• Hoppa till huvudinnehåll
  • Hoppa till det primära sidofältet
  • Hoppa till sidfot

Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Recension

Filmrecension: After Work – sätter igång många reflektioner

11 september, 2023 by Rosemari Södergren

After Work
Betyg 3
Svensk biopremiär 15 september 2023
Regi Erik Gandini

Vad är meningen med att arbete? Erik Gandinis nya dokumentär skärskådar frågor kring arbete och dess roll i människors liv. Arbetet är en av de viktigaste i livet får många. Varför? Dokumentären är långt ifrån heltäckande kring ämnet men är väl värd att se för den sätter igång funderingar kring ett ämne med många nivåer som var enda en borde reflektera kring och diskutera.

Vad händer när AI, artificiell intelligens, tar över många jobb. När mer och mer sköts av automatiserade robotar och olika databaser? Det är en av de frågor som After Work tar upp. Men jag saknar fördjupning i dessa frågor. Filmen tar inte så mycket om AI som jag hade väntat mig. Vad händer om AI tar över allt? Kan AI göra det? Kan AI befria sig från människors programmering? Kan AI bygga nya AI? Vad händer om Ryssland skapar en slags AI och Kina en annan sort och dessa är villiga att förstöra andra AI?

Från filmens distributör beskrivs filmen: Filmen tar med oss på en existentiell resa runt jorden och lämnar publiken att ifrågasätta sin egen relation till arbete och meningen med livet. Den svenska välfärdsstaten och samhället bygger på att alla ska arbeta.

Att det svenska samhället bygger på att vi ska arbeta, att arbetet ger oss vår identitet, är ett påstående som delvis stämmer men inte är lika sant idag som för trettio år sedan. En viktig aspekt jag saknar fördjupning av i filmen är att om målet är att alla ska vara anställda måste det fortfarande finnas några som äger arbetsplatserna. Där finns chefer och makthavare, oavsett om det är ett land som är socialistiskt eller kapitalistiskt eller mitt-i-mellan. Jag saknar diskussionen kring varför samhällen som det svenska är uppbyggt på modellen: många anställda – några makthavare/chefer. Varför har vi inte ett samhälle där det är lättare att vara egen, att ha egna små företag. Varför är samhället som det svenska så centraliserade, varför finns ingen diskussion om decentralisering. Och då menar jag inte bara i filmen utan i det svenska samhället över huvudtaget. Det fanns en tid då Centern gick till val med ordet ”Decentralisering” och också syndikalisterna var framåt med sin syn på att sprida makten till de många istället för de får i toppen. Dessa frågor lyser med sin frånvaro i denna dokumentär. Ändå torde det vara en av de viktigaste frågorna inom politik, egentligen. Och tätt knuten till frågan om vad arbete är och vad arbete kan vara.

After Work är inspirerad av sociologen Roland Paulsens forskning och kritik mot arbetssamhället. Dokumentären ställer många frågor som är viktiga både ur samhällets perspektiv men också för varje individ men jag saknar mer existentiella frågor. Flera av mina vänner zenbuddhister som medvetet har valt att jobba halvtid för att hinna med att vara närvarande i livet. De vill inte stressa igenom livet, de vill ha tid att lyssna på någon de pratar med, tid att känna vad maten smakar, tid att lyssna på trädens sus. De har valt att leva mer ekonomiskt för att vara nära nu:et.

Ett förslag som filmer lyfter fram är att i den framtid där AI utför de flesta jobb borde det finnas en medborgarlön till alla. Var och en borde vara försäkrad en viss inkomst. Det kanske är bra, jag har inte satt mig in i det tillräckligt för att ha en bestämd åsikt. Däremot är jag övertygad om att en sådan lön inte på något sätt kommer att ta bort klyftor mellan människor. En del människor kommer att förvalta denna lön så de får högre inkomst, andra kommer att slösa och skuldsätta sig och bli fattigare. Det kommer fortfarande att finnas makthavare och en stor massa om eliten bestämmer över.

