de har gått ur tiden. Tillsammans med sina föräldrar går han igenom fabrikens gamla artefakter och huset förvandlas till en arkeologisk utgrävning. I en visuellt berusande estetik bjuder Alexander Rynéus in till 51 minuter av fullständig närvaro. Och vi påminns om att världen vi lever i är en ganska förtrollande plats. Det taktfasta ropet från en kattuggla förhöjer stämningen.
Keno city – The Wild Gold
Ett fascinerande mikrokosmos av ett kanadensiskt vilda västern i 2000-talet, fint fångat av Jonny von Wallström. I ödemarken längs Klondike Highway ligger Keno City. Först var det vildmark, sen kom guldrushen, på 1900-talet den största silvergruvan, på 1970-talet en hippiekoloni – och nu? En gudsförgäten avkrok i ett bedövande vackert bergslandskap. Under guldrushens dagar kom tusentals män hit för att söka sin lycka. I den gamla övergivna guldgrävarhålan bor idag 16 själar, delade i två läger kring en pub och en bar i ett kärleksfullt renoverat hotell. Faktum är att de är osams om det mesta – från vilken av barerna man bör frekventera till miljögifterna från gruvnäringen. Då det legendariska hotellet brinner ner får det pyrande hatet ny näring.
Colette & Justin
En skicklig väv av familjeporträtt och historien bakom den Demokratiska republiken Kongo. En komplex historia om hur de belgiska kolonisatörerna lade grunden för konflikten mellan olika folkgrupper.
Alain Kassanda återvänder till sitt afrikanska födelseland. Hur väl känner han egentligen sina farföräldrar? När han börjar undersöka sitt eget förflutna upptäcker han snart att den personliga familjehistorien är intimt förknippad med det koloniala Kongos självständighet på 60-talet. Då regissören intervjuar sina farföräldrar, Justin och Colette, inser han att Justin spelat en viktig roll under de år som följde efter frigörelsen från Belgien. Men var han kolonisatörernas lydiga springpojke eller en krasst realpolitisk frihetskämpe? Och hur såg den belgiska planen egentligen ut när man ”gav” kongoleserna deras högst villkorade självständighet?
Grymma tider – vårdarbetets sånger
När de trötta sjuksköterskorna framför körsånger som speglar den skrämmande verklighet de kämpar i blir det lika mäktigt som drabbande. Den krisande, hårt effektiviserade äldreomsorgen, går det rakt in i hjärtat. I korsdraget mellan effektivisering och ekonomisk vinning går något sönder. Vi får följa närvårdaren Tiina och pensionärerna i Kaavi i kampen mot besparingar och för närståendes värdighet. Där systemets lösning på ekvationen med den minskande offentliga finansieringen på grund av den åldrande befolkningen blir digitalisering: en robot möter de äldre på boendena och vårdare som jobbar på en distansvårdcentral. Märkliga digitala möten skapar frågor om värdighet och om vad som kan effektiviseras och inte. Det som man inte kan prata om, kan sjungas.
The Visitors
Om drömmen att skapa sig ett nytt liv långt ovanför polcirkeln.
Antropologen Zdenka tar med sin man och sina små barn och flyttar till Svalbard, för att studera hur livet ovanför polcirkeln förändras av klimatpåverkan, turism, invandring och kommers. Hon förförs av platsens skönhet och känner att de äntligen hittat sitt hem i världen. Men när smekmånaden tagit slut börjar hon också se andra sidor av samhället här, och hon känner sig mer och mer som en outsider. Är hennes egen närvaro ett hot mot Svalbards egensinnighet som hon kom dit för att studera? Vem har egentligen rätt till en plats dit alla är inflyttade? The Visitors är en spektakulärt vacker film som tecknar ett ovanligt porträtt av migration.
Kärlek på svenska
Festivalen bjuder in till världspremiär av långfilmen ”Kärlek på svenska” + seminarieserien ”Jakten på det autentiska”
Kärleken är allt! Som en vind, som ögonblicket av skratt med en döende partner, som lyckoruset på grusvägen hem, som saknad efter någon som funnits eller ännu inte dykt upp i ens liv – uttrycken är oändliga i Staffan Juléns förtroliga långfilm ”Kärlek på svenska”. En varm och omtumlande resa genom vardagen från Karesuando i norr till Ystad i söder över åldrar, kön och nationaliteter. Staffan Juléns intervjuer är även utgångspunkten för författaren Marit Kaplas bok med samma namn som filmen. Hennes läsning ur boken ackompanjeras här av specialskriven filmmusik komponerad av Philippe Boix-Vives och framförd av Anders Lagerqvist, violin, och Philippe Boix-Vives, elektronik, följt av premiärvisning av långfilmen och ett samtal med Staffan Julén och Marit Kapla om deras dokumentära samarbete. Moderator: Folke Tersman, professor i filosofi och ställföreträdande vd för Institutet för Framtidsstudier.
Detta är bara ett litet urval. Filmen jag inte sett än men dessutom vill se är Karaoke Paradise och Puss hej då.
