Ola Magnell – Den motvillige rockpoeten
Betyg 4
Svensk biopremiär under Tempo Dokumentärfestival i mars 2023
Kommer att visas i SVT i april
Regi Martin Widman
En film som har svensk premiär under Tempo Dokumentärfestival och som jag verkligen uppmanar alla att gå och se är: Ola Magnell – Den motvillige rockpoeten.
Ola Magnells skivor snurrade ofta hemma hos mig när jag var i tjugo års-åldern och sedan dess har han unika texter, röst och musik följt mig i livet. Han hade sitt hjärta i vänsterrörelsen men tyvärr var den svenska musikrörelsen alldeles för ensidigt inriktad på ekonomiska vänster-frågor under 1960- och 1970-talet.
Denna finstämda dokumentär om Ola Magnell är en måste att se för alla som är intresserade av svensk musik, tänker jag. Oavsett ålder. Han var en individuell musikskapare som stod för vem han var och inte låtsades vara något annat. Han slog igenom stort med sina två förmodligen mest kända låtar Kliff och Påtalåten. Under tiden då han var mest hajpad verkade han inte så bekväm i rollen som stor rockmusiker.
Han är svår att placera i ett fack, han är vispoet, proggare, trubadur, rockmusiker men mest av allt är han Ola Magnell. Han stack verkligen ut då hans musik kom under 1970-talet. Jag minns hur hans med existentiella inställning och frågeställningar talade till mig och mina vänner på den tiden. De vänner jag hade var ofta, liksom jag, intresserade av existentiella frågor också och inte bara brann för att få ett mer rättvist samhälle med mer inflytande för de som var maktlösa. Internationellt gick ofta den stora proteströrelsen från sextiotalet parallellt med flera olika krav på förändringar, inte bara politiska förändringar. Det innebar till exempel ett uppvaknande av andra andliga eller religiösa tankar än de traditionella kyrkliga och det innebar ett bejakande av personliga tankar kring livets mening. I Sverige tappades dessa delar av studentrörelsen och det rebelliska oftast bort. Ola Magnell var en av de få som kunde lyfta fram sådana tankar.
Denna dokumentär visar hur han fortsatte och gav spelningar runt om i landet också då hans musik inte sålde i stora antal längre. I en intervju med honom blir det så tydligt att medier ofta är fixerade vid vad medier rapporterar om. Den som inte syns i medier tycks inte finnas. Men de flesta syns ju inte i medier.
Också för mig som ändå lyssnat mycket på honom fanns det en hel del nytt i dokumentären. Jag visste inte att han var uppväxt på en bondgård, på Skälby gård i Kalmar. Han föddes i januari 1946 och dog i februari 2020. Det är sorgligt att han fick ur tiden då när han hade börjat bli upptäckt på nytt av svenska musikintresserade i samband med då han På spåret gjorde en cover på Lalehs ”En stund på jorden”.
Ett extra plus är att flera av något yngre musiker som Lisa Nilsson, Lars Winnerbäck och Tomas Andersson Wij finns med i denna film.
Filmen berättar om Ola Magnell men den berättar också om det svenska samhället och om musikrörelsen under 1970-talet och hur medier fungerar.