Filmens styrka är dess utblick över hela världen och nedslag i ett par sinsemellan väldigt olika länder, som Sydkorea där staten gått in nu för att försöka förmå människor att jobba färre timmar då det är ett hög andel av landets medborgare som mår psykiskt dåligt för att de jobbar för mycket. Vi får också följa en stenrik kvinna som sysselsätter sitt med allt möjligt och aldrig har något problem med vad hon ska göra medan andra människor mår jättedåligt om de förlorar sitt jobb. Att förlora sitt jobb handlar både om ekonomisk otrygghet men också en tomhet, att inte veta vem man när man inte jobbar. Det ser jag som ett stort problem. Det finns ju så mycket en människa kan göra om han eller hon inte behöver oroa sig för ekonomin: spela musik, skriva, måla, träna hundar, läsa, gå skogspromenader, skaffa häst, umgås, odla på balkongen, aktivera sig i olika föreningar …

Filmens styrka är att den sätter igång tankar och reflektioner, dess svaghet är att den helt blundar för de existentiella djupa frågorna.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen, Toppnytt Taggad som: After Work, Dokumenär, Existentiella frågor, Filmkritik, Filmrecension, Gandini

Filmrecension: De ovälkomna – nagelbitare och drama om människors tjurskallighet

10 september, 2023 by Rosemari Södergren

De ovälkomna
Betyg 4
Svensk biopremiär 22 september 2023
Regi Rodrigo Sorgoyen
I rollernaMarina Foïs, Denis Ménochet, Luis Zahero

En annorlunda film, svår att kategorisera. Den är en nagelbitare, olidligt spännande men också ett drama om människors sämre sidor som främlingsfientlighet och misstänksamhet. En väldigt realistisk men också tragisk skildring om rädsla för varandra, oförmåga att förstå andra och ovilja att kompromissa, om mindervärdeskomplex.

I centrum för berättelsen står ett Antoine och Olga, ett fransk par som börjar nära sig pensionsåldern. De har slagit sig till ro i en liten by i Spanien, på den galiciska landsbygden. De odlar grönsaker, framför tomater, och rustar upp övergivna hus ideellt. Deras dröm om en idyll förvandlas snart till en otäck plats när de kommer i konflikt med några bybor.

När ett norskt företag vill installera en vindkraftspark ser många av byborna en möjlighet att få in en stor summa pengar och kunna börja om i livet, kunna flytta och göra något annat än att sträva i den fattiga bygden med svåra förhållanden. Antoine och Olga röstar emot att vindkraftsparken ska få installeras och får med sig några till och då sätter en grym konflikt igång. Framför allt är det grannarna, två medelålders ogifta bröder, Xan och Lorenzo, som tar konflikten till nya nivåer, utan återvändo.

Xan och Lorenzo har inte utbildat sig, har ett strävsamt liv och försörjer sin gamla mamma med knappa medel. Pengarna från det norska vindkraftsföretaget skulle kunna ge dem möjlighet att flytta till en annan by, köpa en taxi och försörja sig på den. Antoine och Olga vill ju bo just i denna byn och ha sitt idylliska liv. Antoine är högutbildad och har arbetat som lärare. Han har inga drömmar om att flytta någon annanstans, han har slagit sig till ro i byn nu, tänker han.

Trots att filmen är rätt lång, två och en halv timme, och berättelsen är väldigt mörk och tragisk kunde jag inte slita mig. Den var olidligt spännande och satte igång många reaktioner, känslor och tankar inom mig. Antoine är rätt irriterande också. Han är en storväxt, kraftig man som tror sig vara mycket stark. Han vägrar vara rädd eller ens försiktig och att kompromissa om vindkraften vägrar han. De två bröderna Xan och Lorenzo är också egensinniga, men är också mer maktlösa.

Antoine vägrar flytta. Det går att dra paralleller till diskussioner kring mobbning i skolor och bland barn. Många skolor har svårt att ta itu med mobbning och det är inte ovanligt att den mobbade flyttar istället för att slippa stå ut med mobbarna. Berättelsen visar delvis på främlingsfientlighet och att den kan finnas också mellan européer som spanjorer och fransmän. Fast egentligen bottnar inte konflikten i främlingsfientligheten, den bottnar i kollisionen mellan Antoines dröm och de två spanska brödernas dröm.

Filmen har flera djup i sig. Olga står för något helt annat än Antoines envisa tjurskallighet. Det finns flera teman som porlar fram i handlingen och filmen griper tag i mig och talar till mina känslor. En film som beskriver människors oförmåga till medkänsla och bristen på lust att försöka förstå varandra. En stark film, en berörande film och mycket annorlunda. Den är som flera filmer i en, vilket skulle kunna bli väldigt rörigt, men för mig fungerar berättelsen och filmens språk och foto. Det gör ont i mig men samtidigt sätter den igång många reflektioner.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen, Toppnytt Taggad som: Filmkritik, Filmrecension, Främlingsfientlig, Spanien

Sofistikerat sväng och vackra klanger i vokaljazzens tecken – Stockholm Voices i Lerum

9 september, 2023 by Mats Hallberg

foto Qlaez Wennberg

6/9 2023

Dergårdsteatern i Lerum

Arrangörer: Musik i Lerum och Knutpunkt

Vokalkvartetten Stockholm Voices består av grundaren Gunilla Thörnfeldt (sopran), Maria Winther (alt) Alexander Lövmark (tenor) samt barytonstämman Jakob Sollevi. 10-års jubileum firas genom att dra ut på turné med tämligen färsk skiva i bagaget. Första anhalt var ett sensommarsoligt Lerum, något som tyvärr medförde att den stora publik man förtjänar uteblev. Ligger nära till hands att jämföra jazzande vokalkvartetten med The Real Group, även om namnet är en blinkning till New York Voices.

En avgörande skillnad är dock att de samtrimmade stämmorna jobbar med fast band. I Lerum backades man upp av fyra välkända musiker vilka därför har många bollar i luften, fyra jazzlirare jag ofta njutit av live och på skiva. Av dem är det enbart basklippan Svante Söderqvist (recenserat i entusiastiska ordalag dennes skiva och spelning på Utopia), som är identisk med de som ingår i ordinarie band, stommen på vokalgruppens två skivor. På Dergårdsteaterns scen omges Söderqvist av Filip Ekestubbe (bland mycket annat kapellmästare hos Amanda Ginsburg) vid flygeln, bakom trummorna Jonas Bäckman (hört live ett tiotal gånger senaste åren) i samt den med kort varsel inkallade Axel Mårdsjö (medverkar på ett spår på skivan New Horizon) som nästan uteslutande trakterar altsaxofon. Sett Stockholm Voices i Falkenberg och när de gästade Lerum senast. Vidare kan upplysas om att nya cd:n recenserades i JAZZ/ OJ (2/2023).

foto Christer Åkerlund

Beträffande stil pendlar SV elegant emellan swingens mylla och tassande i nordisk viskonst av äldre datum. Sparsmakade katalogen baseras på två skilda teman. Debuten Come Rain Or Come Shine är en tribut till ikoniska Bill Evans – Monica Z samarbetet på Waltz for Debby från 1964, genom att samma låtar tolkas. Senaste projektet inspelat i Nilento – utgivningen pausades på grund av cancerbehandling för en av medlemmarna – utgår från kompositioner signerade Paul McCartney (nämnde för Törnfeldt vid merch-bordet att jag befann i Scandinavium då Wings var där under sin första Europa-turné). Alster har hämtats i ett spann från oförglömliga Beatles-hits till solomaterial, ibland av obskyr prägel. Konserten inleds emellertid med deras sprittande singel Social Call (G. Gryce/ J. Hendricks).

Redan i nästa låt infaller en topprestation . Fröjdas åt Paperback Writer från Rubber Soul, vars text framhävs konkret på ett fyndigt sätt. Stämmor vandrar intrikat in och ut ur melodin medan batterist Bäckman accentuerar Beatles beat och crescendon. Dergårdsteatern goda akustik är omvittnad. Vill ändå påtala att basen lät svagt denna gång, något som Söderqvist kunde kompensera för i ett par pregnanta features.

foto Christer Åkerlund

På albumet New Horizon har respektive sångare fått välja ut en personlig Sir Paul McCartney-favorit. (hans fullmatade biografi rekommenderas). Att organisera gruppen så att någon utgör leadsinger är ett grepp som fungerar utmärkt. Plussar extra för två dröjande melodier i moll. Dels sorgliga klassikern Fool On The Hill som deras sopran insiktsfullt lyfter fram, med benäget bistånd av broderande pianist och föregånget av sublimt basintro. Dels balladen Calico Skies från -97 innerligt framförd av altstämman i SV, magnifikt assisterad av Ekestubbe i bortsvepande slinga. Även herrarnas respektive bidrag har avsevärda förtjänster, medför att vokala färdigheter raffinerat kan visas upp i helfigur. Jakob Sollevi tar chansen att sjunga likt en crooner medan Alexander Lövmark drar på sin vana trogen och toppar med avancerad scat. Honom har jag ofta kunnat höra live i egna och andra konstellationer i Göteborg och hans två skivor har recenserats (den senaste i JAZZ/ OJ). I K-bloggen skrevs 2017 om Gunilla Thörnfeldts skivdebut i eget namn.

Det är ju alltid en avvägning hur man vill ta sig an melodier, hur mycket man vill putsa på dem i sinnrika arr. SV gör inte anspråk på att ha suveräna Manhattan Transfer som måttstock. Samtrimmade vokalkvartetten gör sin grej där somliga influenser införlivats. I lugna, vackra tongångar såsom Olle Adolphsons Om natten och traditionella visan Vindarna sucka uti skogarna kan paralleller dras till anrika Gals and Pals. Deras lyckade arbetsmetod framgår med önskvärd tydlighet i titellåten från debuten. Till skillnad från giganten Ray Charles omvandlas Come Rain Or Come Shine till subtilt sväng.

foto Christer Åkerlund

I första set framförs också ett renodlat vitalt swingnummer plus en utbroderad höjdarversion av With A Little Help Frpm My Friends då SV formerar om sig. Basen styr i framkant och rytmläggaren, den nyligen prisade Jonas Bäckman, agerar särskilt i standardlåten It Could Happen To You pigg pådrivare. Och melodileverantörerna på piano respektive altsax står för ypperliga inpass. Stigande mångsidige stjärnan Axel Mårdsjö förtjänar extra beröm, snabbt behövde han lära sig låtar. Spelar sina solon förbluffande moget med fullständig kontroll och utsökt känsla. Är för övrigt aktuell med första studioinspelade skivan i eget namn, (som jag haft förmånen att recensera för JAZZ/ OJ).

Inte odelat förtjust i hur de tar sig ab två sena, episka Beatles-alster. Syftar på extranumret Let It Be ( har singeln i min ägo) vars svepande mollanstrukna refräng blivit synonym med Live Aid-galans förbrödring och på raskt gungande Get Back nästan renons på karaktäristisk basgång. Vad beträffar den legendariska uppmaning som väl blev Beatles sista hit med ”Maccan” på piano, ska framhållas att den kom med orepad, efter önskemål från en grabb i publiken.

Ambivalensen inför dessa tolkningar uppvägs med råge av genuina skimret i Monicas vals, prydliga kreativiteten i So Long Big Time där element av stompig blues ramar in samt popdängan Say Say Say som ju var ett klatschigt samarbete emellan ”Maccan” och ”King of Pop”. Den sist nämnda låten med fräckt framställt beat bör betraktas som gruppens tredje toppnotering. Alla är på tårna anförda av oemotståndlig shuffle från Jonas Bäckman.

foto Christer Åkerlund

Som framgår av den kanske alltför omfattande recensionen/ redogörelsen en lyckad konsert. Det var som vanligt värt att göra resan hit med tågbyte. Att konserten inte svepte mig med än mer, inte riktigt blev en upplevelse att bli fullständigt uppslukad av. – även om dess avtryck kan komma att växa – har sin naturliga förklaring. Uppslutningen borde varit betydligt större, applåder skulle då ha rungat högre. Tändningen från de på scen var ändå oklanderlig, rent av beundransvärd.

foto Christer Åkerlund

Arkiverad under: Musik, Recension

Teaterkritik: Vipeholm. Tiden före framtiden – en mörk berättelse om en grym tid

9 september, 2023 by Redaktionen

Foto: Sören Vilks

Vipeholm. Tiden före framtiden
Av Lucas Svensson.
Regi Carl Johan Karlson.
Senografi och kostym Johanna Mårtensson.
Komposition och ljud Kent Olofsson.
Medverkande Sofia Papadimitriou Ledarp, Ann-Sofie Rase, Kajsa Reingardt, Karin Li Körsbärsdal, Lennart Jähkel, Sven Ahlström, Anders Johannisson med flera.
Premiär på Kulturhuset stadsteatern, Stockholm 2 september 2023

En starkt berörande föreställning om verkliga händelser i Sverige från 1940-talet, en berättelse om maktlöshet och om bristen på empati hos de mäktiga. Jag blir så ledsen över hur människor blivit behandlade. Vipeholmsanstalten var en anstalt dit människor som fick diagnosen ”obildbara sinnesslöa” skickades. Föreställningen utspelas under åren 1940-1950 och är en mörk, grym skildring men också med humor. Pjäsen är en fri fantasi men starkt inspirerad av vittnesmål och dokumentära skildringar.

Handlingen börjar 1940 där vi får följa tioåriga Erik som skickas från sin familj utanför Luleå och blir intagen på den så kallade sinnesslöanstalten utanför Lund. Erik kommer aldrig tillbaka. I pjäsen får vi följa intagna, anhöriga och läkare inne på anstalten. Vi får uppleva och känna med den ensamhet och förtvivlan som gör att Erik vandrar naken genom korridoren med en kungakrona på huvudet, vi får känna med vårdaren Olle som bara står ur med sitt jobb för att han super, nyanställda Anna som inte vågar förändra och självaste övervakaren över allt, sjukhuschefen Hugo Fröderberg.

Elva skådespelare växlar i rollerna, de byter bara plagg för att växla från patient till personal. Gråa plagg är patienter, svagt ljusblå och blänkande är vårdare. Det här fungerar enastående bra. Duktiga skådespelare som är trovärdiga i varje roll. En fantastiskt skicklig ensemble.

Det är ett tragiskt förflutet i Sverige som ändå inte var så länge sedan. Föreställningen berättar med skärpa och lockar fram medkänsla. Anstalten är idag nedlagd men fenomenet att dela in människor i maktlösa och mäktiga och att människor kan vara rättslösa mot större auktoriteter som myndigheter har inte suddats bort från vare sig vår värld eller Sverige. Fast vi ofta är blinda för det som är nära oss. Samma förtryck av människor finns än idag, fast förklädd på annat sätt. Tänk bara på hur maktlösa vi är mot de globala företagen som Google och Facebook. Utvecklingen av teknik är inte direkt öppen för människor som ser dåligt, hör sämre eller har darriga fingrar.

Vipeholmsanstalten är kanske mest bekant för de fruktansvärda kariesexperiment de utförde då patienter matades med sötsaker för att läkare skulle forska på hur hål i tänder utvecklades. Filmen Sockerexperimentet som hade premiär i januari 2023 berättar om detta experiment. Här kan du läsa Kulturbloggens recension av Sockerexperimentet.

Om Vipeholmsanstalten
Vipeholm var en så kallad sinnesslöanstalt utanför Lund och det enda stället i Sverige som 1935-1962 tog emot dem som då kallades ”svårskötta”, ”obildbara” och ”sinnesslöa”. Här låstes tusentals människor in och gömdes undan från övriga samhället. Det utfördes flera försök och experiment på de intagna som noggrant protokollfördes. Bland annat det så kallade kariesexperimentet då de intagna utsattes för olika dieter och tvångsmatades med en särskilt framtagen kola för att undersöka hur det påverkade tänderna och den allmänna hälsan.

Om regissören
Regissören Carl Johan Karlson gjorde succé med Arv på Dramaten 2023 och utsågs samma år till konstnärlig ledare för Unga Dramaten. Han är utbildad vid Stockholms dramatiska högskola (2013) och har även gjort uppsättningar på Riksteatern, Uppsala stadsteater och Stockholms stadsteater.

Om dramatikern
Dramatikern Lucas Svensson har skrivit över 50 pjäser som översatts till flera språk och spelats i Tyskland, USA, Danmark, Ryssland och Serbien. Sympati för Djävulen (2005) och Maria Callas – Obesvarat liv (2010) som sattes upp på Stockholms stadsteater skrev han direkt för Rikard Wolff. 2003-2010 var han husdramatiker på Dramaten. Nu är han aktuell med dramatiseringen av Irakisk Kristus på Teater Galeasen och med Vegetarianen på Dramaten.

Arkiverad under: Recension, Scen, Teater, Teaterkritik, Toppnytt Taggad som: Kulturhuset stadsteatern, Teaterkritik, Vipeholm

Teaterkritik: Alltid vara vi – Jag älskar den

9 september, 2023 by Marja Koivisto

Foto: Andreas Ackerup

Alltid vara vi
Musikteater baserad på musik av artisterna Veronica Maggio och Oskar Linnros
Av Lisa Östberg och Alexander Mørk-Eidem
Regi Alexander Mørk-Eidem
Musik Veronica Maggio och Oskar Linnros
Scenografi Erlend Birkeland
Kostym Jenny Ljungberg
Ljus Ellen Ruge
Ljud Emil Eklund
Mask Maria Reis
Musikaliskt ansvarig Mathias Venge
Nypremiär Kulturhuset stadsteatern Stockholm 8 september 2023

Ja, ja, ja! Jag älskar den! Nypremiären av musikteatern ”Alltid vara vi” gör mig inte besviken. Jag är golvad. Och inte bara jag, hela teatersalongen reser sig i jubel efter slutscenen. Det här är en föreställning som gör oss genuint lyckliga och euforiska.

Låt dig inte luras av den banala historian om ett rockband som tillfälligt återförenas efter ett dramatiskt uppbrott, för här ryms starka känslor och komplexa relationsdramer. Kärleken som inte tar slut fast det är slut. Vänners svek. Egots härjningar mot bättre vetande. De brutala överkörningarna för att bärga scoopen. Känslan av att alltid var den älskades nummer två.
Vi befinner oss i en dyr inspelningsstudio med hela kalaset, kontrollrum, trumbås, kablage och ett tajt tiomannabandet med elgitarrer, syntar, sax och blås. Föreställningen är en förtrollande multimusikteater. Den är allt på en gång – en fet livekonsert, ett teaterstycke, en musikvideo som sömlöst följer dramatiken på scen i svartvita projiceringar på jätteskärm över hela skådespelet.

Det är en föreställning som reser sig rakt ur 2000-talets mylla. Musiken, människorna, dialogen, de visuella uttrycken, videoprojektionerna som för oss så nära skådespelarnas ansikten och känslouttryck. Det är här och nu. Det är verkligt, det är luftigt, det är fräscht.
Alexander Mörk-Eidem skapar för sin publik utan oroliga sneglingar till vad som varit och vad som borde vara. Vi ska få känna, vi ska få njuta, vi ska hamna i teaterns högre sfär. Han trollar med våra sinnen.

Musikteatern bygger på Veronica Maggios och Oscar Linnros album ”Satan i gatan” och ”Vilja bli”. Musik som väl få har på spellistan idag, men låtarna återuppstår med nytt liv i ”Alltid vara vi”. Det är som att ta mjöl och jäst och blanda och yes, det blir en tårta.
Hela ensemblen är suverän där även birollerna lyfter föreställningen. Louise Peterhoff i huvudrollen som bandmedlemmen som lämnade och blev fixstjärna är förtrollande sinnlig i röst- och kroppspråk. Oscar Töringe briljerar som egostinn försteälskare. Hampus Hallberg är älskvärd och skicklig i rollen som det musikaliska geniet som aldrig får stå i centrum, varken i bandet eller i den älskades hjärta. Lina Anderberg, gör en trovärdig och säregen tolkning av den försmådda flickvännen som balanserar på självkänslans slaka lina mellan att svälja sveken från den otrogna pojkvännen till att resa sig och bejaka styrkan vid trumpinnarna bakom trumsetet.

Den pricksäkra humorn hos Daniel Bingert. Gerhard Hoberstorfers karismatiska demonproducent. Peter Gardiners komiska persona som megakändis som så självklart alltid flyter ovanpå.
Till sist en stor eloge till all teknisk personal som får alla delar i detta tekniskt komplicerade multiverk att flyta sömlöst. Utan er skulle det inte gå.

Arkiverad under: Recension, Scen, Teater, Teaterkritik, Toppnytt Taggad som: Alexander Mørk-Eidem, Kulturhuset stadsteatern, Musikteater, Oskar Linnros, Veronica Maggio

  • « Go to Föregående sida
  • Sida 1
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 273
  • Sida 274
  • Sida 275
  • Sida 276
  • Sida 277
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 1557
  • Go to Nästa sida »

Primärt sidofält

Nytt

Recension: Tove Lo bjuder Avicii Arena på en rejäl dos sex, pop och attityd

Det är knappast någon som går på en Tove … Läs mer om Recension: Tove Lo bjuder Avicii Arena på en rejäl dos sex, pop och attityd

Filmrecension: Woman and Child – När kärleken möter sorgen – och rättvisan blir en kamp

Woman and Child Betyg 4 Svensk … Läs mer om Filmrecension: Woman and Child – När kärleken möter sorgen – och rättvisan blir en kamp

Teaterkritik: Unna dig en lycklig liten jul- Historien om årets köpfest – humor som finns utifrån satir, ironi och fniss blandat

Foto Peter Fredriksson Unna dig en … Läs mer om Teaterkritik: Unna dig en lycklig liten jul- Historien om årets köpfest – humor som finns utifrån satir, ironi och fniss blandat

Underfundiga visor med lokalfärg inramas av underhållande anekdoter – Axel Sondén och Flyttfåglarna på Göteborgs Stadsteater

v 47 17-20/11 2026 Lunchteatern / … Läs mer om Underfundiga visor med lokalfärg inramas av underhållande anekdoter – Axel Sondén och Flyttfåglarna på Göteborgs Stadsteater

Filmrecension: Wild Horse Nine – lurig, klurig, tankeväckande med en fantastisk John Malkovich

Wild Horse Nine Betyg 4 Premiär 20 … Läs mer om Filmrecension: Wild Horse Nine – lurig, klurig, tankeväckande med en fantastisk John Malkovich

Filmrecension: The Hunger Games: Sunrise on the Reaping

The Hunger Games: Sunrise on the … Läs mer om Filmrecension: The Hunger Games: Sunrise on the Reaping

Sten Ljunggren spelar Owe Gustafsons alter ego

Herr O, urpremiär 27 november 2026 på … Läs mer om Sten Ljunggren spelar Owe Gustafsons alter ego

Mogen publik fick vad de önskade sig och mer därtill – Bohuslän Big Band & Margareta Bengtsson i Lerum

14/11 2026 Dergårdsteatern i … Läs mer om Mogen publik fick vad de önskade sig och mer därtill – Bohuslän Big Band & Margareta Bengtsson i Lerum

Opera, teater, akrobatik och cirkus blir ett när Orionteatern i Stockholm sätter upp Purcells klassiker Fairy Queen

Sara Runsten Foto Daniel … Läs mer om Opera, teater, akrobatik och cirkus blir ett när Orionteatern i Stockholm sätter upp Purcells klassiker Fairy Queen

Klangrikedom, virtuositet, hisnande samspel och musikaliskt flöde med uppenbar koppling en förförisk kvadrupel – Scott Kinsey Group hos Playhouse

13/11 2026 Valand i Göteborg … Läs mer om Klangrikedom, virtuositet, hisnande samspel och musikaliskt flöde med uppenbar koppling en förförisk kvadrupel – Scott Kinsey Group hos Playhouse

Filmrecension: Bara till jul

Bara till jul Betyg 3 Premiär på Netflix … Läs mer om Filmrecension: Bara till jul

Akustisk punk – Två timmar svensk punkhistoria med skratt, minnen och musik

Betyg: 4/5 Det är något speciellt med … Läs mer om Akustisk punk – Två timmar svensk punkhistoria med skratt, minnen och musik

Följ oss på Facebook

Här hittar du Kulturbloggen på Facebook.

Kategorier

  • ..
  • Intervju
  • Kulturpolitik
    • Krönikor
  • Litteratur och konst
  • Musik
  • Recension
    • Bokrecension
    • Dans recension
    • Filmrecension
    • Operarecension
    • Recension av TV-serier
    • Skivrecensioner
    • Spel
    • Teaterkritik
  • Scen
    • Dans
    • Film
    • Musikal
    • Opera
    • Teater
    • TV
    • TV-serier
  • Toppnytt

Etiketter

Bok Bokrecension Böcker Dans Debaser Deckare Dokumentär Dramaten ekonomi Filmkritik Filmrecension Göteborg Hårdrock indie Konserter Konst Kultur Kulturhuset stadsteatern Kulturpolitik Medier Musik Musikfestival Musikvideo Opera Politik Popmusik Recension recensioner rock Rockmusik samhälle Scen Scenkonst skivnytt skivrecension Spotify Stockholm Stockholms stadsteater Teater Teaterkritik Teaterrecension tv TV-serie Video Way Out West

Annonser

Shiba - urhunden med stil
Vill du lära dig att tolka med Lenormand? Här hittar du information om kurs.

SPEL KAN SKAPA BEROENDE

casino utan svensk licens Trustly
Är du från Norge och är intresserad av nätcasinon? På Spillsen.com finns det senaste inom norska online casinon, licenser och slots.
För bäst guide till online casino rekommenderas Casivo

För spel: Minimiålder 18 år - Spela ansvarsfullt | https://www.spelpaus.se/ | https://stodlinjen.se/

Footer

Om oss

  • Kontakt
  • Om oss
  • Sajtips – länkar

Copyright © 2026 · Metro Pro on Genesis Framework · WordPress · Logga in